Amorcaucuest

Igår var det fars dag och vi spenderade dagen genom att först åka och fika och äta tårta med mormor och morfar innan vi åkte och åt middag med Pojkens familj. Hans far blev riktigt glad över våran present till honom som pojken betalade själv men det behöver vi inte säga något om.
Ingen i familjen vet om att vi flyttat ihop ännu, bara min mor och våra vänner eller ja, en del av våra vänner. Så det var lite roligt när hans mor frågade om någon hade något intressant att berätta om livet i allmänhet. Jag och pojken utbytte en blick och log brett utan att säga något, något som fick en av hans svärgerskor, Pi-pan att få för sig att jag var gravid. Vad är det med folk och tro att jag är gravid hela tiden? Visst har jag fått lite mage men inte SÅ mycket! Jag hann dock stoppa henne innan hon sprang för att berätta det för Pojkens mor, det hade varit katastrofalt annars, men antar att min och Pojkens blick fick henne att tro fel saker, måste akta oss för det i framtiden.
Måste dock säga att jag är glad över livet just nu, väldigt nöjd även om jag inte gör så mycket så går det iallfall framåt nu! Det är bra, och jag är nöjd med utvecklingen.
Imorgon ska jag åka in till stan och äta middag med min såkallade bästa vän och prata igenom vårat beteendemönster som urartat lite grann, iallafall enligt mig, för jag tycker inte vi är lika tajta som vi varit och hennes beteende har sårat mig en hel del nu. Nervös men helt inne på spåret att vi måste prata ut.
Så vi ska äta middag och prata igenom det, så idag ska jag laga mat så pojken har matlåda imorgon eftersom han får äta middag ensam.
Sen har jag gjort mig osams med en av våra grannar, kanske inte så bra men jag kunde inte rå för det! Vi hade vårstädning i lördags och jag gick efter henne och krattade eftersom jag inte ansåg att det var krattat om det var en stor hög med löv som hon inte rört mellan ungträdens stammar. Det var kanske två kvadratmeter med tre centimeter tjockt lövtäcke hon ignorerat att kratta upp så jag krattade där,vilket ledde till att hon lämnade in krattan och började soppa istället.
Ups?
Och igår blev jag jagad av powerpuffen som Fransyskan äger. Blev riktigt sur när den jagade mig säkert 300 meter och skällde som en galning, ignorerade inkallning och nafsade efter mina byxben. Så jag gav henne lite skäll och sa det att om hon inte har koll på hunden bör den vara kopplad för även om jag kan se bort från att det är lag på koppeltvång i stockholmsområdet kan jag inte göra det om hunden inte lyder. Att han fortfarande är valp skiter jag fullständigt i.
Elakt? Ja men jag försökte vara diplomatisk och säga det på ett snyggt sätt, hon skämdes lite och var generad men hon blev inte arg som den andra idioten som hade en lös kamphund som hoppade upp på mor och skulle nafsa i hennes händer.
Missförstå mig rätt jag älskar kamphundar, barnkärare hundar får man leta efter, men samma sak gäller dem som vilken hundras som helst. När de är valpar ska de vara kopplade om man inte tränar inkallning vilket man då gör i hundgård eller på landet där de inte är folk. Punkt slut.

Nu ska jag dock ta mig i kragen och börja städa lite, plocka undan, damma av, dammsuga köra igång diskmaskinen, sortera tvätten och plocka undan småsaker. Ska vara snyggt och städat tills pojken kommer hem! Jag är ju trots allt hans hushållerska. *flinar*
Och så fick jag pengar av far så nu kan jag köpa mina vinterkängor, äntligen! Och fick ett presentkort i farsta av Svärmor, vilket jag är jätteglad över! Mysigt mysigt! Och så har båda pojkens bröder accepterat mig och börjat retas med mig som tusan, något jag gillar mväldigt mycket!
Och så är det en idiot som hängt mattan på dammställningen nu när det ösregnar här hos oss ^^ Idiot..

Min mor och jag diskuterade lite saker och vi halkade in på spåret: "större lägenhet = börja bilda familj?" vilket ledde till diskutíonen om min far.
Då vill jag också påpeka att min käre fader ser fram emot att se vem av oss, mig eller styvsystern som bildar familj först. Han tror då att jag är havande i nu läget och skall pressa fram en liten bebis om ett par månader, och nej jag har inte orkat ta det ur honom då vi inte står varandra särskilt nära, elakt jag vet. Men återigen jag kan inte riktigt få ihop tillräckligt mycket medmännsklighet för att faktiskt bry mig.
Så då återstår det bara att vänta. Dock är det lite svårt då jag får massa "glada" sms ända nedifrån Göteborg med varma hälsningar och "Kan knabbt bärja mig och se vem som kommer först, du eller Whatever her name is".
Jag kanske låter kall och likgiltig men då vill jag bara påpeka att min far är alkolist, våldsbenägen när han är full och gjorde vårt liv till ett helvete när vi var yngre så jag anser att jag har rätt att vara lite kall mot honom. Folk är förvånade att jag ens pratar med honom efter vad han gjorde mot mig, min bror och mor men som jag säger: "Man lever bara en gång och att ha någon form av kontakt är bättre än ingen alls."
Svårt att förklara det där, man är uppfostrad till att tycka att familjen är allt, änd är man benägen att vika sig och göra allt för att få godkännande av folk som tillhör familjen trots att man vet att de aldrig skulle godkänna ett våp.
Nu babblar jag, men det jag ville ha sagt var bara att även om min far tror att jag är gravid så är jag det inte. Och även om pojken börjat jobba med att rusta upp lägenheten inför värderingen samt eventuell försäljning så ska vi inte flytta ännu. Så det är bara att andas gott folk. Andas. Det är ingen  panik i farstun ännu, så packa ner bebisgrejorna och ta en kopp chocklad.
Min käre moder är helt på att jag ska fixa barn med H, min far är i extas för att han TROR jag fixat barn med H, och jag bara suckar. Visst, ett barn vore inte helt fel men ge mig ett år innan det, okej? För jag vill åka till Spanien med pojken innan jag ens är gravid, tack så mycket. Och få ordning på mitt liv, även om jag nu känner att det går är det inte direkt testat ännu så jag kan inte säga att det är grönt ljus ännu.
Nu måste jag dock sluta, jag måste börja packa ner sakerna jag ska ta med mig hem hem och sen röra mig ditåt så jag får mina vinterkängor och min jacka. Hatar isgator och sneakers eftersom jag nu kan skryta med ett stort blåmärke på vänster rumphalva samt vänster underarm. Folk kommer fråga om pojken slagit mig, Igen! *gör solo vågen* Men men nu måste jag gå, innan det blir för mörkt.

Ja jag vet, det är hans lägenhet, han betalar lån och hyra så betalar jag mat, men jag vet också att jag har kvar min etta och betalar hyran där, även om jag aldrig är där. Så vi bör ju dela på arbetsbördan när det  gäller städningen, inte sant? Nej, inte då.
Visserligen har han jobbat en hel del vilket har lett till att de senaste sju veckorna har jag gjort det mesta. Tv'ättat, städat, diskat och fixat räkningar som ska betalas och alla möten med vänner har gått genom mig.
Men igår blev jag riktigt förbannad. Mor frågade om vi kunde ta hennes tvätt också eftersom hon har så mycket med skola, jobb, styrelsen och facket. Helt okej tyckte jag så länge hon kom ner och hjälpte till och vika om hon hunnit hem tills dess. Kan då tillägga att tvättstugan var bokat mellan fyra och sju, så hon är väldigt stressad eftersom hon börjar jobbet sju och kanske inte skulle hinna hem till sju.
I alla fall! Börjar dagen (sovit två och en halv timme kan vi tillägga tack till kattena som åt på mina fötter, hoppade på dörren, jamade och krafsade när de åkte ut för att sedan ligga i ansiktshöjd och slicka på mig trots att jag kastade ner dem från sängen oräkniliga gånger). med att städa, damma, diska, dammsuga, skura golv och duscha av badrummet.
Det tog mig ca 5 timmar, damma alla hyllor, dammsuga alla rum, byta alla linnekläder, torka av speglarna, sortera och rulla ihop alla kablar, fixa alla sladdar till dator och tv så de låg snyggt och gå igenom alla kvitton, papper, och sortera lådorna.
Plockade även upp tvätten som stått då ingne av oss haft tid innan, bäddade sängen själv (Jesse "Hjälpt till" genom att jaga lakanet, riva upp sidan jag just stoppat in, fastna i påslakanet och springa iväg med det samt släpa iväg den nybäddade kudden under sängen) och städade undan i skoskåpet.
Sen börjar man tvätta och ser att personen innan inte ens tagit ut ur maskinerna! Så drar ut dennes kläder först, slänger in mina och lägger in den andres i torkskåp och tummlare, just som denne kommer och ber om ursäkt. Pratar lite och den lovar att hämta tvätten efter 30 minuter då min tvätt är klar.
30 minuter går, jag går ner, personen har ännu inte hämtat sakerna. Viker ihop det som är klart efter att ha kastat in mitt och fyllt ytterligare en omgång maskiner. Går upp.
Efter 60 minuter efter att min tid startat går personen ner och hämtar sin tvätt! Muttrar och fixar tvätten som torkat, ringer pojken som kommit hem och frågar om han kan hjälpa mig få in sängkläderna i torkskåpet. Får responsen: "Jag manglar du tvättar!" till svar. Tvär och sur som ett bi börjar jag kämpa med lakanet som är dubbelt så stort som mig. Efter mycket om och men får jag in allt i torkskåpet och går upp till mor, 
Går ner och ska hämta min tvätt som är torr när klockan är halv sju och ser att personen som bokat tvättstugan klockan sju är där och tvättar! På min tvätt tid utan att ha frågat om det är okej! Ler lite ansträngt och suckar när jag ser att jag fått sms från pojken, "är du i tvättis?" 
Orkar inte svara, manglar och viker alla våra saker, samt mors, och kånkar upp de tre kassarna till lägenheten där jag packar upp dem, går ut i vardagsrummet och ser att pojken spelar på datorn. Inte helt okej men jag kan svälja det. Det jag INTE kan svälja är att han har ätit och druckit i vardagsrummet och lämnat disken framme! Irriterat undrar jag om han ätit mat ännu och får: "Vad blir det?" till svar. Då lackar jag ur och fräser att jag inte lagat något så jag vet då inte! Jag har inte hunnit eftersom jag städat och tvättat.
"Har du städat?" frågar han förvånat. Då brast det för mig och jag gick hem till mor och svor av mig på killar som ser med arselet.
När jag kommer hem efter en timmes ilsket powerwalk har pojken torkat av bordet där han åt flingor, diskat upp sina saker och även torkat av köket så det återigen är prickfritt. Lite skamset ger han mig en puss på pannan och undrar om jag vill ha mat, han vet inte om det är ätbart men det är fortfarande varmt, han ska bara göra pasta till.
Då först känner jag att han har gottgjort mig. Så ler och tackar ja. Sen ber han om ursäkt och ger mig en kopp te och massage (något som fick mig att börja grina för det gjorde så satans ont). Fick responsen "Shit, hela din högersida är en enda stor knuta! Du måste verkligen jobbat hårt att hålla lägenheten ren när jag jobbat så mycket senaste tiden. Vill du gå ut och äta imorgon med familjen som tack? Kan säga till pappa att du kommer också."
Hur många pojkvänner skulle gjort sådant för en? Ingen jag haft tidigare iallafall, så mycket vet jag!
Svarade med: "Nej tack, ska försöka träffa en kompis imorgon, han har ny flickvän så han vill väl skryta lite för mig. Och du, nästa gång du beter dig som en skit och lägger över allt ansvar för lägenheten på mig så kommer jag hälsa dig hem med ett cocktail glas fyllt med martini i ena handen, en drinkpinne krönt med en grön oliv i andra, iklädd rosa frotté morgonrock, papiljotter och kanintofflor lite lagom full. Som en äkta hemmafru. Jag bara varnar dig!"
Han skrattade och sa: "Då får jag helt enkelt se till att inte lägga över mitt ansvar på dig igen då."
"Det är okej eftersom du jobbar så mycket, bara du inte tar det förgivet och glömmer hur vi fördelat sysslorna."
"Okej."

Sysslorna är fördelade såsom:
Jag dammsuger (vilket jag hatar), dammar av allt, skurar av ytor och speglarna, tar hand om allt småplock som lätt hamnar fel.
Han tar hand om badrummet, torkar av spis, kyl och frys samt ser till att diskhon är reko samt maglar tvätten.
Sen tvättar vi tillsammans och fönster och dyl gör vi tillsammans.
Kan tillägga att allt detta har hamnat på mig, förutom att tömma kattlådan på helgerna, så jag tycker jag har rätt att vara sur.
Men vi tog oss igenom det, och jag känner att jag mognat som inte stod och skällde eller gnällde på honom som jag hade gjort tidigare utan gick ut och gick av mig ilskan innan jag pratade med honom om varför jag var sur. Go me!
Sen ber jag om ursäkt för alla er som igår kväll mötte mig där jag gick i hundratio, muttrandes ilkset på finska för mig själv med musiken på högsta i hörlurarna. Jag hoppas jag inte lämnade några bestående men!

Dagarna går och jag sover mindre och mindre, det börjar faktiskt likna en fysisk smärta nu, allt som snurrar runt i mitt huvud. Smärtan som aldrig riktigt försvinner, som alltid maler runt där i bakhuvudet. "Du förtjänar det som hänt dig, jag önskar att det hände igen". De orden bet så hårt, så djupt att jag inte längre vet hur jag ska ta det, jag kan inte få dem ur mitt huvud.
Att du skulle säga något sådant, det förvånade mig men ju mer jag tänker på det så inser jag att det inte borde ha betytt så mycket, borde inte chockerat mig så djupt som det faktiskt gjorde.
Nu sörjer jag bara att du är så dum som du är. Allt du gör får mig att fundera på varför. Varför stöter du bort oss? Varför tycker du att du är så mycket bättre än vi? Jag kan förstå din bitterhet, jag har en hel del av den varan själv. Men du vänder den utåt till skillnad från mig som låter den slita sönder mig innefrån och ut.
Du nyttjar den för att vässa dina taggar och hålla folk på avstånd, för att skärma av dig från folk som kan såra dig. Inte en din bästa vän känner den riktiga dig, och ju mer jag tänker på det så funderar jag, känner ens jag dig? Din lille syster som är skyldig dig så mycket, så mycket mer än vad jag någonsin kommer kunna ge tillbaka.
Bara tanken på vad du stod ut för mig, för oss, men mest för dig själv får mig att må illa. Får mig att vilja spy och karva bort de delar av mig som sårade dig med min passivitet. Vi svek dig. Samhället, din familj, dina vänner. Alla runt omkring dig. Men även du själv svek.
Vi är alla en del av det. Vi spelade alla våra roller med lysande bravur för att sedan stå bakom en sänkt ridå och fråga oss själva varför vi inte såg det komma även om slutet var skrivet i våra väl lästa manuskript.
Kanske är det något positivt att jag åtminstone kan se mina fel och mina brister och försöker ändra på mig, lite för varje dag, undan för undan. Även om alla delar inte går att lösa så försöker jag iallafall, även om det känns hopplöst och helt meningslöst så försöker jag.
"Du är verkligen ett maskrosbarn" säger folk med förvåning blandat med en snedvriden beundran i sin röst som jag hatar. Jag hatar det ordet mer än något annat i denna värld. Mer än dig Pappa. "Maskrosbarn". Sånna som oss. Vi. Sånna som inte passar in, som alltid kommer titta in genom fönstret på livet som pågår innanför väggarna i varma hem. Vi som aldrig kommer komma in i värmen helt och hållet eftersom vi inte är som alla andra.
Ord som är menade som en komplimang som skoningslöst driver oss längre ifrån alla andra, tvingar oss att känna oss annorlunda.
Det enda människor vill är att känna sig välkomna, som om de har en plats i världen, en plats där de hör hemma. Men genom ord som dessa så kommer vi aldrig vara helt och fullt del av deras plats i världen. Världen där ni "normala" hör hemma. Ni som man inte viskar om och som inte haft kontakt med myndigheter och räknas som "problembarn" och som behöver "extra hjälp".
Jag hatar hur du så lätt kan såra mig även om du inte menar det. "Random words from those we love can be the one that cuts the deepest even if they don't realize it themselfs. The kind that leaves deep scars upon our souls."
Det är så du får mig att känna mig. Illamående och yr, blod blandad saliv mixas med tårar jag inte vill fälla på ett kallt badrumsgolv för att du sagt något taktlöst du inte kommer minnas efter fem minuter men som skär så djupt inom mig att smärtan aldrig kommer försvinna helt.
Det är därför jag älskar honom. Därför jag alltid har älskat honom. För att även om han är som du, Niischan. Din perfekta avbild. Och även om han sårar mig med sina taktlösa ord så kan han konsten att omedvetet ge mig plåster direkt efter med precis lika taktlösa ord som innan.
Jag vet att du skäms över den jag är idag, och sanningen är den att jag skäms jag med. Något så fruktansvärt att jag darrar av avsky för  mig själv när jag ber om hjälp. När jag återigen faller ner. När jag åter behöver hjälp upp.
Därför kommer jag aldrig sluta älska henne, oavsett hur mycket hon än sårar mig eller gör mig ledsen eller bidrar med glasskärvor till min slagna själ. För att hon är där varje gång jag faller och hjälper mig upp utan att jag ber henne om det.
"Varför är du vän med henne när hon sårar dig så?" frågade Mor mig för ett tag sedan då jag förklarade hur hon var som person i mina ögon, Och svaret är detsamma idag som det var för sju år sedan, För att oavsett hur dåliga hennes negativa sidor är så kommer de goda alltid väga tyngre.
Sanningen är den att även om hon omedvetet förväntar sig att jag ska be om ursäkt när saker skurit sig och att jag ska ställa upp för henne konstant även om hon inte ber om det så finns hon alltid där för mig. Inte på det sättet som Mor tror, inte heller på det sättet jag kanske önskar, men på det sätt som bara hon kan stödja mig på. På sitt sätt.
Jag kommer aldrig kunna dra in henne i det mörker som finns inom mig av den enkla andledningen att hon är ljuset som alltid drar mig ut ur det.
Hon är allt jag behöver för att fortsätta kämpa för att få ta ytterligare ett andetag. Oavsett hur smärtsamt det än må vara.

En del av mig kan väl förstå att mormor inte kan koppla att jag faktiskt umgås med min mor efter vad som hänt mellan oss. men något som folk inte verkar förstå är att även om man gör abort eller får missfall tidigt i skedet så är det fortfarande ditt barn, och jag kommer inte glömma. Det i sin tur betyder inte att jag orkar vara bitter och hata henne för all framtid. Visserligen kommer jag aldrig glömma, och varje år i maj månad kommer jag åka till skogskyrkogården och tända ett ljus till minne av min egna lilla Elliot. Men det betyder inte att jag inte kan umgås med människan som var delaktig till att jag måste tända ljus på skogskyrkogården istället för att tända tre stycken hemma hos mig som placerades på en tårta.
Folk tror att man glömmer, går vidare och gräver ner det djupt inom dig, men det är inte så. Det är därför jag ryggade undan och dumpade en kille som jag känt ett par månader nu och som var intresserad av att vara mer än "hej jag har tråkigt ska vi göra något" vänner med mig. Hans fyra årige son hette Elliot. Därför kunde jag inte, trots enträgna försök, vara vän med honom.
Jag tror inte att han förstod även om han sa att han gjorde det. Tror faktiskt inte någon jag känner förstår. En del av mig hatar mig själv, den andra delen hatar världen som tillät det att ske.
Trots detta sitter jag då och då hemma hos min mor och ser på tv, pratar skit, dricker en kopp kaffe och mumsar kex med henne, för att trots allt som skett mellan oss, alla hårda ord och slag så är hon och kommer alltid att vara, min mor.
För mig finns det bara ett band som är starkare än blod och det är kärlek. Dock älskar jag bara en person utöver Cleo (som är min katt men även min bebis så suck on that one) mig själv och det är Bacon. Det är den enda personen utöver mig själv som jag faktiskt skulle ta en kula för. Den enda jag skulle säga: "Ta mig istället" till/för om det var så att man mot alla svenska odds stod inför en avrättning i tex, ett bankrån med gisslan eller dyl. Men bara för henne, trots att jag vet att hon inte skulle göra samma sak för mig.
Inte ens för min bror skulle jag göra det. Det var det som var min livsläxa idag att jag fick inse att det finns tre personer som jag gillar i mitt liv, utan förbehåll och med brister och fel. Det är Bacon, det är min mor och min knas Morfar.
"Är det en bild jag aldrig kommer glömma så är det när du satt här i köket med din morfar och han klappade dig på kinden. Den gesten var så full av kärlek så jag rös". Det var E-M's ord och jag håller med henne för jag minns hur han såg på mig. Men en del av mig, den cyniska och onda delen dessvärre, inser ändå att det inte är MIG det hela gäller utan det faktum att han nu kan skriva om historien med Mor. Då han stod brevid handfallen och inte ingrep förens det var försent och då för alltid förstört förhållandet mellan far och dotter. Och han lider av det än idag. För hon har inte glömt, och framför allt inte förlåtit.
Kanske är det därför som jag förlåtit och gått vidare med mitt liv? För att jag inte vill bli som dom? För att jag är självisk nog för att vilja ha kvar en mor jag står nära, oavsett vilka brister och fel vi än må ha?
Kanske. Kanske inte.
Läxan jag lärde mig var i vilket fall som helst att jag är en ond människa, en genomrutten person som faktiskt bara tycker att saker är roliga såvida någon blir sårad. Det är jag i ett nötskal. Bror min var dum nog att göra illa morfar så jag sitter nu med ett elakt småleende och väntar på smällen han får när han faller ner från sin lufttron. För morfar är den som alltid skyddat honom och hållit honom under sina vingar så att han kunnat trampat fel utan större åtgärder. Men nu har han sårat sin beskyddare och jag väntar ivrigt på att få inspektera hans blåmärken och skrapsår. Elakt, ja verkligen, men jag måste dock säga att det blir skönt att se hans min när han inser att även han får ta ansvar för sina handlingar.
Inte för att han kommer få det, vilket jag vet men jag sitter och myser i min fantasi att nu är dagen kommen då han liksom alla andra får en smäll på fingrarna ^^ Ond, ja det är jag.
I annat fall har jag suttit i Mummin Mammas kök, druckit kaffe, ätit gott, och sedan druckit lite olika spritsorter (tex en svartvinbärscider med eftersmak av hostmedicin och en råsprit som man skulle ha läsk till som smakade passionsfrukt med eftersmak av gammal spya, och nej det är ingen överdrift) och målat lite glas och sådant medan vi snackade om familjen.
Vi två tillsammans är svåra att ha att göra med eftersom vi är så pass lika att vi gillar att umgås om så inte i för intensiva och närliggande omgångar. Och på så sätt är det bra att vara lika varandra eftersom vi då vet vart vår egna gräns går och dra linjer efter den.
Men det bästa med besöket är helt klart att jag fick saft och mariekex. ^^
I vilket fall som helst så ska jag nu, sent som det är men ändå, städa klart och packa iordning mina saker, samt möblera klart köket och skissa på hur jag vill ha min lägenhet. Funderar på allvar att kasta sängen, eventuellt köpa en ny men ändå. varför då? Det går bra att sova på soffan har ju gjort det en vecka nu, om inte mer eftersom min säng är sönder. :/
Så det är väl det jag ska spåna på samt som sakt fixa köket, och fixa en kruka till min amaryllus som är ute och leker med katten i vardagsrummet just nu.
Cleo, på tal om katten då, älskar köket som det är nu, två stolar, inte mer än så, men med massa plats för henne vid köksbordet och en egen sittdyna hon lagt beslag på. Vilket var tanken men ändå! Söt som hon är ligger hon där när jag sitter vid datorn och blänger på en. Sällskapssjuk men min älskling trots allt.
Nej nu måste jag sova, imorgon ska jag förbi mor och bränna glasyr och packa ner allt i kartongerså det försvinner till sina nya ägare i finland. Något jag hatar och älskar.

I mitt liv just nu så saknas det vissa komponenter för att det ska gå bra, för att det ska vara så att säga "lyckat" och jag har ännu inte listat ut vart gränsen mellan rebelliskt motstånd och bara ren dumhet går. För om vi ska vara ärliga så anser jag personligen att jag just nu håller på att skapa mitt personliga helvete. För när jag väl börjar nysta upp skiten som samlat sig så kommer det ta mer tid och mer kraft än om jag gör något åt det nu på en gång.
Därför ska jag försöka få tag i mor min och få ordning på pappersarbetet åtminstone så det är klart vid en eventuell konfrontion.
Vad gäller mitt arbetsliv så kan jag åtminstone rycka upp mig ju mer jag jobbar desto bättre skulle jag må, även om jag inte trivs på mitt nuvarande jobb över huvudtaget.
Men å andra sidan så finns det ofrånkomliga faktumet att ju mer jag jobbar desto mindre fastnar jag i kvicksanden som Pojken lämnat efter sig. Oavsett hur ens känslor för en person gestaltar sig, det kan vara vänskap, sexuellt umgänge eller ett förhållande, så är det inte lätt när det tar slut. Det spelar ingen roll hur vänskapligt det än går till ända, det är likt förbenat jävligt svårt iallafall.
Det tomrum som uppstår när man slutar umgås med någon som tagit del av ens liv är svårt att fylla igen, och ibland går det inte alls. Ibland är det där tomrummet som uppstår som rummen på vinden på landet, det finns alltid en hörna, ett litet utrymme som står tomt, i väntan på att fyllas upp av något speciellt. Väntar på något som stått där innan, den välbekanta doften av gamla tider. Historiens vindslag.
Jag är den första att erkänna att jag dessvärre är lagd åt det sentimentala hållet, vilket ofta leder till att jag råkar fastna i saker som jag egentligen borde lämnat bakom mig sedan länge.
Nu sitter jag här dock och försöker lösa problem som egentligen aldrig borde ha uppstått. Så varför försöker jag inte bara få det avklarat så jag kan gå vidare och ordna upp saker och ting som vanligt? För att det inte fungerar så? För att jag inte orkar? För att kvicksanden drar i mina fötter? Förmodligen det senaste, men vad fan.
Nu ska jag försöka få tag i någon som jag kan klaga hos, även om jag har många vänner som man kan umgås med har jag ingen jag kan klaga hos på det som stör mig just nu. Det som skaver i min bröstkorg är för personligt för att jag ska vilja prata med vem som helst om det.
Men först måste jag ringa personer jag behöver ringa till även om jag helst av allt vill strypa dem och stycka dem, slänga ner dem i ett svart hål. Och ja det är min mormor jag pratar om. Människan jag inte alls gillar just nu även om jag älskar henne lika mycket som jag alltid gjort. Förmodligen därför jag hatar henne, för att jag älskar henne.
I vilket fall som helst så måste jag ringa runt och skriva To-Do-List för imorgon, för min egen skull om inte annat. Samt skicka det där jävla "krya på dig" kortet jag inte vill befatta mig med. För att det alltid är jobbigt att gå tillbaka i tiden till perioden då man inte var smart nog att neka fadern umgänge.
Ibland när det är som svårast undrar man om det inte vore lättare att bara släppa taget och låta det sluka mig, ge upp och sugas ner i mörkret. För då slipper jag känna att jag misslyckats. Å andra sidan har jag inte gjort det ännu, misslyckats menar jag. Även om jag inte fått MVG på allt jag gjort har jag än så länge klarat mig undan med G- som minimum. Så det är bara att ta ett djupt andetag, streta på och ignorera krampen och mjölksyran som intar min kropp centimeter för centimeter.
För varje dag som går stiger saknaden, och vemodigheten river i mig. Samtidigt så smetar jag på mer murbruk och fogar dit mer tegelstenar runt mitt hjärta. Bygger på min befintliga mur som han lyckats hacka hål på.
Hur elakt detta än må låta så kom han inte längre än att knacka på muren, kanske var det därför han gav upp? För att han insåg att han aldrig skulle släppas in? Han kan inte ha undgått att märka av det med tanke på att det tog tre veckor innan han fick reda på provsvaret.
Ytterligare en orsak till oro, läkarens utlåtande om min fysiska hälsa. Men ärligt talat så bryr jag mig inte så jävla mycket om det just nu faktiskt. För jag vill hellre få reda på när det kommer spela någon roll.
Har inte fått klartecken att rida heller, vilket märktes när jag var ute med honom i förrgår, min rygg värker fortfarande, men det är också en sån där sak jag inte bryr mig om att tänka på. Min rygg, min handled och min ankel har terrat mig tillräckligt länge för att jag ska orka låta det hålla mig nere något mer nu.
Kanske kommer det hela bli bättre med tiden, men varken läkaren elle jag tror det så varför låta det stoppa mig?
Detta blir ett  väldigt blurrigt inlägg men det är en sak som jag inte tänker ta tag i eftersom det inte behövs. Tack och lov.

Känner konstigt nog att tiden inte räcker till, skulle jobba till sex nästa måndag men nu måste jag boka om det så jag jobbar så på tisdag istället. Vilket suger eftersom jag inte kan jobba eftersom jag ska ta min underbara söta lilla goskisse till veterinären för grundvaccination, kastrering och chipmärkning, de ringde och ombokade min tid idag, vad kan man säga? Inte Nej iallafall eftersom jag måste få det gjort.
Sen har jag åter mailat om Sandra pandra, som kommer kallas för stinky, egentligen borde väl min katt heta det men men.
Sötnosen har dock blivit mer hund än vanligt, nu går hon och, tro det eller ej, gräver ner sitt torrfoder i blommorna, varför vet jag inte.
Så måste prata med veterinären om hennes egenheter och kolla om det är något som är fel med henne, vilket jag hoppas att det inte är.
Sedan är jag faktiskt nervös. Riktigt nervös. För jag oroar mig för att det ska vara något som går fel, jag går som på nålar, är stingslig och  lättirriterad för att jag inte får sitta på sjukhuset och vänta på henne. Kanske lika bra. Men jag älskar min katt så jävla mycket så om något skulle gå fel vet jag inte vad jag skulle göra. Säkerligen vända mig själv ut och in bara för att försöka få rätsida på det faktum att det gick snett.
Alla säger hela tiden att det är lugnt, det är inte så farligt ingrepp, dödligheten är under 10% osv. men jag kan ändå inte skaka av mig känslan att det har gått FÖR bra för oss. Att jag älskar henne FÖR mycket. Skumt jag vet men varje gång jag älskar någon så försvinner de ur mitt liv fortare än kvickt och det skrämmer mig.
"What im I gonna do when you always were the best of me".
Önskar mig mycket och många saker, men det enda jag känner att jag vill ha nu är lite lugn och ro, inte springa ärenden, inte jaga människor, inte springa mellan möten och försöka hinna med saker jag vill göra där emellan.
Konstigt att någon som bara jobbar deltid på pappret jobbar mer i verkligheten, och aldrig är hemma pga alla möten och skit man måste springa på. Det suger att vara mig idag.
Positivt dock, eller ja någorlunda, är det att pojken lärt sig vad den gröna luren är till för. Yay! Dock så kan jag säga med ett stygn av dåligt samvete att jag inte riktigt varit så lyhörd när han pratat med mig. Just nu orkar jag inte ta in hans problem också.
Dessutom är Mickey sur på mig eftersom jag anser att hennes pojkvän är en Jackass med stort J och inte respekterar någon över huvud taget. Så kanske skulle varit mildare ord, försökte vara diplomatisk men men det gick väl inte så bra med tanke på att hon inte blev så glad.
Anser dock att han är ett stort äckligt svin och att hon kan få bättre men det är min åsikt, och det står jag för.
Dessutom så ska jag ha hästen torsdag-fredag vilket leder till att jag inte kan träffa pojken alls denna vecka, kanske först på tisdag nästa och det suger fett. Vad mycket slang jag använder mig av! ^^
Men det är tråkigt att veta att vi inte kan ses på ett tag, han har sina vänner, jag har mina och sen ska vi hinna med jobb, sysslor och annat och även varandra. Det går inte.
Sometimes life is a bitch

Jag är såå fucked. Om det inte blir bättre kommunikation mellan oss så är det slut, tror fan det är det redan, att jag på ett difust sätt blivit dumpad utan att jag själv är helt medveten om det.
så nu ska han bara hämta sina saker så är det klart, jag mår piss. Värsta är att jag inte har någon att prata med om det, ingen alls.

Dont mess with my grandmother.. Bara ett litet tips för er där ute.Hon fick i och försig inte tag på ett hästhuvud och hade lite bråttom på vägen ut men hon lyckades nästan vidarbefodra sitt budskap, observera ordet nästan. Kanske är jag konstig som itne blir rädd för det jag kommer visa er men men jag kan inte rå för det.


I övrigt var vi på bio idag och såg Bedtime stories, hade kunnat vara bättre men var helt okej faktiskt. Mysigt att gå gå med bästa vännen igen:)

Så har man supit och fisit hela helgen för att sedan sätta sig hos morfar och mormor och fira deras födelsedag. Det var inte värt det. Eller jo men ändå inte.
Firade honom hela fucking måndagen också så glömde totalt bort att jag skulle träffa Janne :S Han kommer vara fett lack på mig imorgon men jag antar att jag får ta det också.
I övrigt så känner jag mig äcklad av mig själv för ärligt talat så behöver jag inte honom och just nu känner jag att jag fanimej inte heller vill ha honom. Morsan tycker jag ska säga till honom varför jag är sur och fråga honom exakt vad han menar och Bacon säger att hon nog skulle känna som jag med andra ord förorättad och smått irriterad för att han ljugit. För hur kan man annars se det? Jag citerar vad det stod: "Letar efter: Seriöst förhållande" men inte med mig..? Jag duger att sätta på och dejta och ha som vän men inte annars? Vad fan är det för skit?
"When we first meet, I never felt something so strong"
Tyvärr stämmer det in på pricken men återigen är man inte tillräckligt bra för någon, inte ens för dig och du om någon borde fan uppskatta att du fick mig trots allt. Men det gör du inte, det gör ingen.
Så varför håller jag fortfarande på som jag gör?
Lyssnade på sången och jag kände bara att det hela stämde hela vägen tyvärr. Och dessutom gillar jag hans kompis en hel del, har aldrig förr sett en sån söt korsrygg ^^
Men å andra sidan så har jag fullt upp som det är för jag har mina små vänner och min middag och så kanske kan det hålla mig upptagen ett tag till? Hoppas iallafall det! Sen måste jag iväg och prata med läkaren imorgon innan de jävlarna lägger in mig. Kan inte förneka att det vore lite som semester att hamna där men å andra sidan har jag tre katter att ta hand om så det får lov att bli senare i sådana fall. Även om jag tror att jag ligger ganska farligt till hos henne just nu. Men den dagen den sorgen.
I vilket fall som helst känns det så skönt att man kan ta en paus från dem alla nu, det är något jag känner att jag behöver. Kanske är jag bara cynisk, kanske är jag bara dum, men jag tror inte på den skiten som han försökt intala mig och jag tror inte att det är så oskyldigt han försöker få det att verka.
Och jag tänker inte ha sex med folk som jag inte gillar eller har en framtid med, det fungerar inte så. Inte för mig iallafall. Må så vara att jag är gammalmodig och romantiker som inte anser att sex är något som vem som helst kan ha med mig, men jag gillar inte att ha sex så, inte med killar iallafall, och jag trodde du fattat det, men icke sa nicke.
Dessutom blir jag ännu argare av Tysken och T.V. som båda två ber mig strippa i Cam, vill runka till mina bilder osv trots att de har flickvänner. Det får mig ju verkligen att känna mig bättre.
Varför är alla killar idioter?
Och Pojken som blev besviken och ledsen för att jag inte kunde vid fyra tiden när han är klar  eftersom jag skulle förbi Mickey och fixa saker, vilket jag inte kommer hinna nu eftersom allt man bör hinna med bara hopar sig över mig, det känns som att ju mer man röjer undan desto mer finns det kvar att göra. Och ska jag vara ärlig så tror jag inte att jag pallar med det längre. Vad man än gör oavsett vilken del av livet det gäller så är det alltid någon som blir besviken och ledsen, någon man sviker eller sårar. Och jag försöker verkligen göra det bästa av det hela men det verkar inte fungera alls och jag vet inte vad jag ska göra.
Så fort jag öppnar munnen så blir någon ledsen eller arg för då är jag elak eller sårar den personen. Jaha!? Och om det för fan inte var meningen då!? Spelar det någon roll?
Nej fan ska dumpa er alla nu för jag pallar inte med eran självupptagna jävla stil. Sorry men jag har fått nog av era jävla egon.

Fan vad jag hatar att må piss för att jag gjort fel, för att jag tvingas till att ta beslut jag inte är redo för. Men beslutet är fattat och nu är det bara för mig att genomleva det också. Att ha modet.
Kurator imorgon på sös. Jippi? Men men, det är väl lika så bra.
Sen såg jag nya lyan idag. Shiit vad skitigt. Det var äckligt vad skitigt det var. Och att de inte kunde ta ut sitt egna skräp!? Det störde mig.
Sen kommer mamma där (som btw är sjukskriven äntligen!) och säger att jag kan få en av hennes tv apparater!? Vad!? Vart slog hon i huvudet?
Väntar på bakslaget när som helst nu.
Imorgon ska jag flytta ut, allt är klart förutom några småsaker. Så ska jag få upp alla textiler och så, packa upp och försöka bo in mig.
Kommer dock byta säng utan tvekan.
Sen saknar jag Bacon. Saknar inte hennes fysiska närvaro, bara att vara vän med henne. Men det är lika bra att vi båda får andrum, och hon får bestämma om hon orkar med mig som vän eller ej. För jag tänker inte tvinga henne vara vän med mig om hon inte vill det.
Torsdag blir det middag med Sam! Mysigt värre! Funderar på att helt enkelt bjuda hem honom på pizza men det känns lite snålt :)
Sen hoppas jag att antingen han eller pojken kan skjutsa mig och hämta hunden även om jag mer och mer insett att jag inte vill ha honom (pojken) i mitt liv.
Kan man itne svara och inte komma med feedback så får jag nog. Tyvärr.
Men skönt att ha mina vänner iallafall, även om de går i vågor :)
Som M som varit utomlands. Shit vad brun han var! Han våldgästade mig igår. Var riktigt roligt att se honom igen.
Skriver mest av tvång för jag kommer itne ha någon dator så ja..
Har bara en fråga, varför valde de rött? Är det för att jag är tjej? Hade de kommit en kille hade de blivit blått? eller? I brist på att våga rosa kanske? Jag klagar inte bara undrar.. :)

I told you you would miss me.
Men sanningen är den att jag redan gjort allt det man ska göra när man bryter upp, och det känns skönt. Underbart men sorgset eftersom jag faktiskt var kär i honom. "I hate to say I told you so."
Mest av allt önskar jag att jag hade tid över för allt det man vill göra, det som man längtar efter. Närhet, kärlek och en fungerande relation. Så i följd av det kommer jag sakna jobbet, och om han kommer dit igen så kommer jag inte tveka att ta en fika med honom. Bara för att få dig ut ur mitt huvud.
Men positivt sett så ska jag träffa både Sam och Kumb så det går iallafall framåt. Och så slipper jag gå på släktmiddagen som mormor försökte få med mig på, tack vare att jag ägnade morgonen åt att ligga och spy över toalettstolen. Ibland kan man inte göra annat än att älska magkatarr!
Negativt är det faktum att jag inte kunde dra till vännerna, men jag vet inte ens om de fått mitt sms, min mobil har valt att itne vilja fungera som den ska.
Sen har jag klagat hos morsan på mormor, och hon höll med mig, det är inte bara jag som inbillar mig utan vi har högre krav på oss än vad brorsan har. Så när jag frågade mormor om det så säger hon det mest klockrena svaret som jag hört henne säga ever.
"Men han har inte haft det så lätt i livet."
Har någon i våran familj haft det lätt här i livet? Ärligt talat ingen av oss har haft en dans på rosor, vare sig det är farsan, morsan, pojkvänner eller andra aspekter så har ingen av oss haft det lätt. Ändå kommer brorsan undan och inte vi? För att vi är tjejer.
Kvinnans plats är vid spisen, vi ska stå och slava och passa upp på karlarna, men är det inte lite ironiskt då att morfar är den som dammsuger, diskar och städar? Visserligen lagar mormor maten och tvättar men resten då? Ändå så faller det på mig och mamma att sköta om andra när vi är i finland. Inte en lugn stund har man när man är där.
Man ska duka, laga mat, städa, underhålla, servera och vara till lags för att sedan ställa sig och diska och byta ut middage till efterrätten.
Och varför undrar man kanske om man är lika dum och envis som jag, kommer det sig att min bror kan ligga i solstolen och läsa sina läxor i ett par timmar, medan om jag och mamma har något sådant hela tiden blir avbrutna med: "Hämta ved" "Skura mattor" "Tvätta bryggan" "Kratta gräset" "Vattna rabatten" "Diska" "Duka" "Laga mat" "Torka av borden och stolarna" osv.?
För att vi är tjejer? Varför har det så stor betydelse om könsrollerna när alla hela tiden strävar efter jämnställdhet? Och vad är det som gör att min familj reser ragg så fort man pratar om killar som inte heter svensson i efternamn?
Ärligt talat är jag så sjukt trött på att min familj är trångsynt, gammalmodiga och fast i de gamla rutinerna. Men jag kan inte göra något för att ändra på dem, och även om jag kunde skulle jag inte göra det.
De är min familj och jag älskar dem även om de då och då driver mig till vansinne.
Kanske är det just därför som jag älskar dem? För att de har sina bra och dåliga sidor sammanflätade till en helhet som gör dem unika?
Eller för att jag är hemmablind?


***Uppdatering***
Smet iväg för att jag inte visste hur jag skulle kläcka det för henne. "Eh du jag tror att det är seriöst denna gång, du vet.. Eh.. Ska nog till gynekologen men denna gång är det nog inte bara inbillning utan att det har gått vägen trots p-piller och 30% chansutlåtandet från läkaren.." Eller hur säger man?
Försökte berätta för pojken, men han var för full för att förstå något så idag vågade jag inte. Skämtade bort det hela och önskar att jag inte åkt hem igen.
Fanfanfan.
Hatar att göra folk besvikna, men mest av allt hatar ajg att jag sviker mig själv.

Och självklart talar jag om min katt! Vad tror ni om mig! xD
Hon ligger just nu utsträckt längst min arm med huvudet mot min axel och snarkar. Just det, snarkar! Jag älskar henne..
Men nog om Miss Pggy nu och dags att pränta ner det jag hade tänkt innan jag kom för mig med att plötsligt skriva om grisen.
Ska iväg och handla på H&M inne i stan, ska bli roligt, köpa hårfärg så man slipper se ut som om man har diarée i håret. Och snoddar, har fått långt hår nu.. Cleo sparkade mig just i ögat, tror jag tappade linsen, vilka drömmar hon måste ha!
Iallafall, det jag skulle skriva, innan allt snack om H&M och Ö&B som jag ska förbi så har jag inte sovit inatt, har tänkt en del på Bacon om jag ska vara ärlig.
Tänkt mycket på hur hon har mognat. Hon skulle inte ha skickat det där smset för, säg drygt tre år sedan. Då hade vi gått runt och varit sura på varandra i stället, men nu reder vi ut allt på en gång. Det är bra men ändå hemskt, hemskt för att det visar att vi har mognat och blivit "vuxnare" och ärligt talat vet jag inte om jag är redo för att bli vuxen riktigt ännu. Vill inte kliva ut i den sfären riktigt. Läskigt att mogna, ta ansvar och tänka igenom saker och ting innan. Att ha den pressen på sig att man nu är vuxen, då ska man automatiskt kunna allt som vuxna ska kunna.
Jag är nog mest rädd för att jag inte ska klara det, att jag fuckar up det igen.
Men mest av allt är jag rädd att våran vännskap kommer ändras när spelets regler ändras. Visserligen har det redan ändrats, men inte så att själva kärnan av vännskapen är borta, och det är den jag är rädd att förlora till "Jag är vuxen nu-" sfären.
Men tror inte det kommer hända om båda av oss vill ha kvar den andre. Det går för djupt för det. Och det är själva grundstenen mellan oss. Att det är så starkt.
"Du är min hjälte.." Jag önskar jag vågade säga de orden högt.
Nu när jag tagit beslutet är jag lugn. Kent. Kan åter lyssna dom utan att alla tankar kopplas ihop med Carols. Det är underbart. Har verkligen saknat deras musik. Trots att jag varit vaken i nästan tre dygn nu så är jag ovanligt pigg om man bortser från näsblodet, mitt rödaktiga hår (WTF Schampoo, från "Karin vad heter slaktaren?" butiken så kanske kan förklara varför jag gick från blondin till rödlätt? ) och det faktum att jag ser i kors.
"Fan hade behövt dina handskar nu. Kallt som fan." Bara för att visa mig att han gillade dom. Nämn en annan kille som skulle skicka ett sms bara för att säga att han gillar sin present? Säg en..
Och sen kan ni fundera över om den killen som faktiskt skulle göra så (kanske) skulle sätta sig i bilen och skjutsa dig genom hela staden, fram och tillbaka för att din bästa vän (observera DIN EGNA och INTE hans) behöver hjälp med hästen, på julafton. Kom du på en enda? Nej tänkte väl det.
Har köpt två julklappar åt honom, inget dyrt, inget fansie, men valt med omsorg. Som den praktiska människa jag är (fodrade svarta läderhandskar till födelsedagen tidigare denna månad) så har jag köpt saker han har nytta av och kan använda regelbundet. Men kommer han gilla det? Vet inte. Men något jag vet är att stackars David (Och det var här mina tankar flög sin kos när han började prova kläder för mig så jag skulle få rätt storlek) Goliat Personal på H&M fick stå där och bolla fram och tillbaka olika fördelar och nackdelar med för stor respektive för kort, för smal osv. Och han testade för min skull. Mums vilka muskler, dock inte min typ menmen.
Så jag hoppas han kommer gilla det. Jag är den första att erkänna att jag itne känner honom så jag kan köpa något som är "SÅÅÅ honom" men det spelar ingen roll. Känns ändå bra.
Bacon ska få en reflexbrösta, tränsreflexen har kommit bort på posten (skulle hämta den idag och fick hem en tom kartong. WTF?! O.x It was not me! xD) och eventuellt en överraskning om det finns tid från bådas sida och pengar, från bådas sida. Men hoppas. :)
Ska avsluta med att jag är super trött. Ska sova nu och lägga mig i sängen med en kopp te och lite glass. Cleo luktar jättegott och har slutat fälla. Men fan vad hon såg ut. Jag måste nog läggas in, kan inte sluta sniffa på katten. Mums schampoo..

Först och främst så har jag misskött mig, men vad kan man vänta sig från en sådan som jag, för det andra så har det satt sig på hjärtat nu, jag har ansträngda hjärtljud och min läkare börjar bli arg på mig.
Även pojken reagerade på mig idag. "Ditt hjärta slår jättefort och jättehårt, hur är det med dig?"
Ja du hur är det egentligen?
Ska förbi huset imorgon och se vad de har att säga samtidigt som jag ska be om råd om hur jag ska gå till väga. För jag mår inte bra, får se hur det hela artar sig. Hoppas på att det kommer bli bra, att det löser sig.
Kanske har man tur med nästa behandling, men måste även göra stickprov för att se om det är katten som orsakar det problem jag har. Min bulimi är tillbaka, jag är faktiskt glad över det för det går bara bättre för mig om jag kan gå ner lite för jag hatar min nuvarande vikt.
Pojken blev dock inte så glad över kräkljuden från badrummet, han oroar sig något fruktansvärt för mig.
Kanke är det något som jag också ska göra, oroa mig, men jag har ingen ork kvar. Konstant smärta, trötthet, illamående och svaghet i högra delen av kroppen har tvingat mig på knä. Men går fortfarande inte med på att göra ett EEG. För jag vill inte veta jag vill bara bli bra. Så det är där jag står nu, hur jag ska ta mig vidare men med den smärta och yrsel jag har nu så undrar man om det ens är värt det. Kanske inte. Kanske det är det.
Ska försöka träffa Bacon också om man får dåliga nyheter, vem vet vad det kan vara. Allt jag vet är vad det inte är. Och det i sig är inte tillräckligt bra. Eller det kanske är det trots allt eftersom man bara kan få det man behöver inte det man vill ha.
Önskar saker och ting kunde varit annorlunda men nu är det inte så att det är det. Kommer inte bli det heller.
Det är nog lika bra att ligga och sova bort natten och smärtan. Måste verkligen ta mig i kragen och ta reda på vad det är som är felet, för det här går inte.
I övrigt är Cleopatra oerhört kelsjuk, hon är underbar om man bortser från kakasmulorna som tagit sig in över allt. Men jag älskar henne iallafall. Sitter och oroar mig för vad som kommer hända, vad jag lider av. Hoppas på en obehandlad infektion men kanske inte ska hoppas för mycket. Eller kan man det?
Åh jag vill veta vad som är fel med mig. Jag vill verkligen göra det så att jag kan åtgärda det.

How do you feel when he's inside you, and you cry?
En del av mig tror att han tröttnat på att jag får mina gråtattacker när vi har sex. Vem skulle inte bli osäker? En del av mig vill säga sanningen men jag vågar inte eftersom det är så mycket lättare att hålla kvar vid versionen jag alltid klamrat mig fast vid. Sanningen skulle bara förstöra det hela och han skulle se hur smutsig jag egentligen är.
Och jag vill inte det. Jag vill att han ska gilla mig och inte se på mig med samma beräknande blick som många andra killar gör, den där blicken som får håret att resa sig och rysningar av obehag att vibrera genom kroppen. Jag hatar det. Kanske var det en av orsakerna till att jag fick bulimi? Att killarna såg mina bröst och inget mer så jag förstökte bli av med brösten så mycket det bara gick att få. Och jag lyckades ju. Var nere i 44 kilo ett tag och jag var ärligt talat nöjd med min kropp. Så nu ska jag bara se till att jag inte äter så jag kan rasa i vikt igen. Kanske inte ner till den summan men under 50 kilo vill jag komma iallafall.
Det är ett mål jag kommer klamra mig fast vid för nu måste jag väga närmare sextio än femtio och jag mår illa när jag ser mig själv i spegeln.
Därför tänker jag se till att gå ner. Mycket och snabbt så jag kan trivas med mig själv, och det snabbaste sättet är helt enkelt att inte äta. Det fungerar för mig varje gång.
Dessutom har jag börjat vänja mig vid att gå hungrig så det är lugnt. Kanske ska lägga pengarna på aptitdämpande medel när jag får lönen också. Det kan vara väl värt det.
Sjuk i huvudet tänker nog många som läser detta men jag är så beroende av min vikt att jag inte kan må bra när jag väger såhär mycket. Jag känner mig som en strandad val. Och jag vill bli smalare, och snabbt. Så mitt tips är inte att man inte ska äta. Nej för om man ska gå ner i vikt ska man motionera, äta mycket frukt och grönt och se till att röra mycket på sig, ta varje chans man har att röra sig, ta trapporna istället för rulltrappan, gå istället för att åka tunnelbana eller buss om man inte har bråttom, osv. DET är tipset jag ger. Men personligen är jag så rädd att förlora Pojken för att jag inte trivs med min kropp och känner mig äcklad av den att jag vill och måste ta till drastiska åtgärder.
För det kommer inte gå att försöka gilla min kropp inför honom, den känns som ett fängelse som är byggt av fett och valkar, en degklump som håller mig tillbaka. Jag vill inte klä mig i åtsittande kläder, jag vill inte dra på mig jeans, jag går i mjukisbyxor och stora t-shirtar så fort jag får tillfälle, och jag skäms för mig själv. Ingen som har min storlek borde bli såhär stor. Ingen.
Så bara att pimpla vatten, kaffe och äta knäckebröd som gäller. Och frukt. Massvis med frukt.

En läxa här i livet är väl det att man alltid blir besviken på något. Antingen sig själv, något någon man känner säger eller gör eller något man ser att makthavare eller någon random person har gjort. Men man blir konstant besviken för vi sätter upp mål som ska följas och när de inte gör det så blir vi besvikna.
Tror det är grunden till känslorna jag har för Bacon och hennes häst att göra med, besvikelse. Kanske för att jag inte gjorde så stor skillnad trots allt, kanske för att det hela inte blev som man hade hoppats men framför allt för att det ändrade hela våran vänskap.
Kommer nog få höra att jag spyr galla men ärligt talat så struntar jag i det just nu för jag försöker reda ut mina egna tankar. Komma underfund med hur jag känner och varför jag gjort som jag gjort. Vissa saker har jag redan svaret på som varför jag inte tog honom något mer efter den lördagen.
Svaret är helt enkelt för att jag kände mig sviken. För att det finns en person som jag trodde jag skulle kunna prata med om det, en enda person som skulle kunna sätta sig in i det hela och förstå hur jag kände det. Men den personen frågade inte ens hur jag mådde.
Eller kanske gjorde hon det. Jag kan faktiskt inte komma ihåg det jag vet är att allt fortfarande ligger kvar i mig som en stor hård klump av ångest. För ärligt talat, vad kommer det bli utav resten av oss om det fortsätter såhär?
Sen så sårade det mig något oerhört att hon sa: "Du har ju inte själv försökt hitta på något med mig." Men jag har frågat om jag fick följa med dig till Rex, och se dig rida. Tre gånger har jag följt med utan att göra något med honom själv. Lögn två gånger utan att göra något med honom själv, en gång red jag och du sadlade och lindade hans ben. Men jag frågade om jag fick följa med för ärligt talat, jag slutar klockan kvart över två varje dag, sen är jag fri. Men du har honom. Och jag vet hur jag känner inför min katt, och det är en katt inte en häst. Så ska jag vara ärlig så har jag inte vågat fråga om vi kunnat hitta på något utanför för vem skulle då ta Rex?
Kanske är det för att jag är feg också. Eller snarare det ÄR för att jag är feg också. Rädd för att säga: "Du kan du inte hitta på något med mig säg.. den 14 *hittar på random datum* kanske ta en fika eller något?" och du säger: "Ledsen men jag ska hoppa med Rex då" eller något liknande. För ärligt talat, jag har inte träffat Korven sedan vi tre var ute och hon promt var tvungen att dra med sin pojkvän trots att jag sagt: "Girls night only." Jag erkänner att jag är rädd att jag återigen ska komma till korta, jag har aldrig varit tillräckligt bra på någonting jag försatt mig.
Jag hade inte tillräckligt bra betyg, jag var inte tillräckligt populär i gymnasiet, jag var inte tillräckligt osexig på mitt jobb, jag var inte tillräckligt bra för att vara en dotter som min egen mamma ville ha, jag var inte tillräckligt bra ens för att Carols ville ha mig. DET är lägre än Glocalnet.
Skämt åsido.
Jag har ett mindervärdeskomplex därför är jag just som pyssling från skolan och ska visa mig smartast, snabbast, starkast. Hon gjorde det för att hon VAR smart. Jag gör det för att jag vill vara bra på någonting. Vad som helst. Och jag hatar det faktum att du kan såra mig utan att du ens vet om det. Som när vi stod inne i erat kök vid ågesta och Tina kom in och ni snackade hästsaker och du ser upp på mig och säger: "Men du är ju inte intresserad av sånt längre."
Visst det var länge sedan, och visst det är trots allt inte en sån stor sak, men det sårar. För jag är inte tillräckligt bra för att få vara med i samtalet. Jag är inte tillräckligt bra helt enkelt.
Och jag vet att hon inte kan prata känslor men jag har ingen jag kan prata med det om, ingen. Pojken är för seriös, han föstår inte och hur kan han göra det, när jag inte kan uttrycka mig? Men du kan läsa mina tankar innan jag ens har tänkt på att jag tänkt dom, och det gör vad vi har så speciellt i mina ögon.
Jag ville inte bråka om begravningen och det som hände för ärligt talat, vad spelar det för roll? Jag kan inte vara arg på honom för det är inte rätt, den jäveln är död. Han kan inte nås av mina ord. Det spelar ingen roll vad jag gör eller säger för han är död.
Och det värsta är att jag önskar att jag kunde vara lika råbarkad och dum i huvudet som honom så jag kunde göra samma sak, för då skulle jag göra det alla förväntar sig av mig. Det alla redan tror om mig.
Vissa människor ska  helt enkelt inte klara vissa saker. Och vi tillhör den kategorin. Som D's lillebror sa: "Vi är whitetrash, vi umgås inte med andra än whitetrash för när vi gör det känner vi oss ändå inte hemma. Vi hör hemma i de slitna knarkarförorterna med hasande kvinnor och svettiga, mustachprydda män." Och han har så rätt.
En del av oss kan ta sig förbi det klasshinder som ligger framför en. Min bror än en av dem..
Om jag fick välja en idol så skulle det först och främst vara Hon, men sen skulle det definitivt vara han, av den enkla andledningen att han gjort något ingen annan från kvarteret gjort innan. Han bröt mönstret och tog sig ur innan det var försent.
Det är tre av oss kvar idag. Tre. Av hur många? Tänk efter nu av hur många.. Och bara en av alla har klarat sig.
Kanske skulle saker vara lättare om man löste det på hans sätt. Satte sig i en bil, för full och på tok för hög för att själv fatta mer än det grundläggande: "Jag tänker göra detta." och sen bara köra in i närmsta bergvägg, hus, träd eller ner för en ravin. För full för att få dåligt samvete och tillräckligt tragisk för att folk inte ska våga hata en efteråt. En bombsäkert sätt att göra det på. Istället för mitt kärringsätt med tabletter och sprit.
Jag får sota för det idag, men vad spelar det för roll. Det fungerade inte och jag får leva med skammen. För jag vet att folk är arga på mig. Det går inte att komma ifrån, och jag förstår dom.
Men som jag alltid säger till mig själv: "Nästa gång ska jag fan inte vakna upp och hamna på psyket. Nästa gång ska jag göra det på rätt sätt.."
För let's face it, jag kan itne göra någonting rätt.

Yay! Hemma igen, har legat på MiVa i helgen, visserligen bara 27 timmar men iaf! Så skönt att få komma hem, även om jag rynkar på näsan åt tanterna som såg mig komma med färdtjänstbilen, otvättad och ihopplåstrad och fick stöd hela vägen in. Haha fan vad man skulle gilla att vara en fluga på deras vägg. Samma symptom som förut, samma problems som förut och samma resultat som förut. De vet inte vad det är, men jag är förbjuden att äta salt, kryddstark eller rå mat tills de har hittat felet till varför mina njurar strejkar igen. Ovanligt? Nej.
Fan vad hemskt det är dock att vara vid medvetande när de sätter in kateter. Aldrig tänkt på det förut men det enda de gör är att ge dig lokalbedövning innan de trär in en 15cm lång sladd i urinröret. Det känns kan jag säga.
Men det konstiga är att det inte gör ont på så sätt att man skriker utan det är mer det att man klättrar ur sitt eget skinn för det är obehagligt som fan.
Men men, jag får helt enkelt sluta äta popcorn till middag, jag får dra ut droppsladden på måndag efter att de har kollat lite fler värden och jag får sova hemma, tack vare min katt. Sa det att jag hade katten hemma och ingen som kunde ta henne (lögn men det visste ju inte dom om) och det hela avlöpte bättre än jag trott var möjligt eftersom jag inte ville att de skulle ringa någon så fick man ju åka hem då de trodde man stod själv helt och hållet.
Skönt att komma hem till en översocial katt som vill gosa och pratar konstant, stackaren måste blivit rädd. Men en positiv grej är väl det att jag fick åka ambulans och faktiskt var vid medvetande denna gång, bara för att jag spydde blod. Så nu är man pank på mobilen och har en mormor och morfar som krupit ur skinnet för att man inte svarat på deras samtal. Ups. Men det är bara Morsan som vet om något än så länge, inte ens missionen vet om det. Och det är så jag vill ha det, för let's face it. De kommer inte hitta några fel till varför jag hostar/spyr blod eller varför det är blod i min urin. Och som alltid skickades jag till gynekologen först och främst eftersom det var däri mitt problem ligger. Mens som de så fint sa det. Men som de själva såg så var det inte därför det var blod i min urin och de fick lite skrämt uttryck i ansiktena medan de tog blodprov efter blodprov. Jag slutade räkna när det gick mer än 16st nålstick eftersom droppsladden inte gick att tömma mig på blod från. Som alltid.
Hatar när droppet tar slut också och när det börjar rinna in blod i påsen. Det svider. Jag vet inte hur man ska beskriva det annars förutom att det svider. Hmm, shit the same. Jag är iallafall hemma. Med en 1liters flaska av sörja som ska hjälpa njurar och lever. Ingen anning om vad fan det är, men gott är det iallafall inte.
Sen spelar det nog inte så stor roll eftersom jag vet att de inte kommer hitta något fel alls, och allt kommer vara tillbaka i de normala snart. Synd bara att smärtan inte ger sig. Men man kan inte få allt.

Så kommer dagen alla drar sig för, dagen då man inser att det inte går att gå längre än hit, att det tar stopp. Tänker göra slut med pojken, av den enkla andledningen att han är för nära, han träffade min familj, han träffade gänget och kom förbi jobbet och min chef gillar honom.. Nej det är dags att gå vidare till grönare marker, kanske även marker som är mer seriösa än vad hans är.
Jag vet att det är bra, det vi har ihop är något som jag, om jag vore de minsta normal, egentligen borde försöka spinna vidare på, men orkar inte med ytterligare en kille som jag blir fäst vid men som skiter fullständigt i mig. Där ligger problemet. Han är inte en ny Carols, han är så mkt bättre än så, men det är också därför jag vill dumpa honom. Så ska träffa Kumb och hoppas på att jag får en ny vän. Kanske mer än så, för  let's face it. Kanske sa Q inte något annat än sanningen när han hävdade att jag behöver en mogen kille som kan ge mig allt som jag vill ha. Men då tänker jag "Tänk om han har fel och tänk om jag bara vill ha roligt? Vad gör jag då?" För att vara ung och dum går för sig tills man paserat furtio, då kanske man ska börja lugna ner sig lite iallafall.
Men nu? Är det verkligen nödvändigt att fastna för en kille och tro att det jag gör är det som är rätt för att vad? För att han gillar mig?

Dags att göra som i filmen, dags att bryta. För jag vill ha mer, och jag inser själv att han inte kan ge mig det. Eller så är det så enkelt som så att han kan ge mig det men jag vill inte ha det, inte från honom. Okej? Så jag tänker faktiskt skita i det och ta mig vidare, skaffa en ny pojke att pilla på tills han kommer för nära. Jag vill inte att det skulle bli seriöst! Jag har gjort allt jag kan för att det inte skulle bli seriöst, så vart fan gick det fel?

Men nog om honom, jag måste kunna släppa sånna saker, jag måste.. Men jag ska jobba imorgon och jag har exakt 27 minuter på mig att banka lite vett i Kumb innan jag hoppar in i duschen. Apropå duscha.. Ska klä mig lite spexigt imorgon bara för att jag vill imponera på mig själv.
Dessutom ska jag ta en lååång pratstund med en person jag inte har någon som helst lust att träffa. Sen så har jag ju fått ny lya.. Som jag måste skriva kontrakt på.. Yay? Nej..
Sen har vi exakt 72 kr tills lönen, och jag får pengar den 18 de eftersom jag betalat andras räkningar. Yay igen? Vågen?
Don't think so.
Och tack brorsan för den sent påkomna grattningen, den du gjorde när du låg näck i ditt eget badkar. Me don't like. Men jag antar att jag får ta det med. Fuck it och god natt..
Katten spydde just upp en hårboll i mitt knä..

Detta kommer bli ett kort inlägg, har inte varit på jobbet idag, jag sjukanmälde mig och låg i sänen med Pojken och såg hur solens strålar  kastade lekfulla skuggor på hans kropp. Jag vet fortfarande inte vad Bacon tycker om honom, jag vet bara att jag sa till honom att jag älskar honom igår kväll, när han sov. Det är tryggast att andas orden så mjukt att de bara blir en papperstunn viskning mot deras hud. På så sätt är man säker, man kan inte skadas av andras obetänksamhet.
Ibland undrar jag hur det ska gå för oss två. Nu står han och diskar i köket, efter att ha lagat maten och handlat. Så jag kan väl inte annat än att tacka och ta emot? Det tar emot för mig att se honom så, jag vill göra allt för honom men jag inser att jag inte kan göra det för det är inte den typen av förhållande jag vill ha.
Känns skönt dock att veta att vi kan prata om allt, skämta om allt och ta det varligt när man är med honom, det är ingen brådska någonstans. Det är skönt.
Önskar ibland att man kunde göra saker annorlunda än vad man gjort men det är kanske inte är så annorlunda trots allt? Kanske är det som man gjort det sätt man borde gjort sakerna på? Se det som en fördel för allt som hänt eftersom det gett mig en insikt om en del saker som jag annars inte skulle veta något om?
Kanske är ett ord som återkommer ganska ofta hos mig, men jag vet att jag behöver använda ordet som en buffert mot allt annat som hänt så jag kan se på det utan att bryta ihop.
Men nog om det, ska ta hästen på lördag och sen får vi se om resten fungerar som det ska, kanske gör det inte det kanske gör det. Vilket fall som helst så kan jag iallafall sagt att jag försökt.
Gud vad det är skönt med en riktig man i huset, en som betalar för sig både i cash och ansträngning. Gillar det så mkt att jag bett honom sova en natt till, han gick med på det efter mkt köpslående som blandannat handlade om att han ville betala för sig. Moget? Eller bara drygt? Jag ser det som moget eftersom jag slipper försörja honom som jag fick med Carols. Inte för att jag har något emot det utan för att det är skönt att kunna se skillnaderna och se hur det för första gången väger över till Pojkens favör.
Det är mysigt.
Och By The Way.. Bacon, ge mig adressen annars jääävlar.. :P