Amorcaucuest

I told you you would miss me.
Men sanningen är den att jag redan gjort allt det man ska göra när man bryter upp, och det känns skönt. Underbart men sorgset eftersom jag faktiskt var kär i honom. "I hate to say I told you so."
Mest av allt önskar jag att jag hade tid över för allt det man vill göra, det som man längtar efter. Närhet, kärlek och en fungerande relation. Så i följd av det kommer jag sakna jobbet, och om han kommer dit igen så kommer jag inte tveka att ta en fika med honom. Bara för att få dig ut ur mitt huvud.
Men positivt sett så ska jag träffa både Sam och Kumb så det går iallafall framåt. Och så slipper jag gå på släktmiddagen som mormor försökte få med mig på, tack vare att jag ägnade morgonen åt att ligga och spy över toalettstolen. Ibland kan man inte göra annat än att älska magkatarr!
Negativt är det faktum att jag inte kunde dra till vännerna, men jag vet inte ens om de fått mitt sms, min mobil har valt att itne vilja fungera som den ska.
Sen har jag klagat hos morsan på mormor, och hon höll med mig, det är inte bara jag som inbillar mig utan vi har högre krav på oss än vad brorsan har. Så när jag frågade mormor om det så säger hon det mest klockrena svaret som jag hört henne säga ever.
"Men han har inte haft det så lätt i livet."
Har någon i våran familj haft det lätt här i livet? Ärligt talat ingen av oss har haft en dans på rosor, vare sig det är farsan, morsan, pojkvänner eller andra aspekter så har ingen av oss haft det lätt. Ändå kommer brorsan undan och inte vi? För att vi är tjejer.
Kvinnans plats är vid spisen, vi ska stå och slava och passa upp på karlarna, men är det inte lite ironiskt då att morfar är den som dammsuger, diskar och städar? Visserligen lagar mormor maten och tvättar men resten då? Ändå så faller det på mig och mamma att sköta om andra när vi är i finland. Inte en lugn stund har man när man är där.
Man ska duka, laga mat, städa, underhålla, servera och vara till lags för att sedan ställa sig och diska och byta ut middage till efterrätten.
Och varför undrar man kanske om man är lika dum och envis som jag, kommer det sig att min bror kan ligga i solstolen och läsa sina läxor i ett par timmar, medan om jag och mamma har något sådant hela tiden blir avbrutna med: "Hämta ved" "Skura mattor" "Tvätta bryggan" "Kratta gräset" "Vattna rabatten" "Diska" "Duka" "Laga mat" "Torka av borden och stolarna" osv.?
För att vi är tjejer? Varför har det så stor betydelse om könsrollerna när alla hela tiden strävar efter jämnställdhet? Och vad är det som gör att min familj reser ragg så fort man pratar om killar som inte heter svensson i efternamn?
Ärligt talat är jag så sjukt trött på att min familj är trångsynt, gammalmodiga och fast i de gamla rutinerna. Men jag kan inte göra något för att ändra på dem, och även om jag kunde skulle jag inte göra det.
De är min familj och jag älskar dem även om de då och då driver mig till vansinne.
Kanske är det just därför som jag älskar dem? För att de har sina bra och dåliga sidor sammanflätade till en helhet som gör dem unika?
Eller för att jag är hemmablind?


***Uppdatering***
Smet iväg för att jag inte visste hur jag skulle kläcka det för henne. "Eh du jag tror att det är seriöst denna gång, du vet.. Eh.. Ska nog till gynekologen men denna gång är det nog inte bara inbillning utan att det har gått vägen trots p-piller och 30% chansutlåtandet från läkaren.." Eller hur säger man?
Försökte berätta för pojken, men han var för full för att förstå något så idag vågade jag inte. Skämtade bort det hela och önskar att jag inte åkt hem igen.
Fanfanfan.
Hatar att göra folk besvikna, men mest av allt hatar ajg att jag sviker mig själv.