Amorcaucuest

Fick skäll av läkaren igår, och jag orkade inte bry mig jag bara log smått och nickade och höll med. Det känns som om jag glider ifrån alla jag älskar, som om jag fjärmar mig från de jag älskar av rädsla att komma för nära. Kanske är det dåligt, kanske är det bra, men jag känner mig så smutsig.
Det känns som om lögnerna om min familj och mig sitter utanpå mig, som om det skulle gå att få det att försvinna om jag bara skrubbar tillräckligt hårt.
Cleo har testat mig ganska hårt, hon äter ur min mat på köksbordet, när jag äter av den, och hon går runt på spisen och hon gör saker hon vet att hon inte får göra, som att öppna kylskåpet osv. Och hon vet att hon gör fel för hon springer in under sängen efteråt och ligger där så länge som jag höjer rösten när hon tittar fram.
Jag funderar på allvar att fixa en blomspruta så jag kan spruta vatten på henne när hon gör fel men det är något som får komma när jag har tid för det.
Och igår så gjorde jag bort mig så totalt, Pojken sov över hos mig och allt var reko, tills vi hade sex, han är den mest osjälviska killen jag någonsin stött på både i sängen och utanför. Han dammsög, diskade, hyrde film och handlade mat igår medan jag lagade maten, dukade och tvättade kläder. Ingen annan kille har gjort så mkt för mig.
Tillbaka till saken är väl det att jag försa mig när vi hade sex, efter fjärde orgasmen snyftade jag bokstavligt talat fram: "Jag älskar  dig". Han stannade upp en sekund vilket kändes som en evighet, och fortsatte sedan. Försökte maskera det hela genom att säga jag älskar det du gör med mig men ingen kan luras av det. Förlåt men så är det.
Att han älskar mig vet jag redan, han älskar Cleo också även när hon är jobbig så det är ett plus i kanten för honom. Sen vet jag att han älsar mig för även om han inte säger det i ord säger han det i varje handling han gör. Varje gest och kroppsspråk tyder på det.
Sen märkte man det också på sättet som jag hoppade ur skinnet när jag råkade nocka honom, jag flög upp i sängen, han flög ner i den med ett stön och knöt högerhanden. Hela jag spändes och han såg riktigt oförstående ut. Sen frågade han vad som var fel och dum som man är skrattar man falskt och säger: "För ett ögonblick där trodde jag att du skulle slå mig." Han såg först sårad ut sen förstående och drog ner mig i sängen. Han gav mig massage och kysste varje millimeter av min rygg utan att ifrågasätta varför eller hur. Han accepterade bara och det får mig att må illa.
Inte för att han gjort fel utan för att jag är så ovärdig honom.
Han är skillsmässobarn men det verkar inte tynga honom, och min ryggsäck väger ett ton känns det som. Men jag kan utan tvekan säga att det mesta är mitt egna fel. Jag hade kunnat vara mer öppen, mer enträgen i mina försök att få hjälp, ärligare och sökt hjälp tidigare. Men jag gjorde inte det.
Och som hos varje skillsmässobarn så gnager frågan: "Hur mycket av det var mitt fel?" För morsan har alltid sagt att det var min födelse som startade allt. Så hur mycket skuld har inte jag? Och lät jag skulden hindra mig från att göra det jag ville göra? Från det jag borde  ha gjort?
Kanske. Min teori är att jag inte sa något om morsan för att jag tyckte jag förtjänade det, jag hade utsatt min bror för det varför skulle jag komma undan? Så jag höll tyst. Och när jag väl sa något så trodde ingen på mig eftersom jag aldrig sa hela saningen. Att det var mitt fel också.
Kanske hade saker och ting avlöpt annorlunda om jag inte träffat Carols. Sure. Säkert. Men vem hade jag varit då? Inte lika bränd visserligen men allt för glad att kasta mig in i dåliga förhållanden, det var därför det inte höll med pier. För han var en god kille som faktiskt var rätt reko. Som skulle vara en underbar pojkvän. Därför dumpade jag honom.
Men det är kanske Wind of change nu när jag har pojken? Nu när jag har en som är bra och faktiskt vågar ha kvar honom? Möjligen kan han hjälpa mig att sluta försöka tvätta bort ärren på min kropp liksom de på min själ.