Faders Syndrom
Min mor och jag diskuterade lite saker och vi halkade in på spåret: "större lägenhet = börja bilda familj?" vilket ledde till diskutíonen om min far.
Då vill jag också påpeka att min käre fader ser fram emot att se vem av oss, mig eller styvsystern som bildar familj först. Han tror då att jag är havande i nu läget och skall pressa fram en liten bebis om ett par månader, och nej jag har inte orkat ta det ur honom då vi inte står varandra särskilt nära, elakt jag vet. Men återigen jag kan inte riktigt få ihop tillräckligt mycket medmännsklighet för att faktiskt bry mig.
Så då återstår det bara att vänta. Dock är det lite svårt då jag får massa "glada" sms ända nedifrån Göteborg med varma hälsningar och "Kan knabbt bärja mig och se vem som kommer först, du eller Whatever her name is".
Jag kanske låter kall och likgiltig men då vill jag bara påpeka att min far är alkolist, våldsbenägen när han är full och gjorde vårt liv till ett helvete när vi var yngre så jag anser att jag har rätt att vara lite kall mot honom. Folk är förvånade att jag ens pratar med honom efter vad han gjorde mot mig, min bror och mor men som jag säger: "Man lever bara en gång och att ha någon form av kontakt är bättre än ingen alls."
Svårt att förklara det där, man är uppfostrad till att tycka att familjen är allt, änd är man benägen att vika sig och göra allt för att få godkännande av folk som tillhör familjen trots att man vet att de aldrig skulle godkänna ett våp.
Nu babblar jag, men det jag ville ha sagt var bara att även om min far tror att jag är gravid så är jag det inte. Och även om pojken börjat jobba med att rusta upp lägenheten inför värderingen samt eventuell försäljning så ska vi inte flytta ännu. Så det är bara att andas gott folk. Andas. Det är ingen panik i farstun ännu, så packa ner bebisgrejorna och ta en kopp chocklad.
Min käre moder är helt på att jag ska fixa barn med H, min far är i extas för att han TROR jag fixat barn med H, och jag bara suckar. Visst, ett barn vore inte helt fel men ge mig ett år innan det, okej? För jag vill åka till Spanien med pojken innan jag ens är gravid, tack så mycket. Och få ordning på mitt liv, även om jag nu känner att det går är det inte direkt testat ännu så jag kan inte säga att det är grönt ljus ännu.
Nu måste jag dock sluta, jag måste börja packa ner sakerna jag ska ta med mig hem hem och sen röra mig ditåt så jag får mina vinterkängor och min jacka. Hatar isgator och sneakers eftersom jag nu kan skryta med ett stort blåmärke på vänster rumphalva samt vänster underarm. Folk kommer fråga om pojken slagit mig, Igen! *gör solo vågen* Men men nu måste jag gå, innan det blir för mörkt.
Då vill jag också påpeka att min käre fader ser fram emot att se vem av oss, mig eller styvsystern som bildar familj först. Han tror då att jag är havande i nu läget och skall pressa fram en liten bebis om ett par månader, och nej jag har inte orkat ta det ur honom då vi inte står varandra särskilt nära, elakt jag vet. Men återigen jag kan inte riktigt få ihop tillräckligt mycket medmännsklighet för att faktiskt bry mig.
Så då återstår det bara att vänta. Dock är det lite svårt då jag får massa "glada" sms ända nedifrån Göteborg med varma hälsningar och "Kan knabbt bärja mig och se vem som kommer först, du eller Whatever her name is".
Jag kanske låter kall och likgiltig men då vill jag bara påpeka att min far är alkolist, våldsbenägen när han är full och gjorde vårt liv till ett helvete när vi var yngre så jag anser att jag har rätt att vara lite kall mot honom. Folk är förvånade att jag ens pratar med honom efter vad han gjorde mot mig, min bror och mor men som jag säger: "Man lever bara en gång och att ha någon form av kontakt är bättre än ingen alls."
Svårt att förklara det där, man är uppfostrad till att tycka att familjen är allt, änd är man benägen att vika sig och göra allt för att få godkännande av folk som tillhör familjen trots att man vet att de aldrig skulle godkänna ett våp.
Nu babblar jag, men det jag ville ha sagt var bara att även om min far tror att jag är gravid så är jag det inte. Och även om pojken börjat jobba med att rusta upp lägenheten inför värderingen samt eventuell försäljning så ska vi inte flytta ännu. Så det är bara att andas gott folk. Andas. Det är ingen panik i farstun ännu, så packa ner bebisgrejorna och ta en kopp chocklad.
Min käre moder är helt på att jag ska fixa barn med H, min far är i extas för att han TROR jag fixat barn med H, och jag bara suckar. Visst, ett barn vore inte helt fel men ge mig ett år innan det, okej? För jag vill åka till Spanien med pojken innan jag ens är gravid, tack så mycket. Och få ordning på mitt liv, även om jag nu känner att det går är det inte direkt testat ännu så jag kan inte säga att det är grönt ljus ännu.
Nu måste jag dock sluta, jag måste börja packa ner sakerna jag ska ta med mig hem hem och sen röra mig ditåt så jag får mina vinterkängor och min jacka. Hatar isgator och sneakers eftersom jag nu kan skryta med ett stort blåmärke på vänster rumphalva samt vänster underarm. Folk kommer fråga om pojken slagit mig, Igen! *gör solo vågen* Men men nu måste jag gå, innan det blir för mörkt.
Kommentarer
Trackback
