Hate me please
Först och främst så har jag misskött mig, men vad kan man vänta sig från en sådan som jag, för det andra så har det satt sig på hjärtat nu, jag har ansträngda hjärtljud och min läkare börjar bli arg på mig.
Även pojken reagerade på mig idag. "Ditt hjärta slår jättefort och jättehårt, hur är det med dig?"
Ja du hur är det egentligen?
Ska förbi huset imorgon och se vad de har att säga samtidigt som jag ska be om råd om hur jag ska gå till väga. För jag mår inte bra, får se hur det hela artar sig. Hoppas på att det kommer bli bra, att det löser sig.
Kanske har man tur med nästa behandling, men måste även göra stickprov för att se om det är katten som orsakar det problem jag har. Min bulimi är tillbaka, jag är faktiskt glad över det för det går bara bättre för mig om jag kan gå ner lite för jag hatar min nuvarande vikt.
Pojken blev dock inte så glad över kräkljuden från badrummet, han oroar sig något fruktansvärt för mig.
Kanke är det något som jag också ska göra, oroa mig, men jag har ingen ork kvar. Konstant smärta, trötthet, illamående och svaghet i högra delen av kroppen har tvingat mig på knä. Men går fortfarande inte med på att göra ett EEG. För jag vill inte veta jag vill bara bli bra. Så det är där jag står nu, hur jag ska ta mig vidare men med den smärta och yrsel jag har nu så undrar man om det ens är värt det. Kanske inte. Kanske det är det.
Ska försöka träffa Bacon också om man får dåliga nyheter, vem vet vad det kan vara. Allt jag vet är vad det inte är. Och det i sig är inte tillräckligt bra. Eller det kanske är det trots allt eftersom man bara kan få det man behöver inte det man vill ha.
Önskar saker och ting kunde varit annorlunda men nu är det inte så att det är det. Kommer inte bli det heller.
Det är nog lika bra att ligga och sova bort natten och smärtan. Måste verkligen ta mig i kragen och ta reda på vad det är som är felet, för det här går inte.
I övrigt är Cleopatra oerhört kelsjuk, hon är underbar om man bortser från kakasmulorna som tagit sig in över allt. Men jag älskar henne iallafall. Sitter och oroar mig för vad som kommer hända, vad jag lider av. Hoppas på en obehandlad infektion men kanske inte ska hoppas för mycket. Eller kan man det?
Åh jag vill veta vad som är fel med mig. Jag vill verkligen göra det så att jag kan åtgärda det.
Även pojken reagerade på mig idag. "Ditt hjärta slår jättefort och jättehårt, hur är det med dig?"
Ja du hur är det egentligen?
Ska förbi huset imorgon och se vad de har att säga samtidigt som jag ska be om råd om hur jag ska gå till väga. För jag mår inte bra, får se hur det hela artar sig. Hoppas på att det kommer bli bra, att det löser sig.
Kanske har man tur med nästa behandling, men måste även göra stickprov för att se om det är katten som orsakar det problem jag har. Min bulimi är tillbaka, jag är faktiskt glad över det för det går bara bättre för mig om jag kan gå ner lite för jag hatar min nuvarande vikt.
Pojken blev dock inte så glad över kräkljuden från badrummet, han oroar sig något fruktansvärt för mig.
Kanke är det något som jag också ska göra, oroa mig, men jag har ingen ork kvar. Konstant smärta, trötthet, illamående och svaghet i högra delen av kroppen har tvingat mig på knä. Men går fortfarande inte med på att göra ett EEG. För jag vill inte veta jag vill bara bli bra. Så det är där jag står nu, hur jag ska ta mig vidare men med den smärta och yrsel jag har nu så undrar man om det ens är värt det. Kanske inte. Kanske det är det.
Ska försöka träffa Bacon också om man får dåliga nyheter, vem vet vad det kan vara. Allt jag vet är vad det inte är. Och det i sig är inte tillräckligt bra. Eller det kanske är det trots allt eftersom man bara kan få det man behöver inte det man vill ha.
Önskar saker och ting kunde varit annorlunda men nu är det inte så att det är det. Kommer inte bli det heller.
Det är nog lika bra att ligga och sova bort natten och smärtan. Måste verkligen ta mig i kragen och ta reda på vad det är som är felet, för det här går inte.
I övrigt är Cleopatra oerhört kelsjuk, hon är underbar om man bortser från kakasmulorna som tagit sig in över allt. Men jag älskar henne iallafall. Sitter och oroar mig för vad som kommer hända, vad jag lider av. Hoppas på en obehandlad infektion men kanske inte ska hoppas för mycket. Eller kan man det?
Åh jag vill veta vad som är fel med mig. Jag vill verkligen göra det så att jag kan åtgärda det.
Kommentarer
Trackback
