Amorcaucuest

En läxa här i livet är väl det att man alltid blir besviken på något. Antingen sig själv, något någon man känner säger eller gör eller något man ser att makthavare eller någon random person har gjort. Men man blir konstant besviken för vi sätter upp mål som ska följas och när de inte gör det så blir vi besvikna.
Tror det är grunden till känslorna jag har för Bacon och hennes häst att göra med, besvikelse. Kanske för att jag inte gjorde så stor skillnad trots allt, kanske för att det hela inte blev som man hade hoppats men framför allt för att det ändrade hela våran vänskap.
Kommer nog få höra att jag spyr galla men ärligt talat så struntar jag i det just nu för jag försöker reda ut mina egna tankar. Komma underfund med hur jag känner och varför jag gjort som jag gjort. Vissa saker har jag redan svaret på som varför jag inte tog honom något mer efter den lördagen.
Svaret är helt enkelt för att jag kände mig sviken. För att det finns en person som jag trodde jag skulle kunna prata med om det, en enda person som skulle kunna sätta sig in i det hela och förstå hur jag kände det. Men den personen frågade inte ens hur jag mådde.
Eller kanske gjorde hon det. Jag kan faktiskt inte komma ihåg det jag vet är att allt fortfarande ligger kvar i mig som en stor hård klump av ångest. För ärligt talat, vad kommer det bli utav resten av oss om det fortsätter såhär?
Sen så sårade det mig något oerhört att hon sa: "Du har ju inte själv försökt hitta på något med mig." Men jag har frågat om jag fick följa med dig till Rex, och se dig rida. Tre gånger har jag följt med utan att göra något med honom själv. Lögn två gånger utan att göra något med honom själv, en gång red jag och du sadlade och lindade hans ben. Men jag frågade om jag fick följa med för ärligt talat, jag slutar klockan kvart över två varje dag, sen är jag fri. Men du har honom. Och jag vet hur jag känner inför min katt, och det är en katt inte en häst. Så ska jag vara ärlig så har jag inte vågat fråga om vi kunnat hitta på något utanför för vem skulle då ta Rex?
Kanske är det för att jag är feg också. Eller snarare det ÄR för att jag är feg också. Rädd för att säga: "Du kan du inte hitta på något med mig säg.. den 14 *hittar på random datum* kanske ta en fika eller något?" och du säger: "Ledsen men jag ska hoppa med Rex då" eller något liknande. För ärligt talat, jag har inte träffat Korven sedan vi tre var ute och hon promt var tvungen att dra med sin pojkvän trots att jag sagt: "Girls night only." Jag erkänner att jag är rädd att jag återigen ska komma till korta, jag har aldrig varit tillräckligt bra på någonting jag försatt mig.
Jag hade inte tillräckligt bra betyg, jag var inte tillräckligt populär i gymnasiet, jag var inte tillräckligt osexig på mitt jobb, jag var inte tillräckligt bra för att vara en dotter som min egen mamma ville ha, jag var inte tillräckligt bra ens för att Carols ville ha mig. DET är lägre än Glocalnet.
Skämt åsido.
Jag har ett mindervärdeskomplex därför är jag just som pyssling från skolan och ska visa mig smartast, snabbast, starkast. Hon gjorde det för att hon VAR smart. Jag gör det för att jag vill vara bra på någonting. Vad som helst. Och jag hatar det faktum att du kan såra mig utan att du ens vet om det. Som när vi stod inne i erat kök vid ågesta och Tina kom in och ni snackade hästsaker och du ser upp på mig och säger: "Men du är ju inte intresserad av sånt längre."
Visst det var länge sedan, och visst det är trots allt inte en sån stor sak, men det sårar. För jag är inte tillräckligt bra för att få vara med i samtalet. Jag är inte tillräckligt bra helt enkelt.
Och jag vet att hon inte kan prata känslor men jag har ingen jag kan prata med det om, ingen. Pojken är för seriös, han föstår inte och hur kan han göra det, när jag inte kan uttrycka mig? Men du kan läsa mina tankar innan jag ens har tänkt på att jag tänkt dom, och det gör vad vi har så speciellt i mina ögon.
Jag ville inte bråka om begravningen och det som hände för ärligt talat, vad spelar det för roll? Jag kan inte vara arg på honom för det är inte rätt, den jäveln är död. Han kan inte nås av mina ord. Det spelar ingen roll vad jag gör eller säger för han är död.
Och det värsta är att jag önskar att jag kunde vara lika råbarkad och dum i huvudet som honom så jag kunde göra samma sak, för då skulle jag göra det alla förväntar sig av mig. Det alla redan tror om mig.
Vissa människor ska  helt enkelt inte klara vissa saker. Och vi tillhör den kategorin. Som D's lillebror sa: "Vi är whitetrash, vi umgås inte med andra än whitetrash för när vi gör det känner vi oss ändå inte hemma. Vi hör hemma i de slitna knarkarförorterna med hasande kvinnor och svettiga, mustachprydda män." Och han har så rätt.
En del av oss kan ta sig förbi det klasshinder som ligger framför en. Min bror än en av dem..
Om jag fick välja en idol så skulle det först och främst vara Hon, men sen skulle det definitivt vara han, av den enkla andledningen att han gjort något ingen annan från kvarteret gjort innan. Han bröt mönstret och tog sig ur innan det var försent.
Det är tre av oss kvar idag. Tre. Av hur många? Tänk efter nu av hur många.. Och bara en av alla har klarat sig.
Kanske skulle saker vara lättare om man löste det på hans sätt. Satte sig i en bil, för full och på tok för hög för att själv fatta mer än det grundläggande: "Jag tänker göra detta." och sen bara köra in i närmsta bergvägg, hus, träd eller ner för en ravin. För full för att få dåligt samvete och tillräckligt tragisk för att folk inte ska våga hata en efteråt. En bombsäkert sätt att göra det på. Istället för mitt kärringsätt med tabletter och sprit.
Jag får sota för det idag, men vad spelar det för roll. Det fungerade inte och jag får leva med skammen. För jag vet att folk är arga på mig. Det går inte att komma ifrån, och jag förstår dom.
Men som jag alltid säger till mig själv: "Nästa gång ska jag fan inte vakna upp och hamna på psyket. Nästa gång ska jag göra det på rätt sätt.."
För let's face it, jag kan itne göra någonting rätt.