Amorcaucuest

I mitt liv just nu så saknas det vissa komponenter för att det ska gå bra, för att det ska vara så att säga "lyckat" och jag har ännu inte listat ut vart gränsen mellan rebelliskt motstånd och bara ren dumhet går. För om vi ska vara ärliga så anser jag personligen att jag just nu håller på att skapa mitt personliga helvete. För när jag väl börjar nysta upp skiten som samlat sig så kommer det ta mer tid och mer kraft än om jag gör något åt det nu på en gång.
Därför ska jag försöka få tag i mor min och få ordning på pappersarbetet åtminstone så det är klart vid en eventuell konfrontion.
Vad gäller mitt arbetsliv så kan jag åtminstone rycka upp mig ju mer jag jobbar desto bättre skulle jag må, även om jag inte trivs på mitt nuvarande jobb över huvudtaget.
Men å andra sidan så finns det ofrånkomliga faktumet att ju mer jag jobbar desto mindre fastnar jag i kvicksanden som Pojken lämnat efter sig. Oavsett hur ens känslor för en person gestaltar sig, det kan vara vänskap, sexuellt umgänge eller ett förhållande, så är det inte lätt när det tar slut. Det spelar ingen roll hur vänskapligt det än går till ända, det är likt förbenat jävligt svårt iallafall.
Det tomrum som uppstår när man slutar umgås med någon som tagit del av ens liv är svårt att fylla igen, och ibland går det inte alls. Ibland är det där tomrummet som uppstår som rummen på vinden på landet, det finns alltid en hörna, ett litet utrymme som står tomt, i väntan på att fyllas upp av något speciellt. Väntar på något som stått där innan, den välbekanta doften av gamla tider. Historiens vindslag.
Jag är den första att erkänna att jag dessvärre är lagd åt det sentimentala hållet, vilket ofta leder till att jag råkar fastna i saker som jag egentligen borde lämnat bakom mig sedan länge.
Nu sitter jag här dock och försöker lösa problem som egentligen aldrig borde ha uppstått. Så varför försöker jag inte bara få det avklarat så jag kan gå vidare och ordna upp saker och ting som vanligt? För att det inte fungerar så? För att jag inte orkar? För att kvicksanden drar i mina fötter? Förmodligen det senaste, men vad fan.
Nu ska jag försöka få tag i någon som jag kan klaga hos, även om jag har många vänner som man kan umgås med har jag ingen jag kan klaga hos på det som stör mig just nu. Det som skaver i min bröstkorg är för personligt för att jag ska vilja prata med vem som helst om det.
Men först måste jag ringa personer jag behöver ringa till även om jag helst av allt vill strypa dem och stycka dem, slänga ner dem i ett svart hål. Och ja det är min mormor jag pratar om. Människan jag inte alls gillar just nu även om jag älskar henne lika mycket som jag alltid gjort. Förmodligen därför jag hatar henne, för att jag älskar henne.
I vilket fall som helst så måste jag ringa runt och skriva To-Do-List för imorgon, för min egen skull om inte annat. Samt skicka det där jävla "krya på dig" kortet jag inte vill befatta mig med. För att det alltid är jobbigt att gå tillbaka i tiden till perioden då man inte var smart nog att neka fadern umgänge.
Ibland när det är som svårast undrar man om det inte vore lättare att bara släppa taget och låta det sluka mig, ge upp och sugas ner i mörkret. För då slipper jag känna att jag misslyckats. Å andra sidan har jag inte gjort det ännu, misslyckats menar jag. Även om jag inte fått MVG på allt jag gjort har jag än så länge klarat mig undan med G- som minimum. Så det är bara att ta ett djupt andetag, streta på och ignorera krampen och mjölksyran som intar min kropp centimeter för centimeter.
För varje dag som går stiger saknaden, och vemodigheten river i mig. Samtidigt så smetar jag på mer murbruk och fogar dit mer tegelstenar runt mitt hjärta. Bygger på min befintliga mur som han lyckats hacka hål på.
Hur elakt detta än må låta så kom han inte längre än att knacka på muren, kanske var det därför han gav upp? För att han insåg att han aldrig skulle släppas in? Han kan inte ha undgått att märka av det med tanke på att det tog tre veckor innan han fick reda på provsvaret.
Ytterligare en orsak till oro, läkarens utlåtande om min fysiska hälsa. Men ärligt talat så bryr jag mig inte så jävla mycket om det just nu faktiskt. För jag vill hellre få reda på när det kommer spela någon roll.
Har inte fått klartecken att rida heller, vilket märktes när jag var ute med honom i förrgår, min rygg värker fortfarande, men det är också en sån där sak jag inte bryr mig om att tänka på. Min rygg, min handled och min ankel har terrat mig tillräckligt länge för att jag ska orka låta det hålla mig nere något mer nu.
Kanske kommer det hela bli bättre med tiden, men varken läkaren elle jag tror det så varför låta det stoppa mig?
Detta blir ett  väldigt blurrigt inlägg men det är en sak som jag inte tänker ta tag i eftersom det inte behövs. Tack och lov.