Persona non grata
Ja det är ungefär så det känns just nu, som om man är Persona non Grata. Men de är lugnt, jag vet att det är illa när man står med telefonen i hand, tårar i ögonen och funderar på: "Vem kan jag ringa så här sent?" Och inget namn kommer till en. Istället skickar man desperata sms för att se om det finns någon form av männskligt liv där ute som faktiskt kan tänka sig att tala med en, bara för att få noll svar.
Sen tar man ut aggressionerna genom att fotografera nässlor och riktigt gamla papperskorgar för att sedan nyttja dem som id på telefonen när personen i fråga behagar höra av sig.
Att personen i fråga dissar en totalt är en annan femma, det gör ju bara att den elaka bilden blev mindre elak.
Men ensamheten består.
Ska nu hasa mit fulla arsele ut på balkonen och dricka upp mitt vin, ta en cigg för att sedan sova på soffan, för det är så folk som jag gör saker och ting. Vi undviker konkreta attacker, vi kör med de finstilta som ingen ändå fattar och förstår sedan inte varför ingen förstår varför vi är sura.
Tur dock att Grannen I förstod min ståndpunkt om Mor. Den lilla *****.
Känner mig alltid så värdelös gentemot henne när hon gör sådär. "Vi skulle ju ses idag, eller har du glömt det?"
"Förlåt men jag är på dejt *incert girly giggeling* såååå kan vi ta det imorgon? Så kan vi prata om Söndag och så kan du fixa biljetter till Lida Country Festival åt mig."
"Okej, ringer du då?"
"Ringer innan tolv, jag lovar!"
*Dagen efter kl 14.någonting*
"Kan inte prata, är på dejt. Ringer senare."
"..."
Så imorgon ska hon nog iväg med sin "Dejt" och kolla på Rix Fm festivalen vi skulle gå på med några av mina vänner eftersom jag inte gillade musiken och ville ha sällskap. Min tanke om det hela? Dra med dig din dejt dit och besvära inte mig. Genast sätter skuldlänslorna fart och man ångrar tanken på att skicka iväg henne med hennes trasiga rygg till något sådant.
Å andra sidan, säger den lilla djäveln på axeln, så kunde hon utan problem röra sig i både högklackat och lågklackat när hon hade sin dejt så hon kan nog klara sig ensam en dag!
Hatar mig själv för småsintheten och tar ytterligare en klunk vin medan man undrar hur man kan göra för att bryta de negativa vibbar som far mellan folk.
Den personen gillar inte den, den personen hatar den, den personen är kär i den som i sin tur är ihop med den. Och listan pågår i oändlighet.
Samtidigt någonstans i stockholm sitter en person och grubblar på hur hon kan fixa så att hon inte längre känner hat och förakt mot en och inte vill kasta sin vän över närmsta bro räcke, efter att hon beställt en hitman på vännens pojkvän.
Hat och kärlek är komplicerade känslor.
"Trist att du bara känner till hat då!" Viskar den lilla saken på axeln och flinar brett medan den leker med treudden.
Ja riktigt trist..
Indestructible
Nu har man blivit uppsagd från lägenheten, flyttat in till pojken och blivit sambo inte för att någon i våra respektive familjer vet om det riktigt. Mor vet och hans gammelfaster Inga men mer än så är det inte. Känns väldigt konstigt och väldigt läskigt men efter att ha pratat med Rikki Tikki om hur jag känner det, mina rädslor och hur det känns när det blivit påtvingat att flytta så känns det som om en tyngd lyft från mitt bröst. Dock är det ganska ironiskt att jag pratar med min bästa väns bror och inte henne, men vi har glidit isär väldigt mycket sedan vi fick pojkvänner och det är bådas fel. Hennes för att hon är så uppslupen i sin pojkvän och jag för att mitt tålamod är väldigt tunt och utdraget just nu. Känner det som om jag får ta väldigt mycket skit och inte får så mycket tillbaka inte bara från henne utan från många håll.
Socialen har inte hört av sig om när lägenheten skulle vara tom heller, eller hur det ser ut i framtiden så det är ett stort tomrum där också om vad jag måste göra och om jag får pengar till hyra hos pojken eftersom jag inte får söka jobb för dem.
Positivt är iallafall det att pojken stödjer mig fullt ut även om det ibland känns som om vi inte riktigt ville detta. Det känns rätt på sätt och vis ja, men ändå väldigt påtvingat och fort. Dock så är alla mina saker förutom frysboxen och vinglasen här nu, och en stege som jag funderar på att ge tillbaka till morfar och så mors byrå och spegel.
Där har vi också ett orosmoln, min mor var en bitch igår mot mig! Jag vet inte ens varför! Vi hade tvättstugan innan henne igår, mellan fyra och sju och åkte och hämtade det sista hos mig medan andra omgången var i tvättstugan. Då ringer jag och frågar om hon vill ha tillbaka byrån och spegeln eftersom byrån har varit trasig länge, en låda har släppt, framdelen då. Och spegeln tillhör ju byrån så.. Så jag ringer och frågar hur hon vill göra, och hon undrar "Han inte Pojken plats i sitt föråd för det där?" till vilket jag svarar: "Jag vet inte eftersom det är väldigt mycket som ska ner i hans källarföråd från lägenheten nu men jag tror inte det eftersom frysen ska ner dit också." Då blir hon lite putt och säger: "Ja då får den ju stå i mitt föråd igen". Förstår att hon är sur med tanke på att hennes föråd är fyllt till bristningsgränsen och henke har tre kartonger i sitt. Men tänkte att det var bättre att vara ärlig och säga som det är att jag inte VET hur mycket som kommer hamna i vårat källarföråd nu. Och eftersom byrån blivit lagad tre gånger kändes det inte som om det var värt att spara den. Då blir hon ännu grinigare på mig.
Sen blev det inte bättre av att tvättstugan gick sönder när vi tvättade heller. Hon hade mycket tvätt och fick det inte tvättat så hon blev väl lite sur för det. Kan förstå det men det var inte vårat fel att en säkring började brinna! Och både vicevärden och Pojken försökte i en och en halv timme att byta proppar, kolla alla elledningar vid proppskåpen och så, utan att få det att fungera. Då fräser hon åt mig, och är allmänt bitchig.
Vicevärden och pojken höjde ögonbrynen åt henne för hennes beteende. Sen att hon totalt ignorerade mig först var ju verkligen inte bättre! Hon sa inte hej eller ens erkände min existens, men hon pratade med grannen och ignorerade mig blankt när jag sa något.
Så pojken sa det: "Jag var nära och fråga vad fan hon höll på med när hon var så jävla bitchig mot dig! Det är fan bättre om hon säger till om du gjort henne sur än håller på som en klimakteriekärring!"
Med andra ord han tog det hårdare än vad jag gjorde. Men jag tänker inte ljuga och säga att jag inte blev sårad av hennes attityd.
Okej om hon har en dålig dag, okej att jag inte ringde tillbaka igår efter vi fått hem första lasset och börjat packa upp, det blev så sent så jag ville inte ringa då, men då kan man väl säga det?
Sen är det ju det också att min bästa kompis och mitt förhållande är som det är. Det blir ju inte bättre av det om man säger så. Så idag ska jag bara koncentrera mig på att packa upp och sortera allt mitt, sen när pojken kommer hem ska vi äta mat, dricka vin och packa upp resten. Funderar på att lägga alla textiler vi ska gå igenom på sängen och så får vi välja vad vi vill ha framme och vad som ska packas ner till källaren för att använda som ersättning.
Pojken är dock helt inne på att vi ska få vårat förhållande att fungera, det märkte jag igår så det känns super på det sättet! "Men vi köper väl ändå nytt om det skulle behövas!" sa han till en hel del saker. Så det känns bra! Han pratar hela tiden i "vi" form. När jag sa: "Men det kan vara bra att ha tills nästa gång jag flyttar." svarade han med: "När det kommer köper vi nya isåfall." Med andra ord är han inne på att VI flyttar till större. Inte jag. Så det är en lättnad samt att jag frågade honom rakt ut hur han känner med att jag bor här, frågade om han vill att jag ska vara mer på om att hitta en ny lya och han sa bara: "Jag har inga problem med att du bor här, det gör du ju redan den enda skillnaden är att vårt källarföråd blir mer fyllt och du ska ha dina prydnadssaker överallt."
Så mycket prydnadssaker har jag faktiskt inte! Sådeså! Men jag skojade med honom och sa att nu har vi iallafall filtar till alla och han svarade med: "Innan du kom räckte mina filtar till mina vänner, det är dina vänner som kräver mer! Men nu slipper vi åka till Ikea och köpa det iallafall."
Han tar det med andra ord jävligt bra, vilket är tur. Sen diskuterar vi garderober och förvaringsutrymmen som tusan och han är positiv till det hela och sa med en puss på min panna: "Det är så bra att du kom hit för nu måste jag ta tag i saker. Dessutom blir det mer hemtrevligt nu."
Känns bra! :)
Men det finns ändå en viss oro då jag inte har något skyddsnät men jag hoppas på att det här ska hålla, kan även tänka mig (för första gången) att gifta mig med honom om sisådär fem år. Tror och hoppas det kommer hålla detta förhållande för även om vi inte alltid drar jämnt så löser vi det ganska lätt. Dock är det en liten oro när han inte alltid säger vad han tycker utan man får dra det ur honom.
Socialen har inte hört av sig om när lägenheten skulle vara tom heller, eller hur det ser ut i framtiden så det är ett stort tomrum där också om vad jag måste göra och om jag får pengar till hyra hos pojken eftersom jag inte får söka jobb för dem.
Positivt är iallafall det att pojken stödjer mig fullt ut även om det ibland känns som om vi inte riktigt ville detta. Det känns rätt på sätt och vis ja, men ändå väldigt påtvingat och fort. Dock så är alla mina saker förutom frysboxen och vinglasen här nu, och en stege som jag funderar på att ge tillbaka till morfar och så mors byrå och spegel.
Där har vi också ett orosmoln, min mor var en bitch igår mot mig! Jag vet inte ens varför! Vi hade tvättstugan innan henne igår, mellan fyra och sju och åkte och hämtade det sista hos mig medan andra omgången var i tvättstugan. Då ringer jag och frågar om hon vill ha tillbaka byrån och spegeln eftersom byrån har varit trasig länge, en låda har släppt, framdelen då. Och spegeln tillhör ju byrån så.. Så jag ringer och frågar hur hon vill göra, och hon undrar "Han inte Pojken plats i sitt föråd för det där?" till vilket jag svarar: "Jag vet inte eftersom det är väldigt mycket som ska ner i hans källarföråd från lägenheten nu men jag tror inte det eftersom frysen ska ner dit också." Då blir hon lite putt och säger: "Ja då får den ju stå i mitt föråd igen". Förstår att hon är sur med tanke på att hennes föråd är fyllt till bristningsgränsen och henke har tre kartonger i sitt. Men tänkte att det var bättre att vara ärlig och säga som det är att jag inte VET hur mycket som kommer hamna i vårat källarföråd nu. Och eftersom byrån blivit lagad tre gånger kändes det inte som om det var värt att spara den. Då blir hon ännu grinigare på mig.
Sen blev det inte bättre av att tvättstugan gick sönder när vi tvättade heller. Hon hade mycket tvätt och fick det inte tvättat så hon blev väl lite sur för det. Kan förstå det men det var inte vårat fel att en säkring började brinna! Och både vicevärden och Pojken försökte i en och en halv timme att byta proppar, kolla alla elledningar vid proppskåpen och så, utan att få det att fungera. Då fräser hon åt mig, och är allmänt bitchig.
Vicevärden och pojken höjde ögonbrynen åt henne för hennes beteende. Sen att hon totalt ignorerade mig först var ju verkligen inte bättre! Hon sa inte hej eller ens erkände min existens, men hon pratade med grannen och ignorerade mig blankt när jag sa något.
Så pojken sa det: "Jag var nära och fråga vad fan hon höll på med när hon var så jävla bitchig mot dig! Det är fan bättre om hon säger till om du gjort henne sur än håller på som en klimakteriekärring!"
Med andra ord han tog det hårdare än vad jag gjorde. Men jag tänker inte ljuga och säga att jag inte blev sårad av hennes attityd.
Okej om hon har en dålig dag, okej att jag inte ringde tillbaka igår efter vi fått hem första lasset och börjat packa upp, det blev så sent så jag ville inte ringa då, men då kan man väl säga det?
Sen är det ju det också att min bästa kompis och mitt förhållande är som det är. Det blir ju inte bättre av det om man säger så. Så idag ska jag bara koncentrera mig på att packa upp och sortera allt mitt, sen när pojken kommer hem ska vi äta mat, dricka vin och packa upp resten. Funderar på att lägga alla textiler vi ska gå igenom på sängen och så får vi välja vad vi vill ha framme och vad som ska packas ner till källaren för att använda som ersättning.
Pojken är dock helt inne på att vi ska få vårat förhållande att fungera, det märkte jag igår så det känns super på det sättet! "Men vi köper väl ändå nytt om det skulle behövas!" sa han till en hel del saker. Så det känns bra! Han pratar hela tiden i "vi" form. När jag sa: "Men det kan vara bra att ha tills nästa gång jag flyttar." svarade han med: "När det kommer köper vi nya isåfall." Med andra ord är han inne på att VI flyttar till större. Inte jag. Så det är en lättnad samt att jag frågade honom rakt ut hur han känner med att jag bor här, frågade om han vill att jag ska vara mer på om att hitta en ny lya och han sa bara: "Jag har inga problem med att du bor här, det gör du ju redan den enda skillnaden är att vårt källarföråd blir mer fyllt och du ska ha dina prydnadssaker överallt."
Så mycket prydnadssaker har jag faktiskt inte! Sådeså! Men jag skojade med honom och sa att nu har vi iallafall filtar till alla och han svarade med: "Innan du kom räckte mina filtar till mina vänner, det är dina vänner som kräver mer! Men nu slipper vi åka till Ikea och köpa det iallafall."
Han tar det med andra ord jävligt bra, vilket är tur. Sen diskuterar vi garderober och förvaringsutrymmen som tusan och han är positiv till det hela och sa med en puss på min panna: "Det är så bra att du kom hit för nu måste jag ta tag i saker. Dessutom blir det mer hemtrevligt nu."
Känns bra! :)
Men det finns ändå en viss oro då jag inte har något skyddsnät men jag hoppas på att det här ska hålla, kan även tänka mig (för första gången) att gifta mig med honom om sisådär fem år. Tror och hoppas det kommer hålla detta förhållande för även om vi inte alltid drar jämnt så löser vi det ganska lätt. Dock är det en liten oro när han inte alltid säger vad han tycker utan man får dra det ur honom.
Fucked up
Jag skriver av mig här eftersom jag vet att ingen av intresse läser min blogg, vilket är skönt för detta är stället där jag kan skriva av mig utan att oroa mig för vem som kommer få veta, så slipper man dessa nedvärderande blickar man hatar.
Så idag var jag på möte med socialen, fick veta att jag blir av med lägenheten, att mitt stöd är borttaget osv.
Känns super, verkligen! Eller inte. Men jag ska iväg till psyket nästa torsdag för hon min kontaktperson är den som tagit det här beslutet hårdast. Det roligaste är när man frågar om vad som sker nu, hur man ska gå vidare så har man bara fått: "Du måste fixa så du kan utrymma lägenheten." till svar. Inget hur man ska gå vidare utom: "Du kanske inte kan få försörjningsstöd eftersom du inte passar in i ramarna." till svar.
Kan då säga att jag är två millimeter ifrån ett psykiskt sammanbrott men imorgon ska jag iväg och hämta medicin och boka tid så flyttfirman kan hjälpa mig med möblerna. Kort sagt så mår jag skit.
Jag vet inte ens vart jag ska börja klaga på i nuläget, för jag förstår att de inte kan ha kvar mig i stödboende. Jag menar, jag har ju inte uppfyllt kraven för att ha kvar det, jag är för mycket med pojken och jag mår för "bra" för att passa in där. Sen kanske man inte är så bra som de tror, vilket de vet om och även sagt till mig. Men eftersom jag inte passar ramarna så kan jag inte göra så mycket åt det.
Så nu måste jag ringa och kolla vart jag får tag i betygen jag behöver för att söka plugg så jag kan få någon form av inkomst, fråga pojken om han kan pröjsa för mig och även leta efter någon form av jobb.
Känns super!
Ingen inkomst, socialen som satt mig i den här situationen har nu tvättat händerna från mig och hur jag ska gå vidare är ett stort frågetecken likaså hur jag ska berätta för nära och kära om den rådande situationen. Så det blir lagom spännande att se hur det gestaltar sig i framtiden. Ringer mor för att se om mormor och morfar kommit hem och hur det är med dem samt försöka få något att göra med mig själv under denna tid.
Mitt största problem är inte pengarna dock, det finns alltid sätt att få tag i pengar, även om inget av det är något jag har lika lätt att accpetera som jag gjorde förut, utan hur jag ska berätta för alla att jag återigen fuckat upp mitt liv till oigenkännlighet.
Får helt enkelt ta en dag i taget och hoppas på att något bra händer från och med nu, så mycket mer botten än vad det är kan det väl ändå inte bli? Peppar peppar ta i trä.
I vilket fall som helst så är pojken på väg hem, jag funderar på att ta med mig en spritpava hem till svedmyra, röka och supa mig själv till oigenkännlighet för att starta på nytt imorgon. Kanske är bättre än nuläget inte sant? Allt är fan bättre än nu läget. Kanske därför jag inte är så nere som jag trodde jag skulle vara. Det finns alltid sätt att döva smärtan, men det är mer jobb än jag orkar med just nu. Just nu vill jag bara fixa så jag kan ordna upp mitt liv hellre än döva saker. Är det tecken på att jag har frisknat till?
I vilket fall som helst så ska jag börja kolla efter jobb, vad som helst är bättre än inget just nu. Så jag kan visa fingret åt socialen och all skit de lämnat efter sig i mitt liv och faktiskt börja leva på riktigt.
Nothingman - Pearl Jam
Nothing means, nothing means..
8 år borta bara sådär. Konstigt nog fick Kumb mig på bättre tankar efter att ha lyssnat till mitt hysteriska grinande i ett par minuter (ganska många sådana är jag rädd).Känns konstigt dock att åtta år bara kan vara borta sådär, men jag har försökt få tag i henne, idag tex så skickade jag flertal sms och undrade vad hon ville, hon kunde inte svara på ett enda. Det gör mig förbannad för det är alltid så verkar det som, att hon inte kan svara mig. Inte sms eller telefonsamtal hon kan inte ens ringa upp! Jag har ringt henne fyra gånger sedan förra onsdagen, på söndagen fick jag tag i henne när jag ringde upp henne och bad henne ringa mig när hon hade tid eftersom hon var upptagen. På FREDAG hör hon av sig? Det är en jävla veckas tid som förflutit och ändå var det hon som sa: "Jag tycker vi behöver prata"!
"Jag tänker inte komma med några löften om att vi kommer vara tillsammans för alltid för vi vet båda att löften är till för att brytas.." Ja och inte bara brytas utan även bespottas känns det som. Jag är så jälva trött på att springa runt i cirklar efter henne. Så trött på att jaga någon som inte har något som helst intresse av att prata.
Vad som helst hade räckt, ett sms eller ett samtal eller bara ett meddelande via Tess som förklarade något! Även "Ledsen kan inte prata" hade räckt, ingen förklaring ingen lång utläggning utan bara :"Kan inte prata" hade räckt men när man inte ens kan få så mycket så är det.. Ja jag vet inte ens vad det är då..
Känner mig så jävla sviken och arg samtidigt som tanken: "Ja hon tror väl att jag återigen kommer rycka på axlarna och säga: 'Let's forget and move on as friends again' som jag alltid gör? Men inte den här gången för nu är det fan för mycket skit för att vi bara ska släppa det och säga förlåt och gå vidare, hon får fan be om ursäkt och ta sig tid att prata igenom det hela med mig innan jag kan släppa det!" Bara de orden som verkar eka inom mig gör mig arg och riktigt förbannad om jag ska vara ärlig.
Det hela blir ju inte bättre av att hela min familj håller på att falla samman. Jag själv är på väg mot ett nervöst sammanbrott och skuter upp allt jag måste göra ytterligare en dag. Missade tillochmed ett möte med cheferna vi ur personalen skule gå på för att jag bara inte orkade eller kunde koncentrera mig på arbetet pga allt skit med Bacon och familjen.
Just nu känner jag bara att ju mer tid som gå desto argare blir jag på folket runt omkring mig, inte för att det är deras fel helt utan för att de är så jävla upptagna och egocentriska.
Som videobutiken (ja jag tjatar om den incidenten jag vet) som faktiskt var den första gången jag kan komma ihåg då jag SKÄMDES över att vara vän med Bacon.
Så skickade ett sms och sa att jag inte hade lust att fortsätta våran vännskap, jag ångrar det inte men känner att det är så jävla fel att vi låtit det gå så här långt.
8 år borta bara sådär. Konstigt nog fick Kumb mig på bättre tankar efter att ha lyssnat till mitt hysteriska grinande i ett par minuter (ganska många sådana är jag rädd).Känns konstigt dock att åtta år bara kan vara borta sådär, men jag har försökt få tag i henne, idag tex så skickade jag flertal sms och undrade vad hon ville, hon kunde inte svara på ett enda. Det gör mig förbannad för det är alltid så verkar det som, att hon inte kan svara mig. Inte sms eller telefonsamtal hon kan inte ens ringa upp! Jag har ringt henne fyra gånger sedan förra onsdagen, på söndagen fick jag tag i henne när jag ringde upp henne och bad henne ringa mig när hon hade tid eftersom hon var upptagen. På FREDAG hör hon av sig? Det är en jävla veckas tid som förflutit och ändå var det hon som sa: "Jag tycker vi behöver prata"!
"Jag tänker inte komma med några löften om att vi kommer vara tillsammans för alltid för vi vet båda att löften är till för att brytas.." Ja och inte bara brytas utan även bespottas känns det som. Jag är så jälva trött på att springa runt i cirklar efter henne. Så trött på att jaga någon som inte har något som helst intresse av att prata.
Vad som helst hade räckt, ett sms eller ett samtal eller bara ett meddelande via Tess som förklarade något! Även "Ledsen kan inte prata" hade räckt, ingen förklaring ingen lång utläggning utan bara :"Kan inte prata" hade räckt men när man inte ens kan få så mycket så är det.. Ja jag vet inte ens vad det är då..
Känner mig så jävla sviken och arg samtidigt som tanken: "Ja hon tror väl att jag återigen kommer rycka på axlarna och säga: 'Let's forget and move on as friends again' som jag alltid gör? Men inte den här gången för nu är det fan för mycket skit för att vi bara ska släppa det och säga förlåt och gå vidare, hon får fan be om ursäkt och ta sig tid att prata igenom det hela med mig innan jag kan släppa det!" Bara de orden som verkar eka inom mig gör mig arg och riktigt förbannad om jag ska vara ärlig.
Det hela blir ju inte bättre av att hela min familj håller på att falla samman. Jag själv är på väg mot ett nervöst sammanbrott och skuter upp allt jag måste göra ytterligare en dag. Missade tillochmed ett möte med cheferna vi ur personalen skule gå på för att jag bara inte orkade eller kunde koncentrera mig på arbetet pga allt skit med Bacon och familjen.
Just nu känner jag bara att ju mer tid som gå desto argare blir jag på folket runt omkring mig, inte för att det är deras fel helt utan för att de är så jävla upptagna och egocentriska.
Som videobutiken (ja jag tjatar om den incidenten jag vet) som faktiskt var den första gången jag kan komma ihåg då jag SKÄMDES över att vara vän med Bacon.
Så skickade ett sms och sa att jag inte hade lust att fortsätta våran vännskap, jag ångrar det inte men känner att det är så jävla fel att vi låtit det gå så här långt.
Thorns
"I'm falling down on you, where are you from?
What else can I do? You're so beautiful, how can I go on?
If I loose it all, would you go down on me?
And I don't even know, the things you want me to see
I'm waiting for you, thinking of you
Give into me, I'll make you blue
I wanna know if you feel the same
You're mine, I'm ridin' high like an aeroplane
I wanna give you what you need
But I don't dare to ask
I got no self-esteem
I don't blame my past
I'm waiting for you, thinking of you
Give into me, I'll make you blue"
När jag hör denna låt tänker jag på de åtta år som passerat sedan jag såg hennes vilsna ansikte i korridoren, åtta år som vi delat både
glädje sorg genom. Men nu känner jag mer för att faktiskt ge upp. För jag känner inte att jag orkar med jobbet och allt runt omkring mig.
Kanske vi ska pausa och ta tid för oss själva?
Men med tanke på att det är vi så kommer det bli så att ingen tar kontakt igen.
Kanske beror det på att jag sitter med mickey och pratar minnen. Kanske beror det på musiken vi spear och minnena det frambringar
och det har kanske något med alcoholkonsumtionen att göra. Jag känner bara att åtta år och så har det kommit till detta, när man inte
vågar säga vad man själv tycker för att man oroar sig för vad hon tycker om det man känner för det som hänt mellan oss.
Det är inga stora saker men många små och jag känner mig låst på ett sätt jag inte gjort tidigare. För även om jag vill försöka går det inte.
Någonstan på vägen gick det fel och jag hittar inte tillbaka till den biten.
Kanske är det bästa ändå att säga tack och hej hörs igen om ett halvår eller så, men jag vill inte göra det för risken att förlora henne helt.
En del av mig tror inte det kommer gå så långt men tvivlet finns ändå. En annan del säger ändå, so what? Om det går så långt är det inte
värt att tänka på, men det stämmer inte. Just nu känner jag bara för att kasta åtta år ut genom fönstret och säga bye bye för jag orkar
helt enkelt inte lösa problemet.
Som för att understryka det hela är det snart ett år sedan Dennis dog genom självmord, mannen som satt på tuben och stöttade mig när
livet var nattsvart, som skolkade för mig och bar mig genom vattnet.
Lyssnar på Kent och vill bara spy. Tårarna brinner bakom ögonlocken och känner att jag inte orkar mer. Men det är inte sant för det är
mest sentimentala tankar. Inget seriöst, men man undrar ändå vad som kunde hänt. Vad som borde hänt.
Distress
Möte imorgon, banad från jobbet och snack om remiss till Södersjukhuset pga min sk förkylning som eskalerar dag för dag.
Ovanpå allt detta så sitter jag nu och funderar på om jag är orationell som fakiskt blev arg på dig för smset du skickade. Det är mer än en månad sedan vi talades vid tror jag (måste vara det nu tror jag) och så efter denna tid får man ett sms, man blev glad som skjuton och tänkte aha jag behöver inte be om ursäkt först denna gång! Men det var inte ett sms till mig, det var mer som en formell massinbjudan till ett evangemang med formell uppstyltning om fick mig att osäkert svara på samma formella sätt. Är det fel att bli arg när man får den typen av sms som första kontakt efter den tiden?
Sen måste jag ringa sjukvårdsupplysningen imorgon och kolla upp min "förkylning" som det nu är snack om att det eventuellt kan vara lunginflammation. Läkaren kom iallafall fram till att det är bakterier och inte virus så mycket blev klart men måste erkänna att både han och jag var smått chockade av att jag svimmade av att få mitt blodtryck testat. Därav remissen till Sös.
Ser inte fram emot att sätta fot på sjukhuset igen men med tanke på bröstsmärtorna så kanske det är ett måste? Mor krävde att jag skulle sluta röka också så att jag inte överbelastar mina lungor men det är inte lungorna som är problemet det är hjärtat. Men jag vågar inte säga det till henne eftersom hon kommer få damp på mig om jag erkänner det och skälla på mig för att jag inte tar bättre hand om mig.
"Du har ju inte direkt tagit hand om dig på sista tiden".
Jag har ju inte gjort så himla mycket dumpt än så länge eller hur!? Jag har faktiskt skött mig när det kommer till att knapra piller. Visserligen har jag druckit lite men inte i de mängder och så ofta som jag gjort förut så det räknas inte. Och när det kommer till självskada så har jag avhållit mig väldigt mycket på den punkten (förmodligen pga att jag är så darrhänt och svag att det ändå inte hade gett den effekt jag önskat men det är en annan sak).
I vilket fall som helst så sitter jag här och funderar på vad man har rätt att vara arg på och vad man egentligen ska lägga tiden på. Jag ska tex ringa imorgon och kolla upp med läkaren om remissen så att detta blir löst samt ha möte med en sockontakt som varit tillskriven mig i ett halvår men som jag aldrg träffat och även lämna in ansökan för att bli antagen till nya projektet på jobbet. Men tror jag kommer bli nekad eftersom jag är portad.
Så vad ska man lägga tiden på? Jobb? Vänner? Familj? Vart tar tiden vägen under dagarna? Och fördelar vi den rätt?
Men mest av allt undrar jag om man kan SLÖSA känslor? Alltså, slösa bort känslor på onödiga saker, jaga upp sig, bli arg, ledsen eller glad över saker som egentligen inte spelar så stor roll på det stora hela?
För om man kan slösa känslor är jag en storslösare, jag har ett temperament som får min katt att gå på tå runt mig (med all rätt med tanke på att hon kastade ur mig ur sängen i natt) även om jag inte skrikit åt henne så är hon väldigt noga med att vara försiktig vid kontakt med mig, något som ger mig dåligt samvete.
Hon stångas fortfarande och så men det är skillnad för hon är så försiktig i all kontakt hon tar med mig, hon är riktigt rar. Försöker ägna henne så mycket tid jag kan men sanningen är den att jag mest sover, har inte ätit ett riktigt mål mat på en och en halv vecka (livnärt mig på soppa och honingsmelon) och hostar och snorar som fan (även om snoret nu är borta men lämnat kvar dunkande bihålor och feber). Kan hon känna på sig att jag är "mindre frisk" än vanligt och är därför mer försiktig? Är det därför hon leker clown där jag inte kan ungå att se henne och ligger under filten med mig, även under tjocktröjan trots att det är svettigt och varmt samt att jag aldrig ligger still?
Har katter ett sjätte sinne med sånna saker, eller kanske är det något djur i allmänhet har? Jag vet bara att jag är glad att jag har henne även om hon mesta dels driver mig till vansinne (hon drog ut samtliga trosor, la dem prydligt på byrån och kurade ihop sig där i högen, en liten hårboll mitt i troshögsigloon).
Ärligt talat så är jag glad att jag är småsjuk (som jag ser det) även om jag knappt kommer till vivo utan att ta stöd pga yrsel och bröstsmärtor) eftersom jag då får extra tid med den svartvita hårboll som leker runt i lägenheten som ett yrväder och tvingar mig till att le och bita mig i tungan för att inte skratta högt.
Hennes fobi mot att vara ensam har gått så långt att hon numera sitter på badkarskanten när jag duschar trots att hon hatar vatten. Detta gör att jag inte kan undgå att känna mig lite smickrad men samtidigt som det är rart är det småt kvävande att ha en hårboll som går en på hälarna, ligger precis så nära att hon känner din värme och tyst smyger in under täcket när man sover för att kura ihop sig som en liten boll mot magen där hon börjar tvätta en.
Av någon andledning gör detta att jag känner ro, jag är aldrig ensam och jag behöver inte oroa mig för jag har henne, jag kommer alltid ha henne, katten med den aldrig raka svansen, katten som inte kan gå baklänges och är närsynt. Katten med den gulliga teckningen som ger henne dubbelhaka. Katten Baka-chan som gör mer än väl för sitt namn.
Hon är så korkad att man inte kan undgå att tycka om henne.
Jag älskar henne. Men även om jag har henne så kan jag inte hindra mina tankar från att vandra till barndomsvännen vars stolthet är större än min. Jag är fortfarande arg och småirriterad men mest så känner jag att jag är likgiltig och samtidigt nyfiken på vad hon gör nu.
För hon är en stor del av mitt liv även om hon inte är aktiv i det. Som nu när jag undrar vad hon gör när vi inte pratar.
Dock så vet jag att jag inte kommer ta kontakt med henne först, inte denna gång för jag är trött på att vara den som alltid ska ha fel. Den som alltid ska be om ursäkt först. Den som ska ta kontakt.
Dels är jag också besviken över bristen på intresse hon visat för mig och mitt liv. Vad vet hon om mig? Vad vet hon om vad som händer i mitt liv? Och nu pratar jag om innan vi slutade prata.
Fast som hon själv sagt, hon är en kall person och även om jag inte håller med så är det ju hennes åsikt och det finns ju en del sanning i det, men jag anser ändå att efter åtta år borde man ha lite intresse för den andre också?
En del av mig känner att jag faktiskt inte orkar vara den som ska intressera mig och ställa upp men å andra sidan har jag itne ställt upp på sista tiden så det är nog bra att vi tagit en paus/inte pratar. Så vi kan fundera på om vi vill fortsätta vara vänner över huvudtaget.
Ovanpå allt detta så sitter jag nu och funderar på om jag är orationell som fakiskt blev arg på dig för smset du skickade. Det är mer än en månad sedan vi talades vid tror jag (måste vara det nu tror jag) och så efter denna tid får man ett sms, man blev glad som skjuton och tänkte aha jag behöver inte be om ursäkt först denna gång! Men det var inte ett sms till mig, det var mer som en formell massinbjudan till ett evangemang med formell uppstyltning om fick mig att osäkert svara på samma formella sätt. Är det fel att bli arg när man får den typen av sms som första kontakt efter den tiden?
Sen måste jag ringa sjukvårdsupplysningen imorgon och kolla upp min "förkylning" som det nu är snack om att det eventuellt kan vara lunginflammation. Läkaren kom iallafall fram till att det är bakterier och inte virus så mycket blev klart men måste erkänna att både han och jag var smått chockade av att jag svimmade av att få mitt blodtryck testat. Därav remissen till Sös.
Ser inte fram emot att sätta fot på sjukhuset igen men med tanke på bröstsmärtorna så kanske det är ett måste? Mor krävde att jag skulle sluta röka också så att jag inte överbelastar mina lungor men det är inte lungorna som är problemet det är hjärtat. Men jag vågar inte säga det till henne eftersom hon kommer få damp på mig om jag erkänner det och skälla på mig för att jag inte tar bättre hand om mig.
"Du har ju inte direkt tagit hand om dig på sista tiden".
Jag har ju inte gjort så himla mycket dumpt än så länge eller hur!? Jag har faktiskt skött mig när det kommer till att knapra piller. Visserligen har jag druckit lite men inte i de mängder och så ofta som jag gjort förut så det räknas inte. Och när det kommer till självskada så har jag avhållit mig väldigt mycket på den punkten (förmodligen pga att jag är så darrhänt och svag att det ändå inte hade gett den effekt jag önskat men det är en annan sak).
I vilket fall som helst så sitter jag här och funderar på vad man har rätt att vara arg på och vad man egentligen ska lägga tiden på. Jag ska tex ringa imorgon och kolla upp med läkaren om remissen så att detta blir löst samt ha möte med en sockontakt som varit tillskriven mig i ett halvår men som jag aldrg träffat och även lämna in ansökan för att bli antagen till nya projektet på jobbet. Men tror jag kommer bli nekad eftersom jag är portad.
Så vad ska man lägga tiden på? Jobb? Vänner? Familj? Vart tar tiden vägen under dagarna? Och fördelar vi den rätt?
Men mest av allt undrar jag om man kan SLÖSA känslor? Alltså, slösa bort känslor på onödiga saker, jaga upp sig, bli arg, ledsen eller glad över saker som egentligen inte spelar så stor roll på det stora hela?
För om man kan slösa känslor är jag en storslösare, jag har ett temperament som får min katt att gå på tå runt mig (med all rätt med tanke på att hon kastade ur mig ur sängen i natt) även om jag inte skrikit åt henne så är hon väldigt noga med att vara försiktig vid kontakt med mig, något som ger mig dåligt samvete.
Hon stångas fortfarande och så men det är skillnad för hon är så försiktig i all kontakt hon tar med mig, hon är riktigt rar. Försöker ägna henne så mycket tid jag kan men sanningen är den att jag mest sover, har inte ätit ett riktigt mål mat på en och en halv vecka (livnärt mig på soppa och honingsmelon) och hostar och snorar som fan (även om snoret nu är borta men lämnat kvar dunkande bihålor och feber). Kan hon känna på sig att jag är "mindre frisk" än vanligt och är därför mer försiktig? Är det därför hon leker clown där jag inte kan ungå att se henne och ligger under filten med mig, även under tjocktröjan trots att det är svettigt och varmt samt att jag aldrig ligger still?
Har katter ett sjätte sinne med sånna saker, eller kanske är det något djur i allmänhet har? Jag vet bara att jag är glad att jag har henne även om hon mesta dels driver mig till vansinne (hon drog ut samtliga trosor, la dem prydligt på byrån och kurade ihop sig där i högen, en liten hårboll mitt i troshögsigloon).
Ärligt talat så är jag glad att jag är småsjuk (som jag ser det) även om jag knappt kommer till vivo utan att ta stöd pga yrsel och bröstsmärtor) eftersom jag då får extra tid med den svartvita hårboll som leker runt i lägenheten som ett yrväder och tvingar mig till att le och bita mig i tungan för att inte skratta högt.
Hennes fobi mot att vara ensam har gått så långt att hon numera sitter på badkarskanten när jag duschar trots att hon hatar vatten. Detta gör att jag inte kan undgå att känna mig lite smickrad men samtidigt som det är rart är det småt kvävande att ha en hårboll som går en på hälarna, ligger precis så nära att hon känner din värme och tyst smyger in under täcket när man sover för att kura ihop sig som en liten boll mot magen där hon börjar tvätta en.
Av någon andledning gör detta att jag känner ro, jag är aldrig ensam och jag behöver inte oroa mig för jag har henne, jag kommer alltid ha henne, katten med den aldrig raka svansen, katten som inte kan gå baklänges och är närsynt. Katten med den gulliga teckningen som ger henne dubbelhaka. Katten Baka-chan som gör mer än väl för sitt namn.
Hon är så korkad att man inte kan undgå att tycka om henne.
Jag älskar henne. Men även om jag har henne så kan jag inte hindra mina tankar från att vandra till barndomsvännen vars stolthet är större än min. Jag är fortfarande arg och småirriterad men mest så känner jag att jag är likgiltig och samtidigt nyfiken på vad hon gör nu.
För hon är en stor del av mitt liv även om hon inte är aktiv i det. Som nu när jag undrar vad hon gör när vi inte pratar.
Dock så vet jag att jag inte kommer ta kontakt med henne först, inte denna gång för jag är trött på att vara den som alltid ska ha fel. Den som alltid ska be om ursäkt först. Den som ska ta kontakt.
Dels är jag också besviken över bristen på intresse hon visat för mig och mitt liv. Vad vet hon om mig? Vad vet hon om vad som händer i mitt liv? Och nu pratar jag om innan vi slutade prata.
Fast som hon själv sagt, hon är en kall person och även om jag inte håller med så är det ju hennes åsikt och det finns ju en del sanning i det, men jag anser ändå att efter åtta år borde man ha lite intresse för den andre också?
En del av mig känner att jag faktiskt inte orkar vara den som ska intressera mig och ställa upp men å andra sidan har jag itne ställt upp på sista tiden så det är nog bra att vi tagit en paus/inte pratar. Så vi kan fundera på om vi vill fortsätta vara vänner över huvudtaget.
Remember Me
Dagens låt (eller för den delen THE song of my life of the moment) är just nu Misfits - Third eye blind tack vare Bacon (som just nu sitter och spankar mig med en silikonboobie) som gjort mitt liv till ett helvete igår (full som man var) men som jag älskar iallafall, vilkorslöst.
Jag har kommit fram till att jag hatar folk som inte låter en sova när man hamnar på en hemmafest och ska sova över. Men gillar dock folk som Bandit som lånar ut sovkläder och är så rolig att munhuggas med. We are the misfits, the freaks, the enemie, you and me.
Sant som de är sagt, jag pussade Bandit fyra gånger igår och hans kompis S stötte på mig, verkligen stötte eftersom jag älskar Vincent (Final Fantasy) och turtles. Vi fick nördstämpling, samtalet avstannade när vi kom igång om heroes of might and magic, xbox spel, nintendo och supermario. Men fuck that jag hade kul och det faktumet att de satt och såg på oss med ren och skär skräck samt satt med öppna munnar fascinerar mig storligen. Och ja jag hade roligt, tills det att vi klämde in oss sju stycken i en bastu för fyra och S försökte få mig att duscha med honom naken. Nej tack?
I vilket fall som helst, jag hade jävligt roligt, även om jag och Johan tjafsade som fan, folket inte kände igen mig från festen då Bandit och jag träffades men när de förstod att de var jag så var reaktionen, eh.., inte den jag väntat mig. De stirrade först på mig som om de aldrig träffat mig förut innan de skrek och började asgarva. Orden: "Nej är det sant?! Är det hon!?" ekade en hel del och fick mig att känna mig lite bortkommen.
Men tydligen var det positivt. Sen så kan man ju säga att vi ska tillbaka till Bandit idag och ha det mysigt (som jag och Bacon hade igår) men men. Jag låg i soffan, slutna ögon och lyssnade på när Bandit sjöng med till låtarna, med huvudet mot Bacons tuttar och filten runt mig som en sköld.
Det bästa var dock att Bandit såg på mig när han trodde att ingen såg. Ha! Jag intalar mig ingenting, för jag vet att det bara är vänskap mellan oss, men det är skönt att vara uppskattad. Skönt som fan.
Så nu sitter jag framför Bacons dator och lyssnar på Misfits samt ler eftersom jag tror (dock itne alls säker) att jag är bakis. Jag! Bakis! Andra gångne i hela mitt liv i så fall! Ja jag är stolt för det betyder att jag är som andra.
"Tick Tick tell me were the time goes. Yeah these are the ones for me, these are the ones for me, the misfits the freaks, the enemi, you and me."
Ett leende leker på mina läppar, jag har aldrig känt mig så levande förut, så glad att jag har de vännerna jag har, även om jag ibland bara vill klå upp någon för att de är så korkade som är ihop med idioter som Apan R och Boxarfegisen. Men det är inte mitt problem, jag kan bara sucka och torka deras tårar och försöka att undvika deras blåmärken. Samt ha överseende med att de ljuger om att de träffar mig.
Det ska väl inte vara så farligt egentligen men det är det, för mig som är för stolt för att ta sådan skit i vanliga fall.
Men antar att det finns undantag.
Tessan den Gode har saknat mig också, och undrar om hon kan lura ut mig till stallet i sommar så vi kan rida ut tillsammans (även om Rexen står på andra sidan stan just nu) så vi kan umgås. Så hon har fixat två hästar åt mig vilket är nice ^^^
Saknar henne också, trodde inte jag skulle kunna umgås med så mycket äldre människor eftersom jag är så omogen och barnslig som jag är, men kanske har även jag vuxit upp. Naae, inte jag, det är omöjlig ^^
**Uppdatering**
På väg till Bandit snart, fett nervös :S
Men det kommer bli skojigt som fan iallafall! :D
Jag har kommit fram till att jag hatar folk som inte låter en sova när man hamnar på en hemmafest och ska sova över. Men gillar dock folk som Bandit som lånar ut sovkläder och är så rolig att munhuggas med. We are the misfits, the freaks, the enemie, you and me.
Sant som de är sagt, jag pussade Bandit fyra gånger igår och hans kompis S stötte på mig, verkligen stötte eftersom jag älskar Vincent (Final Fantasy) och turtles. Vi fick nördstämpling, samtalet avstannade när vi kom igång om heroes of might and magic, xbox spel, nintendo och supermario. Men fuck that jag hade kul och det faktumet att de satt och såg på oss med ren och skär skräck samt satt med öppna munnar fascinerar mig storligen. Och ja jag hade roligt, tills det att vi klämde in oss sju stycken i en bastu för fyra och S försökte få mig att duscha med honom naken. Nej tack?
I vilket fall som helst, jag hade jävligt roligt, även om jag och Johan tjafsade som fan, folket inte kände igen mig från festen då Bandit och jag träffades men när de förstod att de var jag så var reaktionen, eh.., inte den jag väntat mig. De stirrade först på mig som om de aldrig träffat mig förut innan de skrek och började asgarva. Orden: "Nej är det sant?! Är det hon!?" ekade en hel del och fick mig att känna mig lite bortkommen.
Men tydligen var det positivt. Sen så kan man ju säga att vi ska tillbaka till Bandit idag och ha det mysigt (som jag och Bacon hade igår) men men. Jag låg i soffan, slutna ögon och lyssnade på när Bandit sjöng med till låtarna, med huvudet mot Bacons tuttar och filten runt mig som en sköld.
Det bästa var dock att Bandit såg på mig när han trodde att ingen såg. Ha! Jag intalar mig ingenting, för jag vet att det bara är vänskap mellan oss, men det är skönt att vara uppskattad. Skönt som fan.
Så nu sitter jag framför Bacons dator och lyssnar på Misfits samt ler eftersom jag tror (dock itne alls säker) att jag är bakis. Jag! Bakis! Andra gångne i hela mitt liv i så fall! Ja jag är stolt för det betyder att jag är som andra.
"Tick Tick tell me were the time goes. Yeah these are the ones for me, these are the ones for me, the misfits the freaks, the enemi, you and me."
Ett leende leker på mina läppar, jag har aldrig känt mig så levande förut, så glad att jag har de vännerna jag har, även om jag ibland bara vill klå upp någon för att de är så korkade som är ihop med idioter som Apan R och Boxarfegisen. Men det är inte mitt problem, jag kan bara sucka och torka deras tårar och försöka att undvika deras blåmärken. Samt ha överseende med att de ljuger om att de träffar mig.
Det ska väl inte vara så farligt egentligen men det är det, för mig som är för stolt för att ta sådan skit i vanliga fall.
Men antar att det finns undantag.
Tessan den Gode har saknat mig också, och undrar om hon kan lura ut mig till stallet i sommar så vi kan rida ut tillsammans (även om Rexen står på andra sidan stan just nu) så vi kan umgås. Så hon har fixat två hästar åt mig vilket är nice ^^^
Saknar henne också, trodde inte jag skulle kunna umgås med så mycket äldre människor eftersom jag är så omogen och barnslig som jag är, men kanske har även jag vuxit upp. Naae, inte jag, det är omöjlig ^^
**Uppdatering**
På väg till Bandit snart, fett nervös :S
Men det kommer bli skojigt som fan iallafall! :D
Fucked up
Jag är så jävla fucked up just nu, jag är så trött på att du får mig att må såhär. På att du aldrig kan göra det du säger att du ska och kastar in mig i en känslomässig berg och dalbana som jag inte kan klara av just nu. Eller över huvudtaget.
Så jag är feg som fan, slänger på luren i ditt öra för jag inte orkar med dina förklaringar, dina undanflyklter och dina ursäkter om varför saker inte sker, varför saker inte blir gjorda.
Och framför allt så ditt: "Åhfan.."
En del av mig trodde faktiskt jag vuxit upp tillräckligt mycket för att faktiskt klara av ett förhållande nu men beviserligen är det inte så, jag är fortfarande för omogen för att klara av det.
Önskar att vi kunde sätta oss ner och prata igenom det som vuxna människor men jag orkar inte prata med dig om detta längre, har försökt så mycket och så ofta att jag inte vet vad jag ska ta mig till lngre, ingenting av det jag säger går in hos dig. Det är som om du inte vill förstå eller vill lyssna på mig. Eller förstå hur du får mig att känna det.
Jag älskade dig så jävla mycket och du trampade på mig. En del av mig vill bara ringa upp dig och prata med dig förklara varför jag gör som jag gör varför jag känner som jag gör. Men jag vet att det inte kommer ändra något, att oavsett vad jag säger om dig, till dig, om oss så kommer det gå in och ut lika fort igen.
Så varför mitt hjärta känns som om det är fullt med krossat glas vet jag inte, och varför det vill bli stampat på ytterligare övergår mitt förstånd för det är vad som kommer ske om du kommer hit och vi ska reda ut saker. Nej förlåt du kommer inte ens att komma hit.
Funderar ändå på att ringa och prata ut med dig om detta, försöka lösa det men det känns inte som om det spelar någon roll vad jag försöker säga eller göra för du skiter i det, du bryr dig inte om "oss" utan det är jag som ska lappa och sy för att det ska passa ihop, du ska bara dyka upp någon gång då och då och så ska det fungera.
**Uppdatering**
Singellivet klär mig ovanligt bra :)
Så jag är feg som fan, slänger på luren i ditt öra för jag inte orkar med dina förklaringar, dina undanflyklter och dina ursäkter om varför saker inte sker, varför saker inte blir gjorda.
Och framför allt så ditt: "Åhfan.."
En del av mig trodde faktiskt jag vuxit upp tillräckligt mycket för att faktiskt klara av ett förhållande nu men beviserligen är det inte så, jag är fortfarande för omogen för att klara av det.
Önskar att vi kunde sätta oss ner och prata igenom det som vuxna människor men jag orkar inte prata med dig om detta längre, har försökt så mycket och så ofta att jag inte vet vad jag ska ta mig till lngre, ingenting av det jag säger går in hos dig. Det är som om du inte vill förstå eller vill lyssna på mig. Eller förstå hur du får mig att känna det.
Jag älskade dig så jävla mycket och du trampade på mig. En del av mig vill bara ringa upp dig och prata med dig förklara varför jag gör som jag gör varför jag känner som jag gör. Men jag vet att det inte kommer ändra något, att oavsett vad jag säger om dig, till dig, om oss så kommer det gå in och ut lika fort igen.
Så varför mitt hjärta känns som om det är fullt med krossat glas vet jag inte, och varför det vill bli stampat på ytterligare övergår mitt förstånd för det är vad som kommer ske om du kommer hit och vi ska reda ut saker. Nej förlåt du kommer inte ens att komma hit.
Funderar ändå på att ringa och prata ut med dig om detta, försöka lösa det men det känns inte som om det spelar någon roll vad jag försöker säga eller göra för du skiter i det, du bryr dig inte om "oss" utan det är jag som ska lappa och sy för att det ska passa ihop, du ska bara dyka upp någon gång då och då och så ska det fungera.
**Uppdatering**
Singellivet klär mig ovanligt bra :)
Disney Dags
Det är ett bra tag sedan jag skrev i min blogg, kanske den största orsaken till detta är för att jag inte har haft något att skriva eventuellt? Förmodligen så är det så.
Min strävan efter en hund har gått så långt som så att jag nu haft besök av en amstaff i mitt hem som fick hälsa på Cleo (som blev kär på studs tror jag) men som jag ändå tvekar om.
Har just nu disneyrejs då jag plundrat källaren på VHS filmer, idag blev det pinoccio och robin hood, jag vet inte vad det är med mig som får mig att gråta när jag ser dessa typer av filmer.
Lille John och Baloo har en hel del gemensamt dock.
Sen har min mobil dragit ett djupt andetag och förlorat kampen mot klockan så måste lämna in den på lagning.
Älskar deras förolämpningar inom disney dock, det är något som alltid piggar upp mig. :) "Din ål klädd i ormskinn" Eller deras skämt: "Det verkar som om min dotter har fått en laglös som lagvigd". Snacka om torftig humor ^^
Oavsett så pratade man med ett av exen som just gjort slut för att hans tjej inte ansåg han vara vuxen nog. Visst kan man köpa det, han är inte vuxen men är det skäl nog till att göra som hon gjorde? Å andra sidan så kastar jag sten i glashus så hårt det bara går just nu eftersom jag återigen ska iväg på fika med en "killkompis" utan en tanke på hur Pojken tar det. För jag är trött på vårat förhållande över huvudtaget.
En del av mig önskar att vi åtminstone kunde gräla så vi kunde rensa luften men å andra sidan är jag rädd att om jag gläntar på locket så kommer det inte ta stopp, det kommer bara pysa över utan någon tanke på att stanna av, och det är något jag aldrig vill ska hända igen.
Nu är dock frågan, ska man somna till Törnrosa, Snövit eller Askungen?
Kanske Tarzan eller Anastasia? Eller varför inte Bambi? Bambi får det bli, så kan jag samtidigt fundera över vad jag vill med mitt liv.
En sak vet jag dock, jag ska inte ha någon mer kontakt med en viss herr Drama Queen som är för omogen för sitt eget bästa, tack och lov att han aldrig hann bli ett ex hos mig.
Men men killar är något jag skulle kunna klara mig utan ett tag framöver.
Min strävan efter en hund har gått så långt som så att jag nu haft besök av en amstaff i mitt hem som fick hälsa på Cleo (som blev kär på studs tror jag) men som jag ändå tvekar om.
Har just nu disneyrejs då jag plundrat källaren på VHS filmer, idag blev det pinoccio och robin hood, jag vet inte vad det är med mig som får mig att gråta när jag ser dessa typer av filmer.
Lille John och Baloo har en hel del gemensamt dock.
Sen har min mobil dragit ett djupt andetag och förlorat kampen mot klockan så måste lämna in den på lagning.
Älskar deras förolämpningar inom disney dock, det är något som alltid piggar upp mig. :) "Din ål klädd i ormskinn" Eller deras skämt: "Det verkar som om min dotter har fått en laglös som lagvigd". Snacka om torftig humor ^^
Oavsett så pratade man med ett av exen som just gjort slut för att hans tjej inte ansåg han vara vuxen nog. Visst kan man köpa det, han är inte vuxen men är det skäl nog till att göra som hon gjorde? Å andra sidan så kastar jag sten i glashus så hårt det bara går just nu eftersom jag återigen ska iväg på fika med en "killkompis" utan en tanke på hur Pojken tar det. För jag är trött på vårat förhållande över huvudtaget.
En del av mig önskar att vi åtminstone kunde gräla så vi kunde rensa luften men å andra sidan är jag rädd att om jag gläntar på locket så kommer det inte ta stopp, det kommer bara pysa över utan någon tanke på att stanna av, och det är något jag aldrig vill ska hända igen.
Nu är dock frågan, ska man somna till Törnrosa, Snövit eller Askungen?
Kanske Tarzan eller Anastasia? Eller varför inte Bambi? Bambi får det bli, så kan jag samtidigt fundera över vad jag vill med mitt liv.
En sak vet jag dock, jag ska inte ha någon mer kontakt med en viss herr Drama Queen som är för omogen för sitt eget bästa, tack och lov att han aldrig hann bli ett ex hos mig.
Men men killar är något jag skulle kunna klara mig utan ett tag framöver.
Death Reunite
Regler Det är svårare än du tror!
Kopiera detta till dina anteckningar. Utmana dina vänner och radera mina svar. Alla svar ska börja med bostaven i ditt namn! Det ska vara riktiga ord, inga påhittade och inget ljug.
Om personen som utmanade har likadan förstabokstav som dig så får du inte använda samma svar. Du får inte heller skriva samma svar två gånger eller använda ditt namn som svar. Lycka till!
1. Vad heter du? Tessa
2. Ett ord på fyra bokstäver: Tass
3. Flicknamn: Tanja
4. Pojknamn: Tom
5. Yrke: Tandläkare
6. Färg: Turkos
7. Klädesplagg: Tröja
8. Mat: Tiramisu
9. Sak i badrummet: Tandborste
10. Plats/stad: Tokyo
11. En orsak att vara sen: Trött
12. Något man skriker: Tjuv!
13. Film: Titta älskling jag krympte barnen.
14. Något man dricker: Tequila! XD
15. Band: Takida
16. Djur: Terantella
17. Gatunamn: Torsgatan
18. Bil: Toyota
19. Sång: This is all of me
20. Aktivitet med fler än en deltagare: Trekant
Hmm det var inte så svårt även om man kanske inte var sååå duktig på egen hand då Bacon fixade det mesta åt mig ;) Ialfall så är jag och Korven på god väg ner till andra sidan graven, det går utför för oss två. Tvingade att se melodifestivalen i en stökig lägenhet, tvugna att svälja ner sprit i mängder för att faktiskt överleva detta hemska öde och ändå ändå lider vi.
Överlevnadsinstinkten kickar in och vi letar efter allt som kan döda oss i form av flytande syra osv men dock kanman inte säga annat än att livet har blivit hårdare, för alla parter. Verkligen alla parter. Det blir tuffare och tuffare att överleva i våran hårda värld.
Jag och Korven undrar dock hur länge vi kan stå ut i detta hårda, karga ödelandskap med Melodifestivalen dunkande runt omkring oss, lurandes bakom varje kurva.onkontakt. Inte heller såg hon a jag mimade efter hjälp den jäveln.
Full och glad kexchocklad over and out
**Uppdatering**
Kom just hem, klockan är över fyra, men faan vad roligt det var! Jag blev uppraggad av en Holländare och en göteborgare som var lite väl närgången, han försökte även kyssa mig, men jag han averja attacken, trots att Bacon inte såg min skräckslagna grimars trots ög
Kopiera detta till dina anteckningar. Utmana dina vänner och radera mina svar. Alla svar ska börja med bostaven i ditt namn! Det ska vara riktiga ord, inga påhittade och inget ljug.
Om personen som utmanade har likadan förstabokstav som dig så får du inte använda samma svar. Du får inte heller skriva samma svar två gånger eller använda ditt namn som svar. Lycka till!
1. Vad heter du? Tessa
2. Ett ord på fyra bokstäver: Tass
3. Flicknamn: Tanja
4. Pojknamn: Tom
5. Yrke: Tandläkare
6. Färg: Turkos
7. Klädesplagg: Tröja
8. Mat: Tiramisu
9. Sak i badrummet: Tandborste
10. Plats/stad: Tokyo
11. En orsak att vara sen: Trött
12. Något man skriker: Tjuv!
13. Film: Titta älskling jag krympte barnen.
14. Något man dricker: Tequila! XD
15. Band: Takida
16. Djur: Terantella
17. Gatunamn: Torsgatan
18. Bil: Toyota
19. Sång: This is all of me
20. Aktivitet med fler än en deltagare: Trekant
Hmm det var inte så svårt även om man kanske inte var sååå duktig på egen hand då Bacon fixade det mesta åt mig ;) Ialfall så är jag och Korven på god väg ner till andra sidan graven, det går utför för oss två. Tvingade att se melodifestivalen i en stökig lägenhet, tvugna att svälja ner sprit i mängder för att faktiskt överleva detta hemska öde och ändå ändå lider vi.
Överlevnadsinstinkten kickar in och vi letar efter allt som kan döda oss i form av flytande syra osv men dock kanman inte säga annat än att livet har blivit hårdare, för alla parter. Verkligen alla parter. Det blir tuffare och tuffare att överleva i våran hårda värld.
Jag och Korven undrar dock hur länge vi kan stå ut i detta hårda, karga ödelandskap med Melodifestivalen dunkande runt omkring oss, lurandes bakom varje kurva.onkontakt. Inte heller såg hon a jag mimade efter hjälp den jäveln.
Full och glad kexchocklad over and out
**Uppdatering**
Kom just hem, klockan är över fyra, men faan vad roligt det var! Jag blev uppraggad av en Holländare och en göteborgare som var lite väl närgången, han försökte även kyssa mig, men jag han averja attacken, trots att Bacon inte såg min skräckslagna grimars trots ög
Don't say I didn't warned you
Imorgon blir det tufft, jag måste säga något snart för det här går inte egentligen, något måste hända annars kan jag inte stå ut med mig själv. För jag klarar inte med alla dessa frågetecken. Alla dessa tvivel.
"And I don't want to live like that"
Jag älskar Hinder på många olika sätt, älskar deras texter det är verkligen min deppmusik.
Känns lite elakt att prata med honom när han inte mår bra men jag kanske bara är paranoid, kanske är det mina skuldkänslor som spelar in, jag vet inte.
Det jag vet dock är att jag inte klarar av detta längre. Kanske är det dags för mig att ta hand om mig, den jag är och få ordning på mitt liv. Kanske ska jag fixa ett ordentligt jobb ett jag trivs med och har en framtid hos. Kanske ska jag plugga upp alla betyg också. Kanske kanske kanske. Jag vet inte vad jag vill längre. Jag som alltid haft vägen framför mig, utstakad och spikad har nu funnit mig själv uppvaknad i ett snårigt skogsdunge som jag inte hittar ut från. En respit kanske? Eller bara en sak till att ta itu med, att hitta vägen ut och vakna upp ur detta drömlika tillstånd?
En positiv sak har iallafall hänt, jag har återigen fått den där känslan av förundran inför min katt, hon får återigen min andning att stanna och hjärtat att hoppa över ett skutt. "without you I see myself so differently, I didn't wanna belive it then but it all worked out in the end"
"Called you up couse it's been long enough." "We were never meant to be togheter."
Jag älskar honom. Det är det enda jag är säker på. Men jag vill inte ha det som vi har det. Inte längre. Det var mysigt förut men nu är det bara enformigt. Och att hitta på något med honom är näst intill omöjligt. Så vad ska jag göra? Bara låta honom gå? Kanske det. Kanske är det egentligen vad som är bäst för oss båda jag vet inte.
Men för varje dag som går blir spänningen större och jag orkar helt enkelt inte hålla på såhär.
Kanske har det med min mormor att göra, kärringen jag hade kunnat döda idag. Mamma och jag pratade om det när hon stuckit hem med morfar, om att döda henne för att hon är så jävla elak. Och så kontrollerande.
Och så jävla bitchig.
Allt man gör studeras under lupp för att få hennes gillande. Jag orkar inte det. Och all denna stress för att få saker och ting gjorda tillräckligt snabbt för att de ska må bra. De har ingen som helst känsla för att andra kanske inte är pensionärer med hur mkt tid på sig som helst.
"And I don't want to live like that"
Jag älskar Hinder på många olika sätt, älskar deras texter det är verkligen min deppmusik.
Känns lite elakt att prata med honom när han inte mår bra men jag kanske bara är paranoid, kanske är det mina skuldkänslor som spelar in, jag vet inte.
Det jag vet dock är att jag inte klarar av detta längre. Kanske är det dags för mig att ta hand om mig, den jag är och få ordning på mitt liv. Kanske ska jag fixa ett ordentligt jobb ett jag trivs med och har en framtid hos. Kanske ska jag plugga upp alla betyg också. Kanske kanske kanske. Jag vet inte vad jag vill längre. Jag som alltid haft vägen framför mig, utstakad och spikad har nu funnit mig själv uppvaknad i ett snårigt skogsdunge som jag inte hittar ut från. En respit kanske? Eller bara en sak till att ta itu med, att hitta vägen ut och vakna upp ur detta drömlika tillstånd?
En positiv sak har iallafall hänt, jag har återigen fått den där känslan av förundran inför min katt, hon får återigen min andning att stanna och hjärtat att hoppa över ett skutt. "without you I see myself so differently, I didn't wanna belive it then but it all worked out in the end"
"Called you up couse it's been long enough." "We were never meant to be togheter."
Jag älskar honom. Det är det enda jag är säker på. Men jag vill inte ha det som vi har det. Inte längre. Det var mysigt förut men nu är det bara enformigt. Och att hitta på något med honom är näst intill omöjligt. Så vad ska jag göra? Bara låta honom gå? Kanske det. Kanske är det egentligen vad som är bäst för oss båda jag vet inte.
Men för varje dag som går blir spänningen större och jag orkar helt enkelt inte hålla på såhär.
Kanske har det med min mormor att göra, kärringen jag hade kunnat döda idag. Mamma och jag pratade om det när hon stuckit hem med morfar, om att döda henne för att hon är så jävla elak. Och så kontrollerande.
Och så jävla bitchig.
Allt man gör studeras under lupp för att få hennes gillande. Jag orkar inte det. Och all denna stress för att få saker och ting gjorda tillräckligt snabbt för att de ska må bra. De har ingen som helst känsla för att andra kanske inte är pensionärer med hur mkt tid på sig som helst.
Sweden for Dummies
Såg just en del av Travel&Living och har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Som tex så finns det ett tydligen finns det ett "hemligt svenskt talesätt" som jag just fick reda på. Vad är det då? Jo mycket enkelt, servera dem inte, jag upprepar servera dem INTE ren! Det är Rudolf så de blir arga. XD
Så trodde man att Lappland var en nöjespark där det sprang runt massa nissar och tomtar XD haha jävla roliga amerikanare! Och så är renarna tydligen mer lika katter än kor. W00t?
Men så kan man ju alltid säga såhär att det är en rolig sak att se hur amerikanare från soliga Carlifonia ska springa runt i Lappland mitt i smällkalla vintern! Haha stackaren klagar som fan!
Så kommer de in på våra fängelser och han säger: "De är ändå ganska lyxiga och trots att jag dödat min producent kommer jag ändå ut innan tredje säsongen" Hahaha så klockrent!
Dessutom lärde man sig nytt, nämligen att Lagom är ett ord som BARA finns i Sverige. Det var ett ord som han inte kunde greppa, han trodde det var "Lite bättre, medelmåttigt eller Bra som det är" vilket kanske stämmer men jag kan inte direkt koppla ordet till det. Vi använder det ordet till ganska många saker och beskrivningar.
Lagom mycket godis? Vad är exakt det? Hmm, bra fråga.
Han är kock och det är intressant att se vad han anser är "svenskt" förutom köttbullar då! Stickning tillexempel. Och Abba suger tydligen men vi är jävlar på att hålla oss smala pga alla skaldjur vi äter och all sill! Men han ger oss iallafall en plats högt upp på listan över godast mat! Det är väl ändå något? Även om han klagar konstant över att det är kallt, och mycket snö och ont om hus och så vidare.
Men en sak ska man iallafall ge honom, han kan skämta!
Toleranta, tystlåtna och självdistans" är de ord han beskriver oss svenskar med samt att vi har många snygga, eller som han sa: "riktigt snygga" blondiner! haha tackar?
Smör, puréer och tunga såser är tydligen våra barnmatsgomars dröm något som vi växer upp med!
Dessutom frågar han om vi är lika ordentliga och generösa! Sedan när han får veta hur brottsstatestiken så andades han ut och sa: "Vad trevligt då känner jag mig redan hemma!" Sedan så hatar han Abba (bandet då) med en hetta som får mig att blekna! Behöver jag säga att jag tycker om honom? Han är underbar! Dessutom är han tillräckligt gamal för att vara min far men ändå! Han är så himla bitter och rolig så jag håller på att skratta på mig!
Dessutom så drev han med korvkiosker, han tog en tunnbrödsrulle och socialiserade med människor som inte ville ha sällskap av en full kock och några vänner till hans guide och så hävdar han att vi har en "underground" socialiscm eller vad man ska kalla det vilket går ut på att vi socialiserar bland korvkiosker, vilket är sant men ändå!
Det är riktigt kul hur de som inte bor i Sverige ser på oss! Som att man inte ska göra oss arga, att vi är snygga, att vi ska gilla "blondin skämt" och att vikingar är nutidens MC killar! Haha, säger jag bara.. Haha!
Som sammanfattning så kallar han det helt enkelt kontrasternas land, och jag kan hålla med honom, vi är lite udda, lite bara men det finns där! XD
I vilket fall som helst så gick jag på min första karate lektion idag och det var riktigt spännande! Så måste fixa lite bättre tider till Rexen nästa torsdag, och göra upp ett tidsschema för det hela, men det blir något som jag fixar senare i veckan. Men en sak ska man ju säga om kampsporten Karate. Den är jävligt rolig, jävligt krävande och väldigt mental! Och jag älskar det!
Men nu ska jag se Kung Fu Panda (han i videobutiken kollade lite udda på mig när jag hyrde den men det är en annan femma) och sen sova! Mys ju!
Hej så länge
Så trodde man att Lappland var en nöjespark där det sprang runt massa nissar och tomtar XD haha jävla roliga amerikanare! Och så är renarna tydligen mer lika katter än kor. W00t?
Men så kan man ju alltid säga såhär att det är en rolig sak att se hur amerikanare från soliga Carlifonia ska springa runt i Lappland mitt i smällkalla vintern! Haha stackaren klagar som fan!
Så kommer de in på våra fängelser och han säger: "De är ändå ganska lyxiga och trots att jag dödat min producent kommer jag ändå ut innan tredje säsongen" Hahaha så klockrent!
Dessutom lärde man sig nytt, nämligen att Lagom är ett ord som BARA finns i Sverige. Det var ett ord som han inte kunde greppa, han trodde det var "Lite bättre, medelmåttigt eller Bra som det är" vilket kanske stämmer men jag kan inte direkt koppla ordet till det. Vi använder det ordet till ganska många saker och beskrivningar.
Lagom mycket godis? Vad är exakt det? Hmm, bra fråga.
Han är kock och det är intressant att se vad han anser är "svenskt" förutom köttbullar då! Stickning tillexempel. Och Abba suger tydligen men vi är jävlar på att hålla oss smala pga alla skaldjur vi äter och all sill! Men han ger oss iallafall en plats högt upp på listan över godast mat! Det är väl ändå något? Även om han klagar konstant över att det är kallt, och mycket snö och ont om hus och så vidare.
Men en sak ska man iallafall ge honom, han kan skämta!
Toleranta, tystlåtna och självdistans" är de ord han beskriver oss svenskar med samt att vi har många snygga, eller som han sa: "riktigt snygga" blondiner! haha tackar?
Smör, puréer och tunga såser är tydligen våra barnmatsgomars dröm något som vi växer upp med!
Dessutom frågar han om vi är lika ordentliga och generösa! Sedan när han får veta hur brottsstatestiken så andades han ut och sa: "Vad trevligt då känner jag mig redan hemma!" Sedan så hatar han Abba (bandet då) med en hetta som får mig att blekna! Behöver jag säga att jag tycker om honom? Han är underbar! Dessutom är han tillräckligt gamal för att vara min far men ändå! Han är så himla bitter och rolig så jag håller på att skratta på mig!
Dessutom så drev han med korvkiosker, han tog en tunnbrödsrulle och socialiserade med människor som inte ville ha sällskap av en full kock och några vänner till hans guide och så hävdar han att vi har en "underground" socialiscm eller vad man ska kalla det vilket går ut på att vi socialiserar bland korvkiosker, vilket är sant men ändå!
Det är riktigt kul hur de som inte bor i Sverige ser på oss! Som att man inte ska göra oss arga, att vi är snygga, att vi ska gilla "blondin skämt" och att vikingar är nutidens MC killar! Haha, säger jag bara.. Haha!
Som sammanfattning så kallar han det helt enkelt kontrasternas land, och jag kan hålla med honom, vi är lite udda, lite bara men det finns där! XD
I vilket fall som helst så gick jag på min första karate lektion idag och det var riktigt spännande! Så måste fixa lite bättre tider till Rexen nästa torsdag, och göra upp ett tidsschema för det hela, men det blir något som jag fixar senare i veckan. Men en sak ska man ju säga om kampsporten Karate. Den är jävligt rolig, jävligt krävande och väldigt mental! Och jag älskar det!
Men nu ska jag se Kung Fu Panda (han i videobutiken kollade lite udda på mig när jag hyrde den men det är en annan femma) och sen sova! Mys ju!
Hej så länge
I hate this part right here
I just can't take these tears..
En del av mig undrar hur det kommer gå för mig när jag inte kan ta tag i sakerna jag måste ta tag i. Saker som för en sån som mig är ganska viktiga för att jag ska fungera som jag ska. Men har jag ens brytt mig om att höra av mig? Nej varför skulle jag göra det? Som det är nu ligger jag hellre hemma i min säng och pekar finger åt alla bara för att jag inte orkar göra något åt denna nedgående spiral som jag fastnat i.
Kanske är det en sak att klaga om det och en helt annan att faktiskt ta tag i skiten någon gång, I början kände jag mig som herren på täppan, redo att ta mig ann vad som helst som kom i min väg. Nu känner jag bara att jag vill sova, konstant.
Orkar inte med alla idioter som kommer till mig och undrar varför det gått som det gått med deras liv.
Ett förslag skulle vara att börja fundera över varför ni har pojkvänner som är svin. Och för min del gäller samma sak, att börja fundera över vad jag egentligen vill ha ut av mitt förhållande med Pojken för som det är nu känns det inte alls bra. Inte alls bra över huvud taget.
Men det är kanske en del av det hela? Detta att man ignorerar hjärtat och låter hjärnan styra. För jag vet att det vi har är en övergående fas i hans liv. Frågan är inte om utan när och vem som dumpar vem först. Bara tanken på det gör mig deprimerad på riktigt, att vara fast i ett förhållande man inte kan ta sig ur och vänta på att han ska tröttna.
Vilket gör mig lika korkad som mina vänner som sitter med en kille som styr hennes liv åt henne och den andre som har en pojkvän som misshandlar, trycker ner och fullkomligt skiter i henne.
Men på vilket sätt är det mitt problem? Egentligen?
En del av mig undrar hur det kommer gå för mig när jag inte kan ta tag i sakerna jag måste ta tag i. Saker som för en sån som mig är ganska viktiga för att jag ska fungera som jag ska. Men har jag ens brytt mig om att höra av mig? Nej varför skulle jag göra det? Som det är nu ligger jag hellre hemma i min säng och pekar finger åt alla bara för att jag inte orkar göra något åt denna nedgående spiral som jag fastnat i.
Kanske är det en sak att klaga om det och en helt annan att faktiskt ta tag i skiten någon gång, I början kände jag mig som herren på täppan, redo att ta mig ann vad som helst som kom i min väg. Nu känner jag bara att jag vill sova, konstant.
Orkar inte med alla idioter som kommer till mig och undrar varför det gått som det gått med deras liv.
Ett förslag skulle vara att börja fundera över varför ni har pojkvänner som är svin. Och för min del gäller samma sak, att börja fundera över vad jag egentligen vill ha ut av mitt förhållande med Pojken för som det är nu känns det inte alls bra. Inte alls bra över huvud taget.
Men det är kanske en del av det hela? Detta att man ignorerar hjärtat och låter hjärnan styra. För jag vet att det vi har är en övergående fas i hans liv. Frågan är inte om utan när och vem som dumpar vem först. Bara tanken på det gör mig deprimerad på riktigt, att vara fast i ett förhållande man inte kan ta sig ur och vänta på att han ska tröttna.
Vilket gör mig lika korkad som mina vänner som sitter med en kille som styr hennes liv åt henne och den andre som har en pojkvän som misshandlar, trycker ner och fullkomligt skiter i henne.
Men på vilket sätt är det mitt problem? Egentligen?
Hmmf!
Jaha då är man lite skum igen :/
Sam sam sam.. XD Och Bacon ;)
Menmen.. Idag.. POJKEN! Jippi!
**Uppdatering**
Är hos Bacon med Mikko och kattungarna, de är så söta! XD Älskar dom. Sandra är ännu mer försenad, allt går på sparlåga just nu men men funderar faktiskt på allvar på att ta en kattunge av Lisa bara för att de är så underbart söta!
Hittar inte min mobil..
Sam sam sam.. XD Och Bacon ;)
Menmen.. Idag.. POJKEN! Jippi!
**Uppdatering**
Är hos Bacon med Mikko och kattungarna, de är så söta! XD Älskar dom. Sandra är ännu mer försenad, allt går på sparlåga just nu men men funderar faktiskt på allvar på att ta en kattunge av Lisa bara för att de är så underbart söta!
Hittar inte min mobil..
Kiss me, kiss me, hit me.
Utgången var så mycket failiur som de bara kunde bli då pojken fick för sig för att han skulle fixa tumören och när det inte gick och tumören var så pass otrevlig att han stack utan att säga något så fick jag skulden för det och det i sin tur fick mig nästan att grina hela vägen hem.
Pojken var jätte sur och tyckte att jag hade kunnat förvarna honom vilket jag gjort, men det han sedan gjorde, det där med att inte vidarbefodra meddelandet och sen bara sticka utan ett ord är inte direkt mitt fel eller hur!? Det förvånade mig även att han var så otrevlig! För man gör inte så!
Men det som var mest sårande är att pojken skyllde allt på mig, allt. Hur fan kunde jag ha vetat i förväg vilket svin han var? Tumören gick över gränsen likaså Korven som inte ens sa hej då utan bara försvann. Det var inte okej alls jävla skitstövlar är de båda två.
I vilket fall som helst så vart jag sur och ledsen, speciellt på Tumören och Korven men Pojken kunde inte fatta det så han blev sur för att jag var sur på honom. Jag älskar folk som lyssnar på vad man säger.
Men men.
Nytt på andra fronten är det att Cleo fått lite lyxigare mat nu, så att säga östermalmskissar kunde käkat det hon fick..
Det hon fick var färsk fjordlax. Nackdelen är bara den att när pojken gick upp i morse för att dra till jobbet (som vi försov oss till) så halkade han i rännan av diarré som Cleo spritt från sängen in till toan.
Jag skyller allt på henne, eller jag skyller snarare diarrén på hennes idioti. Snälla lilla Cleo LITA INTE PÅ POJKEN! Trycker han i dig laxermedel igen så dödar jag honom, sådeså.
Tre vändor med klorin på golv och städutrustningen fick mig att inse att damn jag kommer inte göra om det, nästa gång Pojken matar Cleo med något han inte frågat om han får ge innan så får HAN städa, varesig han har jobb eller inte att dra till!
Och hur vet jag att de var pojken? ^^ Haha hans blick sa mer än tusen ord. Snacka om tagen på bar gärning! "Undrar varför hon fått diarré..?" mumlar en trött Tessan, pojken rycker till och sneglar lite på en innan han kastar sig mot duschen med otydligt mumlande om något som lät som: "JagVetInteKanskeInteSkulleGettHenne..."
Så busted..
Pojken var jätte sur och tyckte att jag hade kunnat förvarna honom vilket jag gjort, men det han sedan gjorde, det där med att inte vidarbefodra meddelandet och sen bara sticka utan ett ord är inte direkt mitt fel eller hur!? Det förvånade mig även att han var så otrevlig! För man gör inte så!
Men det som var mest sårande är att pojken skyllde allt på mig, allt. Hur fan kunde jag ha vetat i förväg vilket svin han var? Tumören gick över gränsen likaså Korven som inte ens sa hej då utan bara försvann. Det var inte okej alls jävla skitstövlar är de båda två.
I vilket fall som helst så vart jag sur och ledsen, speciellt på Tumören och Korven men Pojken kunde inte fatta det så han blev sur för att jag var sur på honom. Jag älskar folk som lyssnar på vad man säger.
Men men.
Nytt på andra fronten är det att Cleo fått lite lyxigare mat nu, så att säga östermalmskissar kunde käkat det hon fick..
Det hon fick var färsk fjordlax. Nackdelen är bara den att när pojken gick upp i morse för att dra till jobbet (som vi försov oss till) så halkade han i rännan av diarré som Cleo spritt från sängen in till toan.
Jag skyller allt på henne, eller jag skyller snarare diarrén på hennes idioti. Snälla lilla Cleo LITA INTE PÅ POJKEN! Trycker han i dig laxermedel igen så dödar jag honom, sådeså.
Tre vändor med klorin på golv och städutrustningen fick mig att inse att damn jag kommer inte göra om det, nästa gång Pojken matar Cleo med något han inte frågat om han får ge innan så får HAN städa, varesig han har jobb eller inte att dra till!
Och hur vet jag att de var pojken? ^^ Haha hans blick sa mer än tusen ord. Snacka om tagen på bar gärning! "Undrar varför hon fått diarré..?" mumlar en trött Tessan, pojken rycker till och sneglar lite på en innan han kastar sig mot duschen med otydligt mumlande om något som lät som: "JagVetInteKanskeInteSkulleGettHenne..."
Så busted..
Damn
Ingen dator fören om en vecka eller mer. Det suger men vad kan jag göra? Fixat intyg iallafall så snart så kommer det lösa sig.
Adressändringen är helt muppad, tydligen existerar inte jag. Jaha? Är det bra eller dåligt? ^^
Iallafall så har man haft fullt upp nu, älskar min nya lägenhet, blackeberg släng dig i väggen, den här är tusen gånger bättre! Verkligen! Riktigt kök, riktigt badrum, bra planlösning och schysst balkong. Funderar på att köpa en fåtölj att ha på balkongen under sommaren.
Dessutom kommer Sandra snart och jag älskar det faktum att jag kommer få hem henne snart.Skiter i vad släkten säger för ärligt, jag träffar aldrig min bror iallafall så vad spelar det för roll? Han hejar bara på mig när folk är med aldrig annars. Passar väl mig bra men tycker inte han av alla är rätt att dömma mig. För vad han än säger så är det vad han gör även om han nekar det.
Men jag orkar inte lägga ner negativ energi på honom, ärligt talat jag klarar mig utan honom. Träffade K, A och R i helgen/veckan samt fick min tv och en örfil av min jävligt sura morsa som är sjukskriven nu (äntligen) och som dampade på att det tog mer än tio minuter för mig att ta mig över till henne.
Så fick en örfil och massa skit, och jag kände bara: "Jag behöver inte ta det här." och gick.
Så imorgon är det S som ska träffas på middag imorgon och tisdag är det A som ska träffas, sen är det middag på onsdag, sen är det M som är tillbaka igen på torsdag och fredag är det R.
Haha orkar inte ens hitta på smeknamn till alla människor ^^
Men men oavsett hur många vänner jag än tagit mig i kragen och träffar nu så kan ingen eller något erkätta Bacon. Jag drömde att hon ringde mig och sa: "Jag saknar dig. Jag gör det. Du får en chans till, men bara en och jag ska bättra mig också" Jag vaknade av att jag grät. Jag vet att hon inte kommer ta kontakt med mig, så väl känner jag henne. Det kommer vara jag som ska komma och be om ursäkt och jag har gjort det, jag har bett om ursäkt. Men jag vill inte krypa mer om inte vi kan lösa problemen. Tex varför kommer jag inte iväg till henne? Varför känns det som om vi inte känner varandra längre? Varför trodde jag att saker skulle lösa sig om vi bara lät det vara?
Dumt egentligen. Funderar på att skicka ett sms till henne och se hur hon mår, men nej. Kanske i februari eller så men inte nu, det gör för ont.
I vilket fall som helst så har jag tid med kurator på sös och ska byta till andreas men vi får se när det blir, förmodligen i slutet på februari.
Jag hatar mig själv och jag hatar min kropp och jag hatar det faktum att jag inte skulle kunna leva utan min katt. Hon är mitt allt.
Det som Bacon brukade vara är Cleo nu.
Men å andra sidan så kommer ingen att kunna ta hennes plats. Hur många vänner jag än tar mig tid till att träffa nu så kommer hon inte kunna ersättas. Aldrig.
Adressändringen är helt muppad, tydligen existerar inte jag. Jaha? Är det bra eller dåligt? ^^
Iallafall så har man haft fullt upp nu, älskar min nya lägenhet, blackeberg släng dig i väggen, den här är tusen gånger bättre! Verkligen! Riktigt kök, riktigt badrum, bra planlösning och schysst balkong. Funderar på att köpa en fåtölj att ha på balkongen under sommaren.
Dessutom kommer Sandra snart och jag älskar det faktum att jag kommer få hem henne snart.Skiter i vad släkten säger för ärligt, jag träffar aldrig min bror iallafall så vad spelar det för roll? Han hejar bara på mig när folk är med aldrig annars. Passar väl mig bra men tycker inte han av alla är rätt att dömma mig. För vad han än säger så är det vad han gör även om han nekar det.
Men jag orkar inte lägga ner negativ energi på honom, ärligt talat jag klarar mig utan honom. Träffade K, A och R i helgen/veckan samt fick min tv och en örfil av min jävligt sura morsa som är sjukskriven nu (äntligen) och som dampade på att det tog mer än tio minuter för mig att ta mig över till henne.
Så fick en örfil och massa skit, och jag kände bara: "Jag behöver inte ta det här." och gick.
Så imorgon är det S som ska träffas på middag imorgon och tisdag är det A som ska träffas, sen är det middag på onsdag, sen är det M som är tillbaka igen på torsdag och fredag är det R.
Haha orkar inte ens hitta på smeknamn till alla människor ^^
Men men oavsett hur många vänner jag än tagit mig i kragen och träffar nu så kan ingen eller något erkätta Bacon. Jag drömde att hon ringde mig och sa: "Jag saknar dig. Jag gör det. Du får en chans till, men bara en och jag ska bättra mig också" Jag vaknade av att jag grät. Jag vet att hon inte kommer ta kontakt med mig, så väl känner jag henne. Det kommer vara jag som ska komma och be om ursäkt och jag har gjort det, jag har bett om ursäkt. Men jag vill inte krypa mer om inte vi kan lösa problemen. Tex varför kommer jag inte iväg till henne? Varför känns det som om vi inte känner varandra längre? Varför trodde jag att saker skulle lösa sig om vi bara lät det vara?
Dumt egentligen. Funderar på att skicka ett sms till henne och se hur hon mår, men nej. Kanske i februari eller så men inte nu, det gör för ont.
I vilket fall som helst så har jag tid med kurator på sös och ska byta till andreas men vi får se när det blir, förmodligen i slutet på februari.
Jag hatar mig själv och jag hatar min kropp och jag hatar det faktum att jag inte skulle kunna leva utan min katt. Hon är mitt allt.
Det som Bacon brukade vara är Cleo nu.
Men å andra sidan så kommer ingen att kunna ta hennes plats. Hur många vänner jag än tar mig tid till att träffa nu så kommer hon inte kunna ersättas. Aldrig.
Förlåt mig.
Jag skrek på Bacon, indirekt, via sms. Vi skulle träffats idag, låg och spydde när de plingade på dörren och dum som jag är fick jag panik och trodde de var pojken. Det var det inte. Så efter att blivit skjutsad till SÖS med orden: "Det är lättare för alla om du bara erkänner vad du håller på med" ringade i huvudet och fått sitta där utan telefon, i 8 timmar så är jag trött, arg och väldigt rädd.
Hade inte velat ha de svart på vitt, för då är det mer än en misstanke, då är det något som faktiskt stämmer, något som inte är ett påhitt. Något som kräver planering, ansvar och tid. Allt det jag inte vill.
Att sitta på gynekologen och blädra igenom mamma tidningar är inte min favoritsyssla en söndag förmiddag.
Sen fick jag ta massor av prover och sen sitta med en psykolog som visade mig broschyrer med olika sätt att avsluta det hela.
Men det blir skrapning isåfall eftersom det är försent för något annat, sedan fick jag förhållningsregler för vad jag ska tänka på, vitaminer, mineraler, varierande kost, motion etc.
Och sluta röka.
De anser att det bästa vore att göra sig av med det, så jag kan fokusera på mig själv, vi är för unga etc. Men jag vet inte hur jag ska säga det till pojken. Har itne träffat honom på över en vecka, vill inte träffa honom förens jag vet hur det hela blir.
Och har sårat Bacon för att jag inte kan säga ifrån, inte säga sanningen till mina kontaktpersoner. Så jag fuckar upp varje möte vi har bestämt oss för.
Bara för att jag är rädd. Livrädd och osäker, men vem skulle jag kunna prata med om inte henne?
Var det smsen igår som fick mig att bli osäker? För att jag känner det som om jag slits mellan att vara med henne och att ha något nytt att ta hand om? För att jag är rädd för att om jag inte avbryter så kommer hon säga hejdå till mig så då gör jag det redan nu så jag slipper bli sårad? Men blir inte båda mycket mer sårade av att jag gör som jag gör just nu?
Jag vill inte göra henne illa, jag vill verkligen inte det. Men det är oundvikligt att jag tappar humöret när jag försöker tysta ner det hela.
Tror jag förstod det när jag provade mammas gamla jeans. Som satt bra, stora i midjan, men jag fick inte upp dragkedjan. Tror mormor förstod det då.
**Uppdatering.**
Mår pyton varje vake timme känns det som, är röksugen men vågar inte ta ett endaste litet bloss, ska skriva kontraktet idag och avbokat pojkens erbjudande om skjuts. Han blev inte glad men jag vågar inte träffa honom.
Måste ringa Bacon också, men risken är att jag antingen spyr eller öser ur mig allt skit jag burit på så det gör jag bara inte.
Min mage börjar dock synas nu, jag har redan börjat kolla mammakläder. Det här känns bra men skrämmande. Är livrädd att något ska gå snett. Verkligen skräckslagen över detta.
Hade inte velat ha de svart på vitt, för då är det mer än en misstanke, då är det något som faktiskt stämmer, något som inte är ett påhitt. Något som kräver planering, ansvar och tid. Allt det jag inte vill.
Att sitta på gynekologen och blädra igenom mamma tidningar är inte min favoritsyssla en söndag förmiddag.
Sen fick jag ta massor av prover och sen sitta med en psykolog som visade mig broschyrer med olika sätt att avsluta det hela.
Men det blir skrapning isåfall eftersom det är försent för något annat, sedan fick jag förhållningsregler för vad jag ska tänka på, vitaminer, mineraler, varierande kost, motion etc.
Och sluta röka.
De anser att det bästa vore att göra sig av med det, så jag kan fokusera på mig själv, vi är för unga etc. Men jag vet inte hur jag ska säga det till pojken. Har itne träffat honom på över en vecka, vill inte träffa honom förens jag vet hur det hela blir.
Och har sårat Bacon för att jag inte kan säga ifrån, inte säga sanningen till mina kontaktpersoner. Så jag fuckar upp varje möte vi har bestämt oss för.
Bara för att jag är rädd. Livrädd och osäker, men vem skulle jag kunna prata med om inte henne?
Var det smsen igår som fick mig att bli osäker? För att jag känner det som om jag slits mellan att vara med henne och att ha något nytt att ta hand om? För att jag är rädd för att om jag inte avbryter så kommer hon säga hejdå till mig så då gör jag det redan nu så jag slipper bli sårad? Men blir inte båda mycket mer sårade av att jag gör som jag gör just nu?
Jag vill inte göra henne illa, jag vill verkligen inte det. Men det är oundvikligt att jag tappar humöret när jag försöker tysta ner det hela.
Tror jag förstod det när jag provade mammas gamla jeans. Som satt bra, stora i midjan, men jag fick inte upp dragkedjan. Tror mormor förstod det då.
**Uppdatering.**
Mår pyton varje vake timme känns det som, är röksugen men vågar inte ta ett endaste litet bloss, ska skriva kontraktet idag och avbokat pojkens erbjudande om skjuts. Han blev inte glad men jag vågar inte träffa honom.
Måste ringa Bacon också, men risken är att jag antingen spyr eller öser ur mig allt skit jag burit på så det gör jag bara inte.
Min mage börjar dock synas nu, jag har redan börjat kolla mammakläder. Det här känns bra men skrämmande. Är livrädd att något ska gå snett. Verkligen skräckslagen över detta.
Sucker
Jaha fan vad jag HATAR vissa butiker som har bra priser på hygglig kvalité och som jag är medlem i. Kollade behåar, när jag kom upp över 75D och de ändå inte passade gav jag upp. Vad fan ska man ha? Kan inte ha 80 för det är för stort runt bröstkorgen och att hitta 75DD eller 70E är lögn. Och kollar man så är de inte så stora ändå! Så vart tog allt utrymme vägen? Blir storlekarna så små när man inte är så stor runt bröstkorgen så man inte kan få något annat? Jag menar 80D passade i kuporna men att sedan få in en arm under knäpningen utan att den satt åt sög verkligen musten ur mig.
Sedan har vi priserna, hur mycket kan en bhå kosta egentligen?
Gick och kollade på mina storlekar, jag hade tur om det låg på strax över 200kr!
Och att titta på "generous" som jag trodde att "Yes det måste finns där!" var ju lögn det med! Minsta storleken var 85C! Hallå!? Generous trodde jag betydde att kuporna var större, inte hela paketet! Visst det beövs större storlekar men inte bara! Vart hände med oss som inte får plats i dem då?
Varför betyder inte Generous de som inte kan ha C eller D oavsett vilken storlek det är i övrigt? Shit vad jag blir, inte arg utan mer uppgiven. What the HELL do i do now? Har en 75D på mig och brösten är halvvägs ute redan som det är.
Dessutom har man ju fått höra det bästa av läkaren som gjorde att jag bubblade över av ilska.
"Med tanke på dina mediciner tror jag inte att p-piller hjälper dig, inte med tanke på ditt låga blodtryck och höga ämnetsomsättning. Om vi ändrar medicinen till andra preparat kan du nog ha P-stav men att äta p-piller kommer inte hjälpa dig tyvärr."
Och det säger du sex månader senare? Tack så jävla mycket!
Mår fortfarande illa, kommer inte i 29i midja längre, för att jylfen inte går upp, inte haft min månadliga blödning ännu och kryper snart ur skinnet.
Hatar att inte veta.
Sedan har vi priserna, hur mycket kan en bhå kosta egentligen?
Gick och kollade på mina storlekar, jag hade tur om det låg på strax över 200kr!
Och att titta på "generous" som jag trodde att "Yes det måste finns där!" var ju lögn det med! Minsta storleken var 85C! Hallå!? Generous trodde jag betydde att kuporna var större, inte hela paketet! Visst det beövs större storlekar men inte bara! Vart hände med oss som inte får plats i dem då?
Varför betyder inte Generous de som inte kan ha C eller D oavsett vilken storlek det är i övrigt? Shit vad jag blir, inte arg utan mer uppgiven. What the HELL do i do now? Har en 75D på mig och brösten är halvvägs ute redan som det är.
Dessutom har man ju fått höra det bästa av läkaren som gjorde att jag bubblade över av ilska.
"Med tanke på dina mediciner tror jag inte att p-piller hjälper dig, inte med tanke på ditt låga blodtryck och höga ämnetsomsättning. Om vi ändrar medicinen till andra preparat kan du nog ha P-stav men att äta p-piller kommer inte hjälpa dig tyvärr."
Och det säger du sex månader senare? Tack så jävla mycket!
Mår fortfarande illa, kommer inte i 29i midja längre, för att jylfen inte går upp, inte haft min månadliga blödning ännu och kryper snart ur skinnet.
Hatar att inte veta.
Love only matters
Måste bara säga att jag verkligen älskar Bacon. Hon som alltid ställer upp, inte tar det personligt att jag inte hinner även om jag har försökt och tar det med en axelryckning och inte börjar skrika på mig.
Hon som finns där när man behöver det. Hon som alltid finns där.
Jag älskar henne.
Cleo har gjort sig illa, rätt åt henne säger jag men två stygn är nog inte rätt åt henne iallafall. Så nu är man pank, det gick inte på försäkringen :(
Positivt är att det var ytligt så de sydde bara för att det inte skulle vara öppet sår, de säger att det nog är okej om en vecka, och fick lite bakteriedödande salva med mig hem. Cleo haltar men skojar lika friskt som innan.
Så nu håller man på att packa, man ska få träffa Bacon igen på Söndag, då kommer det medfölja hennes förbygel, som blev försenad för att det var fel postadress. W00t? Som om jag inte kan min egen postadress? Så kollade upp den på nätet, och vem hade rätt? Inte skåningarna iallafall!
Men men den är fixad, räkningarna betalda, kläderna är nedpackade och nu kommer man till alla SAKER. Det är inte lite skit man har. Menmen, har turen att ha så mycket bagar och annat så jag kommer klara mig ganska bra.
Flyttar på onsdag XD
Träffade Sam idag på en fika. Har bara ett ord att säga. Mums. Men det kommer i ett annat inlägg, just nu är jag glad att jag har Bacon, verkligen superglad att jag har henne.
Hon som finns där när man behöver det. Hon som alltid finns där.
Jag älskar henne.
Cleo har gjort sig illa, rätt åt henne säger jag men två stygn är nog inte rätt åt henne iallafall. Så nu är man pank, det gick inte på försäkringen :(
Positivt är att det var ytligt så de sydde bara för att det inte skulle vara öppet sår, de säger att det nog är okej om en vecka, och fick lite bakteriedödande salva med mig hem. Cleo haltar men skojar lika friskt som innan.
Så nu håller man på att packa, man ska få träffa Bacon igen på Söndag, då kommer det medfölja hennes förbygel, som blev försenad för att det var fel postadress. W00t? Som om jag inte kan min egen postadress? Så kollade upp den på nätet, och vem hade rätt? Inte skåningarna iallafall!
Men men den är fixad, räkningarna betalda, kläderna är nedpackade och nu kommer man till alla SAKER. Det är inte lite skit man har. Menmen, har turen att ha så mycket bagar och annat så jag kommer klara mig ganska bra.
Flyttar på onsdag XD
Träffade Sam idag på en fika. Har bara ett ord att säga. Mums. Men det kommer i ett annat inlägg, just nu är jag glad att jag har Bacon, verkligen superglad att jag har henne.
Everything
Nu har saker och ting gått för långt, inte pratat med någon sedan efter nyår, isolerat mig totalt. Men imorgon måste jag ta mig i kragen och komma iväg till mormor och morfar.
Eller ja jag måste börja ta tag i allt runt omkring mig och ringa folket som försökt få tag på mig ett bra tag nu. Varför har jag inte svarat eller hört av mig egentligen? Vad är jag så rädd för? Vad kommer jag säga om det hela när tiden är inne? Som imorgon tex när jag ändå ska till den sidan av stan. Vad ska jag säga då?
Men som det är nu kan jag inte sluta spy och jag hatar det. Dessutom har jag börjat packa och det känns inte direkt jättekul att behöva packa ihop ett helt liv igen. Men å andra sidan så är det väl inte mer än rätt att jag börjar om från början helt och hållet?
Kanske är det lättare att starta på nytt nu inför flytten och det nya livet som kommer. Kanske blir allt bättre denna gång, kanske tar jag mig i kragen? Kanske får jag något gjort? Kan ju alltid hoppas på det.
Men orkar inte svara på sms från vännerna, orkar bara inte, för jag orkar inte med alla frågor, alla "När kan vi ses" osv.
Jag orkar inte sitta där och säga: "Sorry men jag kan inte i veckan" som jag alltid gör. För tror dom börjat tröttna på att fråga mig när de vet att svaret alltid blir detsamma. Kan inte.
Min katt går mig nästan på nerverna med sin trotsålder. Klöser på allt, bits, klöser mig bara för att, sitter på köksbordet, och när jag reser mig upp och skäller på henne tittar hon på mig med den där sura blicken och ignorerar mig totalt. Sen när jag puttar ner henne på golvet och skäller ut henen klöser hon mina fötter och går in i köket. Fan vad hon driver mig till vansinne ibland, och fna vad jag älskar henne.
Men nu måste jag fortsätta packa, håller just nu på med att sortera mina brev och räkningar för katten. Försäkring, veterinärtid osv.
Och alla räkningar jag dragit på mig.
Shit vad mycket skit man samlar på har jag märkt. Mycket skit.
**Uppdatering två dagar senare (och ett x antal timmar)**
Hmm, Bacon blev glad över min ursäkt (skickade ett kort och chocklad med bud till henne) och hon godtog min ursäkt, kändes rätt bra att göra så för henne, hon förtjänar att bli bortskämd och eftersom hon inte har pojkvän tar jag på mig uppdraget att uppvakta henne lite. XD
Fick telefonsamtal av budfirman som frågade om vägen eftersom det inte fanns på gpsen XD Hon bor i ingenstans XD
Nej jag är trött så lyssna inte på mig.
Imorgon ska jag skriva kontrakt, prata med mormor och morfar och dessutom träffa båda bacon och köttbullen (hennes häst alltså) för att få lite tid med henne.
Hon skällde ut mig för budet och sa att hon älskar mig oavsett och att det var överflödigt men det tycker inte jag XD
Dessutom fick jag glädjande besked. Den 15onde prick klockan 8:00 ska lyan vara städad, tömd och fixad. Allt ska vara bort innan dess, och tror inte jag får nyckeln förens den 14onde. Känner mig smått stressad, men har iallafall börjat packa ner mina saker, tvättat allt som jag inte använder och dragit in alla kartonger jag hade i källaren för påfyllning av kläder jag aldrig använt.
Eller inte kommer använda innan flytten iaf. Så har man tvättat allt som är ens egna kläder och försöker komma underfund med hurfan man ska få plats med allt. I bilen menar jag då. Kommer ta mer än en tur att köra allt, så får hoppas att pojken kan skjutsa mig lite extra.
Dessutom var jag hos läkaren, och vad säger aset? "Du har ont i ryggen för att du är för framtung och behöver antingen gå ner i vikt så brösten minskar vilket jag inte rekommenderar för dig som haft ätstörningar eller göra ett ingrepp." Men träna? Går inte det? Jo men jag kommer ha ont ett bra tag då hävdar han. Damn it. Vill inte lägga mig under en skallpel bara för att man inte har bröst som kroppen kan ta vara på! Det är sick.
Men nu måste jag fortsätta packa, ser redan i kors.
Eller ja jag måste börja ta tag i allt runt omkring mig och ringa folket som försökt få tag på mig ett bra tag nu. Varför har jag inte svarat eller hört av mig egentligen? Vad är jag så rädd för? Vad kommer jag säga om det hela när tiden är inne? Som imorgon tex när jag ändå ska till den sidan av stan. Vad ska jag säga då?
Men som det är nu kan jag inte sluta spy och jag hatar det. Dessutom har jag börjat packa och det känns inte direkt jättekul att behöva packa ihop ett helt liv igen. Men å andra sidan så är det väl inte mer än rätt att jag börjar om från början helt och hållet?
Kanske är det lättare att starta på nytt nu inför flytten och det nya livet som kommer. Kanske blir allt bättre denna gång, kanske tar jag mig i kragen? Kanske får jag något gjort? Kan ju alltid hoppas på det.
Men orkar inte svara på sms från vännerna, orkar bara inte, för jag orkar inte med alla frågor, alla "När kan vi ses" osv.
Jag orkar inte sitta där och säga: "Sorry men jag kan inte i veckan" som jag alltid gör. För tror dom börjat tröttna på att fråga mig när de vet att svaret alltid blir detsamma. Kan inte.
Min katt går mig nästan på nerverna med sin trotsålder. Klöser på allt, bits, klöser mig bara för att, sitter på köksbordet, och när jag reser mig upp och skäller på henne tittar hon på mig med den där sura blicken och ignorerar mig totalt. Sen när jag puttar ner henne på golvet och skäller ut henen klöser hon mina fötter och går in i köket. Fan vad hon driver mig till vansinne ibland, och fna vad jag älskar henne.
Men nu måste jag fortsätta packa, håller just nu på med att sortera mina brev och räkningar för katten. Försäkring, veterinärtid osv.
Och alla räkningar jag dragit på mig.
Shit vad mycket skit man samlar på har jag märkt. Mycket skit.
**Uppdatering två dagar senare (och ett x antal timmar)**
Hmm, Bacon blev glad över min ursäkt (skickade ett kort och chocklad med bud till henne) och hon godtog min ursäkt, kändes rätt bra att göra så för henne, hon förtjänar att bli bortskämd och eftersom hon inte har pojkvän tar jag på mig uppdraget att uppvakta henne lite. XD
Fick telefonsamtal av budfirman som frågade om vägen eftersom det inte fanns på gpsen XD Hon bor i ingenstans XD
Nej jag är trött så lyssna inte på mig.
Imorgon ska jag skriva kontrakt, prata med mormor och morfar och dessutom träffa båda bacon och köttbullen (hennes häst alltså) för att få lite tid med henne.
Hon skällde ut mig för budet och sa att hon älskar mig oavsett och att det var överflödigt men det tycker inte jag XD
Dessutom fick jag glädjande besked. Den 15onde prick klockan 8:00 ska lyan vara städad, tömd och fixad. Allt ska vara bort innan dess, och tror inte jag får nyckeln förens den 14onde. Känner mig smått stressad, men har iallafall börjat packa ner mina saker, tvättat allt som jag inte använder och dragit in alla kartonger jag hade i källaren för påfyllning av kläder jag aldrig använt.
Eller inte kommer använda innan flytten iaf. Så har man tvättat allt som är ens egna kläder och försöker komma underfund med hurfan man ska få plats med allt. I bilen menar jag då. Kommer ta mer än en tur att köra allt, så får hoppas att pojken kan skjutsa mig lite extra.
Dessutom var jag hos läkaren, och vad säger aset? "Du har ont i ryggen för att du är för framtung och behöver antingen gå ner i vikt så brösten minskar vilket jag inte rekommenderar för dig som haft ätstörningar eller göra ett ingrepp." Men träna? Går inte det? Jo men jag kommer ha ont ett bra tag då hävdar han. Damn it. Vill inte lägga mig under en skallpel bara för att man inte har bröst som kroppen kan ta vara på! Det är sick.
Men nu måste jag fortsätta packa, ser redan i kors.
