I Guess I'll Be With You
Ibland undrar jag hur dumma människor är egentligen, hur lättmanipulerad man kan bli. "Gud som dina händer darrar!" "Det är för att jag sprang hit tror jag" svarade jag. Ha snarare abstinens.
Sanningen är den att människor måste ha en tillflykt när saker och ting blir för tuffa, vissa åker till sin häst, andra jobbar och vissa tar till så kallade beroenden.
Jag är helt klart den sista kategorin även om jag jobbar ganska mycket just nu (dock inte idag jag sjukanmälde mig och stannade hemma istället) men det löser inget känner jag trots det. Saker försvinner inte de bara tornar upp sig mer och mer och ju mer du rotar desto mer hamnar på högen. "Ah men hon kan fixa det" och så hamnar det hos mig för att jag inte kan säga: "Sorry men jag har ingen lust att hjälpa dig med detta."
Samma sak hände mellan mig och Bacon. Jag kan bara inte säga: "Jag är ledsen men jag vill inte med ut." För då skulle jag såra henne, så jag gör allt annat försöker hinta om att jag inte vill men det kan folk inte förstå, hur skulle de kunna läsa ut ett nej ur ett kanske? Är inte kanske en blandning mellan ja och nej? Det är inte så att kanske betyder nej men likaså vill jag att de ska förstå att kanske är nej just DEN gången för mig. Men folk förstår inte och kan inte förstå om man inte säger saker och ting rakt ut.
Ärlighet varar längst men hur långt kan man gå innan man sårar folk?
Jag kan inte neka folk rakt ut därför är jag i den sits jag är i nu. Därför är jag isolerad från alla andra. För jag orkar inte vara med dom, orkar inte höra deras problem eller lyssna på deras självupptagna gnat.
"Jag har så mycket räkningar så det är sjukt! Det är riktigt tufft nu att ha så mycket saker att betala!" Men du valde att köpa sakerna, du valde att ha det största utbudet och då får du betala för det, visste du inte om det innan så får du skylla dig själv likaså att du sitter där du sitter för då borde du kollat upp det innan!
Och oavsett hur det kommer sig att du "bara" har ett par tusen till nöjen denna månad så ger det dig ingen rätt att vara nedlåtande mot andra som har det svårt ekonomiskt också.
"Vadå? SÅ mycket räkningar är det ju inte du har, jag har mer än dig." Ja men du tjänar mer också. Jag har inte ett par tusen att röra mig med för nöjen denna månad. Det har du, säger inte det en hel del om skillnaden mellan våra ekonomier?
Jag är dock glad över jobbet, jag gillar mina nya arbetskamrater (som visserligen bara är där denna vecka då de jobbar helg) men så trött på att le och försöka vara glad.
Även när jag träffar vänner är det samma sak, jag är apatisk. Jag kan lyssna, le och nicka men sanningen är den att jag känner mig apatisk. Varför ska jag bry mig? Det enda det leder till är att jag blir irriterad på deras brister och fel, till exempel Bacons respons på om hon pratat med Tess från stallet som har en riktigt svår period just nu.
"Nej varför skulle jag ha gjort det?" Jag kan inte förstå den tankegången, om någon har det svårt och man är vänenr hör man väl ändå av sig? Om än så bara för att visa sitt stöd via ett sms eller ett kort samtal. Man behöver inte vara stöttepelare men visa att man bryr sig. Å andra sidan VET jag att hon inte fungerar så och då blir jag apatisk och känner bara, nej det är sant, varför ska man bry sig om vänner över huvudtaget? Jag har inget emot att vara ensam för sanningen är den att jag inte har många vänner och har inget emot att vara ensam.
Dessutom, de vänner jag har kan jag ändå inte prata problem med, eller snarare jag kan inte prata med dem om mina problem så då känns det som om det inte är av så stor betydelse varesig jag är där för dem eller ej.
Den egenskap jag har som jag just nu hatar mest är just min empati för andra, att folk pratar med mig om problem som de har, jag har inget emot att lyssna, jag gillar tanken på att de genom att ventilera sig med mig kan få ro, men hatar det faktum att de pga detta verkar tro att jag själv inte har samma behov och inte finns där för att lyssna när jag behöver det.
Kanske är det gammalt skit som kommer till ytan, det skulle inte förvåna mig alls. Men jag känner bara apati när det kommer till vänner just nu. Jag orkar inte åka ut till hästen och stå och se på medan Bacon fixar med honom eftersom jag inte vill ha den tiden för att tänka. Jag vill slippa fundera så mycket, och ha något att göra hela tiden.
Rökning, alcohol och piller har alltid varit mina laster, nu har jag skaffat en ny känns det som, den som stänger ute de jag bryr mig om eftersom jag inte orkar med dem. Låter konstigt men jag orkar inte bli påmind om att jag är människa, individ. På jobbet är jag en del av teamet, hemma är jag Baka-chan's matmaskin och liggmöbel men om jag skulle ta på mig att träffa folk utanför så skulle jag vara tvungen att vara den Tessan som de känner och jag känner inte att jag orkar vara det.
Orkar inte skoja runt och lyssna på saker som egentligen inte berör mig. Inte för att jag inte bryr mig utanför att jag mår sämre av att jag inombords tänker: "Och? Sluta gnäll din jävla idiot och gör något åt skiten istället" Eller "So? Du hade kunnat undvika det men du sket i det så nu tar du konsekvenserna så håll käften."
Vill inte känna så men det gör jag iallafall. Därför väljer jag att itne svara eller helt enkelt ignorera folket. Det är inte av elakhet utan för att inte såra mer än vad jag redan gjort.
"Du har långa naglar igen!" Sa Bacon glatt, jag var chockad och tänkte: "Har det gått så lång tid redan?" Så mycket insikt har jag i tidsperspektiv just nu.
Sanningen är den att människor måste ha en tillflykt när saker och ting blir för tuffa, vissa åker till sin häst, andra jobbar och vissa tar till så kallade beroenden.
Jag är helt klart den sista kategorin även om jag jobbar ganska mycket just nu (dock inte idag jag sjukanmälde mig och stannade hemma istället) men det löser inget känner jag trots det. Saker försvinner inte de bara tornar upp sig mer och mer och ju mer du rotar desto mer hamnar på högen. "Ah men hon kan fixa det" och så hamnar det hos mig för att jag inte kan säga: "Sorry men jag har ingen lust att hjälpa dig med detta."
Samma sak hände mellan mig och Bacon. Jag kan bara inte säga: "Jag är ledsen men jag vill inte med ut." För då skulle jag såra henne, så jag gör allt annat försöker hinta om att jag inte vill men det kan folk inte förstå, hur skulle de kunna läsa ut ett nej ur ett kanske? Är inte kanske en blandning mellan ja och nej? Det är inte så att kanske betyder nej men likaså vill jag att de ska förstå att kanske är nej just DEN gången för mig. Men folk förstår inte och kan inte förstå om man inte säger saker och ting rakt ut.
Ärlighet varar längst men hur långt kan man gå innan man sårar folk?
Jag kan inte neka folk rakt ut därför är jag i den sits jag är i nu. Därför är jag isolerad från alla andra. För jag orkar inte vara med dom, orkar inte höra deras problem eller lyssna på deras självupptagna gnat.
"Jag har så mycket räkningar så det är sjukt! Det är riktigt tufft nu att ha så mycket saker att betala!" Men du valde att köpa sakerna, du valde att ha det största utbudet och då får du betala för det, visste du inte om det innan så får du skylla dig själv likaså att du sitter där du sitter för då borde du kollat upp det innan!
Och oavsett hur det kommer sig att du "bara" har ett par tusen till nöjen denna månad så ger det dig ingen rätt att vara nedlåtande mot andra som har det svårt ekonomiskt också.
"Vadå? SÅ mycket räkningar är det ju inte du har, jag har mer än dig." Ja men du tjänar mer också. Jag har inte ett par tusen att röra mig med för nöjen denna månad. Det har du, säger inte det en hel del om skillnaden mellan våra ekonomier?
Jag är dock glad över jobbet, jag gillar mina nya arbetskamrater (som visserligen bara är där denna vecka då de jobbar helg) men så trött på att le och försöka vara glad.
Även när jag träffar vänner är det samma sak, jag är apatisk. Jag kan lyssna, le och nicka men sanningen är den att jag känner mig apatisk. Varför ska jag bry mig? Det enda det leder till är att jag blir irriterad på deras brister och fel, till exempel Bacons respons på om hon pratat med Tess från stallet som har en riktigt svår period just nu.
"Nej varför skulle jag ha gjort det?" Jag kan inte förstå den tankegången, om någon har det svårt och man är vänenr hör man väl ändå av sig? Om än så bara för att visa sitt stöd via ett sms eller ett kort samtal. Man behöver inte vara stöttepelare men visa att man bryr sig. Å andra sidan VET jag att hon inte fungerar så och då blir jag apatisk och känner bara, nej det är sant, varför ska man bry sig om vänner över huvudtaget? Jag har inget emot att vara ensam för sanningen är den att jag inte har många vänner och har inget emot att vara ensam.
Dessutom, de vänner jag har kan jag ändå inte prata problem med, eller snarare jag kan inte prata med dem om mina problem så då känns det som om det inte är av så stor betydelse varesig jag är där för dem eller ej.
Den egenskap jag har som jag just nu hatar mest är just min empati för andra, att folk pratar med mig om problem som de har, jag har inget emot att lyssna, jag gillar tanken på att de genom att ventilera sig med mig kan få ro, men hatar det faktum att de pga detta verkar tro att jag själv inte har samma behov och inte finns där för att lyssna när jag behöver det.
Kanske är det gammalt skit som kommer till ytan, det skulle inte förvåna mig alls. Men jag känner bara apati när det kommer till vänner just nu. Jag orkar inte åka ut till hästen och stå och se på medan Bacon fixar med honom eftersom jag inte vill ha den tiden för att tänka. Jag vill slippa fundera så mycket, och ha något att göra hela tiden.
Rökning, alcohol och piller har alltid varit mina laster, nu har jag skaffat en ny känns det som, den som stänger ute de jag bryr mig om eftersom jag inte orkar med dem. Låter konstigt men jag orkar inte bli påmind om att jag är människa, individ. På jobbet är jag en del av teamet, hemma är jag Baka-chan's matmaskin och liggmöbel men om jag skulle ta på mig att träffa folk utanför så skulle jag vara tvungen att vara den Tessan som de känner och jag känner inte att jag orkar vara det.
Orkar inte skoja runt och lyssna på saker som egentligen inte berör mig. Inte för att jag inte bryr mig utanför att jag mår sämre av att jag inombords tänker: "Och? Sluta gnäll din jävla idiot och gör något åt skiten istället" Eller "So? Du hade kunnat undvika det men du sket i det så nu tar du konsekvenserna så håll käften."
Vill inte känna så men det gör jag iallafall. Därför väljer jag att itne svara eller helt enkelt ignorera folket. Det är inte av elakhet utan för att inte såra mer än vad jag redan gjort.
"Du har långa naglar igen!" Sa Bacon glatt, jag var chockad och tänkte: "Har det gått så lång tid redan?" Så mycket insikt har jag i tidsperspektiv just nu.
All in Time
Detta inlägg är ett konstigt "Egentligen har jag ingen aning om vad fan jag skriver" inlägg men jag måste få ventilera lite innan jag går och lägger mig av den enkla andledningen av att jag inte vet in eller ut längre.
Klarade av Kissprovet utan problem men blodprovet var väl inte helt godkänt så kommer få skit av Mor imorgon, men å andra sidan har jag klarat mig tiden ut och jag har inga regler om att jag inte får längre så egentligen förstår jag inte problemet.
Eller jo jag förstår vad som är problemet men anser själv att det ännu inte är något att oroa sig över men å andra sidan är det kanske bara jag som ser det så? Det verkar som det iallafall.
Så det jag sitter och myser om idag är nog det faktum att jag inte följde med Myran hem igår, men har skuldkänslor pga Stoffe och hans kommentar på msn idag. Å andra sidan så borde jag inte ha det, för det fungerar inte så.
Jag kan väl ändå inte må dåligt för att jag inte känner samma sak för honom som han för mig? Dessvärre är det så att ju längre tid som går, ju fler dagar som passerar desto mer misstänker jag att något är seriöst fel på mig. Verkligen seriöst fel.
Tex så fick Mor ryck och tog kontakt med Huset som blev väldigt arga på mig och ville ha möten och skit samt gav mig ett ultimatum jag verkligen inte gillar. Och allt för att jag fuckade ur på Mor i telefonen eftersom jag återigen bråkade med en person jag helst inte vill prata om alls, någonsin, ever.
Så imorgon ska jag förbi SöS och sen ska jag förbi på samtal på Huset och försöka få tag i min kontaktperson för det här går fan inte längre.
Ju fler dagar som går desto mer undrar jag, är killar bara dumma i huvudet eller hjälper jag till att ge dem en bild av mig jag inte vill att de ska ha utav mig?
Jag är inte den lättfotade bruden, ärligt talat är det här mitt första "fyllehångel" som jag någonsin haft och även om jag var nykter räknar jag det som ett sådant. Och jag kan erkänna att det var något jag inte hade något emot alls. Men å andra sidan så kan det vara dags för mig att sluta oroa mig för vad andra säger, tycker och tänker och focusera på vad jag vill ha ut av det eller?
Jag menar, måste ju få cred för att jag INTE följde med Myran hem inte sant? Att det bara blev hångel och inget mer?
Å andra sidan tror jag att jag är ensma om att tänka så därav är jag illa ute. Men får försöka se det som så att jag inte gjort något fel och lista ut vad jag vill ha ut av livet, sen ta det därifrån. Men en sak vet jag. Jag tänker tacka Bandit för att han räddade mig från killarna när de började flexa muskler och pissa in mig som deras revir (inte bokstavligt talat dock) för det hade kunnat bli ganska obehagligt.
Klarade av Kissprovet utan problem men blodprovet var väl inte helt godkänt så kommer få skit av Mor imorgon, men å andra sidan har jag klarat mig tiden ut och jag har inga regler om att jag inte får längre så egentligen förstår jag inte problemet.
Eller jo jag förstår vad som är problemet men anser själv att det ännu inte är något att oroa sig över men å andra sidan är det kanske bara jag som ser det så? Det verkar som det iallafall.
Så det jag sitter och myser om idag är nog det faktum att jag inte följde med Myran hem igår, men har skuldkänslor pga Stoffe och hans kommentar på msn idag. Å andra sidan så borde jag inte ha det, för det fungerar inte så.
Jag kan väl ändå inte må dåligt för att jag inte känner samma sak för honom som han för mig? Dessvärre är det så att ju längre tid som går, ju fler dagar som passerar desto mer misstänker jag att något är seriöst fel på mig. Verkligen seriöst fel.
Tex så fick Mor ryck och tog kontakt med Huset som blev väldigt arga på mig och ville ha möten och skit samt gav mig ett ultimatum jag verkligen inte gillar. Och allt för att jag fuckade ur på Mor i telefonen eftersom jag återigen bråkade med en person jag helst inte vill prata om alls, någonsin, ever.
Så imorgon ska jag förbi SöS och sen ska jag förbi på samtal på Huset och försöka få tag i min kontaktperson för det här går fan inte längre.
Ju fler dagar som går desto mer undrar jag, är killar bara dumma i huvudet eller hjälper jag till att ge dem en bild av mig jag inte vill att de ska ha utav mig?
Jag är inte den lättfotade bruden, ärligt talat är det här mitt första "fyllehångel" som jag någonsin haft och även om jag var nykter räknar jag det som ett sådant. Och jag kan erkänna att det var något jag inte hade något emot alls. Men å andra sidan så kan det vara dags för mig att sluta oroa mig för vad andra säger, tycker och tänker och focusera på vad jag vill ha ut av det eller?
Jag menar, måste ju få cred för att jag INTE följde med Myran hem inte sant? Att det bara blev hångel och inget mer?
Å andra sidan tror jag att jag är ensma om att tänka så därav är jag illa ute. Men får försöka se det som så att jag inte gjort något fel och lista ut vad jag vill ha ut av livet, sen ta det därifrån. Men en sak vet jag. Jag tänker tacka Bandit för att han räddade mig från killarna när de började flexa muskler och pissa in mig som deras revir (inte bokstavligt talat dock) för det hade kunnat bli ganska obehagligt.
Pain
Känslan av hur det kändes när han berättade det för mig går inte att beskriva, den måste upplevas för att förstås. Det var därför jag jobbade så sent som jag gjorde, det var därför jag inte ville gå hem tidigare. Och det var därför jag blev så sårad av Bacons ord, även om jag förstår hennes reaktion på det som hände.
Jag är helt klart inte ett av guds finare barn men jag försöker bättra mig. Även om det ibland är svårt att hindra impulser från förr som dyker upp.
Men det är nog en av de orsaker som visar att jag mognat, att jag tar det helt annorlunda nu för tiden. Att det går att bättra sig. Dock spelar det ingen roll hur mycket jag ändrat mig, hur mycket jag mognat så kan jag inte ändra på det som kommer hända.. Att han kommer lämna mig för sina studier. Vi åker på en berg och dalbana med känslor, pratar om distansförhållande men sanningen kryper fram i våra diskutioner, ingen av oss tror på sådant. Så vi fortsätter åka berg och dalbanan, blundar hårt som fan och hoppas att vi kan ta oss ner till mål oskadda. Men medan jag sitter brevid honom i vagnen, och han greppar min hand så vill jag bara skrika.
För sanningen är den att när vi kommer till mål, när det hela är slut kommer han lämna mig där. Han kommer gå för att förverkliga sina drömmar, göra det han vill göra och jag kan inte och vill inte stoppa honom. För jag kan inte förmå mig att krossa hans drömmar pga. mina ideal och min kärlek till honom. Å andra sidan kan jag inte be honom söka i stockholm en gång till för min stolthet hindrar mig att gå ner på knä och be honom stanna.
Skriket fastnar i halsen och jag försöker göra det mesta av den tid vi har tillsammans, jag gillar inte tanken på att förlora honom men tanken att kväva honom är ännu värre. För varje dag som går växer sig smärtan större, skulden som han vet om kväver mig, och han som försöker trösta mig förstör mina försvarsmurar för varje dag som går.
Hur mycket får och ska man offra för att få ett förhållande att hålla? När är det dags att kasta in handduken? Och kan riktig kärlek övervinna allt?
Funderar på att göra slut nu, att ta smärtan att förlora honom nu, så jag slipper den här utdragna väntan på att den ska komma. För den kommer komma till mig, han kommer lämna mig för sina drömmar och han kommer krossa mitt hjärta.
Eftersom han kommer krossa det oavsett om vi håller ihop tills i höst när plugget börjar eller gör slut innan sommaren och hitta en sommarpojke att smörja mitt krossade hjärta med.
Mitt förnuft säger till mig att jag ska göra slut nu, att inte förlänga pinan, att se efter mig själv.
Medan mitt hjärta skriker ut att jag ska hålla fast honom och ta till vara den tid jag har med honom, att skaffa mig minnen jag kan vårda sen när han promenerar ut ur mitt liv på samma sätt han promenerade in i det.
Frågan är bara, är det värt att sitta och bita på naglarna, oroa sig, gråta och svära för att få små glimtar av lycka och fullständighet med honom? Ingen har fått mig att må så bra som han och ingen kan lyfta mig så högt mot skyarna som han. Men är det värt ärren?
Jag är helt klart inte ett av guds finare barn men jag försöker bättra mig. Även om det ibland är svårt att hindra impulser från förr som dyker upp.
Men det är nog en av de orsaker som visar att jag mognat, att jag tar det helt annorlunda nu för tiden. Att det går att bättra sig. Dock spelar det ingen roll hur mycket jag ändrat mig, hur mycket jag mognat så kan jag inte ändra på det som kommer hända.. Att han kommer lämna mig för sina studier. Vi åker på en berg och dalbana med känslor, pratar om distansförhållande men sanningen kryper fram i våra diskutioner, ingen av oss tror på sådant. Så vi fortsätter åka berg och dalbanan, blundar hårt som fan och hoppas att vi kan ta oss ner till mål oskadda. Men medan jag sitter brevid honom i vagnen, och han greppar min hand så vill jag bara skrika.
För sanningen är den att när vi kommer till mål, när det hela är slut kommer han lämna mig där. Han kommer gå för att förverkliga sina drömmar, göra det han vill göra och jag kan inte och vill inte stoppa honom. För jag kan inte förmå mig att krossa hans drömmar pga. mina ideal och min kärlek till honom. Å andra sidan kan jag inte be honom söka i stockholm en gång till för min stolthet hindrar mig att gå ner på knä och be honom stanna.
Skriket fastnar i halsen och jag försöker göra det mesta av den tid vi har tillsammans, jag gillar inte tanken på att förlora honom men tanken att kväva honom är ännu värre. För varje dag som går växer sig smärtan större, skulden som han vet om kväver mig, och han som försöker trösta mig förstör mina försvarsmurar för varje dag som går.
Hur mycket får och ska man offra för att få ett förhållande att hålla? När är det dags att kasta in handduken? Och kan riktig kärlek övervinna allt?
Funderar på att göra slut nu, att ta smärtan att förlora honom nu, så jag slipper den här utdragna väntan på att den ska komma. För den kommer komma till mig, han kommer lämna mig för sina drömmar och han kommer krossa mitt hjärta.
Eftersom han kommer krossa det oavsett om vi håller ihop tills i höst när plugget börjar eller gör slut innan sommaren och hitta en sommarpojke att smörja mitt krossade hjärta med.
Mitt förnuft säger till mig att jag ska göra slut nu, att inte förlänga pinan, att se efter mig själv.
Medan mitt hjärta skriker ut att jag ska hålla fast honom och ta till vara den tid jag har med honom, att skaffa mig minnen jag kan vårda sen när han promenerar ut ur mitt liv på samma sätt han promenerade in i det.
Frågan är bara, är det värt att sitta och bita på naglarna, oroa sig, gråta och svära för att få små glimtar av lycka och fullständighet med honom? Ingen har fått mig att må så bra som han och ingen kan lyfta mig så högt mot skyarna som han. Men är det värt ärren?
You just don't get it do you?
Detta är ett av de där inläggen som aldrig borde bli publicerat men nog kommer bli det ändå mot bättre vetande. Jag är ju ändå helt dum i huvudet som känner och gör det jag gör så varför inte? *Skrattar* Låt oss tänka efter vad sa jag egentligen? Om man riktigt tänker efter så vad var det jag sa? Vad är det som jag gör egentligen? Varför gör jag det jag gör och varför kan jag inte bara vara som alla andra och skita i saker och ting som är?
Kanske man ska bryta ner det till lite mindre bitar. Varför måste jag gilla en kille som inte gillar mig och varför måste jag vara kär i en som jag inte vill ha? Varför kan jag inte bara vara mer som min bror som knullar runt utan att må dåligt, eller vara som bacon som lever i celibat och är nöjd med det (ta inte illa upp om du läser det här).
Och vad gör jag om jag blir som Mickey eller Korven och stannar när jag borde gå för länge sedan?
Med honom kan jag prata om allt, verkligen allt, till skillnad från pojken. Men skillnaden är mer påtaglig än så iallafall för mig, och allt började för ett halvår sedan genom ett simpelt jävla telefonsamtal.
Kanske slutar det hela på samma sätt? Jag vet inte allt jag vet är att jag just nu vill ha tillbaka mitt gamla liv med allt det som fanns där innan. Och när jag säger allt så menar jag verkligen det, allt.
Just nu längtar jag tills pojken kommer hem bara att få hålla om honom. Få känna hans speciella doft. Men för att det ska gå så vet jag att jag inte kan träffa honom mer eftersom han rubbar min jämnvikt och det med en hel del råge.
Så egentligen är det enda som återstår att säga tack så mycket men hej då. Och sedan glömma bort att det någonsin har hänt. Alls.
Han kommer i övermorgon, jag vill ha honom här nu, även om jag inte skulle släppt in honom om han var här eftersom jag är söndergråten och deppig på gränsen till neurotisk.
En del av mig längtar tillbaka till mitt gamla liv att kunna ta nytta av beprövade metoder, så om jag hade haft något hemma hade jag nog klunkat ner det med vodkan som står på spisfläkten men det är inte okej inte längre iallafall.
Idiotisk som jag var så trodde jag på dem när de sa att jag skulle bli bättre att det bara var en fas. Men en del av mig trivs med att vara i denna fas för det är säkert och tryggt, här är jag den jag varit i ett par år.
Problemet är inte att inte hitta tillbaka, för det är lätt, för lätt nästan, utan att hitta balansen mellan vad som är bra för mig och vad som är skadligt, på gränsen till dödligt.
Jag känner mig förådd och tömd. Det känns som det som Herr Fluff sa till mig inte kunde stämma bättre in och jag är trött och för deppig för att sitta och vänta på att folk ska bestämma sig för om jag är värd deras tid eller inte. Trött på att livet ska kännas som om att det inte är mer i det än det som är nu. Jag har skött mig och jag har gjort det de vill att jag ska göra me inte fan har jag fått ut något för det.
Det känns som om att livet i sig självt inte har så mycket att ge mig egentligen. Inte över huvud taget. Därför vill jag ha hit pojken för att han ska kunna hålla om mig och säga att allt kommer att ordna sig, på det där speciella sättet som bara han kan göra det på.
Men han kommer inte göra det, förmodligen aldrig mer om han får veta vad jag sysslat med.
Och det gör att allt helt plötsligt bara gör ont. Som om man andas med lungor som är fyllda av glasskärvor som drver djupare in för varje andetag.
Fast å andra sidan, det kanske bara är mitt hjärta.
Dessutom så vet jag inte om jag orkar med Rex på torsdag, jag kommer åka ut det är inte det, men jag kommer inte göra något med honom. Kanske borde jag köra den filosofin med resten av livets små egenheter också att jag gör det jag måste men inte mer och inte mindre..?
Kanske är det som han säger att livet egentligen inte handlar om något annat än att ha ett jobb, ha stabilitet och göra saker som man måste. Ha en sysselsättning som om man inte gillar den iallafall inte hatar.
Tanken på att det skulle vara det livet går ut på får mig att må illa..
Kanske man ska bryta ner det till lite mindre bitar. Varför måste jag gilla en kille som inte gillar mig och varför måste jag vara kär i en som jag inte vill ha? Varför kan jag inte bara vara mer som min bror som knullar runt utan att må dåligt, eller vara som bacon som lever i celibat och är nöjd med det (ta inte illa upp om du läser det här).
Och vad gör jag om jag blir som Mickey eller Korven och stannar när jag borde gå för länge sedan?
Med honom kan jag prata om allt, verkligen allt, till skillnad från pojken. Men skillnaden är mer påtaglig än så iallafall för mig, och allt började för ett halvår sedan genom ett simpelt jävla telefonsamtal.
Kanske slutar det hela på samma sätt? Jag vet inte allt jag vet är att jag just nu vill ha tillbaka mitt gamla liv med allt det som fanns där innan. Och när jag säger allt så menar jag verkligen det, allt.
Just nu längtar jag tills pojken kommer hem bara att få hålla om honom. Få känna hans speciella doft. Men för att det ska gå så vet jag att jag inte kan träffa honom mer eftersom han rubbar min jämnvikt och det med en hel del råge.
Så egentligen är det enda som återstår att säga tack så mycket men hej då. Och sedan glömma bort att det någonsin har hänt. Alls.
Han kommer i övermorgon, jag vill ha honom här nu, även om jag inte skulle släppt in honom om han var här eftersom jag är söndergråten och deppig på gränsen till neurotisk.
En del av mig längtar tillbaka till mitt gamla liv att kunna ta nytta av beprövade metoder, så om jag hade haft något hemma hade jag nog klunkat ner det med vodkan som står på spisfläkten men det är inte okej inte längre iallafall.
Idiotisk som jag var så trodde jag på dem när de sa att jag skulle bli bättre att det bara var en fas. Men en del av mig trivs med att vara i denna fas för det är säkert och tryggt, här är jag den jag varit i ett par år.
Problemet är inte att inte hitta tillbaka, för det är lätt, för lätt nästan, utan att hitta balansen mellan vad som är bra för mig och vad som är skadligt, på gränsen till dödligt.
Jag känner mig förådd och tömd. Det känns som det som Herr Fluff sa till mig inte kunde stämma bättre in och jag är trött och för deppig för att sitta och vänta på att folk ska bestämma sig för om jag är värd deras tid eller inte. Trött på att livet ska kännas som om att det inte är mer i det än det som är nu. Jag har skött mig och jag har gjort det de vill att jag ska göra me inte fan har jag fått ut något för det.
Det känns som om att livet i sig självt inte har så mycket att ge mig egentligen. Inte över huvud taget. Därför vill jag ha hit pojken för att han ska kunna hålla om mig och säga att allt kommer att ordna sig, på det där speciella sättet som bara han kan göra det på.
Men han kommer inte göra det, förmodligen aldrig mer om han får veta vad jag sysslat med.
Och det gör att allt helt plötsligt bara gör ont. Som om man andas med lungor som är fyllda av glasskärvor som drver djupare in för varje andetag.
Fast å andra sidan, det kanske bara är mitt hjärta.
Dessutom så vet jag inte om jag orkar med Rex på torsdag, jag kommer åka ut det är inte det, men jag kommer inte göra något med honom. Kanske borde jag köra den filosofin med resten av livets små egenheter också att jag gör det jag måste men inte mer och inte mindre..?
Kanske är det som han säger att livet egentligen inte handlar om något annat än att ha ett jobb, ha stabilitet och göra saker som man måste. Ha en sysselsättning som om man inte gillar den iallafall inte hatar.
Tanken på att det skulle vara det livet går ut på får mig att må illa..
Things we lost
Ibland undrar man över hur saker och ting hade sett ut om saker varit annorlunda. Som varför jag alltid får svår huvudvärk innan jag får minnen av barndommen, minnen jag förträngt och helst skulle slippa minnas. Är det kanske inte det som är huvudsaken med att förtränga saker att man inte vill minnas det?
Iallafall så kommer flashbacks från barndommen allt oftare nu och jag kan inte låta bli att fundera över varför jag får det. Finns det en orsak bakom, ett meddelande eller är det även detta en del av läkningsprocessen som Mr J påbörjade för så länge sedan med våra terapisamtal?
Mr J blir ofta arg på mig och ber ofta om ursäkt för att han inte följer manualen för hur en psykolog ska arbeta och det jag gillar med honom är att han förklarar för mig varför han blir arg och även hur han tänker och känner för det jag säger.
För mig ger det mer än om han bara skulle sitta och humma. Jag gillar honom, han får mig att tänka ett steg längre, att gräva djupare även på plan där jag inte vill gräva.
Sen har jag pratat en del med både honom och Mikey om de två individerna som stör mig mest just nu. Även om jag vet vad som är det rätta så tror jag inte att jag klarar av att göra det. För jag är rädd att om jag gör det kommer jag att ångra mig senare eftersom jag inte är en sån som kan leva i nuet.
Och som den pedantiska människa jag är så har jag faktiskt skrivit två separata listor om för och nackdelar och utformat hur det skulle se ut med båda och hur det skulle bli i framtiden.
Trots alla lappar och jämnförelser så kan jag inte välja. Mitt hjärta säger en sak men min hjärna säger en annan och det är här jag hamnar som cyniker. Och som alltid får allt att falla i bitar är just det att jag inte kan se positivt och hoppas på det bästa utan utgår från statestiken för vad som kommer hända om jag skulle gå vidare. Och med vem.
Det som stör mig mest med detta är att jag inte vill vara sån, jag vill kunna kasta mig ut i saker och bara dra iväg ett tag för att jag kan göra det.
Så för att bevisa något för mig själv har jag kollat upp resor på nätet. Ännu har jag inte hittat något men jag letar fortfarande eftersom jag verkligen vill ha någonstans att dra mig undan till för som det är nu är jag låst. Fast och instängd en känsla jag lärt mig att hata.
Det är vid tillfällen som detta som man lär sig uppskatta de små sakerna i livet, saker som vänner som man har gör för en. Värdesätta stunderna med dem.
Oavsett hur ofta jag tänkt på att ge upp nu på sista tiden vet jag att det inte är ett alternativ då jag har alla runt mig som inte bara bryr sig om mig utan även älskar mig. Det ger mig underbara saker och får mig att känna mig lycklig igen. Något som inte alltid är så lätt.
En sak som stör mig är nog hans sätt att ta mig för givet att han kan komma och gå som han vill och hävdar att han gör saker för att jag annars skulle bli sur eller ledsen.
Jag tror att han säger så för att han är osäker och vill vända det till mitt beslut så att han inte blir besviken eller sårad men det är inte okej att han håller på så. Dessutom har vi redan varit osams ganska mycket för att vi är för mycket med varandra. Och bara det gör att man undrar hur man ska tackla resten när det kommer senare.
**Uppdatering**
Så blev hennes blodprov inte godkända så hon kommer senare ändå, fyra till åtta veckor senare. Jävla skit.
Hatar att vänta för jag blir så otålig och nervös.
Lyssnar på Pussycat dolls I hate this part.
"The world slows down
But my heart beats fast right now
I know this is the part
Where the end starts."
"I know you'll ask me to hold on
And carry on like nothing's wrong
But there is no more time for lies
'Cause I see sunset in your eyes
I can't take it any longer
Thought that we were stronger
All we do is linger
Slipping through our fingers
I don't wanna try now
All that's left's goodbye to
Find a way that I can tell you
I hate this part right here.
I hate this part right here.
I just can't take your tears
I hate this part right here."
Hur mycket jag än älskar honom så orkar jag inte med honom. Han är inte det jag behöver och inte vad jag vill ha. Hur mycket hjärtat än ömmar så kommer jag så att säga "cut him lose"
För vi vet båda att det inte kommer fungera.
Iallafall så kommer flashbacks från barndommen allt oftare nu och jag kan inte låta bli att fundera över varför jag får det. Finns det en orsak bakom, ett meddelande eller är det även detta en del av läkningsprocessen som Mr J påbörjade för så länge sedan med våra terapisamtal?
Mr J blir ofta arg på mig och ber ofta om ursäkt för att han inte följer manualen för hur en psykolog ska arbeta och det jag gillar med honom är att han förklarar för mig varför han blir arg och även hur han tänker och känner för det jag säger.
För mig ger det mer än om han bara skulle sitta och humma. Jag gillar honom, han får mig att tänka ett steg längre, att gräva djupare även på plan där jag inte vill gräva.
Sen har jag pratat en del med både honom och Mikey om de två individerna som stör mig mest just nu. Även om jag vet vad som är det rätta så tror jag inte att jag klarar av att göra det. För jag är rädd att om jag gör det kommer jag att ångra mig senare eftersom jag inte är en sån som kan leva i nuet.
Och som den pedantiska människa jag är så har jag faktiskt skrivit två separata listor om för och nackdelar och utformat hur det skulle se ut med båda och hur det skulle bli i framtiden.
Trots alla lappar och jämnförelser så kan jag inte välja. Mitt hjärta säger en sak men min hjärna säger en annan och det är här jag hamnar som cyniker. Och som alltid får allt att falla i bitar är just det att jag inte kan se positivt och hoppas på det bästa utan utgår från statestiken för vad som kommer hända om jag skulle gå vidare. Och med vem.
Det som stör mig mest med detta är att jag inte vill vara sån, jag vill kunna kasta mig ut i saker och bara dra iväg ett tag för att jag kan göra det.
Så för att bevisa något för mig själv har jag kollat upp resor på nätet. Ännu har jag inte hittat något men jag letar fortfarande eftersom jag verkligen vill ha någonstans att dra mig undan till för som det är nu är jag låst. Fast och instängd en känsla jag lärt mig att hata.
Det är vid tillfällen som detta som man lär sig uppskatta de små sakerna i livet, saker som vänner som man har gör för en. Värdesätta stunderna med dem.
Oavsett hur ofta jag tänkt på att ge upp nu på sista tiden vet jag att det inte är ett alternativ då jag har alla runt mig som inte bara bryr sig om mig utan även älskar mig. Det ger mig underbara saker och får mig att känna mig lycklig igen. Något som inte alltid är så lätt.
En sak som stör mig är nog hans sätt att ta mig för givet att han kan komma och gå som han vill och hävdar att han gör saker för att jag annars skulle bli sur eller ledsen.
Jag tror att han säger så för att han är osäker och vill vända det till mitt beslut så att han inte blir besviken eller sårad men det är inte okej att han håller på så. Dessutom har vi redan varit osams ganska mycket för att vi är för mycket med varandra. Och bara det gör att man undrar hur man ska tackla resten när det kommer senare.
**Uppdatering**
Så blev hennes blodprov inte godkända så hon kommer senare ändå, fyra till åtta veckor senare. Jävla skit.
Hatar att vänta för jag blir så otålig och nervös.
Lyssnar på Pussycat dolls I hate this part.
"The world slows down
But my heart beats fast right now
I know this is the part
Where the end starts."
"I know you'll ask me to hold on
And carry on like nothing's wrong
But there is no more time for lies
'Cause I see sunset in your eyes
I can't take it any longer
Thought that we were stronger
All we do is linger
Slipping through our fingers
I don't wanna try now
All that's left's goodbye to
Find a way that I can tell you
I hate this part right here.
I hate this part right here.
I just can't take your tears
I hate this part right here."
Hur mycket jag än älskar honom så orkar jag inte med honom. Han är inte det jag behöver och inte vad jag vill ha. Hur mycket hjärtat än ömmar så kommer jag så att säga "cut him lose"
För vi vet båda att det inte kommer fungera.
All the things I wanted
Det ekar inom mig, det värker i min kropp av ansträngningen att inte svara när du ringer. Det gör fysiskt ont när ditt namn kommer upp på displayen, gör ont i mig när jag stänger av ljudet och inte låtsas om det.
Du är arg på mig det märker jag på ditt sätt att skriva dina sms, men jag orkar inte bry mig, orkar inte engagera mig mer än jag redan gjort. Det fungerar inte att vi är ihop, kan du inte förstå det? Det går inte som det borde gå.
Det rätta vore att säga det direkt till dig men jag vill inte göra det, är för feg för att se din reaktion på det hela. Vill helst av allt bara komma iväg med Kumb och fika, så jag kan skratta igen, känna mig okej igen. För han får mig alltid att skratta. Av någon konstig andledning.
Fryser som fan, kall ända in i märgen. Beror nog inte enbart på dig, men även på att min familj är royaly pissed på mig för att jag inte kommer vara med dem på nyår utan med hennes familj. Svaret jag fick av mormor på det var: "Ska du vara där? Ska du inte vara med din familj!?" Hade sådan lust att säga henne rakt upp i ansiktet: "Men det är jag ju" men lyckades låta bli. Tyvärr.
Hon är arg på mig för att jag inte kommit över till henne men då har jag en fråga till henne. Den frågan är helt enkelt, varför kommer ni inte över hit? Varför ska alltid jag åka över halva stan? Varför är det ingen som kan göra det för mig?
Alla drar i mig och undrar om jag inte kan komma över, när jag ska hälsa på osv men är det ingen som tänker att jag kanske inte orkar åka tre timmar och sen säga vad? Hej? Här är jag?
Eller för att hämta potatis..
Är så trött på alla som håller på och kräver min närvaro, jag orkar inte okej? Jag orkar inte åka till er för att ni vill det, jag kommer när jag har tid över, och har jag inte det så kommer jag inte är det förstått? Jag åker för Bacons skull, för att hon åker för mig men ni har varit hos mig sammanlagt tre gånger på ett år, jag har varit hos er bra många fler gånger än det.
Jag skulle skicka sms till morsan, vem skickar jag till? Hmm? Just det. Jag är en sådan Loser. Men å andra sidan så nu kan man nog slå in sista spiken i kistan för våran del, vi kommer inte klara oss ur det här. Dessutom tog jag just bort alla meddelanden och hans nummer så jag inte kan ringa honom och be om ursäkt eller ännu värre, säga sanningen. Känns hemskt, vill egentligen inte fira nyår alls men antar att jag måste göra det, har trotts allt lovat att komma så då måste jag göra det eller hur?
Så det enda jag kan göra är att trycka ner smärtan, döva mig själv så gott det bara går och försöka på nytt.. Hoppas på det bästa och inte glömma bort att andas. Kanske gör det mindre ont om ett par dagar. Hoppas kan man alltid göra eller hur?
Så det är vad jag gör, jag hoppas.
Jag vet att det kommer ge med sig, det tar ett tag men det kommer ge med sig med tiden, det är det enda jag kan hoppas på.
Sen kan man trösta sig med att man slipper mensverken (frågade om den nya medicinen och det var tydligen en biverkning som jag iallafall inte tackar nej till) och allt som hör med den till.
Kommer nog dessutom fråga om p-piller som skjuter upp mensen, sånna som gör att man har mens en gång per år, förstå vad skönt det skulle vara. Att inte behöva ha mens, att inte behöva köpa saker som man behöver om man har det och allt som man slipper i övrigt (slipper tvätta handdukar, lakan osv med specialmedel för att få bort blodfläckarna).
Det borde alltså kännas riktigt bra, men varför gör det inte det? Varför har jag en stor jävla klump i halsen som kväver mig? Varför är jag över huvudtaget ledsen när jag visste att det var det här det skulle sluta med?
För att jag är en idiot. För att jag hade hoppats på att han skulle kämpa lite hårdare. För att han skulle säga något istället för att bara gå sin väg.
Men har han inte försökt tillräckligt?
Kommer supa mig full och ligga döende i min säng bara för att få vara i fred. Det känns så iallafall. Hatar nyår, hatar allt det representerar. Vill inte fira och vill inte veta att man är själv.
Vill inte förstå hur dåliga vänner man har, om man ens kan räkna en del av dem som vänner.
Har nog bara en vän som det är nu. En enda. Det är ju positivt.
Verkligen.
Please Do
Idag är inte en av mina bästa dagar, ångesten har aldrig varit så kväljande som nu, när den 27de närmar sig och allt jag vill göra är att avboka, be alla dra vidare någon annanstans och lämna mig ifred. Har legat i sängen hela dagen, ur stånd att gå upp ur sängen, klamrat mig fast vid kudden och grinat som jag vet inte vad. För vad? Ärligt talat, för vad? Kan ju alltid ha utgång, skita i att stanna hos mig, dra vidare, så slipper jag verka så patetisk som jag faktiskt är när det kommer till vänner.
Som jag inte har.
Fan att han fortfarande har makten att skada mig så, trodde jag gått vidare nu när jag har pojken ändå gråter jag över honom, att han ringde mig, att han pratade med mig och gjorde upp planer för att sedan som vanligt inte dyka upp. Känner mig så patetisk som fortfarande tror honom. Som fortfarande faller för det.
Och mår piss för jag inte kan hålla löften jag ger till dem som betyder mest för mig.
Jag kan inte förstå varför jag låter dig påverka mig som du gör, varför tar jag inte bara tåget och drar ner till F så jag kan få lite frid i mitt liv? Se hans nya handdukar, hans nya lya allt det som han bjudit in mig för att göra.
Enkelt för att jag inte gillar att ha kontakt, klarar inte av mänsklig kontakt alls. Sitter nu och försöker att inte börja hyperventilera och inser att fan, ingen jag kan prata med. Ingen.
Vad säger det om mitt liv egentligen? Vad säger det om mig? Dagar som den här gör att man inte vill finnas mer. Gör så man vill lägga sig ner och aldrig vakna igen. Bara för att få det att försvinna, att sluta sparka mig i bakhuvudet.
Jag hatar julen, hatar allt den står för och allt man ska göra under den tiden. Hatar det faktum att hur underbar min pojkvän än är så känner han inte mig, kommer aldrig att göra det, för jag väljer att avskärma mig. Det är därför jag inte vill träffa Bacon, jag vill inte att hon ska se det som ligger alldeles under ytan och pockar på min uppmärksamhet.
Tänker inte ens skicka sms och be om ursäkt, varför skulle jag göra det när vi båda vet om att det inte kommer hindra mig från att göra om det nästa gång? När vi båda vet att det inte förändrar något.
Önskar jag kunde lägga in mig på avdelningen och låsa ute världen så jag slipper känna något alls. Bara kan få vara.
Tills efter nyår skulle inte vara fel.
Ska fan göra det. Går dit imorgon och låser in mig, hoppas att mormor och morfar tar hand om Cleo eller att pojken kan ta hand om henne. Vad som helst skulle uppskattas. För som det är nu orkar jag inte fortsätta, det är som krossat glas i bröstet, som skär och svider så fort jag rör mig, allt jag vill göra är att sova. Få blunda och inte drömma, som när jag vaknade på Sös. Inga drömmar, bara underbart ljuvt mörker.
Så jag slipper inse hur få jag har och varför jag inte har dem. Inte så svårt att lista ut kanske.
Cleo sitter som vanligt i min famn men jag vill bara kasta bort henne, vill inte ha henne här, orkar inte med hennes försök till att bli kliad under hakan. Hon är för på när jag vill dra mig undan. Ju mer hon försöker få ömhet, desto mer drar jag undan mig, och desto mer hatar jag mig själv för det. Det är inte hennes fel, och jag vill ha hund? Varför? När inte ens Cleo kan hjälpa mig så varför skulle en hund göra det?
Det är så jävla patetiskt och så likt mig att sitta och gråta för att jag själv drivit bort människorna som står mig nära. Det är enbart mitt fel, bara mitt och åter mitt så varför kan jag inte sluta? För att jag vet att jag gjort fel? För att min pojkvän inte ens kan köpa en julklapp till mig som är personlig för att han inte känner mig alls? För att jag inte tillåter honom att känna mig och än mindre släpper honom nära?
Jsg vill inte ha hit Chris. Jag vill inte ha hit honom. Vårat förhållande kommer inte fungera, det är baserat på sex, inget annat. Varför försöker jag intala mig själv att det inte är så när jag vet att det är så? Ärligt. Vad gör vi tillsammans? Har sex ser film, har sex och sover. That's all. Final call. Det var så jag ville ha det.
Så varför är jag inte nöjd?
See if i Care
Jahapp, så mycket för julstämning. En som är kåt, en som är sur, en annan som är "Besviken", två som är oerhört misstänksamma och en som fullkomligt skiter i allt samma. Eller åtminstone borde göra det.
Förstår inte hur folk kan förstöra ens lycka genom ett enda ord, eller gest för den delen. Men ska försöka återskapa den lycka jag kände när jag insåg att det faktiskt kommer gå vägen, att jag hittade bröstan om än ute i buschen och trots att jag avbeställde selen från hemsidan där jag hittade den.
Så är återigen tillbaka till noll, förutom halsband och koppel. Och det suger. Jag var så glad och famåt om det här, men det finns ingen, verkligen INGEN jag kan bubbla över av lycka med.
Så jag kommer sitta där på julafton och hålla tand för tunga, låtsas som ingenting, åka till Bacons häst och fixa och sen bara hem till sängen. Vill inte fira jul i år. Allt för att en person är sårad och arg och för att det är mitt fel.
Önskar jag hade lättare med känslor, att jag inte var så ivrig att slå knut på mig själv för att få fram vad jag vill. Varför inte bara säga: "Så här ligger det till.." och säga det rakt upp och ner? Varför tassa på tå runt allt? Varför inte bara slänga allt på bordet och hoppas på det bästa?
För att det är som rysk roulette för mig och jag är en fegis. Vill inte veta av känslor, vill inte ha dem alls. Så jag gör vad jag kan för att förstöra det för mig själv. Vilket jag redan lyckats med.
Inte ett enda grattis, inte ett enda "Lycka till" eller ett enda "Vad roligt".. Inte ett enda. Och det om något borde väl visa vart min nivå ligger på när det gäller vänner och familj? Ena sidan kan jag inte berätta för och den andra sidan bryr sig inte.
Jag vet om att det är att ta i, men det är så jag känner det för tillfället. För det känns inte rätt. Inte alls bra. Och då undrar man: "Om jag inte ens kan behålla vänner så varför ens försöka vara något alls över huvudtaget?"
Vill lägga mig och aldrig mer gå upp.
Men kommer jag göra det? Svar nej, för jag har Cleo och jag har pojken. Räcker inte det?
Förstår inte hur folk kan förstöra ens lycka genom ett enda ord, eller gest för den delen. Men ska försöka återskapa den lycka jag kände när jag insåg att det faktiskt kommer gå vägen, att jag hittade bröstan om än ute i buschen och trots att jag avbeställde selen från hemsidan där jag hittade den.
Så är återigen tillbaka till noll, förutom halsband och koppel. Och det suger. Jag var så glad och famåt om det här, men det finns ingen, verkligen INGEN jag kan bubbla över av lycka med.
Så jag kommer sitta där på julafton och hålla tand för tunga, låtsas som ingenting, åka till Bacons häst och fixa och sen bara hem till sängen. Vill inte fira jul i år. Allt för att en person är sårad och arg och för att det är mitt fel.
Önskar jag hade lättare med känslor, att jag inte var så ivrig att slå knut på mig själv för att få fram vad jag vill. Varför inte bara säga: "Så här ligger det till.." och säga det rakt upp och ner? Varför tassa på tå runt allt? Varför inte bara slänga allt på bordet och hoppas på det bästa?
För att det är som rysk roulette för mig och jag är en fegis. Vill inte veta av känslor, vill inte ha dem alls. Så jag gör vad jag kan för att förstöra det för mig själv. Vilket jag redan lyckats med.
Inte ett enda grattis, inte ett enda "Lycka till" eller ett enda "Vad roligt".. Inte ett enda. Och det om något borde väl visa vart min nivå ligger på när det gäller vänner och familj? Ena sidan kan jag inte berätta för och den andra sidan bryr sig inte.
Jag vet om att det är att ta i, men det är så jag känner det för tillfället. För det känns inte rätt. Inte alls bra. Och då undrar man: "Om jag inte ens kan behålla vänner så varför ens försöka vara något alls över huvudtaget?"
Vill lägga mig och aldrig mer gå upp.
Men kommer jag göra det? Svar nej, för jag har Cleo och jag har pojken. Räcker inte det?
I would like to be you
Diagnosen var ju glasklar, iallafall från det dom sa till mig.
"Tester indikerar på att du är gravid, hormonnivån, graviditetstester och blodanalys men det är inte fallet."
Wow, you really got me there.
Så vad är det då? Depression som satt sig på systemet enligt dom, det är det enda felet jag har, och de vill inte gå in på mina provsvar eller ens förklara vad det handlar om. "Du får tala med sjuksyster om det" och så går dem. Wow igen.. Snacka om service.
Men vad gör Tessa då? Jo hon går in på systemet, köper billigt vin, hyr en film, gör popcorn och dricker sig redlös. Skulle inte ha något alls emot att försöka ta livet av mig med tabletter igen, faktum är att jag är rätt så suktad. Men det går inte. Till skillnad från förut så sitter det en liten ettrig gubbe i mitt huvud och skriker: "Ego! EGO!!!!" så högt att jag får huvudverk, och tur är väl det för vem skulle ta hand om Cleo? Just det vem skulle göra det. Jag totalvägrar låta någon avliva eller göra illa min katt. Över min döda kropp. Så jag håller fast mig vid henne och tänker: "Snart. Snart vänder det igen." Men nu ska vi vara ärliga mot varandra, det kommer inte att vända, det vet vi alla om, det går halvvägs uppåt på må bra trappan sen dyker man längre ner än innan. Och allt beror på att ingenting. Verkligen ingenting har förändrats.
Jag kommer fortfarande komma tillbaka till det ställe där jag växte upp, jag kommer fortfarande att stå ensam mot min familj och jag kommer fortfarande att vara ett rövhål mot mina vänner.
En vän till mig sa det bästa citatet någon kunnat säga, "De tre orden rättfärdigar allting, bara man säger dem så får man göra som man vill. *gör ljudeffekter* SMACK! Jag slår dig för att jag älskar dig. Smack! Jag slår dig för att jag bara vill ditt bästa för att jag älskar dig. SMACK! Det är för att jag älskar dig så mycket som jag tappar kontrollen, du får mig att göra det."
Kan man säga det på något mer uttömmande sätt? Det är okej att såra och göra illa någon man bryr sig om för man vill bara väl? Hur många gånger har jag svalt den skiten? Ärligt talat?
Mormor, brorsan, farsan och morsan. Alla kör det med samma skit. "För att jag älskar dig." Det sa Carols också. "Det är för att jag älskar dig så starkt som jag förlorar kontrollen över mig själv sådär. Du gör mig så arg." Eller är det bara så att det har något med mig att göra?
Tvivlet gnager på mig och det förgiftar alla i min omgivning, alla som jag valt att ha kvar.
Min bror gillar mig inte alls, och tror inte på mig för fem öre. Han hatar mig nästan för som han ser det så gör man inte det jag gjorde. Det är inte ett val att försöka fly, och för att jag försökte ta livet av mig så har han bränmärkt mig som fegis, ovärdig och svikare.
Min mamma äcklas av min blotta existens, min pappa försöker få sakerna från det förflutna att försvinna genom att inte låtsas om dom, försöker göra mig till min mamma för tjugo år sedan.
Och min mormor. Hon försöker helt enkelt bestämma över mig för att hon tror hon vet vad som är bäst för mig. Så då beordrar hon mig att göra saker istället för att föreslå. Och hon kan inte förstå hur jag vill ha det i mitt egna liv.
Men hemskast av allt är nog det faktum att den enda personen som har rätt att känna allt det är inte gör det. Den personen har jag svikit, spottat på och förklarat krig mot fler gånger än jag kan minnas. Och varje gång har hon hållit om mig tills jag lugnat ner mig och står stadigt igen.
Nu vill jag inte stå stadigt, jag vill inte vända andra kinden till och bita ihop. Jag vill skrika ut hur mycket jag hatar er men jag mår fysiskt illa av att jag känner så. Dem är min familj. Inte mycket till familj men fortfarande, så varför hatar jag dom? För att min bror skäms över mig?
För att min mamma äcklas?
För att min mormor kontrollerar mig?
Nej, utan för att jag inte är stark nog att säga stopp. Hit men inte längre. För jag kan inte göra alla nöjda, varje dag sliter jag mig i håret och undrar hur jag ska hinna göra allt det dom vill att jag ska göra för deras skull. Inte för mig utan för dem.
Jag vet ärligt talat inte när jag senast var hos mormor och morfar och gick därifrån glad.
Dessutom har jag en pojkvän nu som är mer av en man än någon annan kille jag träffat. Han kan ha fel, han kan hjälpa till, han kan göra saker för mig, men han kan också kräva saker av mig samtidigt som han alltid uppmuntrar mig och stöttar mig.
Ändå rycker jag till om han rör sig för snabbt, jag rycker till om jag råkar göra fel, som igår när jag spillde makaroner på hans nya jeans, jag höll andan av ren skär skräck. Och jag undrar om det någonsin kommer försvinna.
För i honom finns något som inte finns hos någon annan jag mött. Ren skär godhet, av det faktum att han älskar mig och han ser och förstår mer än vad jag vill tro. Men han pressar mig aldrig utan ger mig alltid hundra procentigt stöd i allt jag gör. Det finns bara en person som gjort det för mig förutom honom och henne driver jag iväg för småsaker. För saker hon inte kan göra något åt. För att pojken vägrar bli ivägkörd.
"Man hittar inte många killar som honom. Tänk på det."
Jag vet att jag snubblat över något vackert och oerhört skört och jag väntar bara på att det ska gå sönder och han ska säga: "Jag gör det bara för att jag älskar dig." Jag har kommit att hata och frukta de där tre orden. Ingen vet vad som hände mellan mig och Carols. Det är så jag vill ha det, men jag är så ärrad att jag inte vet vad jag ska göra. Så rädd att återigen inte vara tillräckligt bra. För den här gången kommer det krossa mig.
Och det värsta är att efter att han bjudit in mig att bo hos honom efter jul säger alla att vi borde tänka på att slå våra påsar ihop, att hans mamma skulle bli en underbar styvmor och att jag ska hålla hårt i honom. Deras ord får mig att vilja slita mig loss och springa skrikandes därifrån. För det är något jag aldrig vill uppleva igen. Aldrig.
Att bo ihop tar inte bara kål på förhållandet det tar även kål på dig. Samtidigt är jag så jävla rädd att han ska finna mig bristfällig och lämna mig ensam med mitt krossade hjärta. För det är ingen tvekan om att han har vunnit det.
"Tester indikerar på att du är gravid, hormonnivån, graviditetstester och blodanalys men det är inte fallet."
Wow, you really got me there.
Så vad är det då? Depression som satt sig på systemet enligt dom, det är det enda felet jag har, och de vill inte gå in på mina provsvar eller ens förklara vad det handlar om. "Du får tala med sjuksyster om det" och så går dem. Wow igen.. Snacka om service.
Men vad gör Tessa då? Jo hon går in på systemet, köper billigt vin, hyr en film, gör popcorn och dricker sig redlös. Skulle inte ha något alls emot att försöka ta livet av mig med tabletter igen, faktum är att jag är rätt så suktad. Men det går inte. Till skillnad från förut så sitter det en liten ettrig gubbe i mitt huvud och skriker: "Ego! EGO!!!!" så högt att jag får huvudverk, och tur är väl det för vem skulle ta hand om Cleo? Just det vem skulle göra det. Jag totalvägrar låta någon avliva eller göra illa min katt. Över min döda kropp. Så jag håller fast mig vid henne och tänker: "Snart. Snart vänder det igen." Men nu ska vi vara ärliga mot varandra, det kommer inte att vända, det vet vi alla om, det går halvvägs uppåt på må bra trappan sen dyker man längre ner än innan. Och allt beror på att ingenting. Verkligen ingenting har förändrats.
Jag kommer fortfarande komma tillbaka till det ställe där jag växte upp, jag kommer fortfarande att stå ensam mot min familj och jag kommer fortfarande att vara ett rövhål mot mina vänner.
En vän till mig sa det bästa citatet någon kunnat säga, "De tre orden rättfärdigar allting, bara man säger dem så får man göra som man vill. *gör ljudeffekter* SMACK! Jag slår dig för att jag älskar dig. Smack! Jag slår dig för att jag bara vill ditt bästa för att jag älskar dig. SMACK! Det är för att jag älskar dig så mycket som jag tappar kontrollen, du får mig att göra det."
Kan man säga det på något mer uttömmande sätt? Det är okej att såra och göra illa någon man bryr sig om för man vill bara väl? Hur många gånger har jag svalt den skiten? Ärligt talat?
Mormor, brorsan, farsan och morsan. Alla kör det med samma skit. "För att jag älskar dig." Det sa Carols också. "Det är för att jag älskar dig så starkt som jag förlorar kontrollen över mig själv sådär. Du gör mig så arg." Eller är det bara så att det har något med mig att göra?
Tvivlet gnager på mig och det förgiftar alla i min omgivning, alla som jag valt att ha kvar.
Min bror gillar mig inte alls, och tror inte på mig för fem öre. Han hatar mig nästan för som han ser det så gör man inte det jag gjorde. Det är inte ett val att försöka fly, och för att jag försökte ta livet av mig så har han bränmärkt mig som fegis, ovärdig och svikare.
Min mamma äcklas av min blotta existens, min pappa försöker få sakerna från det förflutna att försvinna genom att inte låtsas om dom, försöker göra mig till min mamma för tjugo år sedan.
Och min mormor. Hon försöker helt enkelt bestämma över mig för att hon tror hon vet vad som är bäst för mig. Så då beordrar hon mig att göra saker istället för att föreslå. Och hon kan inte förstå hur jag vill ha det i mitt egna liv.
Men hemskast av allt är nog det faktum att den enda personen som har rätt att känna allt det är inte gör det. Den personen har jag svikit, spottat på och förklarat krig mot fler gånger än jag kan minnas. Och varje gång har hon hållit om mig tills jag lugnat ner mig och står stadigt igen.
Nu vill jag inte stå stadigt, jag vill inte vända andra kinden till och bita ihop. Jag vill skrika ut hur mycket jag hatar er men jag mår fysiskt illa av att jag känner så. Dem är min familj. Inte mycket till familj men fortfarande, så varför hatar jag dom? För att min bror skäms över mig?
För att min mamma äcklas?
För att min mormor kontrollerar mig?
Nej, utan för att jag inte är stark nog att säga stopp. Hit men inte längre. För jag kan inte göra alla nöjda, varje dag sliter jag mig i håret och undrar hur jag ska hinna göra allt det dom vill att jag ska göra för deras skull. Inte för mig utan för dem.
Jag vet ärligt talat inte när jag senast var hos mormor och morfar och gick därifrån glad.
Dessutom har jag en pojkvän nu som är mer av en man än någon annan kille jag träffat. Han kan ha fel, han kan hjälpa till, han kan göra saker för mig, men han kan också kräva saker av mig samtidigt som han alltid uppmuntrar mig och stöttar mig.
Ändå rycker jag till om han rör sig för snabbt, jag rycker till om jag råkar göra fel, som igår när jag spillde makaroner på hans nya jeans, jag höll andan av ren skär skräck. Och jag undrar om det någonsin kommer försvinna.
För i honom finns något som inte finns hos någon annan jag mött. Ren skär godhet, av det faktum att han älskar mig och han ser och förstår mer än vad jag vill tro. Men han pressar mig aldrig utan ger mig alltid hundra procentigt stöd i allt jag gör. Det finns bara en person som gjort det för mig förutom honom och henne driver jag iväg för småsaker. För saker hon inte kan göra något åt. För att pojken vägrar bli ivägkörd.
"Man hittar inte många killar som honom. Tänk på det."
Jag vet att jag snubblat över något vackert och oerhört skört och jag väntar bara på att det ska gå sönder och han ska säga: "Jag gör det bara för att jag älskar dig." Jag har kommit att hata och frukta de där tre orden. Ingen vet vad som hände mellan mig och Carols. Det är så jag vill ha det, men jag är så ärrad att jag inte vet vad jag ska göra. Så rädd att återigen inte vara tillräckligt bra. För den här gången kommer det krossa mig.
Och det värsta är att efter att han bjudit in mig att bo hos honom efter jul säger alla att vi borde tänka på att slå våra påsar ihop, att hans mamma skulle bli en underbar styvmor och att jag ska hålla hårt i honom. Deras ord får mig att vilja slita mig loss och springa skrikandes därifrån. För det är något jag aldrig vill uppleva igen. Aldrig.
Att bo ihop tar inte bara kål på förhållandet det tar även kål på dig. Samtidigt är jag så jävla rädd att han ska finna mig bristfällig och lämna mig ensam med mitt krossade hjärta. För det är ingen tvekan om att han har vunnit det.
Sicko
Fått sluta med Antibiotikan nu, det hjälper inte så därför har jag spenderat förmiddagen på VC. Smärtan gör att jag nu går på smärstillande men kan ändå inte sova. Hoppas de hittar en lösning på problemet snart. För ärligt talat så går det inte att fortsätta såhär. Jag mår för kasst för att orka bry mig om något. Fan fan fan. Kan de inte bli värre så man får riktigt smärtstillande eller bara försvinna helt? Suck. Sucks to be a sicko..
And she told me to leave.
Vad hade du väntat dig? Ärligt? Ett stort jätte positivt jakande som leder till att jag springer till din sida och ser på dig med dyrkande ögon? Doesn't work that way.
"Tror du att jag bara tänker sitta och titta på när du förstör ditt liv för att saker inte stämmer överrens med ditt synsätt?"
"Nej jag förväntar mig att du håller käften och sköter ditt eget."
"Vad skulle jag i så fall vara för en vän?"
"Den vän jag vill att du ska vara nu."
Han är sjukt arg på mig men det skiter jag i, det är så mycket som hänt på kort tid. Som om saker och ting inte var jobbigt nog som det är, det är påväg att bli mycket jobbigare tack vare det som hänt.
Dessutom så har jag inte svarat på hans sms, kommer inte göra det heller, bara sagt att jag inte kunde på onsdag, eller torsdag eller fredag. Tror han börjar att förstå att jag drar mig undan honom, jag orkar inte tänka på oss, vart vi är på väg och vart vi står.
Sen kan jag säga att jag faktiskt tagit henne på orden. Som hon sa: "Men du är inte intresserad av sånt längre." Nej men då är jag inte det. No more help from my side.
Trodde hon förstod vinken när jag rensade ur skåpet på mina saker, jag tänker itne ställa upp igen förens hon är döende, för om jag säger ja en gång så är det inte säkert att jag kommer undan senare. En gång och en sån viktig sak som det var och det gick inte att fixa ersättare. Men även om jag förstår hur hon resonerade kan jag fortfarande inte riktigt förlåta prioriteringen.
Dessutom så vet vi alla att gammelmormor inte är som hon ska och jag vill inte vara bunden om det skulle hända något, för jag vill inte missa en till begravning.
Inte hennes.
Pojken har skickat sju sms idag, jag har svarat med sammanlagt sju ord. Det är ganska skillat. Tycker iallafall jag.
Men även om jag är ensam om att inte gilla vårat förhållande så tänker jag gå vidare med att skärma av mig från honom, och alla andra.
Mormor ska in till sjukan på torsdag och kolla upp ögonen, tydligen opererade hon andra innan hon stack till finland, men jag missade det. Kan bero på att jag skydde henne som pesten men ändå. Det är något vajsigt med det, men som hon säger: "Inget att oroa sig för. Det är bara ögonen!" Om det ändå "bara" var det..
Orkar inte förklara för Bacon heller alla orsaker till att jag inte kan ta Rex nu på Torsdag, måste tillbaka till läkaren igen, eftersom det inte är migrän så ska han göra vidare undersökning och en del av mig stutsar runt och tjuter: "Cancer säg att det är cancer!" För att, let's face it, some of us is better of dead anyway.
Morfar blev riktigt arg när jag pratade med honom om det, han undrade vad läkaren sagt, och tyvärr är det inte cancer han tror på utan infektion i hjärnhinnan. That sucks.. Men kan fortfarande hoppas eller hur? Skulle tagit tag i det om det var upp till mig själv men nu har jag Cleo och allt blev plötsligt mkt mer komplicerat. Även om jag älskar henne önskar jag att jag inte tagit henne. Tydligen är jag ensam om att anse att bara för att hon är katt får hon inte göra som hon vill, och ännu värre är att jag mår skitdåligt över att jag blir så arg på henne. Men å andra sidan, vid det här laget borde hon veta att hon inte får vara på köksbordet och inte får äta ur min tallrik.
Men å andra sidan så verkar jag vara ensam med den åsikten.
"Tror du att jag bara tänker sitta och titta på när du förstör ditt liv för att saker inte stämmer överrens med ditt synsätt?"
"Nej jag förväntar mig att du håller käften och sköter ditt eget."
"Vad skulle jag i så fall vara för en vän?"
"Den vän jag vill att du ska vara nu."
Han är sjukt arg på mig men det skiter jag i, det är så mycket som hänt på kort tid. Som om saker och ting inte var jobbigt nog som det är, det är påväg att bli mycket jobbigare tack vare det som hänt.
Dessutom så har jag inte svarat på hans sms, kommer inte göra det heller, bara sagt att jag inte kunde på onsdag, eller torsdag eller fredag. Tror han börjar att förstå att jag drar mig undan honom, jag orkar inte tänka på oss, vart vi är på väg och vart vi står.
Sen kan jag säga att jag faktiskt tagit henne på orden. Som hon sa: "Men du är inte intresserad av sånt längre." Nej men då är jag inte det. No more help from my side.
Trodde hon förstod vinken när jag rensade ur skåpet på mina saker, jag tänker itne ställa upp igen förens hon är döende, för om jag säger ja en gång så är det inte säkert att jag kommer undan senare. En gång och en sån viktig sak som det var och det gick inte att fixa ersättare. Men även om jag förstår hur hon resonerade kan jag fortfarande inte riktigt förlåta prioriteringen.
Dessutom så vet vi alla att gammelmormor inte är som hon ska och jag vill inte vara bunden om det skulle hända något, för jag vill inte missa en till begravning.
Inte hennes.
Pojken har skickat sju sms idag, jag har svarat med sammanlagt sju ord. Det är ganska skillat. Tycker iallafall jag.
Men även om jag är ensam om att inte gilla vårat förhållande så tänker jag gå vidare med att skärma av mig från honom, och alla andra.
Mormor ska in till sjukan på torsdag och kolla upp ögonen, tydligen opererade hon andra innan hon stack till finland, men jag missade det. Kan bero på att jag skydde henne som pesten men ändå. Det är något vajsigt med det, men som hon säger: "Inget att oroa sig för. Det är bara ögonen!" Om det ändå "bara" var det..
Orkar inte förklara för Bacon heller alla orsaker till att jag inte kan ta Rex nu på Torsdag, måste tillbaka till läkaren igen, eftersom det inte är migrän så ska han göra vidare undersökning och en del av mig stutsar runt och tjuter: "Cancer säg att det är cancer!" För att, let's face it, some of us is better of dead anyway.
Morfar blev riktigt arg när jag pratade med honom om det, han undrade vad läkaren sagt, och tyvärr är det inte cancer han tror på utan infektion i hjärnhinnan. That sucks.. Men kan fortfarande hoppas eller hur? Skulle tagit tag i det om det var upp till mig själv men nu har jag Cleo och allt blev plötsligt mkt mer komplicerat. Även om jag älskar henne önskar jag att jag inte tagit henne. Tydligen är jag ensam om att anse att bara för att hon är katt får hon inte göra som hon vill, och ännu värre är att jag mår skitdåligt över att jag blir så arg på henne. Men å andra sidan, vid det här laget borde hon veta att hon inte får vara på köksbordet och inte får äta ur min tallrik.
Men å andra sidan så verkar jag vara ensam med den åsikten.
Ångest
Fan att jag aldrig lär mig, jag hatar mig själv, jag hatar mig själv så mycket just nu att jag bara vill riva sönder min hud och skrika i vredesmod för jag är så jävla dum i huvudet! Skoja inte! Jag kan inte göra något rätt alls! Jag försöker verkligen få det att fungera men inget går i som det ska! Jag kan planera och planera men det blir aldrig som det ska iallafall! Varför är man så jävla dum i huvudet?
Ärligt? Shit..
Fan och inte ens imorgon kommer det gå som det ska, för jag ska vara på sju ställen samtidigt. Och så har man pojken, fan vad jag hatar att må såhär. Fan vad jag hatar att jag älskar dig.
Du kom igår och snackade allvar med mig, jag fattar inte varför du ens bryr dig för jag tänker inte träffa dig mer, jag tänker inte gå igenom kärleken en gång till. Aldrig i livet.
Så vad hände igår? Jo han träffade mig på nivå, jag gick dit för att snacka med F. Snacka om att jag har seriösa problem. Så han kommer dit med C och ska dricka, ser mig där jag sitter med A, B och M och sätter sig vid vårt bord, så kommer han med sitt jävla fylle snack, jag bryter ihop och tänker dra därifrån pga allt snack om hans jävla knark, så kommer han med de sötaste orden jag någonsin fått höra.
Sen så betalar han taxin hem till mig och sen då? Jo han ger mig frukost på sängen och ser till att jag kommer iväg till jobbet, medan han stannar kvar och diskar och ger katten mat. Fan vad är det för fel på honom? Så på jobbet vad händer då? Jo man ska tydligen jobba övertid, fuck it jag är fan heltidssjukskriven av en jävla fucking andledning!
Dagen var ett rent jävla helvete hela vägen. Kl kvart över fyra. Ja, vad nice.. Inte. Så middag efter det och jag var tvungen att gå eftersom jag skulle ha samtal. W00t? Kanske är bra om jag också vet om när vi planerat in samtal och sånt, för jag vill gärna veta sånt i förväg! Hade inte ens tänkt gå på middagshelvetet!
Så nu är jag hemma igen och är grymt bitter, grinar som jag vet inte vad och vill bara lägga mig i ett nygrävt hål och dö. Fan vad jag hatar att ingen, absolut INGEN kan lita på mig för tillfället! Jag är så jävla psykotisk att det inte är roligt.
Fan vad jag hatar mig själv just nu, det är inte lite hat jag när inom mig.
Men imorgon ska jag göra en sak som är bra, det är färga håret och ögonbrynen. Får se hur det blir men jag hoppas det blir okej.
Kanske kan det få mig att skärpa mig att försöka börja om på ny kula, jag vet inte, men något måste göras för det här fungerar inte, det är helt jävla fucking ohållbart, jag kan inte fortsätta som jag gör nu. Inte bara för att jag sårar de jag bryr mig om utan för att jag även mår piss av att göra som jag gör. Kanske ska man få fasta rutiner, göra samma sak hela dagarna och inte göra något utöver det. Men det är inget liv. Eller är det det`? Kanske är det vad jag behöver, kanske är det något som bör fixas till hos mig som inte fungerar som det ska? Kanske är jag bara helt jävla dum i huvudet och borde ta och göra slut på skiten innan fler blir sårade. Jag kan inte träffa Korven eller Bacon, det går inte, jag känner mig illamående så fort jag tänker på dem. Kanske är det lika bra, för skulle de se mig skulle de må illa tillbaka, om de inte redan gör det.
Jag önskar jag kunde vara allt som jag inte är, att jag kunde ställa allt till rätta och göra saker och ting som de ska göras, inte vara den här subban som jag är som inte kan göra annat än att såra folk som står henne nära. Som Pojken som vill vara mer än bara en kk, men som jag inte kan släppa in på livet. Han vet om mina problem och han stöttar mig, han hjälper mig på ett sätt som ingen gjort förut, men jag hatar att jag har känslor för honom, hatar att han kan såra mig. Men jag inser själv att han inte är så bra att jag inte förtjänar honom utan det är så att jag kommer driva iväg honom om jag fortsätter vara som jag är.
Mitt huvud kommer explodera när som helst av alla jävla tankar, så ska lägga mig i sängen nu, pallar fan inte med detta skit helvete. Hatar det, allt ihopa. Fan fan fan, dö!
Det skulle vara så jävla mycket enklare att bara hoppa från en bro, då sviker man inte dem man älskar fler gånger och man kan inte såra genom sin brist på motivation. Det skulle vara något för mig, att inte göra något annat än det, och fixa testamente. Välja låt till begravningen och skriva brev till dem som är viktiga och förklara varför det gick som det gick. Och be om ursäkt till folket runt omkring mig..
Kanske är det inte så dum ide trots allt.
Ugly Side
Mår skit idag, och nej det är inte för att jag är bakfull. Vi var ute i Fredags och idag är det söndag. Men jag mår skit över det som hände på fredagen. Jag bad specifikt Korven att ta ledigt från sin pojke, att det skulle vara snabbmatstrion bara, men vad händer? Hennes loverboy dyker upp på tresextio. Förvånad? Nej ärligt talat inte. Lika lite förvånad är jag att jag fick betala lilla menyn. Även då jag sagt att jag inte hade pengar till frukost. Sen kan jag säga en till sak om Korven. Snål.
Bacon bjöd två varv, jag bjöd två varv, korven? Noll.
Så konstigt nog kommer jag inte gå ut något mer med henne. Men vem vet det kanske bara är min feber och konstanta huvudverk som gör att jag är så bitter jag vet inte.
Sen är jag även sur på Bacon, för jag vill inte få sms från för mig helt okända människor som diskuterar MITT privatliv. Det har inte dem med att göra och det kommer aldrig att ha med dem att göra. Och så ni vet, han är inte minderårig, hur skulle jag annars ha kunnat hitta honom på krogen?
Så ja jag är jävligt bitter just nu, speciellt också som jag insett att jag kommer bryta med pojken från idag. Varför? Tro det eller ej men det har inget med Q att göra, det är mer det faktum att han tog hand om mig så ömsint idag. När han insåg att jag var förkyld så fixade han mat, han smekte mig och sa: "Men älskling" när jag hade slagsmål mot Pepsiflaskan och tvingade in mig i en varm dusch där han tvålade in hela mig, frotterade mig torr och sen klädde på mig.
Det låter fett perverst, men jag är så yr och mår så illa att jag bara var glad för all hjälp jag fick. Det känns som om någon kört upp en golfklubba genom näsan och inn i bihålerna på mig.
Nyser som en galning och det rinner ur både näsa och ögon ändå måste jag till jobbet imorgon.
Piercingen är irriterad och huvudet dunkar som en stånghammare. Spytt pga av smärtan och är ovanligt yr, men kan inte sova för det gör så jävla ont.
"I just had a wakeup call."
Det mest patetiska är att de får komma åt mig, att de kan såra mig genom att göra så taktlösa saker. Det känns som om jag har alla nerver samlade på utsidan, och folk som snuddar vid mig lämnar långa brännsår på min hud.
Drog bort plåstret idag, det kommer bli jättefina ärr. För fan.
Jag vill bara glömma, försvinna härifrån. Jag funderar på att ta ut alla mina pengar denna månad och bara sticka iväg. Jag vet inte vart eller hur, bara att jag inte klarar av den här staden. Det går inte att blunda för det faktum att det är för mycket minnen här.
Fryser och mår piss, men jag kan inte sjukanmäla mig, varför? För att jag inte kan, gör jag det så kan jag hälsa hem till allt som heter mat för resten av månaden.
Sen vill jag gå dit, det får mig att tänka på annat om än så bara för en tid. Får mig att konsentrera mig på problemen i min närhet, och ger mig lite stabilitet iochmed att jag faktiskt lyckas lösa problemen framför mig.
Hur positivt det nu ska föreställa.
Jag önskar mer och mer för varje dag som går att jag inte hade ringt till Carols den där dagen i februari. Att jag kunnat somna in hemma och fått vara kvar i det mörker som omslöt mig då. Jag önskar att allt var annorlunda än det är idag, att jag var annorlunda.
Modesty.. *skrattar bittert* Ja låt oss säga att han är ett avklarat kapitel hos mig. Jag orkar inte med honom och hans sista minuten ändringar. Så screw him, dags att gå vidare. Till saker som.. ja vad? Mitt KK? Min vän? Eller varför inte Laban? Min lilla låtsasvän som håller om mig när allt känns svårt?
Nej. Imorgon ska jag jobba, sen ska jag till Janne, och sen tänker jag nog inte göra så mycket mer än att lägga mig och försöka att inte sprätta upp mig själv med kökskniven. För det är det jag funderar på om dagarna. Hur djupt kommer man med rakbladen i rakhyveln? Tillräckligt för att skada sig själv så pass att man inte behöver vakna upp igen?
För jag längtar efter mörkret. Efter friden. Efter att vara anonym, bortglömd, en av alla andra. Jag vill inte vara en individ, jag vill inte ha en personlighet eller ha ett namn. Jag vill bara vara som alla andra. Men det går inte, om jag inte gör det jag alltid borde gjort.
Kanske löser det saker som jag inte tänkt på innan, jag menar, jag återförenar familjen igen. Ingen mer aggrisivitet pga mig, inga mer gräl för mig, inga mer partier att ta. Bara brorsan och morsan kvar. Ingen liten subba som jag som ser killen som gjorde det man aldrig ska kunne göra mot mig. Och för vad?
Jag är så glad att jag inte gick till polisen, jag menar om man inte kan sova i underkläderna hos en manlig kompis, som dessutom är en ex pojkvän, utan att bli påtvingad sex, och man får skylla sig själv, vad skulle de inte säga om mig?
Jag vet av erfarenhet att ett nej inte duger. Det duger aldrig och det spelar ingen roll hur ofta man säger det. "Hon sa nej och kämpade emot mig men inte så mycket." Och hon får skylla sig själv.
Vad skulle de inte säga om mig?
Vad spelar det för roll att jag duschar skållhett bara för att kunna skrubba bort känslan av deras händer på min kropp? Eller att jag sa nej? Eller att jag kämpade emot?
Jag vet vad de skulle säga, det skulle vara precis samma sak som alla andra säger. "Skyll dig själv." Inte ens Korven förstår, hon som varit med om något liknande.
Bacon? *skrattar rått* Nej.. "Bry dig inte om honom." var hennes ord, men jag undrar hur hon skulle reagerat om våra platser var ombytta? Skulle jag säga till henne om hon såg Tant Granne på stan "Bry dig inte om henne"? Nej. Jag skulle försöka se om hon behövde avskildhet. Om jag kunde göra något för henne. Men det är väl bara bevis för vad vi alla redan vet?
Jag bryr mig för mycket. Det finns inget som heter Karma. För man får inte det man ger tillbaka, det är lögn. Folk är själviska och utgår från sina egna motiv om vad som är bra för en själv. De tänker alltid på sig själva först.
Som drömmen, hon sa det själv. Hon skulle aldrig göra det för mig, och vet ni vad? Jag tror inte hon skojar, jag tror det är dagens sanning. För hon fyller ett rum i mitt hjärta som inte har något med henne att göra, hon är som min galeonfigur. Moder/syster och vän i en och samma. Ju förr jag inser att saker och ting inte fungerar så desto bättre blir det för mig i slutändan, och borde jag inte göra som andra och tänka på mig själv först?
Kanske inte men jag tänker isolera mig, tänker inte ta emot något samtal från någon utanför missionen och tänker itne träffa någon, för vi vet alla vad jag är. Jag är den typen av tjej som man spänner på innan man går hem till frugan, eller i andra fall, den man utnyttjar innan man går till sina riktiga vänner och gör narr av mig.
Så ska jag aldrig lära mig? Jo, nog är det nu, det finns en gräns för allt. Och min är nådd. Jag tror inte jag kommer gå till praktiken på tisdag eller middagen på onsdag. Efter imorgon ska jag lägga in mig själv i karantän mot självömkan, för det är något jag är så otroligt bra på.
Funderar på vilka utvägar jag har, och sanningen är den att jag bara har en, och den tänker jag ta. För jag orkar inte med all skit. Förlåt mig Pojken men du inkluderas i skiten.
Bacon bjöd två varv, jag bjöd två varv, korven? Noll.
Så konstigt nog kommer jag inte gå ut något mer med henne. Men vem vet det kanske bara är min feber och konstanta huvudverk som gör att jag är så bitter jag vet inte.
Sen är jag även sur på Bacon, för jag vill inte få sms från för mig helt okända människor som diskuterar MITT privatliv. Det har inte dem med att göra och det kommer aldrig att ha med dem att göra. Och så ni vet, han är inte minderårig, hur skulle jag annars ha kunnat hitta honom på krogen?
Så ja jag är jävligt bitter just nu, speciellt också som jag insett att jag kommer bryta med pojken från idag. Varför? Tro det eller ej men det har inget med Q att göra, det är mer det faktum att han tog hand om mig så ömsint idag. När han insåg att jag var förkyld så fixade han mat, han smekte mig och sa: "Men älskling" när jag hade slagsmål mot Pepsiflaskan och tvingade in mig i en varm dusch där han tvålade in hela mig, frotterade mig torr och sen klädde på mig.
Det låter fett perverst, men jag är så yr och mår så illa att jag bara var glad för all hjälp jag fick. Det känns som om någon kört upp en golfklubba genom näsan och inn i bihålerna på mig.
Nyser som en galning och det rinner ur både näsa och ögon ändå måste jag till jobbet imorgon.
Piercingen är irriterad och huvudet dunkar som en stånghammare. Spytt pga av smärtan och är ovanligt yr, men kan inte sova för det gör så jävla ont.
"I just had a wakeup call."
Det mest patetiska är att de får komma åt mig, att de kan såra mig genom att göra så taktlösa saker. Det känns som om jag har alla nerver samlade på utsidan, och folk som snuddar vid mig lämnar långa brännsår på min hud.
Drog bort plåstret idag, det kommer bli jättefina ärr. För fan.
Jag vill bara glömma, försvinna härifrån. Jag funderar på att ta ut alla mina pengar denna månad och bara sticka iväg. Jag vet inte vart eller hur, bara att jag inte klarar av den här staden. Det går inte att blunda för det faktum att det är för mycket minnen här.
Fryser och mår piss, men jag kan inte sjukanmäla mig, varför? För att jag inte kan, gör jag det så kan jag hälsa hem till allt som heter mat för resten av månaden.
Sen vill jag gå dit, det får mig att tänka på annat om än så bara för en tid. Får mig att konsentrera mig på problemen i min närhet, och ger mig lite stabilitet iochmed att jag faktiskt lyckas lösa problemen framför mig.
Hur positivt det nu ska föreställa.
Jag önskar mer och mer för varje dag som går att jag inte hade ringt till Carols den där dagen i februari. Att jag kunnat somna in hemma och fått vara kvar i det mörker som omslöt mig då. Jag önskar att allt var annorlunda än det är idag, att jag var annorlunda.
Modesty.. *skrattar bittert* Ja låt oss säga att han är ett avklarat kapitel hos mig. Jag orkar inte med honom och hans sista minuten ändringar. Så screw him, dags att gå vidare. Till saker som.. ja vad? Mitt KK? Min vän? Eller varför inte Laban? Min lilla låtsasvän som håller om mig när allt känns svårt?
Nej. Imorgon ska jag jobba, sen ska jag till Janne, och sen tänker jag nog inte göra så mycket mer än att lägga mig och försöka att inte sprätta upp mig själv med kökskniven. För det är det jag funderar på om dagarna. Hur djupt kommer man med rakbladen i rakhyveln? Tillräckligt för att skada sig själv så pass att man inte behöver vakna upp igen?
För jag längtar efter mörkret. Efter friden. Efter att vara anonym, bortglömd, en av alla andra. Jag vill inte vara en individ, jag vill inte ha en personlighet eller ha ett namn. Jag vill bara vara som alla andra. Men det går inte, om jag inte gör det jag alltid borde gjort.
Kanske löser det saker som jag inte tänkt på innan, jag menar, jag återförenar familjen igen. Ingen mer aggrisivitet pga mig, inga mer gräl för mig, inga mer partier att ta. Bara brorsan och morsan kvar. Ingen liten subba som jag som ser killen som gjorde det man aldrig ska kunne göra mot mig. Och för vad?
Jag är så glad att jag inte gick till polisen, jag menar om man inte kan sova i underkläderna hos en manlig kompis, som dessutom är en ex pojkvän, utan att bli påtvingad sex, och man får skylla sig själv, vad skulle de inte säga om mig?
Jag vet av erfarenhet att ett nej inte duger. Det duger aldrig och det spelar ingen roll hur ofta man säger det. "Hon sa nej och kämpade emot mig men inte så mycket." Och hon får skylla sig själv.
Vad skulle de inte säga om mig?
Vad spelar det för roll att jag duschar skållhett bara för att kunna skrubba bort känslan av deras händer på min kropp? Eller att jag sa nej? Eller att jag kämpade emot?
Jag vet vad de skulle säga, det skulle vara precis samma sak som alla andra säger. "Skyll dig själv." Inte ens Korven förstår, hon som varit med om något liknande.
Bacon? *skrattar rått* Nej.. "Bry dig inte om honom." var hennes ord, men jag undrar hur hon skulle reagerat om våra platser var ombytta? Skulle jag säga till henne om hon såg Tant Granne på stan "Bry dig inte om henne"? Nej. Jag skulle försöka se om hon behövde avskildhet. Om jag kunde göra något för henne. Men det är väl bara bevis för vad vi alla redan vet?
Jag bryr mig för mycket. Det finns inget som heter Karma. För man får inte det man ger tillbaka, det är lögn. Folk är själviska och utgår från sina egna motiv om vad som är bra för en själv. De tänker alltid på sig själva först.
Som drömmen, hon sa det själv. Hon skulle aldrig göra det för mig, och vet ni vad? Jag tror inte hon skojar, jag tror det är dagens sanning. För hon fyller ett rum i mitt hjärta som inte har något med henne att göra, hon är som min galeonfigur. Moder/syster och vän i en och samma. Ju förr jag inser att saker och ting inte fungerar så desto bättre blir det för mig i slutändan, och borde jag inte göra som andra och tänka på mig själv först?
Kanske inte men jag tänker isolera mig, tänker inte ta emot något samtal från någon utanför missionen och tänker itne träffa någon, för vi vet alla vad jag är. Jag är den typen av tjej som man spänner på innan man går hem till frugan, eller i andra fall, den man utnyttjar innan man går till sina riktiga vänner och gör narr av mig.
Så ska jag aldrig lära mig? Jo, nog är det nu, det finns en gräns för allt. Och min är nådd. Jag tror inte jag kommer gå till praktiken på tisdag eller middagen på onsdag. Efter imorgon ska jag lägga in mig själv i karantän mot självömkan, för det är något jag är så otroligt bra på.
Funderar på vilka utvägar jag har, och sanningen är den att jag bara har en, och den tänker jag ta. För jag orkar inte med all skit. Förlåt mig Pojken men du inkluderas i skiten.
Die Alone
Love was calling me; I could feel it inside of my head.
Never held you close, all I want is for you to be real
Can you feel this pain?
Break the silence between us, break the silence between us
Breathe in, breathe out.
Can you feel I'm in the air you breathe inside of you, so cold
Let me come inside, I can stay with you if you want.
No one else I need, all I want is for this to be real
Can you feel this pain?
Break the silence between us, break the silence between us
Are you colder now, are you colder than the water
Is your heart alive, your heart is so much older?
When you will find out there will be no doubt
There is no way back home
Waiting for the day it will come your way
You're helpless now and you're about to fall
You wanna change yeah you want to remember it all
It's darker now and you think you're all alone
Are we seeking life are we feeding from pain?
I can hear you cry are you feeling the same?
Swallow the pride
Don't think of tomorrow, don't think of today
Det är så det är. Det är som om man kan se genom mig när man lyssnar på dessa texter, jag både älskar och hatar det.. Hatar det eftersom Du inte verkar bry dig ett piss, så jävla trött att du trampar på mig på din väg mot ett lyckligt jävla liv. Jag önskar att saker och ting vore annorlunda men jag inser att det inte fungerar så, det blir inte bättre, det är det liv man har och det kommer inte att ändra sig. Saker kommer alltid vara som de är, om man inte vill sparka ner det och krossa det. Vilket är vad jag vill göra just nu. Jag vill slå in ditt söta lilla ansikte så du förstår hur mycket du sårar mig när du behandlar mig som skit. Det är som om du inte fattar vad du gör mot mig.
Som om det inte spelar någon roll för dig. Men jag säger då bara det: "Grattis! Ha så roligt! Och FUCK OFF!" Jag har fått nog nu, jag orkar fan inte mer.
"Vi vet båda att löften är till för att brytas.." Det är mitt motto, ändå säger du: "Du håller altid vad du lovar." Som om det är positivt!? Jag är så jävla trött på att vara alla till lags, så jävla trött på att känna mig sliten mellan olika håll, trött på att känna mig skyldig! Förlåt så jävla mycket morsan för att jag var startskottet i ditt äktenskap som fick farsan att börja dricka och använda knytnävar istället för ord! Förlåt Kära Broder för att du tog på dig slag som egentligen var ämnade för mig! Förlåt att jag gett dig ärren på din kropp, men hade du FRÅGAT mig hade jag inte bett dig att ta på dig mina straff!
Förlåt Fettot för att jag alltid är fel för dig, för att jag inte uppskattar att du tafsa, för att jag inte gillar dig, för att du är så jävla äcklig i mina ögon. Förlåt för att jag anser att du är dum i huvudet.
Förlåt för att jag aldrig är god nog, förlåt för att jag alltid säger fel saker vid fel tillfälle, förlåt för att jag hellre söndrar än lagar! Förlåt för att jag existerar, det var inte min mening att störa dig när du är uppe i din vackra värld. Det var inte meningen att smutsa ner dina händer genom att finnas till. Det var aldrig min mening att såra dig.
Jag är bara så jävla trött på att jag aldrig gör rätt saker, aldrig duger något till. Så jävla trött på att få mina drömmar grusade och stampade på bara för att ni kan göra det.
Så jävla trött på alltihop..
Så jävla trött på att må såhär, att ha de här känslorna, att bli påverkad av er.
Så sjukt trött på allt.
Jag tröstar mig i rakblad och piller, för det får mig att må BRA. Det är ingen skam i det jag gör, det finns fler som jag, det är inte onormalt. Ni kan spotta hur mkt ni vill på mitt kalla lik, jag skiter i det.. Men fan heller att ni får spotta på mig när jag fortfarande står.
It's alright now when you're here
A bit of hope when you look into my eyes
Follow me to the other side
You will never walk alone
I'm always by your side
Hold on tight when we fall into the night
I will guard you now and the rest of my life
But there's one bitter lie, how I did you wrong
It wears me out and leaves me naked, the truth is
always strong
I'm knocked down by your eyes
I think it's gonna happen
She's kind of weak she's not too fine
But I'm burning inside and I'm shaking again
It's colder now and you're not home
I'm all awake, thinking of my own
Feels like it's coming down
It hurts being with me
Don't walk away, can't you hear the scream
I'm sorry now, I'll make it up somehow
Never held you close, all I want is for you to be real
Can you feel this pain?
Break the silence between us, break the silence between us
Breathe in, breathe out.
Can you feel I'm in the air you breathe inside of you, so cold
Let me come inside, I can stay with you if you want.
No one else I need, all I want is for this to be real
Can you feel this pain?
Break the silence between us, break the silence between us
Are you colder now, are you colder than the water
Is your heart alive, your heart is so much older?
When you will find out there will be no doubt
There is no way back home
Waiting for the day it will come your way
You're helpless now and you're about to fall
You wanna change yeah you want to remember it all
It's darker now and you think you're all alone
Are we seeking life are we feeding from pain?
I can hear you cry are you feeling the same?
Swallow the pride
Don't think of tomorrow, don't think of today
Det är så det är. Det är som om man kan se genom mig när man lyssnar på dessa texter, jag både älskar och hatar det.. Hatar det eftersom Du inte verkar bry dig ett piss, så jävla trött att du trampar på mig på din väg mot ett lyckligt jävla liv. Jag önskar att saker och ting vore annorlunda men jag inser att det inte fungerar så, det blir inte bättre, det är det liv man har och det kommer inte att ändra sig. Saker kommer alltid vara som de är, om man inte vill sparka ner det och krossa det. Vilket är vad jag vill göra just nu. Jag vill slå in ditt söta lilla ansikte så du förstår hur mycket du sårar mig när du behandlar mig som skit. Det är som om du inte fattar vad du gör mot mig.
Som om det inte spelar någon roll för dig. Men jag säger då bara det: "Grattis! Ha så roligt! Och FUCK OFF!" Jag har fått nog nu, jag orkar fan inte mer.
"Vi vet båda att löften är till för att brytas.." Det är mitt motto, ändå säger du: "Du håller altid vad du lovar." Som om det är positivt!? Jag är så jävla trött på att vara alla till lags, så jävla trött på att känna mig sliten mellan olika håll, trött på att känna mig skyldig! Förlåt så jävla mycket morsan för att jag var startskottet i ditt äktenskap som fick farsan att börja dricka och använda knytnävar istället för ord! Förlåt Kära Broder för att du tog på dig slag som egentligen var ämnade för mig! Förlåt att jag gett dig ärren på din kropp, men hade du FRÅGAT mig hade jag inte bett dig att ta på dig mina straff!
Förlåt Fettot för att jag alltid är fel för dig, för att jag inte uppskattar att du tafsa, för att jag inte gillar dig, för att du är så jävla äcklig i mina ögon. Förlåt för att jag anser att du är dum i huvudet.
Förlåt för att jag aldrig är god nog, förlåt för att jag alltid säger fel saker vid fel tillfälle, förlåt för att jag hellre söndrar än lagar! Förlåt för att jag existerar, det var inte min mening att störa dig när du är uppe i din vackra värld. Det var inte meningen att smutsa ner dina händer genom att finnas till. Det var aldrig min mening att såra dig.
Jag är bara så jävla trött på att jag aldrig gör rätt saker, aldrig duger något till. Så jävla trött på att få mina drömmar grusade och stampade på bara för att ni kan göra det.
Så jävla trött på alltihop..
Så jävla trött på att må såhär, att ha de här känslorna, att bli påverkad av er.
Så sjukt trött på allt.
Jag tröstar mig i rakblad och piller, för det får mig att må BRA. Det är ingen skam i det jag gör, det finns fler som jag, det är inte onormalt. Ni kan spotta hur mkt ni vill på mitt kalla lik, jag skiter i det.. Men fan heller att ni får spotta på mig när jag fortfarande står.
It's alright now when you're here
A bit of hope when you look into my eyes
Follow me to the other side
You will never walk alone
I'm always by your side
Hold on tight when we fall into the night
I will guard you now and the rest of my life
But there's one bitter lie, how I did you wrong
It wears me out and leaves me naked, the truth is
always strong
I'm knocked down by your eyes
I think it's gonna happen
She's kind of weak she's not too fine
But I'm burning inside and I'm shaking again
It's colder now and you're not home
I'm all awake, thinking of my own
Feels like it's coming down
It hurts being with me
Don't walk away, can't you hear the scream
I'm sorry now, I'll make it up somehow
That's were she lies, broken inside.
Bacon kommer imorgon, jag kan inte ens vara glad, jag kan inte känna något alls förutom viljan att gå vidare, inte med mitt liv utan vidare.
Morsan bröt ihop när jag kom hem idag. Jag vet inte vad det var som utlöste det, kanske det faktum att jag inte FÅR plugga för jobbtorget, kanske för att jag inte kan göra klart mina två kurser ens en gång. Och som 19 åring så är jag inte berättigad studiemedel.
Vi åkte in "akut" till psykmottagning, suttit och pratat med två idioter i två timmar och fyrtio fem minuter.
"Har du många vänner?"
Ja, sa jag, fyra nära vänner och många bekanta. Bacon, B2, Mikko och Carols. Och många som man träffar utöver det.
"Vad bra, vänner är viktigt för att du ska må bra."
Jasså? Varför känner jag mig som om jag inte är närvarande när jag är med dom, när jag inte ens känner något när jag är med dom. Jag känner mig som en utomstående som ser på utanför min kropp som säger de rätta sakerna, gör de rätta gesterna och är lagom rolig på utsidan. Inuti finns bara krossat glas som skaver, det gör så jävla ont när det skaver.
Jag ska inte ljuga, de fyra personerna ovan är de vänner som får mig att må bättre, även om det inte alltid fungerar så bra så vet jag någonstans inifrån mig själv att dom finns där för mig. Även korven som jag tror är den som förståt mest även om det är till henne jag sagt minst. Fast kanske det är lättare för en utomstående att se?
Dom ville ge mig atarax under helgen, och att jag ska ringa in varje dag för att visa att jag lever, men allt jag känner är en dragning till medicinskåpet. 12-18 tabletter alvedon så blir det bättre, man insluts i den lilla vakumbublan som alltid. Men visst finns det nackdelar. Tex, att kräkas blod, buksmärtor, hallucinationer och sånt men det är ett sätt, kanske det effektivaste dessutom, att döva smärtan.
"Jag förstår hur du känner det." Sa hon. "Helt slutkörd och tömd inuti." Det värsta är att det inte stämmer, det känns som det alltid gör. Tomt, mörkt. Fuktigt. Inget har förändrats bortsett från att du under tio minuter av den tiden vi pratade med dom fick se mig gråta.
Det knäckte dig totalt. Jag är ledsen för det. Jag är också ledsen för att du fick se mina ärr och hur djupt jag ibland karvar för att hitta roten till problemet.
Som jag sa till dig, jag tycker om skolan, det är gammalt, invant beteende. Jag vet hur jag ska göra för att åtminstone bli accepterad där. Men praktikplats åtta timmar, fem dagar i veckan orkar jag inte i dagsläget. Det spelar ingen roll hur mycket medicin de skriver ut eller hur många samtal jag går på. Det är bara dagsläget att jag itne orkar ta på mig det ansvaret.
Kan jag inte ens vara med vänner så har det gått för långt.
Kan jag inte längre känna kärlek till killen jag valt att dela mitt liv med, då är det katastrof.
Kan jag inte längre känna viljan att leva, då är det dags att ge upp. Kasta in handduken och lägga sig ned och dö.
Gick längst skanstull tunnelbanespår, polisen frågar ut ett gäng invandrarkillar i 16-17 års åldern och jag tänker när jag hör tåget.
"Kanske det är här sagan slutar? Inga riddare, inga prinsessor eller elaka troll. Ingen magisk drake som vaktar skatten som kan rädda folket. Bara skrikande bromsar, chockade människor och trauma. Blodstänk och flygande inälvor. Kort sekund av smärta och sedan frid. Kanske det var det sagan handlade om hela tiden."
Går vidare eftersom mamma hugger tag i min arm och drar mig från kanten, tåspetsarna är inte längre utanför avsattsen, jag balanserar inte längre. Jag är räddad. Eller är jag verkligen det?
Morsan bröt ihop när jag kom hem idag. Jag vet inte vad det var som utlöste det, kanske det faktum att jag inte FÅR plugga för jobbtorget, kanske för att jag inte kan göra klart mina två kurser ens en gång. Och som 19 åring så är jag inte berättigad studiemedel.
Vi åkte in "akut" till psykmottagning, suttit och pratat med två idioter i två timmar och fyrtio fem minuter.
"Har du många vänner?"
Ja, sa jag, fyra nära vänner och många bekanta. Bacon, B2, Mikko och Carols. Och många som man träffar utöver det.
"Vad bra, vänner är viktigt för att du ska må bra."
Jasså? Varför känner jag mig som om jag inte är närvarande när jag är med dom, när jag inte ens känner något när jag är med dom. Jag känner mig som en utomstående som ser på utanför min kropp som säger de rätta sakerna, gör de rätta gesterna och är lagom rolig på utsidan. Inuti finns bara krossat glas som skaver, det gör så jävla ont när det skaver.
Jag ska inte ljuga, de fyra personerna ovan är de vänner som får mig att må bättre, även om det inte alltid fungerar så bra så vet jag någonstans inifrån mig själv att dom finns där för mig. Även korven som jag tror är den som förståt mest även om det är till henne jag sagt minst. Fast kanske det är lättare för en utomstående att se?
Dom ville ge mig atarax under helgen, och att jag ska ringa in varje dag för att visa att jag lever, men allt jag känner är en dragning till medicinskåpet. 12-18 tabletter alvedon så blir det bättre, man insluts i den lilla vakumbublan som alltid. Men visst finns det nackdelar. Tex, att kräkas blod, buksmärtor, hallucinationer och sånt men det är ett sätt, kanske det effektivaste dessutom, att döva smärtan.
"Jag förstår hur du känner det." Sa hon. "Helt slutkörd och tömd inuti." Det värsta är att det inte stämmer, det känns som det alltid gör. Tomt, mörkt. Fuktigt. Inget har förändrats bortsett från att du under tio minuter av den tiden vi pratade med dom fick se mig gråta.
Det knäckte dig totalt. Jag är ledsen för det. Jag är också ledsen för att du fick se mina ärr och hur djupt jag ibland karvar för att hitta roten till problemet.
Som jag sa till dig, jag tycker om skolan, det är gammalt, invant beteende. Jag vet hur jag ska göra för att åtminstone bli accepterad där. Men praktikplats åtta timmar, fem dagar i veckan orkar jag inte i dagsläget. Det spelar ingen roll hur mycket medicin de skriver ut eller hur många samtal jag går på. Det är bara dagsläget att jag itne orkar ta på mig det ansvaret.
Kan jag inte ens vara med vänner så har det gått för långt.
Kan jag inte längre känna kärlek till killen jag valt att dela mitt liv med, då är det katastrof.
Kan jag inte längre känna viljan att leva, då är det dags att ge upp. Kasta in handduken och lägga sig ned och dö.
Gick längst skanstull tunnelbanespår, polisen frågar ut ett gäng invandrarkillar i 16-17 års åldern och jag tänker när jag hör tåget.
"Kanske det är här sagan slutar? Inga riddare, inga prinsessor eller elaka troll. Ingen magisk drake som vaktar skatten som kan rädda folket. Bara skrikande bromsar, chockade människor och trauma. Blodstänk och flygande inälvor. Kort sekund av smärta och sedan frid. Kanske det var det sagan handlade om hela tiden."
Går vidare eftersom mamma hugger tag i min arm och drar mig från kanten, tåspetsarna är inte längre utanför avsattsen, jag balanserar inte längre. Jag är räddad. Eller är jag verkligen det?
Feeling insecure..
Blev uppraggad idag av John Coffee's enäggstvilling vid sjukhuset, det var lite läskigt. Där går lilla Tessa och funderar på att färga håret brunt och så hoppar en bjässe till neger fram och börjar prata med en. :/ Inte för att jag klagar han var jättesöt, men jag blev lite schitzofren av det hela. Han läser på Södertörns Högskola, Biologi någonting, kommer från afrika och pratar perfekt svenska. Han har gått gymnasie i Afrika, suck on that one relatives of Finlandia! HAHAHA! Vad era fördommar krossades mot den iskalla backen! Lol..
Men han fick iallafall min mailadress så vi kan ta kontakt och kanske även ta en fika. Jag menar det är väl helt okey för mig nu, jag är så hårt dumpad.. *sorgsen*
Men positivt, var hos läkaren idag och lyckades med hjälp av smink och en stoor dos hurtighet förklara för honom att jag mår såå bra så.
Synd bara att han inte trodde mig.. : /
Nu återstår det att se vad han vill göra, han har gett mig nummer till en stödjour men jag kommer inte ringa dit, morsan och Peter ska ligga och knulla i rummet brevid, hur bra är det då på en skala att ringa en stödjour? Jag tänker inte ge Peter mer amunition än han redan har att avfyra mot mig.
Känner mig som om jag sviker Carols som gav min mail till negern men jag kan inte säga nej, varför skulle antalet sexpartners stigit så mycket annars?
Fick damp igår när jag tänkte på dig.. "Jag förstår precis hur det är!" Sa du och jag trodde dig tills jag försökte få förståelse och visade dig och du äcklat ryggade tillbaka. Ibland kan man inte annat än sakna Kit. Lol hon kallas fortfarande Kit, ett smeknamn jag hittat på.. Typiskt..
Det sårade mig att du inte förstod och sedan snackade om det som något vidrigt. Jag vet att det inte är rätt att skära sig, men du sa att du förstod lättnaden som följer. Det är den enda gången man kan koppla bort det man har inom sig och helt tänka på det yttre. Skär man tillräckligt djupt blir det som Carols eksem, de vätskar och det kommer tillslut varliknande ämnen, det är vidrigt därimot.
Men jag önskar att jag kunde färga håret svart, fixa lite svarta kläder, lite ränder, en slips och converse så kan jag leka "låtsas-emo" för en dag och få stöd, kanske även förståelse av dem som "skär sig för skojs skull". De ni kallar "Fucking Emos"..
Antar att det gömmer sig en "fucking emo" inom oss alla, jag menar jag har jue svarta jeans tex. DET är illa.. Och att jag skär mig på riktigt, inte bara på "låtsas" som emosarna gör, då måste jag jue vara en ÄKTA emo?
Nej jag är bara en blåst blondin som man kan få BJ's av med jämna mellanrum..
Vill tillbaka till Salusansvar, och det faktum att man kan komma en halvtimme försent på en arbetsintervjue och ändå få jobbet.
Jag vill ringa Carols och höra hans röst, veta att han förlåter mig. Jag vet att han inte borde göra det, för att straffa mig borde han ta två månaders avbrott och bara strunta helt i mig. Kanske gör han det också..
Peter kommer över, det jävla aset, gillar honom verkligen INTE.. Ett plus som jämnar ut det hela är väl att Bacon fixar busskort till mig imorgon även om det är jag som betalar för det.. XD
Hon är en styggelse. Och jag älskar henne för det.
"Du är jue precis som din brod du, så du kan inte klaga på att han ska iväg och löpträna med ett skadat knä som gör ont, du är precis likadan!" Nej! *Lipar surt mot mamma* Jag kanske skulle gå ut med lunginflammation men jag skulle inte göra något som gör ONT heller! Förutom den gången när jag hade stukat foten och hoppade på ett ben hela vägen till farsta för att få tag på Morsan.. Det var skoj.. XD
"Den enda orsaken till att jag inte tar mitt liv är för att jag vill att du är stolt övermig. Men jag orkar snart inte mer.."
Vad kände du när du läste det? Likgiltighet? Irritation? Det gamla vanliga: "Men åh!"?
Jag saknar dig Carols..
Men han fick iallafall min mailadress så vi kan ta kontakt och kanske även ta en fika. Jag menar det är väl helt okey för mig nu, jag är så hårt dumpad.. *sorgsen*
Men positivt, var hos läkaren idag och lyckades med hjälp av smink och en stoor dos hurtighet förklara för honom att jag mår såå bra så.
Synd bara att han inte trodde mig.. : /
Nu återstår det att se vad han vill göra, han har gett mig nummer till en stödjour men jag kommer inte ringa dit, morsan och Peter ska ligga och knulla i rummet brevid, hur bra är det då på en skala att ringa en stödjour? Jag tänker inte ge Peter mer amunition än han redan har att avfyra mot mig.
Känner mig som om jag sviker Carols som gav min mail till negern men jag kan inte säga nej, varför skulle antalet sexpartners stigit så mycket annars?
Fick damp igår när jag tänkte på dig.. "Jag förstår precis hur det är!" Sa du och jag trodde dig tills jag försökte få förståelse och visade dig och du äcklat ryggade tillbaka. Ibland kan man inte annat än sakna Kit. Lol hon kallas fortfarande Kit, ett smeknamn jag hittat på.. Typiskt..
Det sårade mig att du inte förstod och sedan snackade om det som något vidrigt. Jag vet att det inte är rätt att skära sig, men du sa att du förstod lättnaden som följer. Det är den enda gången man kan koppla bort det man har inom sig och helt tänka på det yttre. Skär man tillräckligt djupt blir det som Carols eksem, de vätskar och det kommer tillslut varliknande ämnen, det är vidrigt därimot.
Men jag önskar att jag kunde färga håret svart, fixa lite svarta kläder, lite ränder, en slips och converse så kan jag leka "låtsas-emo" för en dag och få stöd, kanske även förståelse av dem som "skär sig för skojs skull". De ni kallar "Fucking Emos"..
Antar att det gömmer sig en "fucking emo" inom oss alla, jag menar jag har jue svarta jeans tex. DET är illa.. Och att jag skär mig på riktigt, inte bara på "låtsas" som emosarna gör, då måste jag jue vara en ÄKTA emo?
Nej jag är bara en blåst blondin som man kan få BJ's av med jämna mellanrum..
Vill tillbaka till Salusansvar, och det faktum att man kan komma en halvtimme försent på en arbetsintervjue och ändå få jobbet.
Jag vill ringa Carols och höra hans röst, veta att han förlåter mig. Jag vet att han inte borde göra det, för att straffa mig borde han ta två månaders avbrott och bara strunta helt i mig. Kanske gör han det också..
Peter kommer över, det jävla aset, gillar honom verkligen INTE.. Ett plus som jämnar ut det hela är väl att Bacon fixar busskort till mig imorgon även om det är jag som betalar för det.. XD
Hon är en styggelse. Och jag älskar henne för det.
"Du är jue precis som din brod du, så du kan inte klaga på att han ska iväg och löpträna med ett skadat knä som gör ont, du är precis likadan!" Nej! *Lipar surt mot mamma* Jag kanske skulle gå ut med lunginflammation men jag skulle inte göra något som gör ONT heller! Förutom den gången när jag hade stukat foten och hoppade på ett ben hela vägen till farsta för att få tag på Morsan.. Det var skoj.. XD
"Den enda orsaken till att jag inte tar mitt liv är för att jag vill att du är stolt övermig. Men jag orkar snart inte mer.."
Vad kände du när du läste det? Likgiltighet? Irritation? Det gamla vanliga: "Men åh!"?
Jag saknar dig Carols..
När du är tung som luft så är du Nästan perfekt..
Får den där känslan av att något kryper på en igen. Mår illa och är rädd, gråtfärdig. Jag vill inte veta vad som är fel på mig psykiskt, jag vill inte veta någonting om "alternativa behandlingar" eller "Psykiatrivård som kan hjälpa dig". Jag vill inte veta. Jag vill bara må bra, vara den som alla förväntar sig, inte brusa upp och blir arg, itne vara trött hela dagarna, och gå runt med en verk som dunkar i kroppen. Jag vill kunna vara som du..
Det började med branden, och efter det kan jag inte stänga in det igen, jag tänker ofta på att hon kanske inte funnits längre, blir arg och förbannad och tar det ut på henne, för jag vet inte vem annars jag ska ta ut det på. Hon verkar liksom inte förstå vad vi andra går igenom, hon är i sin bubbla och det går inte att nå henne.
Jag saknar henne så mkt..
Måste gå till läkaren men jag har inte råd, får be Carols om ett lån så jag har råd att betala skiten, och få medicin. Jag är rädd.. Jag borde itne vara det det är jue trots allt bara ett test som inte är hundra procent korrekt, det är bara för att se på ett ungefär.. Men ändå.
Jag vill vara normal, jag vill det mer än något annat. Tror det är därför som jag är så avundsjuk på henne för att hon fått en så fräsch ny start, en ny möjlighet.
Jag skulle lätt låta allt brinna upp om det gav mig en ny chans att göra allt rätt. Men så har vi helt olika familjer.
Henner udda men charmig. Min udda och vulgärt otrevlig.
Dessutom spelade det ingen roll hur mkt jag vägde morsan tycker, som vanligt, att det inte är nog så jag kan lika gärna fortsätta med mina ätstörningar. Varför kämpa med att äta när det ändå inte spelar någon roll? Det enda som händer om jag äter middag med henne är att hon klagar på något annat. Så varför engagera sig i något som aldrig kommer bli okey ändå?
Men det är ganska roligt hur mkt ett litet obetydligt test kan påverka hela din uppfattning om dig själv. Det är det. Tänkte på det sista han mailade mig. "Bör läggas in".
Men vad händer med de faktum att jag inte kommer kunna ta självmord eftersom jag inte vill förstöra för någon annan och isen inte ligger tillräckligt tjock ännu? Var kommer det in i bilden?
Som "onaturligt orolig för omständigheterna runt sin egen död" eller vadå?
"Jag vill så gärna ge dig svaghet. Kunna kyssa dig som förut när du blev knäsvag av min tunga. Jag känner mig så levande då."
"Jag vill kunna älska med dig. Kunna dra mitt finger längs de hårstrån som hänger för din panna. Låta fingret låtsas vara en droppe som rinner längs din kind ner för din haka och längs din hals. Sen vill jag kyssa halsen så lätt att du bara känner min anding och läpparnas värme. Jag vill låta händerna smeka varje nanomillimeter av din perfekta hud i symfoni med att jag ser dig i ögonen. Jag vill älska med dig."
Varför gör du aldrig det då? Varför är det så mkt prat och så liten verkstad. Du skulle sjukanmäla mig på jobbet, du skulle handla kläder med mig efter nyår, du skulle höra av dig. Men du sitter och spelar Heroes of Might and Magic V. Ett spel du vet att jag älskar men som du ändå inte kan leta efter för min skull när du är i Järsjö. Så gällde det jue mina kläder som var kvar på tork i lägenheten. Och det faktum att vi inte kunde träffas alls innan den 14 januari för du skulle "bo in dig" i Järsjökåken igen.
Och det faktum att du lovat sedan november att hjälpa mig boka tid med Soc. "Vi klarar det här. Vi kommer få det att fungera. Jag hjälper dig!"
Vad har hänt hittills? Förutom att jag grät i fyra timmar efter du slängt på luren i örat på mig och satt i mitt rum med två paket ipren och en flaska Martini från Cypern och sönderskurna armar samt ben? Vad har du gjort för att hjälpa mig?
Jag tänker inte neka till att jag älskar den där trollbundna världen du alltid tar mig till men du är som en drog, jag kan inte få nog av den värld du visar mig. Den värld som inte finns, aldrig fanns och aldrig kommer att existera, någonsin.
Sagovärlden. Där du är min riddare och jag är vacker som jag är, med ärr och sår, där våran bostad är slottet som omhuldar oss, och ägorna omkring det på en och samma gång. När jag är med dig där är det en flykt från omvärlden, du tjatar inte, du klagar inte och du trycker inte ner, jag kan skratta och skämta och stoja. Det är okey för dig, och jag känner mig trygg. Men den världen existerar inte, så gör den personen jag en gång föll för det?
Jag vet inte jag är bara trött på att vänta, trött på att alltid bli sviken. Trött på att stirra på klockan och undra om det är Idag som det kommer hända något.
Ärligt talat så vill jag inte vänta längre, jag vill inte vänta och se, räkna dagarna och åren, innan du gör mig knäsvag igen. Du kan göra det, men det finns inget intresse i det. Jag älskar dig, men jag är osäker om du älskar mig såsom jag vill bli älskad.
Att ligga en hel natt och bara stirra på pillerburken och tveka. Det värsta var nog det faktum att jag VILLE ta dom, jag VILLE somna in, jag ville skära till benet. Men jag kan inte för han håller mig tillbaka, och även morsan. Jag vill att hon ska vara stolt över mig men hon verkar aldrig kunna bli det, så varför fortsätta kämpa?
Jag känner mig bara tom inombords, likgiltig, har svårt att koncentrera mig. Vill hoppa ut genom fönstret men orkar inte.
Mitt nya sätt att sova roar mig.. Ena ögat öppet andra stängt medan ena foten alltid gungar i en snabb takt, och händerna ligger över ansiktet.
Jag är konstig..
Du.. Jag älskar dig. Ville säga det här också även om jag skrivit ner det redan, jag är en duktig flicka och skrev brev ifallatt jag skulle lyckas under natten. Hoppas nästa natt blir bättre än 15 ipren..
Det började med branden, och efter det kan jag inte stänga in det igen, jag tänker ofta på att hon kanske inte funnits längre, blir arg och förbannad och tar det ut på henne, för jag vet inte vem annars jag ska ta ut det på. Hon verkar liksom inte förstå vad vi andra går igenom, hon är i sin bubbla och det går inte att nå henne.
Jag saknar henne så mkt..
Måste gå till läkaren men jag har inte råd, får be Carols om ett lån så jag har råd att betala skiten, och få medicin. Jag är rädd.. Jag borde itne vara det det är jue trots allt bara ett test som inte är hundra procent korrekt, det är bara för att se på ett ungefär.. Men ändå.
Jag vill vara normal, jag vill det mer än något annat. Tror det är därför som jag är så avundsjuk på henne för att hon fått en så fräsch ny start, en ny möjlighet.
Jag skulle lätt låta allt brinna upp om det gav mig en ny chans att göra allt rätt. Men så har vi helt olika familjer.
Henner udda men charmig. Min udda och vulgärt otrevlig.
Dessutom spelade det ingen roll hur mkt jag vägde morsan tycker, som vanligt, att det inte är nog så jag kan lika gärna fortsätta med mina ätstörningar. Varför kämpa med att äta när det ändå inte spelar någon roll? Det enda som händer om jag äter middag med henne är att hon klagar på något annat. Så varför engagera sig i något som aldrig kommer bli okey ändå?
Men det är ganska roligt hur mkt ett litet obetydligt test kan påverka hela din uppfattning om dig själv. Det är det. Tänkte på det sista han mailade mig. "Bör läggas in".
Men vad händer med de faktum att jag inte kommer kunna ta självmord eftersom jag inte vill förstöra för någon annan och isen inte ligger tillräckligt tjock ännu? Var kommer det in i bilden?
Som "onaturligt orolig för omständigheterna runt sin egen död" eller vadå?
"Jag vill så gärna ge dig svaghet. Kunna kyssa dig som förut när du blev knäsvag av min tunga. Jag känner mig så levande då."
"Jag vill kunna älska med dig. Kunna dra mitt finger längs de hårstrån som hänger för din panna. Låta fingret låtsas vara en droppe som rinner längs din kind ner för din haka och längs din hals. Sen vill jag kyssa halsen så lätt att du bara känner min anding och läpparnas värme. Jag vill låta händerna smeka varje nanomillimeter av din perfekta hud i symfoni med att jag ser dig i ögonen. Jag vill älska med dig."
Varför gör du aldrig det då? Varför är det så mkt prat och så liten verkstad. Du skulle sjukanmäla mig på jobbet, du skulle handla kläder med mig efter nyår, du skulle höra av dig. Men du sitter och spelar Heroes of Might and Magic V. Ett spel du vet att jag älskar men som du ändå inte kan leta efter för min skull när du är i Järsjö. Så gällde det jue mina kläder som var kvar på tork i lägenheten. Och det faktum att vi inte kunde träffas alls innan den 14 januari för du skulle "bo in dig" i Järsjökåken igen.
Och det faktum att du lovat sedan november att hjälpa mig boka tid med Soc. "Vi klarar det här. Vi kommer få det att fungera. Jag hjälper dig!"
Vad har hänt hittills? Förutom att jag grät i fyra timmar efter du slängt på luren i örat på mig och satt i mitt rum med två paket ipren och en flaska Martini från Cypern och sönderskurna armar samt ben? Vad har du gjort för att hjälpa mig?
Jag tänker inte neka till att jag älskar den där trollbundna världen du alltid tar mig till men du är som en drog, jag kan inte få nog av den värld du visar mig. Den värld som inte finns, aldrig fanns och aldrig kommer att existera, någonsin.
Sagovärlden. Där du är min riddare och jag är vacker som jag är, med ärr och sår, där våran bostad är slottet som omhuldar oss, och ägorna omkring det på en och samma gång. När jag är med dig där är det en flykt från omvärlden, du tjatar inte, du klagar inte och du trycker inte ner, jag kan skratta och skämta och stoja. Det är okey för dig, och jag känner mig trygg. Men den världen existerar inte, så gör den personen jag en gång föll för det?
Jag vet inte jag är bara trött på att vänta, trött på att alltid bli sviken. Trött på att stirra på klockan och undra om det är Idag som det kommer hända något.
Ärligt talat så vill jag inte vänta längre, jag vill inte vänta och se, räkna dagarna och åren, innan du gör mig knäsvag igen. Du kan göra det, men det finns inget intresse i det. Jag älskar dig, men jag är osäker om du älskar mig såsom jag vill bli älskad.
Att ligga en hel natt och bara stirra på pillerburken och tveka. Det värsta var nog det faktum att jag VILLE ta dom, jag VILLE somna in, jag ville skära till benet. Men jag kan inte för han håller mig tillbaka, och även morsan. Jag vill att hon ska vara stolt över mig men hon verkar aldrig kunna bli det, så varför fortsätta kämpa?
Jag känner mig bara tom inombords, likgiltig, har svårt att koncentrera mig. Vill hoppa ut genom fönstret men orkar inte.
Mitt nya sätt att sova roar mig.. Ena ögat öppet andra stängt medan ena foten alltid gungar i en snabb takt, och händerna ligger över ansiktet.
Jag är konstig..
Du.. Jag älskar dig. Ville säga det här också även om jag skrivit ner det redan, jag är en duktig flicka och skrev brev ifallatt jag skulle lyckas under natten. Hoppas nästa natt blir bättre än 15 ipren..
Never say never, it might be true..
Sitter hos B2 nu, ska snart basta me Ragnhild, b1 och Bacon, jag älskar dem så jävla mkt att det gör ont ibland. Utan Bacon och B2.. Jag vet inte vart jag skulle vara. De är de bästa i mig.
Denna dag som jag började på inlägget badade vi bastu alla fyra och Carols blev inte glad när han insåg att Ragnhild är en kille.. Xb
Oj då! XD
Men nu skriver jag bara för att lassa av mig skiten som sitter fastetsat under mina naglar.
Fan ta dig som verkar tycka att det är bara att vifta med fingret så kommer jag springandes ända fram till dig och att din situation gör så att du får göra hur du vill. Nej, det får man inte.
Och du.. Jag vet inte vad som chockerade mig mest, men det var inte att du drog på fest i huddinge iaf. Någonstans inom mig hade jag förväntat mig det antar att det var därför man tog med sig dricka iaf till nyår, man känner väl dig mer än man själv vill erkänna.. :/
Det värsta var nog det att du bara gick, utan en tanke på hur fan vi skulle kunna ta oss hem, du lovade att stå för resmedlet men i helvete heller, du skulle prompt supa utan att kolla hur de gick för oss. Sen kan du inte åka in och lämna väskan alls, men du kunde ta dig till T-C för en halvtimme sedan..
Nej jag är så fruktansvärt besviken och arg på dig och jag vet att morsan hade rätt.. Att jag inte får supa eller vara ute sent med er två är något som jag kan förstå nu, du som inte kan ge utan bara ska ta, och du som styrs av drickandet. Inte för att det alltid är så, det är det att det har hänt under fel omständigheter så det har verkligen bitit sig fast.
Jag måste dra snart, måste köpa mer alcoholbaserad munskölj för guess what! Min visdomstand som blev lika stor som en blandras mellan gold och tennisboll har kommit tillbaka. Han har iof inte kommit upp i golfbollsize ännu men om han gör det är jag körd. Vi har inte råd med varken läkare, sjukhus, tandvård eller annat inom samma dyra genre. Så jag ska hålla mig superb i minst ett år nu, annars är det synd om mig, för att inte tala om morsan och hennes rygg.. :S Men iof.. Det betalar jue Sumon så det är lugnt. Eller hur stumpen? *Ser nedlåtande mot det fläskberg som är moderns särbo* Fast.. han har iof blivit trevligare mot mig nu på senare tiden.. Även om jag i mig själv inte är ett socialt under.. Jippie, vad bra.. :)
Nej nu ska jag ta en cigg, vänta på morsan och ligga och trycka i ett hörn, jag HATAR när hon är sur på mig, och just fan. Jag har återgått till gamla goda vanor igen *ler brett med sorgsen glimt i ögat* Jag har nallat från apoteket. Atarax och Fevarin..
Kan iof bero på svaret jag fick idag..
"Sök omgående hjälp.. Berätta för familj eller vänner" Pfft! Sure thing bossy! Som om det "bara" är att berätta för dom om det..? Ärligt? Jag skiter i vad de säger om mig just nu för jag pallar inte med det här, jag vill vara ifred, inte ha något med någon annan att göra. Möjligtvis bacon men hon vill alltid att jag ska komma dit, möta upp henne och så.. Fast jag erkänner att det hade varit helt okey från min sida att träffa henne idag eller imorgon, synd att det inte går.. Kan sms. henne och fråga om hon vill ses och sitta på gungorna vid farsta C, men hon kommer inte vilja elelr så kan hon inte. Det är alltid så.
Och jag stör mig faktiskt nu.. Bara för att man svarar på ett test hos en läkare bör det itne betyda att man är där igen eller hur?
"Tänker du ofta på självmord?" "Ser din framtid värdelös eller misserabel ut?" JA? Väldigt mkt.
Vem skulle itne ta det?
"Går du ner eller upp i vikt utan att gå på diet?" Ja, "Är du osocial?" "Sover du mkt men oroligt?" Ja..
JA på varenda fråga.. Men det betyder inte att jag är dum i huvudet eller lider av "Svår deppression" som han hävdar.
Jag är inte sjuk.. Jag mår skitbra, och alla blir gråtfärdiga ibland, alla mår dåligt. Jag har fan tandverk igen, det är bara därför det blev så på testet!
Kom iof på att testet gjordes för två veckor sedan... Men iaf! Jag mår bra.. Elller.. Så bra som JAG kan må iaf...
Lol.. Fick ett test mailat till mig.. Fick 43 poäng..
Welcome to the world Psyco!
Betyder de här att jag kommer gå ut på stan och köra in katter i bankomater nu?
Denna dag som jag började på inlägget badade vi bastu alla fyra och Carols blev inte glad när han insåg att Ragnhild är en kille.. Xb
Oj då! XD
Men nu skriver jag bara för att lassa av mig skiten som sitter fastetsat under mina naglar.
Fan ta dig som verkar tycka att det är bara att vifta med fingret så kommer jag springandes ända fram till dig och att din situation gör så att du får göra hur du vill. Nej, det får man inte.
Och du.. Jag vet inte vad som chockerade mig mest, men det var inte att du drog på fest i huddinge iaf. Någonstans inom mig hade jag förväntat mig det antar att det var därför man tog med sig dricka iaf till nyår, man känner väl dig mer än man själv vill erkänna.. :/
Det värsta var nog det att du bara gick, utan en tanke på hur fan vi skulle kunna ta oss hem, du lovade att stå för resmedlet men i helvete heller, du skulle prompt supa utan att kolla hur de gick för oss. Sen kan du inte åka in och lämna väskan alls, men du kunde ta dig till T-C för en halvtimme sedan..
Nej jag är så fruktansvärt besviken och arg på dig och jag vet att morsan hade rätt.. Att jag inte får supa eller vara ute sent med er två är något som jag kan förstå nu, du som inte kan ge utan bara ska ta, och du som styrs av drickandet. Inte för att det alltid är så, det är det att det har hänt under fel omständigheter så det har verkligen bitit sig fast.
Jag måste dra snart, måste köpa mer alcoholbaserad munskölj för guess what! Min visdomstand som blev lika stor som en blandras mellan gold och tennisboll har kommit tillbaka. Han har iof inte kommit upp i golfbollsize ännu men om han gör det är jag körd. Vi har inte råd med varken läkare, sjukhus, tandvård eller annat inom samma dyra genre. Så jag ska hålla mig superb i minst ett år nu, annars är det synd om mig, för att inte tala om morsan och hennes rygg.. :S Men iof.. Det betalar jue Sumon så det är lugnt. Eller hur stumpen? *Ser nedlåtande mot det fläskberg som är moderns särbo* Fast.. han har iof blivit trevligare mot mig nu på senare tiden.. Även om jag i mig själv inte är ett socialt under.. Jippie, vad bra.. :)
Nej nu ska jag ta en cigg, vänta på morsan och ligga och trycka i ett hörn, jag HATAR när hon är sur på mig, och just fan. Jag har återgått till gamla goda vanor igen *ler brett med sorgsen glimt i ögat* Jag har nallat från apoteket. Atarax och Fevarin..
Kan iof bero på svaret jag fick idag..
Du nådde till 63 på Goldberg-skalan.
Du anger att du har självmordstankar. Detta är en stark signal för att du har behov av hjälp. Självmord i samband med depression är helt onödigt, eftersom depression är en sjukdom som kan botas. Du har symptom på en svår depression. Tillståndet verkar medföra allvarliga problem i ditt liv och din vardag, och du bör omgående söka hjälp hos din läkare. Oavsett om du har en depression eller ej, sök omgående hjälp hos din läkare. Berätta också för din familj eller dina närmaste vänner om hur du har det, så att de kan stötta dig och skydda dig från att begå självmord tills du är frisk igen. |  |
"Sök omgående hjälp.. Berätta för familj eller vänner" Pfft! Sure thing bossy! Som om det "bara" är att berätta för dom om det..? Ärligt? Jag skiter i vad de säger om mig just nu för jag pallar inte med det här, jag vill vara ifred, inte ha något med någon annan att göra. Möjligtvis bacon men hon vill alltid att jag ska komma dit, möta upp henne och så.. Fast jag erkänner att det hade varit helt okey från min sida att träffa henne idag eller imorgon, synd att det inte går.. Kan sms. henne och fråga om hon vill ses och sitta på gungorna vid farsta C, men hon kommer inte vilja elelr så kan hon inte. Det är alltid så.
Och jag stör mig faktiskt nu.. Bara för att man svarar på ett test hos en läkare bör det itne betyda att man är där igen eller hur?
"Tänker du ofta på självmord?" "Ser din framtid värdelös eller misserabel ut?" JA? Väldigt mkt.
Vem skulle itne ta det?
"Går du ner eller upp i vikt utan att gå på diet?" Ja, "Är du osocial?" "Sover du mkt men oroligt?" Ja..
JA på varenda fråga.. Men det betyder inte att jag är dum i huvudet eller lider av "Svår deppression" som han hävdar.
Jag är inte sjuk.. Jag mår skitbra, och alla blir gråtfärdiga ibland, alla mår dåligt. Jag har fan tandverk igen, det är bara därför det blev så på testet!
Kom iof på att testet gjordes för två veckor sedan... Men iaf! Jag mår bra.. Elller.. Så bra som JAG kan må iaf...
Lol.. Fick ett test mailat till mig.. Fick 43 poäng..
| >40 poäng | Inläggning på psykiatrisk klink bör övervägas (delvis beroende på förekomst av självmordstankar, anhörigstöd etc.) |
Welcome to the world Psyco!
Betyder de här att jag kommer gå ut på stan och köra in katter i bankomater nu?
This time Imperfect
Thank you, tror fan jag hade rätt, eller snarare vi Bacon. Kommer du ihåg tavlan som nioklassaren hade gjort i hökarängen, den där med coca cola, en svart korp och WW3 på? Snart kommer det tror jag, och då finns det gott om tid att visa sig som hjälte. Jag hoppas att han hade rätt. USA:s flagga, en svart korp (symboliserar döden) en siluett av en ak47 eller liknande, en Coca Cola burk i centrum, texten W W 3 och blodstänk? Kan det bli tydligare?
En del av mig längtar efter det, anser att ibland är det bra om en skog brinner ner för då kommer det nya, friskare växter. Mänskligheten skulle må bra av en sådan uppväckning och jag tror att jag är en av dem som kommer rensas ut just pga. att jag är så jädrans lat.
Stör mig på en del saker. Alla som sett den jag anstränger mig för att vara har sagt samma sak till mig om och om igen:
"Du kommer bli något stort en dag." eller "Jag känner på mig att du kommer utföra bra saker i livet."
"Bli statsminister." Det sa och skrev Gustav Skarsgård till mig. Jag kan inte släppa det, kanske det faktiskt går att göra en skillnad i samhället? Frågan är bara vilken väg man ska välja, politik, polishögskolan, militären eller affärsekonom? Dessa fyra bygger ju ändå upp samhällets toppenskikt så varför inte? Synd bara att jag är för lat för att göra någon skillnad.
Om det blir ett tredje världskrig, World War 3, som han spådde om för så många år sedan med den gripande tavlan så tror jag att jag kommer välja rysslands sida. Just för att jag är så jävla trött på USA. Haha vem vet kanske det finns en FBI agent och läser det här någonstans och jag hamnar på deras "Badass-list" eller något, han måste iallafall kunna svenska. Så där sjönk oddsen kraftigt. Men utifall att... Hej Steve! *härmar Chia och Carols*
Kriminologi vid Lunds universitet, officerutbildning vid armén? Kanske även lite medicin och samhällsvetenskap. Kanske är bra för mig.
För det är sant, jag är maktgirig som fan, jag VILL ha makt, jag vill kunna göra en skillnad i världen. Men jag anser också att jag inte kan göra det, jag är en av de där personerna som skulle falla för maktens tjusning och bli korruperad. Kan inte ens stava så varför oroar jag mig om sånt XD
Klockan är tre och jag skriver i min blogg, en fredagkväll. Fan vad livet suger ibland..
Men det är sak samma, jag gillar mitt liv. Ibland.
Är det fel av en människa att önska att man var mer än vad man egentligen är? Att vilja vara speciell, att kunna göra en skillnad?
Jag vill ha makten att påverka, att göra rätt. Men jag kan inte ha en sådan makt som gör mig till både domstol, jury och bödel, det skulle jag garanterat missbruka.
Men jag vill ha makten. Jag vill verkligen det. Jag är helt körd i huvudet.
När du är tung som luft så är du nästan perfekt..
Du gör mig lugn,
Bara en sekund, då är jag nästan perfekt,
Du gör mig lugn
Du är mörkrädd, kan inte hjälpa dig nu.
En del av mig längtar efter det, anser att ibland är det bra om en skog brinner ner för då kommer det nya, friskare växter. Mänskligheten skulle må bra av en sådan uppväckning och jag tror att jag är en av dem som kommer rensas ut just pga. att jag är så jädrans lat.
Stör mig på en del saker. Alla som sett den jag anstränger mig för att vara har sagt samma sak till mig om och om igen:
"Du kommer bli något stort en dag." eller "Jag känner på mig att du kommer utföra bra saker i livet."
"Bli statsminister." Det sa och skrev Gustav Skarsgård till mig. Jag kan inte släppa det, kanske det faktiskt går att göra en skillnad i samhället? Frågan är bara vilken väg man ska välja, politik, polishögskolan, militären eller affärsekonom? Dessa fyra bygger ju ändå upp samhällets toppenskikt så varför inte? Synd bara att jag är för lat för att göra någon skillnad.
Om det blir ett tredje världskrig, World War 3, som han spådde om för så många år sedan med den gripande tavlan så tror jag att jag kommer välja rysslands sida. Just för att jag är så jävla trött på USA. Haha vem vet kanske det finns en FBI agent och läser det här någonstans och jag hamnar på deras "Badass-list" eller något, han måste iallafall kunna svenska. Så där sjönk oddsen kraftigt. Men utifall att... Hej Steve! *härmar Chia och Carols*
Kriminologi vid Lunds universitet, officerutbildning vid armén? Kanske även lite medicin och samhällsvetenskap. Kanske är bra för mig.
För det är sant, jag är maktgirig som fan, jag VILL ha makt, jag vill kunna göra en skillnad i världen. Men jag anser också att jag inte kan göra det, jag är en av de där personerna som skulle falla för maktens tjusning och bli korruperad. Kan inte ens stava så varför oroar jag mig om sånt XD
Klockan är tre och jag skriver i min blogg, en fredagkväll. Fan vad livet suger ibland..
Men det är sak samma, jag gillar mitt liv. Ibland.
Är det fel av en människa att önska att man var mer än vad man egentligen är? Att vilja vara speciell, att kunna göra en skillnad?
Jag vill ha makten att påverka, att göra rätt. Men jag kan inte ha en sådan makt som gör mig till både domstol, jury och bödel, det skulle jag garanterat missbruka.
Men jag vill ha makten. Jag vill verkligen det. Jag är helt körd i huvudet.
När du är tung som luft så är du nästan perfekt..
Du gör mig lugn,
Bara en sekund, då är jag nästan perfekt,
Du gör mig lugn
Du är mörkrädd, kan inte hjälpa dig nu.
Footprints
Är det mycket fel av mig? Det val jag gjorde i våras, som nu plågar mig något fruktansvärt? Tänk om jag aldrig kommer kunna bli gravid, tänkt om det inte bara beror på cystan eller något sånt, utan njurarna, levern eller det faktum att infektionen inte går ner?
Och vad händer om jag mot alla odds, trots cysta, p-piller, medicinering och naturens lagar faktiskt blir gravid, vid fel tillfälle. Innan jag är klar med skolan och sånt? Innan jag vet vad jag ska göra i livet, jag har inte ekonomin, men om jag blir gravid kommer jag våga ta chansen att jag kanske kan bli gravid senare?
Och om jag behåller barnet, om jag kan göra det, är det fel av mig att inte vilja blanda in andra mer än nödvändigt?
Bilden får mig att fundera över vad jag hela denna tid ansett vara "rätt" för mig, bli gravid utomlands, dra och föda ungen själv. Men jag inser att det finns personer som blir underbara pappor och förhållanden som kan klara påfrestningar från alla håll och kanter.
Jag är itne mogen nog att få barn, det är bara så det är. Men om .. Vad skulle jag göra då?
"When you have seen only one set of footprints is when I carried you"
Inser att ovasett vilka val vi gör här i livet, oavsett hur lång tid som går mellan handling och konsekvens kommer det alltid tillbaka till oss. Det släpper aldrig taget.
Funderar på att åka till skogis och tända ett gravljus för honom/henne. Det var mitt val, jag får stå mitt kast, men jag får leva resten av mitt liv med vetenskapen om att jag kunde hållit honom/henne i mina armar, sett de första stegen, hört de första orden. Kunde ha hämtat honom/henne på dagis och lärt honom/henne cykla, simma, dansa, läsa, räkna.
Jag hade kunnat ha något jag kanske aldrig kommer kunna få igen.
Personligen anser jag att Abort är en mänsklig rättighet som vi alla borde ha, men jag kan inte få klumpen i mitt bröst att släppa taget.
"Oh my baby Im sorry, so sorry." sjunger dom på radion, vad passande...
Jag kan inte sluta tänka på att jag mördade mitt egna barn.
There will be no more footprints in the sand, no more holding hands.
I've killed my baby love. I've murdered my own child.
