Amorcaucuest

Dagarna går och jag sover mindre och mindre, det börjar faktiskt likna en fysisk smärta nu, allt som snurrar runt i mitt huvud. Smärtan som aldrig riktigt försvinner, som alltid maler runt där i bakhuvudet. "Du förtjänar det som hänt dig, jag önskar att det hände igen". De orden bet så hårt, så djupt att jag inte längre vet hur jag ska ta det, jag kan inte få dem ur mitt huvud.
Att du skulle säga något sådant, det förvånade mig men ju mer jag tänker på det så inser jag att det inte borde ha betytt så mycket, borde inte chockerat mig så djupt som det faktiskt gjorde.
Nu sörjer jag bara att du är så dum som du är. Allt du gör får mig att fundera på varför. Varför stöter du bort oss? Varför tycker du att du är så mycket bättre än vi? Jag kan förstå din bitterhet, jag har en hel del av den varan själv. Men du vänder den utåt till skillnad från mig som låter den slita sönder mig innefrån och ut.
Du nyttjar den för att vässa dina taggar och hålla folk på avstånd, för att skärma av dig från folk som kan såra dig. Inte en din bästa vän känner den riktiga dig, och ju mer jag tänker på det så funderar jag, känner ens jag dig? Din lille syster som är skyldig dig så mycket, så mycket mer än vad jag någonsin kommer kunna ge tillbaka.
Bara tanken på vad du stod ut för mig, för oss, men mest för dig själv får mig att må illa. Får mig att vilja spy och karva bort de delar av mig som sårade dig med min passivitet. Vi svek dig. Samhället, din familj, dina vänner. Alla runt omkring dig. Men även du själv svek.
Vi är alla en del av det. Vi spelade alla våra roller med lysande bravur för att sedan stå bakom en sänkt ridå och fråga oss själva varför vi inte såg det komma även om slutet var skrivet i våra väl lästa manuskript.
Kanske är det något positivt att jag åtminstone kan se mina fel och mina brister och försöker ändra på mig, lite för varje dag, undan för undan. Även om alla delar inte går att lösa så försöker jag iallafall, även om det känns hopplöst och helt meningslöst så försöker jag.
"Du är verkligen ett maskrosbarn" säger folk med förvåning blandat med en snedvriden beundran i sin röst som jag hatar. Jag hatar det ordet mer än något annat i denna värld. Mer än dig Pappa. "Maskrosbarn". Sånna som oss. Vi. Sånna som inte passar in, som alltid kommer titta in genom fönstret på livet som pågår innanför väggarna i varma hem. Vi som aldrig kommer komma in i värmen helt och hållet eftersom vi inte är som alla andra.
Ord som är menade som en komplimang som skoningslöst driver oss längre ifrån alla andra, tvingar oss att känna oss annorlunda.
Det enda människor vill är att känna sig välkomna, som om de har en plats i världen, en plats där de hör hemma. Men genom ord som dessa så kommer vi aldrig vara helt och fullt del av deras plats i världen. Världen där ni "normala" hör hemma. Ni som man inte viskar om och som inte haft kontakt med myndigheter och räknas som "problembarn" och som behöver "extra hjälp".
Jag hatar hur du så lätt kan såra mig även om du inte menar det. "Random words from those we love can be the one that cuts the deepest even if they don't realize it themselfs. The kind that leaves deep scars upon our souls."
Det är så du får mig att känna mig. Illamående och yr, blod blandad saliv mixas med tårar jag inte vill fälla på ett kallt badrumsgolv för att du sagt något taktlöst du inte kommer minnas efter fem minuter men som skär så djupt inom mig att smärtan aldrig kommer försvinna helt.
Det är därför jag älskar honom. Därför jag alltid har älskat honom. För att även om han är som du, Niischan. Din perfekta avbild. Och även om han sårar mig med sina taktlösa ord så kan han konsten att omedvetet ge mig plåster direkt efter med precis lika taktlösa ord som innan.
Jag vet att du skäms över den jag är idag, och sanningen är den att jag skäms jag med. Något så fruktansvärt att jag darrar av avsky för  mig själv när jag ber om hjälp. När jag återigen faller ner. När jag åter behöver hjälp upp.
Därför kommer jag aldrig sluta älska henne, oavsett hur mycket hon än sårar mig eller gör mig ledsen eller bidrar med glasskärvor till min slagna själ. För att hon är där varje gång jag faller och hjälper mig upp utan att jag ber henne om det.
"Varför är du vän med henne när hon sårar dig så?" frågade Mor mig för ett tag sedan då jag förklarade hur hon var som person i mina ögon, Och svaret är detsamma idag som det var för sju år sedan, För att oavsett hur dåliga hennes negativa sidor är så kommer de goda alltid väga tyngre.
Sanningen är den att även om hon omedvetet förväntar sig att jag ska be om ursäkt när saker skurit sig och att jag ska ställa upp för henne konstant även om hon inte ber om det så finns hon alltid där för mig. Inte på det sättet som Mor tror, inte heller på det sättet jag kanske önskar, men på det sätt som bara hon kan stödja mig på. På sitt sätt.
Jag kommer aldrig kunna dra in henne i det mörker som finns inom mig av den enkla andledningen att hon är ljuset som alltid drar mig ut ur det.
Hon är allt jag behöver för att fortsätta kämpa för att få ta ytterligare ett andetag. Oavsett hur smärtsamt det än må vara.