Amorcaucuest

Träffade Bandit idag igen för första gången på nästan två år, och våran snabba fika sträckte sig från halv fyra till tjugo i nio. Oj oj oj!
Pratade om exen och sånt samt det hederliga vanliga sexsnacket och sånt, vilket var roligt, tänkte inte på att tiden gick så jädrans fort! Det var faktiskt roligt tro det eller ej.
Men så hade jag snack med pojken igår, och fick reda på inte så roliga saker, som att han tänder på mig sexuellt men inte riktigt vill visas med mig på stan.
Sen har vi herr drama queen som försöker få omkull en tjej sen i samma mening undrar han om jag vill ha sex med honom? Hallå? Hör du inte själv hur de låter? Så blir han arg för att jag säger att det känns för mig som om jag vore ett substitut då han inte vill knulla den andre tjejen eftersom hon knullar sitt ex. Okej..
Nästa lördag blir det roligt må ni tro, Tessan den gode, Tessan den onde, Lisa den fule och Karin den dumme ska ut på Harry B så kommer bli roooligt som fasiken!
Fast fasar lite för det ändå :)
Ser på Wipe out just nu men kan inte sluta tänka på pojken som redan i måndags sa att han skulle skjutsa mig, senast i går sa att han skulle göra det, för att komma nu alldeles nyss säga: "jag kan inte". Tack för den, speciellt med att du inte anser mig vara en "riktig" flickvän.
Vad är då problemet för mig att dumpa honom? För att jag ändå trots allt älskar honom? Eller för att jag känner att jag måste betala tillbaka allt först? Eller något annat motiv som jag själv inte kan komma på?
Förmodligen det sista är jag rädd. Tror jag är rädd för att göra slut på ett snyggt sätt och även lite rädd att vara ensam. Men vadfan får väl försöka fixa det så det går iallafall.

Are plenty så det finns en lååång lista om någon skulle vilja så går det att hämta, men det är varning för den läses på egen risk.
Men en av de dumma sakeŕ jag gjort är att ett lyssna på Cocktails ägarinna om hur jag skulle gå till väga med Mickey och det andra är att jag vände mig till Bacon för att få stöd och någon som lyssnade. Hon är underbar på många sätt och vis men en sak man inte gör med henne, som man inte gör med min bästa och äldsta vän, är att prata om känslor. Så det var helt och hållet mitt fel att jag vände mig till henne.
Så vad försöker jag prata om då? Let's face it jag är inte den bästa på att ha kvar vänner för jag orkar helt enkelt inte träffa dem så ofta som de vill ses och så är jag väldigt bestämd på vissa punkter. Så inte konstigt att saker gåt som de gör! Men Mickey är en av mina få vänner som jag faktiskt bryr mig en hel del om, och nu har hon råkat i blåsväder och allt jag kan tänka är: "Vad kunde jag ha gjort annorlunda?" Sanningen är den att jag gjorde det jag skulle och det jag kunde göra. För jag kan inte säga till henne vad hon ska göra eller hur det är något hon måste inse själv. Nu har hon dock börjat inse att han inte behandlar henne väl så det är väl något i rätt riktning?
Eller kanske inte. Hon släpper honom ändå inte. Så  varför ska jag ens försöka uppmuntra henne att släppa honom? Eller uppmuntra honom att göra slut med henne? Jag vet inte hur man ska göra eller hur det hela ska lösas men jag vet att jag inte kommer få någon hjälp av Bacon. Tyvärr.
Så funderar på att försöka ordna ett möte med Korven, den obligatoriska fikan inne i stan och fråga henne. Inte för att hon är så bra men ändå!
Alltid skönt att kunna prata med någon när det är saker som tynger en. Som detta som verkligen går mig på nerverna. Vet inte hur jag ska göra med det hela, om man ska prata med någon som kan hjälpa henne, dra med henne till någon proffesionell som kan lyssna och hjälpa henne eller bara låsa in henne tills hon kommer till sans.
Men tror inget av det kommer fungera, så pesimistisk är jag tyvärr när det gäller henne. Men vad ska man göra? Får prata med Janne om det på måndag och med Pojken imorgon. Fan vad skönt det kommer bli att få sova med honom imorgon, båda är lediga på fredag så kanske vi kan hitta på något? Tror inte det men kan ju alltid hålla tummarna.

You can not make it right, you can not make it right again, his scares never lies.
Vissa dagar är värre än andra och idag är en speciellt svår dag, har nog något med att göra med alla saker som inte gått min väg så att säga, saker som kunde blivit bättre, löften som inte hållits och det faktum att jag nu vet hur folk ser mig.
Jag är tre saker och dessa tre saker är allt folk ser när de ser mig utan att bry sig om att titta djupare under ytan.
1. Blond och flirtig (ja två ord men dessa innebär samma sak, nämligen väldigt påsättningsbar om än inte så mycket mer än så)
2. Besserwiesser som inte vet något men tror sig veta allt (stämmer till viss del beroende på HUR man närmar sig mig när jag har fel, kör du över mig eller kommer med personliga påhopp så viker jag mig aldrig, se och lär mormor)
3. Den man sätter på och sedan glömmer.
Jag är så trött på att inte ens kunna åka in till stan själv, att sitta på tuben utan att attrahera sliskiga äckel och ha vänner som endast hör av sig när de vill klaga eller beklaga sig. Det finns något enstaka undantag men ändå, det börjar bli mer och mer markant, folk ser mig som en sak och en sak endast.
Kanske lika bra att kolla upp om man kan hitta bacons tröja på nätet och sätta på sig den, eller ännu hellre tatuera in den texten i bröstet så det ALLTID finns i svart på vitt? "Jag är en sån som bara vill ligga med dig" för det är ju därför folk kommer fram till mig, ber om eld osv. för att jag är en sådan som bara vill ligga runt.
Så jävla trött på att folk ska se mig som ett jävla sexobjekt, att alla, även mina killkompisar står och hävdar att det enda jag är bra för, det enda jag vill, är att ligga med dem. Oavsett vad det än gäller så får jag alltid sms eller mail via msn från dem där det står: "Tur att du inte är här just nu, Im horney Ha ha" Jätteroligt!
Eller min favorit. "Strippa för mig, du har ju inga problem att vilja ligga med mig" Och när man skrattar och säger det, att nej tack jag har pojkvän så viftar de bara bort det hela genom att säga: "Vad spelar det för roll? Du vill ju ändå bara ligga med mig" och jag är så jävla trött på det.
Så trött och arg och förbannad, för ärligt talat jag hade faktiskt hoppats att man var värd mer än det, men tydligen inte! Fuck you all! Speciellt ni som kan höra av er på era premisser utan att ens bry er om något annat än att få ösa ur er hur dåligt ni har det och att ni hade tänkt komma förbi mig den dagen efter det klockslaget. Dra åt helvete säger jag bara!
Tack och lov för RisMos säger jag bara, för det är fan den enda killen i världshistorien som behandlat mig bra! Fattar inte vad jag tänkte som ville göra slut med honom, allt jag behövde göra var att prata med honom så löste vi det!
Är det också pga alla er som puschar på utifrån? Förmodligen, men låt mig säga en sak, ni kanske gått univeristet eller högskola, bo i era jävla bostadsrätter osv med fast jobb och seriösa förhållanden bakom er. Men jag fattar varför de ligger BAKOM er för fan vad ni är egocentriska och omogna.
DRA ÅT HELVETE ALLIHOP!

Det som hänt sedan sist är något som gör mig arg, förbannad och inte minst förtvivlad. Saker som egentligen inte borde ha hänt och aldrig borde inträffa igen.
Kan börja med idag hos psykologen så bröt jag ihop totalt och vem fick se resultatet om inte Korven? Inte ett speciellt smart drag av mig alls.
Det i sin tur ledde till att hon och jag hade ett samtal om allt möjligt och jag fick en bättre bild över hur hon känner och hur hon mår när det kommer till "Den store Slemmiga Mesproppen" som vi kallar hennes pojkvän bakom hennes rygg, och det är ändå ett av de finare orden vi använder oss av.
Att veta att hon är så rädd och orolig gör att jag vill hjälpa henne även om jag känner motvilja mot honom som person och hans inflytande på henne.
Så där hamnar man i ett svårt dilemma, ska man strunta i det hela och låta tiden ha sin gång och hoppas på att han blir utvisad eller ge henne den information och den bakgrund hon behöver för att kunna hjälpa honom UTAN att känna att hon måste gifta sig med honom för att han ska stanna.
Bara det får mig att må illa. Att hon ens överväger att gifta sig i sin ålder är ju helt befängt!
Sedan hade vi dagen innan detta då mina kära morföräldrar var på mig om min ekonomi (ja jag är ganska bra på att spendera en hel del av mina pengar utan tanke på vart det går) och deras "svarar du inte när vi ringer dig 25 gånger direkt efter varandra så vet du att vi blir oroliga och kommer och plingar på din dörr" filosofi som inte går ihop med mitt "Svarar jag inte är det för att jag 1 inte hör signalen 2 inte har telefonen i närheten 3 inte hinner svara och isf ringer jag upp så fort jag kan eller 4 som gäller i mormor och morfars fall inte orkar svara" något som de inte kan tackla.
Så efter en rejäl utskällning, en dunder braks "Du är en handikappad, idiotisk missbrukare så låt oss fixa ditt liv åt dig" uppläxning så mådde jag pyton och funderade på mycket dumma saker.
Dagen innan det var helt okej faktiskt, hade Bacon här och eftersom vi nästan aldrig ses var det en underbar känsla för lilla mig!
Dagen innan det var det egentligen utekväll men det blev inte riktigt som det skulle och jag orkade och ville verkligen inte gå ut med pojken av den enkla andledningen att jag inte gillar honom när han är full. Så enkelt är det.
Han blir ett svin. Så är det bara. Och hans stolthet över att han vaknade upp i en fyllecell dagen efter bevisar bara vad jag redan vet. Att vi inte passar ihop och definitivt inte har något att bygga på.

Dagen innan det skulle jag med Bacon till hästen för en privatlektion, som inte blev av pga ett utdraget möte som bara gick åt helvete.
I vilket fall som helst så framgick de tydligt att de mesta av det var "Mitt fel" pga vårdslöshet, även de faktum att hon var mer än en halvtimme sen. Det var mitt fel.
Dessutom så är det mitt fel att lägenheten är sönder redan innan jag flyttat in. Ringklockan, persiennerna, fönstrena, hatthyllan osv. DET gör mig inte bara förbannad utan riktigt sårad eftersom jag gjort allt detta under ett av mina såkallade "återfall i missbruk" trots att jag återigen lämnat prov att jag är ren.
Så i allmänhet är allmäntillståndet inte alls bra för min del.
Sen att jag utan förvarning försvunnit, att de blandannat dragit in min medicin, min sjukskrivning osv är en annan femma.
Och att ge mormor och morfar mina räkningar var ett enormt misstag eftersom de inte ens kunde betala dem rätt dag så nu ligger de efter med ett par dagar. Varför? Jo för att de inte kunde betala dem förens tre dagar senare. Jag visste att jag skulle frågat Bacon om hjälp istället.
Men vad kan man göra? Inte mycket.
Så just nu sitter jag och funderar på vad livet egentligen handlar om, är det detta som allt går ut på så varför väljer folk att fortsätta? Ärligt talat? Min räddning är låten Bacon "gav mig" så att säga, det får mig att inse att allt inte är dåligt att det finns ljusglimtar. Men ibland undrar man om det är värt det. Över lag då menar jag. Och att tänka i de banorna är inte till min fördel eftersom jag inte vill bli inlaggd igen. Så då gör man vad man kan för att ändra på saker och ting.
Pojken är dock kvar i mitt liv och ingen kan ångra det mer än jag kan just nu eftersom det börjar gå närmare bristningsgränsen när det gäller hans nonchalans. Han hör inte av sig på mer än 2 timmar. Han skulle komma efter att ha sett klart "ett serieavsnitt" men ett serieavsnitt är inte mer än en timme och han hör av sig nästan två timmar efter att det varit slut om det varit en timme långt. Att sedan svara på mitt sms hur han hade tänkt göra går inte för honom, han hör av sig mer än en halvtimme efter jag skickat sms och frågat om han ens hade tänkt komma och dyker upp en timme senare (om han kommer inom fem minuter det vill säga).
Dessutom är det som att vara ihop med någon som man är gift med. Vi har haft sex 2 gånger sedan han kom hem från Kalmar för en månad sedan ungefär. Det fungerar inte för mig. Ledsen men det är inte vad jag vill ha. Jag vill ha ett fungerande förhållande där man ger och tar och respekterar varandra men inte fan får man det av honom, så varför står jag ut med det? Egentligen? För att jag älskar honom? Njae inte längre eller just nu är jag bara riktigt sur, men annars? Ja varför vet jag inte. Tyvärr men jag vet inte.

Nu är det som folkkallar botten verkligen nådd jag är så färdig med dig så det finns inte, din egocentriska, självupptagna, snedvridna uppfattning om dig själv. Faktum är att jag har fått nog av dig.
Du har varit hemma hur länge? 48 timmar? Och har redan fått mig att resa ragg och spy, spotta och fräsa över dig och din idioti.
Just nu känner jag att om du så mycket som hör av dig till mig just nu så kommer jag ringa upp dig och vråla i ditt öra att nu ätr det fan slut mellan oss två för gott för ärligt talat så finns det inte så mycket mellan oss iallafall och jag tror nog det är dags för mig att bli singel igen. För din reaktion angående farsan var inte riktigt det jag ville ha utav dig.
"Jaha?" Slötittar vidare på Conan O¨Brian (inget fel på honom han är en av de få talkshow killarna jag faktiskt finner rolig) och jag ringer min mor för att få snacka av mig, du sneglar på mig i ögonvrån och fortsätter glo på tv. Du hör hela konversationen men du bryr dig inte ens om att fråga, att ens FRÅGA, hur det är med mig och hur det känns.
Du vet vad han har gjort inte bara mot mig utan mot hela min familj, du vet hur han smulade sönder den centimeter för centimeter med sitt missbruk och vilka vrak vi var efter att vi kom loss efter ÅR av tvister.
Ändå kan du inte ens fråga mig hur det är? Hur jag mår? Du var mer intresserad av att köra in kuken i mig och sen glo på tv än kolla hur jag hade det?
Nej jag har fått nog nu, jag mår piss, kommer supa mig full ikväll men kommer må bättre efter det. Skiter i om det blir alkolistvarning eller ej, jag behöver något som får mig att glömma och då kommer alcoholen före de andra alternativen jag har till hands. Orkar inte torka blodfläckar och orkar inte ligga däckad ett par dagar.
Så därför verkade alcohol som ett bra val, men ska iväg imorgon så kommer nog få tala in ett meddelande om att jag inte kan komma.
Men nu så ska jag sitta och trösta mig själv med alcohol och skräckfilmer och Cleo och sluta svara i telefon över huvudtaget när du ringer mig, eller smsar dina jävla "julkorv's"skämt. Fattar du inte att jag iallafall trodde att det handlade om mer än det? Men nej, du sa det mest klockrena igår. "Jag har ju vant mig vid sex nu" och det var väl därför du blev så sur över att inte kunna titta förbi.
Men skit i det nu för jag vill inte älta är trött på att gå runt och vara förbannad. Men om det är så ni ser mig så fine, fortsätt med det synsättet men inte i min närhet tack.

**Uppdatering**

Har just sett filmen "letters from Iwo Shiwa" med pojken och det gick väl sådär egentligen, jättefin film men jag mår pissigt värre, snorig, huvudvärk och illamående så får se hur de blir imorgon. Lördag äger dock ska iväg och se "i taket lyser stjärnorna" med.. Fan har inget smeknamn på honom menmen det blir roligt iallafall :)

Ibland undrar man varför en gör vissa saker. Som pojken. Varför är jag ihop med en kille som får mig att flyga fram men som inte har en framtid att ge mig? För att man älskar personen och inte bryr sig om att man kommer få hjärtesorg efteråt? Att man kommer stå där med hjärtat krossat i miljoner bitar utspridda som vassa glasskärvor runt ens fötter, spelar det ingen roll?
Förmodligen är det här varför man säger att kärleken är  blind, eller att det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte älska alls. För det stämmer. Skulle inte vilja missa en sekund av tiden med honom, inte ett enda ögonblick. Men det är kanske lika bra att ta dagarna som de kommer och hoppas på det bästa. Men sanningen är den att det inte är rätt att man faller i gråt varje gång man haft sex med honom.
Eller det faktum att jag inte kan sluta jämnföra honom med en annan kille som lider av viktnojja och som får mig att komma utan att ens göra något speciellt. Att han är så bra att man mår illa.
Det värsta är att skuldkänslorna inte lämnar någon ro inom mig. Jag hatar mig själv för vad jag gjorde mot honom och vad jag gjorde mot mig själv. Men nu ska jag sova vi ska förbi systemet imorgon och sen ska jag kanske träffa Mickey som behöver snacka av sig om sin pojkvän. Ibland undrar man varför tjejer är så korkade som vi faktiskt är som stannar när det egnetligen inte finns någon som helst orsak till att göra det? Idiotiskt är vad det är att stanna med den typen av kille. Sjukt.
I should know shouldn't I?

Jag hade hoppats på att kunna gräva ner stridsyxan men hon nekar verkligen hårdnackat till det! Jag blir bara frustrerad och tänker: "Men skit i det då din jävla subba" och muttrar svordommar (Inte om dig Bacon) för att hon är så jävla envis.
Hur många gånger ska jag behöva säga att även om jag vill komma och hjälpa så tar det för det första tre timmar och för det andra så har jag obligationer att avlägga kissprov och lämna blodprover! Och skriva kontrakt, prata med sockontakten, fylla i alla papper inför flytten, ringa veterinär eftersom Cleo hostar så fort hon äter torrfoder, och dessutom försöka hitta en transportbur jag har råd med!
Förstå snälla mamma att du verkligen inte är min första prioritering! Jag har inte tid att träffa bacon, jag sover fyra timmar per natt och jag är rastlös och olustig till mods för alla jävla nålar de tvingar in i min hud! Så snälla förstå att allt inte kretsar kring dig!
Jag är ledsen att jag inte skrev namnet på julkorten! Det är jag verkligen! Men å andra sidan så se det ur min synvinkel, jag har inte den tiden och om min bror slipper (som dessutom kan ta pendeln och tjäna en timme i resväg) så borde jag också komma undan det åtminstone ETT år!
Men nej du blir arg och vägrar svara när man skriver eller ringer, då undrar man ju bara lite för sig själv, hur kommer det påverka julafton om du ska gå runt och sura? Trodde du var en mogen människa, att du vuxit men jag hade tydligen vääldigt fel på den punkten.
Kanske är bäst att inte ha så mycket med dig att göra trots allt. Våran relation kanske ska läggas på is tills jag känner att jag orkar med dig igen. Möjligen den bästa lösningen.
Imorgon ska jag dessutom betala in handpenningen på Sandra så jag kan få handla sakerna till henne som jag valt ut! En jättesöt reflexsele har jag valt att köpa, grått med hundben av reflexmaterial! Och matchande halsband och koppel såklart ;)
Och så ska jag till Ikea och köpta saker till henne! Kommer nästan vara roligare att handla sakerna till henne än att köpa själva henne! Riktigt kul dock att kolla på "Smycken för din hund" och även "Hundkläder"! Har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv! Snacka om att folk är galna, det är inte längre en hund ju! Det är något annat som ska ha "äkta sötvattenspärlor och venidianskt spets" runt halsen och som dessutom kostar mer än själva hunden! Det är jättekul att titta på sakerna och undra vem det var som kommit på allt skit som finns.
Nu ska jag vidare och beställa hem lite saker (blivit lat nu när jag hittat allt man vill ha via internet) och kolla efter hundtäcken också!

Varför ljög jag för henne? Varför sa jag bara inte sanningen? För att jag själv vet att hon inte skulle tro mig kanske? Kanske för att det egentligen inte spelar någon som helst roll?
För att jag kommer bli tvungen att förklara för alla imorgon iallafall så det spelar ingen roll hur man än vrider och vänder på det? För att jag inte vill oroa henne eller helt enkelt bara för att det som oroar mig är att det kan rucka på våran vapenvila. Sanningen kom sist, som allt som lämnar min mun. Sist kommer alltid sanningen. Trots det har man bevis på det, men vilket bevis finns på att jag inte ramlat/gått in i en dörr/gjort det själv? Det är som att få salt i redan öppna sår. 
"Vem skulle tro dig när du är så ivrig att skära dig i handlederna?"
Ja vem skulle tro mig? Ingen så det är bara att hitta på en ursäkt till mitt utseende och fixa presenten till Bacon omgående.
Men först av allt måste jag fixa festen på måndag. Allt som ska fixas, allt som ska handals och göras driver mig till vansinne, för något måste gå fel, någonstans.
Frågan är bara vad som kommer gå åt skogen, och det är bara fyra dagar kvar nu att det ska gå åt skogen på, vilket skräms något förbenat.
Menmen, jag ska hålla andan och hoppas på att det kommer gå bra, och går det bra kan jag andas ut.
Men inte först då.

What am I suppose to do
When the best part of me was always you and
What am I suppose to say
When I'm all choked up and your okay and
I'm falling to pieces, yeah
I'm falling to pieces
 ´Couse when a heart breaks it doesn't break even.

Im all choked up är det minsta man kan säga. Jag satt med kortet i min hand i nästan en timme och önskade att jag bara kunde slänga det, men jag kan inte göra det.
En del av mig är fortfarande den lilla rädda flickan som höll för öronen när höjda röster hördes och ljudet av knytnävar som landar i mjukt hull höll henne vaken. Den lilla flickan kommer nog aldrig att försvinna men det är lugnt för mig, jag välkomnar tanken på att en del av mig kommer finnas kvar oavsett vad som händer.
Även om jag hatar den lilla flickan för att hon gör mig feg, hon får mig att rycka till vid minsta lilla ljud och skrämt se mig om över axeln. Hatar henne för att hennes nemesis är den tappra flickan som tiger och står ut, kämpar sig igenom med alla möjliga medel så att hon slipper tänka. Hon slåss istället för att vika sig, och sårar folk när hon går berserk. Och i allt detta mod så har hon glömt bort att vara rädd om sig själv så hon skadar sig själv medvetet för att komma först till det, om hon sårar sig själv så kan ingen annan göra det innan henne, hon kan härda ut det också bara hon blir van vid smärtan.
Ingen av dessa flickor är den kvinna jag är idag, men de ligger kvar i bakhuvudet, kräver uppmärksamhet och bekräftelse. De kommer upp till ytan ibland när jag kommer med mina irrationella ilskeutbrott.
Men båda är den jag är.
Jag önskar att jag visste hur jag skulle kunna sluta älska dig, jag vill inte känna något alls för dig, men jag vet inte hur jag ska förmå mina känslor att sluta existera. Det går inte att bara stänga ner det med en knapptryckning. Så hur gör man?
Jag vet inte, men jag har de bästa hjälpmedel man kan ha, min bästa vän Bacon och min bortskämda katt Cleopatra som är i så stort behov av sällskap och bekräftelse att självaste paris hilton kommer i skymundan.
Jag äkskar henne.

Jag trodde alltid att musik skulle få en att må bättre, men idag har varit en dag som jag inte vill vara med om någonsin mer. Kastad mellan hopp och förtvivlan, tvivel och tro. Nej jag vill inte uppleva skiten igen.
Klädde mig snyggt, kollade upp synundersökning, knarkade musik och fixade mig så jag såg snygg ut på utsidan åtminstone.
Kontorskjol, leggins, benvärmare och högklackat, håret i en svinrygg som tog evigheter, glasögonen på, sminkad med allt jag hade hemma, svart polotröja och silver örhängen. Ändå kändes det tomt i mig, en värkande tomhet som kom sig av drömmen jag drömde.
Den baserade sig lite på Frontier(s) och handlade om mig och Bacon. Vi var slavar fastkedjade i varandra och inlåsta i underjordiska gångar medan galna kanibalfamiljen tvingade oss att bygga ut deras bunker.
Med lite slisk och rövslickeri fick jag maten att drygas ut åt de andra, och sen så fick jag till det så att jag fick dem att fly, med priset av mitt eget liv. Men hon klarade sig inte. De dödade henne. Och jag vaknade upp med tårarna rinnande längst kinderna och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det var hemskt att känna så.
Musiken har inte heller hjälpt jag kan inte sluta tänka på det sista jag drömde. Hur hon kom springandes emot mig och hur de sköt ner henne, och hur jag senare satt i det smutsiga, rostiga badrummet och lät mitt egna blod glida ut över kaklet som var spräckt och fläckat.
Känslan av tyst acceptans molnar inom mig och jag vill inget hellre än att genomföra det. Kanske beror det på smärtan som jag inte blir av med. Kanske beror det på livet i allmänhet.
Kanske beror det tillochmed på dig? Kanske. För mycket kanske.
Eftersom jag går på maxdos på medicinen så kan jag inte må dålig, det är inte okej, för jag har allt jag kan önska mig. Så vad är det som saknas? Vad är det som fattas mig när jag inte blir bättre? Ärligt talat så vill jag inte fortsätta i den här smoggen som jag går runt i varje dag, den gråa dimman som suger ut varenda färg, varenda känsla ur allt runt mig. Jag mår inte bra och jag vet inte varför, jag har ingen som helst rätt att må dåligt. Så varför släpper det inte?
Även Cleo verkar reagera på mitt känsloläge, hon vägrar lämna mig ensam, hon satt inne i duschen med mig och såg på mig, även om hon blev blöt så stannade hon kvar.
Utan henne vet jag itne vad jag skulle göra.
Men en sak är jag dock säker på. Jag måste lätta på trycket på det enda sättet jag vet hur man gör. Och jag vet att jag kommer få pojken på mig men det skiter jag i han kan dra åt helvete liksom alla andra som inte fattar. Imorgon ska jag köpa en flaska vodka och sitta hemma och bara tycka synd om mig själv. Det blir en skön avkoppling kanske kan jag även gräva mig upp ur mitt hål om jag bara låter mig deppa ihop rejält. Kanske inte stiga upp sängen förens jag ska jobba på måndag. Kanske hjälper det? Kanske. Jag hatar det ordet.

Wihou!  Var hos läkaren imorse och tog massa prover, var ju bara promt tvungen att få en av mina hostattacker då, det kallar jag verkligen bra timing! Så nu är han jättesur på mig. Konstigt? Nej inte riktigt, fick mig en rejäl skopa av ovett när han såg att det kom blod också, med orden att jag borde sökt hjälp tidigare, borde ha sagt något, kommit tillbaka när antibiotikan inte fungerade etc etc.
Kan till viss del hålla med om att det är fel av mig att inte säga något men ärlighet varar längst säger dem ju och då måste jag bara fråga: "Skulle det spelat någon roll?"
Fick genomgå ytterligare en skicktrönken och fick med mig smärtstillande hem, och på det ska jag dricka en asvidrig hostmedicin som ska hjälpa mig med hostan. Dessutom, på allt skit som han ger mig och alla krav han ställer på mig säger doktor "jag är underbar och älskad av alla för jag är så jävla bra på det jag gör" att jag ska sluta röka. As if liksom, trodde han börjat förstå att jag inte tar order från någon, hade han gett mig ett förslag om att jag kanske borde sluta så hade jag kanske gått med på det, men som det är nu? Aldrig i livet. Den som Beordrar mig att göra något borde vid detta laget veta om att jag sprakar backut så hårt jag bara kan vid dessa tillfällen.
Så fick man dropp i armen, igen, just det DROPP! Koksaltlösning samtidigt som han skrev ut remiss om ultraljud på mina njurar, vilket ledde till att jag fick dricka så mycket vatten att jag mådde fysiskt illa, sitta och lyssna på det lilla akvariet i väntrummet tills jag trodde jag skulle kissa på mig, bli röntgad och sen sitta i tre timmar och vänta på att droppet skulle bli klart, att han skulle få prata med sin partner om röntgenbilderna och komma fram med en lösning. Så förutom att jag har ett stort blåmärke på högra handryggen där idioten satte droppet som kommer synas på måndag på jobbet! Så höll han kvar mig på vårdcentralen efter att jag åkt med SJUKTRANSPORT till Vällingby fram och tillbaka!
Så undrar han varför jag inte kommer till honom när jag mår dåligt?
Shit ärligt, min käre lilla doktor, ta det lugnt, jag mår helt okej. Jag har haft mer smärta och jag har mått sämre än såhär och det är inte så farligt som du utmålar det! För fuck sake! Jag kommer inte sluta röka, dricka eller käka tabletter för att du BEORDRAR mig att sluta! Haja läget liksom..
Men ska dra ner på det, som du själv säger så är det kanske inte de bästa proverna, och för första gången någonsin var mitt blodtryck åt helvete för högt, så det är väl en indikation på att jag kanske ska ta det lite lugnare men aldrig i livet att jag åker till SÖS för att du vill kolla upp varför provsvaren såg ut som de gjorde! Glöm det! Jag tänker för det första inte hamna på sjukhus igen, aldrig någonsin om det inte är så att jag faktiskt är döende och det enda som hjälper är just sjukhus, och jag tänker definitivt inte hamna på SÖS av alla jävla ställen!
Visst jag har återigen dåliga levervärden i samband med dåligt blodtryck, smärta och yrsel samt att jag får hostattacker och hostar lite blod, men vadfan jag har haft så innan och de hittar inte något fel på mig!
Låt mig få vara en hypokondriker i fred i mitt egna hem, jag skiter i vad du tror om mig, jag vill inte in igen, förstå min synpunkt!
Jag vill inte leva på dropp, jag vill inte ligga i den där jävla sjukhussängen igen och speciellt inte med de kläderna! Jag vill inte återkomma till en atmosfär som får mig att må psykiskt dåligt när jag har nog med problem som det är! Och hur fan ska jag sköta min medicinering hade du tänkt? Ärligt? Tror du de kommer punga upp med det utan omnejd? Tror inte det vännen..
Åh, jag blir så frustrerad och arg och förbannad när jag hör dig, jag kan inte fatta att du inte kan se det från min synpunkt!
Och tack vare det där jävla droppet så kliar det som fan på min hand, det gör ont efter alla jävla blodprov och ja jag är sur, grinig och allmänt fittig men fuck you, you made me like this!
Missionens egna lilla ängel var förbi mig idag, läkaren hade pratat med henne och hon var inte alls glad på mig, känns ju bra att veta att hon missade konferansen bara för att lilla jag inte mår bra, eller som läkaren tydligen sa: "Är för dum för att se sitt eget bästa!" Så det blev snack om inläggning, om inte på Sös så på Lindegården och jag nekade blank till allt som hon erbjöd, jag vill inte och jag tänker inte heller gå med på det, ledsen men jag kan inte gå med på den skiten.
Dessutom så kan jag inte prata med någon om det för att mormor och morfar skulle börja oroa sig, morfar  är dålig, mormors ögon har blivit sämre trots operationerna och de är allmänt oroliga för min hälsa, som mormor sa: "Du ser rätt sliten ut."
Morsan kan jag inte prata med över huvud taget, inte om det för jag vet vad jag kommer få för svar, och brorsan.. Ja brorsan är brorsan och det är lika så bra att inte blanda ihop våra liv mer än vi redan gjort.
Så vem finns det kvar då? Missionen? Som hävdar att sjukhus kanske skulle vara en bra idé eftersom jag fick hem 30 starkt smärtstillande tabletter och som hävdar att det är "allvarligt" det här. Som om det är så jävla allvarligt? Nej jag har haft samma sympton förut och utan att de hittat något fel, jag åkte in och ut på sjukhus, jag missade min studentfest pga av det och fan så heller om jag tänker göra om misstaget att åka in för detta problem igen. Aldrig i livet.
Ja jag vet om att jag är ovanligt bitter idag, men jag är sjukt trött, jag mår konstant illa, och jag har blött näsblod till och från hela dagen, så jag har rätt att vara grumpy.
Det enda positiva är väl det att jag köpt kattmat som i blötfoder till Cleo, hon är så bortskämd som bara hon kan vara och hon trivs med det även om vi två inte kommer så bra överrens alltid, så är hon min stora tröst. Och största orsaken till varför jag inte vill till sjukan. Det och det faktum att jag, om sanningen ska fram, ser på mig själv med skräckblandad förtjustning. Kanske är det seriöst, läkaren ville ju inte skriva ut tabletterna från början pga att tabletterna jag äter på daglig basis tar på lever och njurar som det är, men han hade inte så mycket val. Jag kan vara ganska elak och påtvingande när jag sätter den sidan till.
Sen att jag fick den smärtstillande tabletten som jag önskade mig har väl att göra med att jag inte ville ha något som inte fungerade. Så fick man återigen morfinhostmedicin som ska dämpa och hjälpa mig att andas lättare, samt läka lungorna som tydligen (hans ord inte mina) inte mår så bra. Konstigt med tanke på att man röker som en borstbindare..
nej jag pallar fan inte med att skriva mer jag är bara så jävla bitter. Kanske ska dansa bugg för att skingra skräcken, för även om jag inte har något emot att dö, faktiskt så skulle jag se fram emot det, så är det ganska skrämmande att läkaren tar det så pass seriöst och lägger sån vikt vid vad jag anser är petitesser.
 

I don't know, where I sleep tonight, you say you can do without me, go ahead and try to live without me.
Livet är fullt av överraskningar, och en av dem är väl det att jag är kär igen, och att han inte vill lämna mig, han gav mig saker som visade att han faktiskt bryr sig, jag menar vem skulle gå och köpa en flaska vin som jag pratat om att jag gillar vid våran första dejt till mig om inte han? Och fixa en ordentlig kattsandlåda, som kostar en hel del, och sen två spadar eftersom han inte visste vad jag skulle föredra, plast eller metall. Och det enbart för att jag klagar på att man får rensa lådan tre gånger om dagen och det skvätter över allt, och han fixar en låda med lock?
Jag är verkligen som folk skulle säga: "In deep shit."
Så han drog hem idag för att jobba, han har sovit här i nästan fyra nätter i sträck, han har träffat alla mina släktingar och alla de som är viktiga för mig utan att protestera, han skojar med en  ganska allvarlig grund om att fria till mig men att om det skulle vara så att han skulle det så skulle han göra det med en nyckelring.
Och så vill han inte pressa mig så han skämtar bort min rädsla att binda mig.
Och så låtsas han inte om att han hörde mig när jag försa mig om mina känslor till honom, och skojade med mig och pussade på mig för att jag ska känna mig bättre till mods. Han diskar, han låter mig ta en time out och han är den enda förutom  Bacon som jag kan göra en sak i sällskap med utan att det ingriper dem personligen.
Som idag så läste jag i två timmar, och han klagade inte, han gick och fixade mat så att jag skulle klara mig över helgen, sen säger han: "Vi kanske kan ses på söndag?"
Allt han gör får mig att bli mer och mer kär i honom och det skrämmer mig. Jag tror han förstod det idag, när han bad mig gå med honom till tunnelbanan. "Vi kan ta det så lugnt som du vill."
Sen försvann han, och jag står kvar med tårar i ögonen och undrar varför allt ska vara så komplicerat. Genom hela denna grej med Dennis har han stöttat mig och gett mig tröst på ett sätt som jag inte trodde var möjligt, han ger mig så mycket men jag är så skadad från tidigare förhållande så jag vet inte om jag kan klara av att vara med honom på full tid som jag kanske är skyldig honom.
Kanske är det som händer mellan oss en bra sak, kanske kommer vi klara oss, men jag tror att jag måste ta mig själv i kragen och se till att jag inte förstör det här. Och att jag slutar utnyttja mina skills i sängen för att locka bort honom från heta, laddade ämnen som vad han känner för mig.
Jag vill inte veta, jag vill verkligen inte det. Jag vill vara självgående, må bra och inte få det att verka som om jag är helt handikappad, vilket är just vad jag är. Men det behöver väl inte han veta? Eller?
Kanske är det en av de saker som folk gillar hos mig, det faktum att jag inte kan ta hand om m ig själv?
Men nog om det jag måste skärpa mig, jag måste ta mig själv i kragen och sluta må dåligt. Måste ta hand om mig själv på fler sätt än att schampoonera in mig med dyr jordgubbsdoftande schampoo och missbruka dofter, kanske en dag så går det vägen.
Just nu är jag bara förvirrad, med hål i tanden och skinnflått hjärta. Jag undrar hur mkt man kan ta utan att man råkar illa ut. Hur mycket man orkar. Jag borde inte må så här dåligt, vad fan är det för fel på mig? Varför kan jag inte må bra?

That im sorry.
Jag önskar att jag kunde ta tillbaka det som jag tänker, alla känslor som bubblar i mig om hur jag hatar det du gjort, hur arg du gjorde mig för det du gjorde. Men jag vet att det inte fungerar så, jag vet att man inte ska prata illa om de döda men jag kan inte sluta vara arg på dig.
Vad har jag av alla människor för rätt att kritisera dig? Egentligen vad har jag för rätt att göra det när jag gjorde samma sak själv? Jo, enligt mig själv så kommer jag aldrig någonsin att sätta mig i en bil och köra påverkad. Aldrig.
Men antar att din mamma kanske inte är helt ute och cyklar när hon anklagar mig för att ha orsakat det. Kanske behöver hon någon att skylla på? Förmodligen.
Så därför kommer jag inte komma till din begravning lika säkert som jag inte gick på CancerMickes eller Robins. Eller min gammelfarmors. För att jag är feg, och en begravning är slutet på mer än ett sätt. Och jag vill inte ha det så, jag vill inte att mitt sista minne ska vara en kista som sänks ner i jorden.
Mickes gick jag inte på av den enkla andledningen att jag inte klarade av det känslomässigt, hur stora är oddsen att tillfriskna från leukemi för att sedan dö av en hjärntumör? Ärligt, det kallas ironi, och jag har inget att säga eller göra för att kunna ta farväl på det sätt jag kanske borde.
Jag kan inte se hur det är när man ska säga farväl till en stängd kista, eller ens en öppen. Att ha den bilden som sista minne är inte det jag vill eller ens behöver.
Är jag feg? Ja kanske det. Men jag står för det, döden skrämmer mig och ju mer jag träffar på den desto mer värdelöst låter det hela, konceptet som vi själva pålagt den.
Kanske är det så att man kanske borde ha en cermoni, kanske är det lättare för andra att säga hejdå till den avlidne på det sättet, men jag kan inte.
Och bara för att jag inte vill vara sur på honom så överför jag ilskan på Bacon. Jag skulle på hans begravning men det var viktigare med stallets halloweenfest, för det är så mkt viktigare, så hon kunde inte be Mikko eller någon annan ta hästen den dagen. Och det gjorde mig arg, för jag anser att det är en felprioritering. Iallafall vart jag arg igår, men idag är jag bara glad. För jag kommer inte gå till hans begravning i stallkläder och stinka häst, aldrig i livet. Så då har jag en ursäkt att inte gå, det är underbart.
Fast ändå hemskt. Är arg på henne idag för att hon inte kunde fixa ersättare men inte så mycket för handlingen i sig utan bara symboliken. Jag behöver någon att vara arg på, någon som inte är död. Och då är hon det bästa valet just nu för jag vet att hon kommer förstå.
Sen kanske det är ett sätt för mig att ta ut de känslor som bubblar i mig för allt som hänt på senaste tiden, och att jag kan relatera till hans mamma som skyller allt på mig. Kanske är det mitt sätt att bearbeta sorgen. Just nu känns det bara som en sak jag behöver få göra, vara arg på honom, även om jag egentligen inte har någon rätt och definitivt vara arg på Bacon eftersom hon inte är här och får min ilska över sig.
Jag ber om ursäkt för det, jag vill inte vara arg, men jag kan inte ta skuldkänslorna som kommer om jag skulle vara arg på honom.
Fick ett mail av hans lillebror idag, från hans anteckningar från åttan, det stod om oss. Han nämnde mig som en av sina närmsta vänner. Det fick mig att gråta. Samt det hans lillebror sa om att hans mamma inte menad det hon sa, att hon bara var väldigt ledsen och behövde en syndabock.
Jag förstår det, det gör jag verkligen. Men vart lämnar det mig?
Även om han bad mig komma så går jag inte, åker ut till hästen och tar mig en funderare. En som går in på djupet. Dessutom tror jag det är bra för mig att göra det som jag är van vid att göra. Men jag tänker inte ta honom på min födelsedag. Det är en sak som jag inte tänker ställa upp på, jag vill vara fri den dagen eftersom jag vill hitta på något roligare.
Jag ska jobba och så men ändå, det är min födelsedag, jag blir gammal. Och behöver tänka över saker och ting.
Fan vad jag hatar honom. Fan vad skyldig jag känner mig för det.

Känns inte normalt alls. Det är så jävla fel så det går inte att beskriva. Det är först nu jag kan relatera till alla runt mig angående hur man känner när någon ma bryr sig om och känt länge helt plötsligt inte är kvar i livet. Fick ett samtal igår om att Dennis inte skulle klara sig, det var hans lillebror som läst hans "dagbok" och hittat mitt gamla nummer, och efter mycket om och men så fick han tag i mig, på jobbet av alla ställen. Det är begravning på lördag och jag tänker nog gå, bara för att hans lillebror bad mig. Som han sa: "Jag tror det skulle betyda en hel del för honom om du kom." Men jag vill inte gå, jag vill inte veta bara låtsas att det inte har hänt, att han fortfarande lever någonstans och mår bra. Inte att han slutade som han gjorde, för det han gjorde.
Trodde aldrig jag skulle säga detta men fan vad sviken jag känner mig, för ett att han inte kom till mig när han mådde dåligt, jag menar vi var så jävla tajta hela högstadiet och nu så sätter han sig i en bil när han är både hög och full och kör ihjäl sig med flit?
Och det är hemskt att efter att ha varit närmare varandra än jag och min bror så tar han livet av sig och jag får inget veta om det inte vare för en slump? Shit det svider verkligen, och om jag ska vara ärlig tror jag inte jag vill gå på begravningen, jag vill inte säga farväl. Kanske är det bättre att minnas honom som han var då? Minnas killen med grön och röd tuppkam och piercings, den första jag lärde känna med dessa saker?
Minnas hur vi skolkade tillsammans, satte oss på tuben och skrattade åt allt och ingenting. Hur han hjälpte mig med geografin och hur vi hittade på sånger tillsammans.
Kanske ska man behålla den bilden och tro på att någonstans så finns det någon som bryr sig, någon som mins honom med kärlek. Kanske kan jag vara den personen. Om ett tag när jag inte är så arg så kanske det kan vara jag?
Just nu känner jag mig bara så tom innombords, jag vet om att han hade problem, han åkte in på ungdomsanstalt när jag blev ihop med Carols. Sen så bodde han i ett kollektiv utanför Farsta för knarkare och då hade jag chansen. Varför hälsade jag inte på honom oftare? Varför berättade jag inte om det för någon? För att jag skämdes? För att han var allt det som jag hade kunnat bli om det gått mer åt helvete än det gjorde? För att han är allt som jag varit?
Kanske är det vad jag behöver för att förstå hur det känns att bli ensam kvar, bli sviken på ett sådant sätt som han gjorde? Jag satt mitt emot hans lillebror och såg sorgen som stod etsad över hela  hans ansikte och jag kunde inte låta bli att fråga honom vad jag har för rätt att komma på hans begravning, jag har inte träffat honom på två och ett halvt år.
Det var då som jag insåg hur självisk jag varit. J sa helt enkelt: "För att han pratade ofta om tiden med dig."  Och jag kan inte låta bli att känna mig skyldig, om jag bara hade funnits där för honom, om jag bara hade kunnat sagt vad jag kände för honom, för oss. Sagt att han var en underbar vän man alltid kunde messa och alltid så fick man sms från honom när man minst anade det, när man nästan glömt bort hans existens. "Tjena hopp din gamla galosch" som han alltid skrev som inledning.
Fan vad jag ångrar att vi inte var närmare än vad vi var, jag ångrar att jag försvann och tonade bort. Jag ångrar att jag inte försökte mer, bara att se honom hög fick mig att resa ragg och gå, kanske hade det gjort en skillnad om jag stannat och försökt övertala honom att lägga ner skiten?
Men jag vet att inget jag sagt eller gjort skulle ha ändrat på honom, och skulle det ha gjort det så skulle det inte vara den Dennis som jag minns. Dennis N. Rest in Peace, jag hoppas du hittade din kittel med guld, även om det inte är i detta livet.
Och jag hoppas du inte anklagade dina föräldrar för det som hänt, även om de har en del i det hela. Kanske är det så vi instabila ungdommar gör, vi skyller ifrån oss på våra föräldrar, det är lättare än att se våra egna fel och brister.
Men oavsett vad som händer kommer jag minnas dig som du var när vi åkte tuben tillsammans, med vodka och cola i ryggsäckarna och geografiboken på sätet brevid.
Jag kommer minnas dig från den sista sommaren vi var tillsammans, och hur jag inte ville bli brun. Hur du retade mig för det. Ja det ska jag, jag ska försöka minnas de goda tiderna även om det är svårt.

Your reality is my chaos. And I hate you for it. So now Im gonna build me a castle of dreams, way up in the sky, and watch the purple skys fall over me. As I wait for you, I shall no longer swallow the sound of my screaming. My breakdown is your pleasure. Oh how I long for a longtime night sleeping without any fears.
But you are here, and make screams of lullybyes.
So I watch the sky, and behold the stars above me, as it all comes crashing down on me.

Jag är så ledsen, jag är verkligen det. Hade sett fram emot denna dag så himla mycket, jag hade lovat att ställa upp när hon behövde mig och hjälpa henne så mycket jag bara kunde. Men som alltid så förvandlas mina löften till henne till grus, de håller aldrig, av en eller annan orsak. Varför har jag ingen aning om förutom att jag vill mer än vad jag kan. Denna vecka har jag så mycket möten och skit att jag inte vet in eller ut, jag måste fixa så många saker att jag blir smått galen på mig själv. Samtidigt som jag inte har mat alls hemma och inte heller orkar handla, för jag vet att det bara är onödigt. Jag menar, varför ska jag göra det? Jag åker ändå ut snart som jag beter mig.
Så nu har jag ett möte idag (som jag inte ens viste om att jag hade) och R-F från missionen ringer mig. "Du kommer väl ihåg att du har möte idag?" Eh nej det gjorde jag inte, varför just idag? Varför sa inte du något igår? Då hade jag kunnat skjuta upp mötet! För jag visste inte om att jag hade det jag hade ju lovat att följa med, och jag såg fram emot det! Det är som om allt jag försöker göra bara går åt helvete hela tiden, för att jag vill göra för mycket på för kort tid.
Kanske är det meningen att allt ska gå åt helvete för mig så jag får tid på mig att tänka ut vad det är som jag verkligen vill göra med mitt liv? Jag vet inte, det jag vet är att jag inte har minsta lilla rätt att klaga på att hon aldrig håller sina löften eftersom jag är lika dan själv, jag håller inte mina löften till henne. Jag hade verkligen planerat att få följa med dit, jag skolkade från jobbet för att hänga med, så jag slapp komma med ursäkter om varför jag inte kunde gå när jag ska utan måste smita iväg tidigare, men inte gör det något när jag inte räknat med allt annat som kommit ivägen!
Fan fan fan. Jag hatar mig själv och det faktum att jag inte kan planera in något alls för tillfället. Hatar det faktum att jag inte klarar av att sköta mig själv ens för en dag! Herregud hur lyckas man fucka up allt så jävligt som jag gör!? Hur orkar man fortsätta planera när det ändå inte går vägen!? Herregud!
Dessutom är jag riktigt sur på R-F för att hon ser till att jag har mindre att röra mig med än vad jag brukar. Det suger.
Så vad ska jag göra idag då? Ska åka till Vällingby och handla lite mat på Lidl. Bara så jag klarar mig till nästa vecka och kan åka med R-F till Willys eller något annat billigt ställe, men jag antar att det blir som ikea, det skjuts hela tiden på framtiden tills jag inte har tålamod att vänta längre och tar saken i egna händer.
Jag är så besviken på boendet och framför allt på mig själv.

You speak to me
I know this will be temporary
You ask to leave,
but I can tell you that I've had enough

I can't take it
This welcome is gone and
I've waited long enough to make it
and if you're so strong
you might as well just do it alone
And I'll watch you go

Step up to me
I know that you've got something buried
I'll set you free
You set conditions, but I've had enough

I can't take it
This welcome is gone and
I've waited long enough to make it
and if you're so strong
you might as well just do it alone
And I'll watch you go

Come back home, won't you come back home?
You step in line, you got a lot to prove
It comes and goes
Yeah, it comes and goes
A step in time, yeah it's a lot to move
I know this will be temporary
I know this will be temporary
I know this will be, but I've had enough

I can't take it
This welcome is gone and
I've waited long enough to make it
and if you're so strong
you might as well just do it alone
And I'll watch you go

I can't take it
This welcome is gone and
I've waited long enough to make it
and if you're so strong
you might as well just do it alone
And I'll watch you go

Jag hatar er ni som sitter där i era små kontor och räknar med hjälp av kalkyltor hur folks liv ska bli, hur man ska leva för att ni inte ska punga ut med mer pengar än nödvändigt. Jag hatar er så mycket att jag mår illa just nu, har inte känt ett sånt glödvitt raseri någonsin, inte ens mot min far! Då kanske ni förstår hur arg jag är, eller åtminstone har ett humm om det.
Fan ta alla er som sitter där och tror ni vet vad som är bäst på en efter att ha studerat diagram, som slår dövörat till när det gäller individen, ni ser statistiken, vad som behövs göras och hur ni kommer undan lättast. Fan vad jag hatar er. Jag mår fyiskt illa av den vrede ni väckt inom mig.
Jag var tvungen att gå ifrån mötet idag. Bara lämna rummet, gick in på toan, satte på vattnet för fullt och sjönk ihop på golvet, grät så jag fick kramp, så att det enda som hördes var mina ojämna andetag som fläckade kaklet med sin immiga spegelbild. Det känns skönt att veta vad ett människoliv är värt för er. Det är underbart att förstå hur ni ser på mig, på alla andra som är i samma sits som jag.
Det är betryggande att inte ens i Sverige så kommer människovärdet före pengavärdet. Det är verkligen upplyftande!
Mår så sjukt illa av ilskan som bara kokar i mig, hade sönder micron bara för att jag är arg, jag måste få utlopp för min ilska utan att ha sönder saker. Men hur ska jag då göra?
Fan vad jag hatar er allihopa! Jag LITADE på dig! Och jag gör det fortfarande för du ser hur det egentligen är, vad som döljer sig under min likgiltiga fasad, du såg det rädda lilla barnet som inte vågar lita på vuxna längre efter att ha blivit sviken så många gånger förrut. Ja det är sant att jag inte litar på någon annan än mig själv och att jag inte har något som helst förtroende för samhället, nu sitter jag här och får allt bekräftat igen, allt jag trodde skulle kunna gå har grusats, varför ska man behöva kämpa för ens rätt att existera?
Hulkar framför datorn och känner mig så jävla maktlös. I november åker jag ut, och jag hatar er för det. När ska jag få andas ut? När ska jag få slappna av och känna att jag kan klara det? När är det Min tur att faktiskt må bra?
Ego som jag är vill jag vara lycklig, jag vill känna hopp inför framtiden, men ni slår hela tiden undan benen för mig. Jag kan inte förstå vad jag har gjort som är så fel, så illa att jag ska straffas som jag gör..
Jag orkar inte med mer motgångar. Jag ger upp  nu. Rullar runt och spelar död, nu har jag nått gränsen för min kämparanda, jag orkar inte slåss för tomma löften, för saker som aldrig kommer inträffa. Jag orkar inte leva på luft.
Jag trodde det skulle ordna sig, jag trodde jag var på rätt väg, jag har fixat ett jobb, lägenhet och har en fungerande ekonomi, en krets som stöd som jag litar helt på, men så kommer du, "fiskkvinnan" och beslutar att jag pga mitt missbruk inte kan få bo som jag gör. Jag orkar inte med dig, jag hatar dig med varenda fiber i min kropp. Jag struntar i vad alla andra säger om dig, jag hatar dig.
Hur många gånger måste man falla för att kunna resa sig upp igen? Hur många gånger måste man ligga med ansiktet i marken innan det är okej att inte resa sig upp igen?
"Tänk inte mer på henne låt henne inte ta mer energi från dig." Den nionde oktober, den dagen avgörs allt, om jag stannar eller blir utslängd, allt beror på hur bra en person är på att snacka. En person som ska snacka så att min framtid inte inkluderar att jag hamnar på gatan, and guess what? Jag satsar hellre på de andra, de som ska övertalas. För det är ju bevisat, flera gånger om, att det inte kommer fungera. Det är Överbevisat ett antal gånger.
"En förälder älskar inte sitt barn om den inte slår den då och då." "Det är lätt, skaffa jobb, hoppa av plugget, du behöver inte gymnasiumutbildning! Ta jobb på MacDonalds vet ja!" "Ditt ärende har inte en hög prioritering eftersom det inte är så allvarligt."
Och så får vi inte glömma klassikern.
"Så, allt du behöver göra är att flytta hem igen."
"Om den där ungjäveln kommer över min tröskel så DÖDAR jag honom! Fan att jag kommer misslyckas nästa gång!"
*Forcerat skratt* "Men som du säger, det menar du inte." *ger ett menande ögonkast* "Så då kan vi avskriva.."
"Du ska vara på det klara med att jag menar vart enda ord av det.."
*Djup suck.* "Jaha, då antar jag att vi får lov att gräva i detta lite." *Ser irriterat på klockan och konstaterat att attans, hon får faktiskt lov att utföra sitt JÄVLA jobb den här gången.*
Fan. Hur många fler bevis behöver jag att det inte är individen som står i focus? Att det är pengarna och inte en enskild människas behov de tar hänsyn till? Jag är så jävla less. Less på att kämpa, less på att försöka få ta del i det samhälle jag faktiskt betalat för att ha. Jag undrar vart alla skattepengar tar vägen. Inte till de behövande iallafall.
Orkar ingenting. Borde kanske sätta stopp för det, jag är så trött på att vara nere, så trött på att jag aldrig kan sluta gråta, att jag aldrig kan känna mig trygg. För let's face it, det är lika bra att jag flyttar hem igen. För det kommer inte hända något till min fördel iallafall. Jag kommer bara släppas ner i det mörka hål jag gång på gång klättrat upp ur för att de ska slippa se mig.
Det som inte syns det finns inte. Var det inte så man sa? Syns inte, finns inte. Ronja Rövardotter.
Så jävla utled på allt som har med detta jävla fittliv att göra. Goda nyheter sprids snabbt heter det väl? C från Missionen ringde, hon pratade med mig ett tag eftersom hon hört vad som sagts. Allt jag kände var bara: 'Jaha? Why care?' Jag kommer ändå vara borta om en månad. Så varför lägga ner tid och energi? Det är så jävla onödigt. Ska fan ringa till Nadja imorgon och fråga vart hon vill ha mig, så jag kan ställa mig där redan nu, så jag slipper den här osäkerheten om vart jag hamnar.
"De goda nyheterna är iallafall att det är lag på att man inte får hamna på gatan i stockholm, *skrattar lätt* Eller, ja lagen gäller tills man fyller arton, sen får man bo på härbärge, men det är en annan sak, man har iallafall alltid tak över huvudet."
Men schizes! Fan vad uppmuntrande! Jag tror jag går och hänger mig nu. Om jag får vill säga, jag vet inte, vill du att jag ska sitta fint, räcka vacker tass eller något annat innan? Inte? Men vad bra, ursäkta mig då, kan du räcka mig repet?

Precis som förra gången. Bara det att nästa försök kommer inte vara just det, ett försök, nästa gång ska jag lyckas. Och eftersom min duktiga doktor sa att piller aldrig fungerar (eller som han sa ytterst sällan) så tänker jag ta till något annat, skära halsen av mig möjligen? Men det är så kladdigt.
Jag har iochförsig en bro alldeles utanför mitt hus. Men den är för låg. Och innan jag gör något tänker jag se till att mina självmordsbrev faktiskt kommer fram. Och inte hamnar i Mumins händer som förra gången. Konstigt. Jag är helt torr i ögonen, kanske har jag förlikat mig med framtiden?
Vad spelar det för roll egentligen?Jag är en bitterfitta som räds kärlek och åtagande lika mycket som Amerika räds Terroristerna. Jag kan inte och får inte bli kär. Aldrig igen. Så vad ska man göra? Jag ska åka till huset imorgon och se om de kan lägga in mig. Om inte. Ja då går jag till ungdomsmottagningen och ser om jag kan få testa mig, om det är negativt, då är det inget som hindrar mig längre. Jag har redan dödat en gång, jag kommer inte göra det igen.
Is there room for one more sad song?
Varför ska man alltid sitta i den här jävla sitsen? Gång på gång hamnar jag i samma position som jag kämpat mig ur. Ärligt talat vet jag inte hur mycket mer jag orkar. En del av mig vill bara lägga sig ner och spela död, en annan del vill ta beslut om mitt eget liv, min egen framtid. På det enda sätt jag vet. Självmord. Men är det okej? Nej. För jag är inte smart nog att lyckas, måste hitta ett sätt att ta kål på mig en gång för alla, utan att behöva hoppa framför ett tåg.
Eller en bil. Eller cyklist.
Men vad?
Jag orkar inte spåna, kommer det upp något så testar jag, om inte tänker jag sitta kvar i min lägenhet, växa fast i den här stolen och bara spy galla på alla som har mage att närma sig mig. För jag vill vara ifred, jag vill slicka mina sår i ensamhet. Kanske kan det få mig att orka resa mig upp igen för nästa rond. Klockan har ringt och jag har inte så mycket tid kvar att hämta mig på. Men jag måste. Eller gör jag verkligen det?

Imorgon kommer katten,jag längtar redan efter henne. Sällskapet och mysigheten med att inte behöva vara ensam. Typiskt tjejer att skaffa katt, jag vet, men jag gillar att de är självständiga, men ändå inte helt oberoende. Och jag gillar att även om det är mycket ansvar så är det inte så mycket att man inte kan få hjälp om det skulle behövas. Kollar just upp hur mycket det skulle kosta med alla vacciner och kastrering. Och har lagt ut ca 70 kronor till saker åt den, men inte en enda leksak ännu. Men det kommer det med. Jag lovar.
Pojken kom över igår och det var väl ganska mysigt, och guess what, han hjälpte till. Såg till att jag kom upp i morse också, det var ganska rart av honom, så Ryssen frågade om det var min pojke, och jag sa ja. Konstigt det kändes för vi är inte ett par, inte enligt mig, vi träffas ibland men inte så ofta. Men det raraste pojken gjorde var igår, han undrade om vi inte bara kunde mysa, utan att gå hela vägen, och han är så underbart duktig med sina händer. Mys.
Så antar att vi inte är KK heller men något mer. Vad vet jag inte ännu, men det kommer väl snart fram.
Idag hatade jag mitt jobb, men en av killarna gjorde sina sista timmar i samhällstjänst, kommer sakna honom, och ryssen kommer vara där ett tag till, vilket är skönt, på något sätt.
Han var så söt, erbjöd mig att komma på middag hemma hos honom, med hans föräldrar så inget perverst, jag gillar honom! Faktiskt, han är rar, på ett väldigt tufft manligt sätt.
Sen att han är en och nittio någonting och muskulös har väl en liten del i det. :)
Saknade Q idag, han stack från msn så fort jag kom in, det kändes lite bläigt, men vad kunde jag vänta mig? Var väl inte så snäll i förrgår, dog nog ganska hårt på honom, somnade som en död.
Men iallafall så blev man riktigt sur på jobbet idag, jag och G skojade som skjutton, övertrötta som vi var och fem i fyra ropade vi ut att vi skulle stänga om fem minuter och bad alla avsluta sina köp. Fem över gick folk fortfarande runt i butiken, en kille tog med sig tio jeans in i provhytten och dumpade det där, och inte förens kvart ÖVER kunde vi stänga dörrna, jag var så arg på kunden!
"Vi vill påpeka att butiken har stängt nu, för tio minuter sedan så vi ber vänligen kunderna som är kvar att avsluta sina köp eller komma tillbaka imorgon då vi har öppet mellan tolv och fyra." Då kommer trion fram som bara tittat på allt, slängt ifrån sig det på golvet och gått vidare, fram till kassan och börjar munhuggas om att vi är otrevliga som inte låter dem titta klart i fred! Jag lackar ur, sådan som jag är, och säger med ironi: "Vi har stängt, ni kan fönstershoppa från gatan om det är så, annars kan ni alltid återkomma imorgon vid tolv då vi öppnar igen. Då stänger vi klockan fyra *ser menande på klockan* Inte klockan tjugo över."
"Är det såhär ni behandlar kunder? Det är ju för guds skulle BEGAGNADE KLÄDER! Var glad att någon köper!"
"Kunder behandlas väl men folk som bara är här för att göra mig förbannad kan jag vara otrevlig mot om det är det som krävs. Hade ni tänkt köpa något eller kan jag gå och plocka upp sakerna ni slängt på golvet?"
"Vilken fräckhet!"
"Ja du vilken fräckhet att inte ha respekt för att det som finns i butiken är gåvor, och saker som folk gett oss, inte saker vi köpt, därför ska de behandlas varsamt, något ni verkar missat totalt. Hur skulle du känna om någon gjorde såhär hemma hos dig?"
"Det är en butik vad ska du göra här om inga kunder kommer hit för att du är så otrevlig?"
"Jag tror nog vi klarar oss på de stammkunder vi faktiskt har och de som kommer hit för att de faktiskt vill ha dessa.. Hmm.. Gamla äckliga begagnade sakerna? Var det så det var?"
"Hur understår du dig! *börjar skrika på vad jag tror är italienska jävla turist*
"Tack men som sagt ska ni ha något eller kan jag visa er dörren?"
"Makalöst!"
Jävla fittor, ärligt! Kan man inte ha respekt för det koncept vi står för då tycker jag personligen att de inte behöver gå till oss över huvudtaget!
Jädrans vad sur jag var! Slutar liksom kvart över fyra, jag var inte därifrån förens vid kvart i och då hade vi inte ens gjort hälften av allt pappersarbete som vi måste, G sa att hon skulle gå tidigare i morgonbitti men hur schysst är det på en skala?
Men jag försöke tänka positivt och se det braiga i det hela, jag fick lära mig att inte skrika jävla fitta i ansiktet på henne, och försöka klura ut hur jag skulle bli av med min stalker. Ja han kom dit igen, vet itne varför men han gjorde det, trodde väl att jag skulle bli glad, lämnade namn och telefonnummer, och ber om en fika, igen.. -.-
Herregud hur mycket kan gå fel på en dag? Ärligt? Första gången var jag smickrad, andra gången road, nu är jag bara pist för att ett nej aldrig duger. Nej jag kan inte jag ska jobba över, nej jag kan inte för jag har inte tid, nej jag är ledsen men jag är inte intresserad, nej jag är ledsen men du är en kund, jag kopplar inte ihop jobb och nöje, tyvärr. Vad mer kan man säga? Herregud, fatta piken, jag vill inte gå ut med dej! Leave me alone!
Ska det verkligen vara så svårt för en annan människa att ta ett nej? Säger som B: "De är den enda gruppen av människor som inte lärt sig att säger man nej fler än fem gånger så är det verkligen ett nej. Det hjälper inte att tjata."
Tyvärr är det så, och dessutom är de slibbiga, som överkokta spagetti. Förlåt men jag anser att man inte ska glo på andra eller flirta med avsikt att få ut mer av det än just en flirt när man är med sin flickvän. Tyvärr verkar jag vara en av de få som faktiskt anser att ma inte har någon som helst rätt att vara otrogen bara för att man kan.
För mig är det enkelt, har aldrig varit otrogen och tänker inte vara det, för om man är så suktad att hoppa över skaklarna är det dags att se sig för om det förhållande man är i verkligen är det man vill. Jag menar, för mig är det enkelt, har du engergin nog att vänsterprassla då har du energin att säga att det är slut. Så det så.
Tyvärr fungerar jag inte som merparten av alla killar jag träffat som anser att det är okej att vänsterprassla, det får en ju att uppskatta det man har hemma ännu mer! My ass att det är okej. Det fungerar inte så tyvärr.
Men jag är väldigt bestämd på den punkten och kanske jag egentligen bara ska hålla käften för jag vet ju inte hur det är egentligen för jag har aldrig varit suktad, men det är så det känns just nu iallafall, för mig.
Imorgon.. Längtar tills imorgon! Måste fixa något som hon kan leka med dock, och en sovplats, om hon inte tar fåtöljen.
Vi får se vad de andra tycker, ska sprida ut lite kattsand i lådan också, och ställa upp matskålarna och ställa undan fodret. Jag är så jävla ambitiös! Men nu måste jag nog gå och köpa godis, och en film kanske? Vet inte men något måste jag fixa.. Vad går på tv?

Fan vad jag är sur idag, på R för att hon fick mig att gråta som ett litet barn och för att det var negativt på kissprovet. Vill ju att något ska hända, vad som helst. Och som jag sa, har inget förtroende för henne, socialtanten som försöker få det att se bättre ut än det är. Och att de har hakat upp sig på att jag är alkis. Vad fan, jag har inte gjort något sedan i maj och ändå så tjatar alla på mig om att jag ska ta det lugnt, att jag är missbrukare. De lägger all focus på att jag är kombinationsmissbrukare, utan att bry sig om hur det är nu, här och nu, idag! Kan man inte lyssna på missbrukaren utan måste man tvingas kissa inför främlingar två gånger i veckan? Det är inte okej, jag tycker inte det.
Kommer göra något dumt snart bara för att bevisa att jag kan göra det, för att de ska få rätt. Varför stå upp mot facister?
"Du kan inte lägga dig ner för dem!" Men JO! Det kan jag! Säg någon som orkat stå på sig för dem under hela den tid man har med dem att göra! Säg NÅGON! För jag orkar inte efter fjorton år kämpa mer.
Men nu ska de ringa till P. B. och fråga om jag kan få en annan som tar över om inte tanten kan gå med på att det är likabra för mig att bo kvar eftersom jag behöver det. För det gör jag verkligen.
Det är synd bara att de inte fattar det. Jävligt synd.
Nu ska jag till mormor och morfar och höra hur dum jag är som lyssnar på morsan, och sväljer hennes lögner. Men fan vad jag vill få damp med rakbladet först.
Palla sitta och le åt den här jävla farschen. "Det här är för er som behöver hjälp i eran vardag." YAY!
Oh, det bästa är att nästa onsdag ska min psykolog skrika lite mer på mig, det blir intressat att se hur han ska tackla mig. Med tanke på att jag fick honom att lämna rummet mer än han var i det för att jag gjorde honom så frustrerad så kommer det vara kul att se hur han reagerar på resten. LOL!
Nu ska jag dra på lite smink och lägga in ny musik i mp3:n innan jag drar. Pallar jag det måntro? Jupp.. Men jag måste ladda den också. Fan..
Ska väl ringa och säga att jag blir sen, dra en kamm genom knullrufset och sniffa på min parfym. Och be R sätta in pengar på kontot.
Ah, lördag.. Ska gå ut med korsett och kjol. Det kommer bli intressant att se hur folk reagerar.. :)
Me and her.. Yay!
Supa? Nej, ska kissa igen på måndag så får vara någorlunda nykter. Sen får vi se hur det går att hålla det löftet menmen.
Argh, jävla ellos att inte skicka bekräftelse, ska jag betala för något jag inte ens har fått? Det är dålig stil. Vill dit nu och skälla och gorma bara för att jag kan!
Pojken åkte hem igår, fett skönt att kunna bre ut sig över sängen helt själv. Även om jag inte sov så mycket iallafall, men nice var det iallafall.
Saknar dock Modesty och mina samtal, och Q. Även om han ibland driver mig till vansinne med sitt psykologisnack. Vem vet, om fem år kanske jag sitter där i Örebro med honom och har de tre v:na som han förutspådde.
Men det återstår att se. Ska till läkaren på måndag för att kolla skallen, röntga och skit. Jag som hatar att ligga i trånga utrymmen. Det blir sös som vanligt, men får se när det blir ska prata med läkaren om sista mirgränkontrollen innan, men då ska jag även ta upp p-piller frågan, måste fylla på mitt förråd.
Pojken mobbade mig för särskrivning, det ska tydligen vara Världsklass, inte som jag skrev det Världs klass. Men han är ekonom så varför är jag förvånad? Hehehe.

Hmm, imorgon kommer tatueringen. Kan knappt vänta, jag och korven ska gå tillsammans :) Fett nice. Äntligen säger jag bara!
Så nu tränar man framför datorn, mina ben dödar mig! Och väntar på att pojken ska höra av sig. :( Men det kommer dröj minst två dagar till innan han gör det, vilket betyder att Tessan får klara sig utan sex i en vecka :( Inte roligt. Inte när det gäller honom iallafall. Ska till Janne på Måndag, det är nervpirrande och rädsamt. Så imorgon får man utbetalning på femhundra som går direkt till Cuba och hans konstverk, funderar på att göra en vaginal piercing också men pallar inte med skötseln. Och då gör jag den på E-S, inte hos honom, för min sista piercing är irriterad fortfarande, tack vare pojken men iallafall..! Skitmusik, måste byta. Sådär ja. Nu ska jag träna mer, trots att jag mår illa. Vill att han ska gilla hela mig. Även om min navelpiercing är röd pga för mkt friktion ;) Om ni fattar *skrattar*
Saknar hans sällskap. Hoppas vi kan hitta på något roligt i helgen. Men tror inte han kommer höra av sig till mig. Och gör han det kommer jag äta honom levande.

Fan vad jag älskar kära gamla Sverige ibland. Speciellt när man springer på vissa personer på stan, DET är underbart! Fick höra: "Men lilla vän! Vad har du råkat ut för?" från jobbkompisarna mer än jag någonsin har hört förut, och som folk STIRRAR! Skojar inte, det är väldigt enerverande! So What!? Ja jag har spräckt läpp och blåtira, men vadfan jag är inte en alien för det!
Så för att slippa fler välvilliga råd så tar jag och dumpar Sverige för kära Finland, och hör och häpna. Bacon kommer inte med. Förvånad? Nej.
Men iallfall, just nu är jag riktigt sur på henne, man tycker att hon åtminstone hade kunnat SVARA på ett av alla sms, speciellt när vi sagt att vi skulle på bio. Surare blev man när det är samma dag som bion som inte blev av, som man fick stryk. Hade jag inte varit dum nog att försöka få tag i henne hade jag inte fått det jag har idag. Blåmärken.
Det roligaste är när C frågade mig vad jag gjort, jag fräste: "Sprungit in i en dörr, vad tror du jag gjort!?"
Han blev jättearg när M berättade hela historien och ville bjuda på öl. Det är en STOR gest för att komma från honom. Tro mig.
Men iallafall nu ska jag och min spruckna läpp hem och lägga oss, för jag är så jädrans trött. Mer om vad som hänt kommer väl komma senare men orkar inte älta det här.
Idag på jobbet hände det inte så mkt förutom att ett par tjejer riktigt slogs om en tröja och E fick medla med dom, det gick inte så bra så vi fick helt enkelt förbjuda båda att köpa tröjan, snacka om arga.
Var hos läkaren också och sen satte jag in min piercing på nytt, och som alltid fick man höra: "Man ska älska inte slåss!" från båda två, men jag kan inte göra annat än tycka att jag på sätt och vis förtjänat det som kom. Ärligt, det finns vissa saker man helt enkelt inte säger till en människa och gör man det är det ens eget fel om man råkar illa ut därför.
Det är iallafall min åsikt. Tack och lov att Q inte håller med. Hans sms får min dag att lysa upp, precis som D när hon vet att Björne ska komma till sthlm. Hon blir alldeles GALEN! Det är pain in the ass att jobba med henne då men fuck it, man kan inte klaga de är så söta ihop! ^^
Vad kan man mer säga? Roligt det där med utbytet av kroppar från israel och Libanon anser jag, snacka om att ha skördat många offer på bara några dagar! Då kan man börja fundera litegrann, är levande människor mer värda än kropparna till anhöriga? Hur drar man egentligen en gräns för människorvärdet?
Och hur mkt är det okej att göra mot en annan individ? Som han som greps i Solna misstänkt för massakern i Rwanda. Hur ska man kunna dra en gräns för hur mkt man får göra innan man hamnar i krigsrätten? Och hur är det egentligen med dödsstraff? Jag är så emot det, helt benhårt emot det, inte för att jag inte anser att människor som Englas mördare inte förtjänar det utan för att alla de som döms och avrättas för att sedan frias betalar ett för stort pris.
Man kan aldrig utgämna en ekvation som ingriper människooffer genom att offra fler, det går inte att få den ekvationen utgämnad. Det går inte att få bort X i den ekvationen.
Och om man hävdar att man är psykiskt störd under tiden man gjort brottet, ska det verkligen bli så mycket mildare då? Strängare straff = ja tack! Men dödsstraff? Nej det är för mkt för mig iallafall. Men visst blir man upprörd när man ser sånna som Fritz eller Åselemördaren gå fria efter så grova brott, och upprepade sådana också.
Jag menar, psykisk störning eller ej, det ska inte mildra straffet, då kan jag mörda både min far och mor och komma undan med det av den enkla andledningen att jag varit psykiskt störd under tiden för brottet. Detta går ju att bevisa efter 3 månader tvångsvård på psykiatrisk avdelning. Och ska jag vara riktigt ärlig så är det väldigt lockande, väääldigt lockande, men jag kommer aldrig göra det.
För jag tror inte på det där talesättet: "Ett öga för ett öga". Det går inte att leva så. Inte heller går det att leva genom den kristna läran: "Vänd andra kinden till" för det i sig blir en ond cirkel när översittare inser vilket övertag de har, man ger ju inte igen.
Så vad är egentligen den exemplariska straffmetoden? Kanske det inte finns någon? Kanske man ska göra ett personligt system där man hamnar där man allra helst vill slippa hamna, för mig inlåst på LPT i år? 
Hur kan man göra så att det svenska rättsystemet fungerar utan att haka upp sig och tappa fler än vad den fångar upp?
Det är en fråga jag grunnat länge på, och fortfarande har jag inte kommit fram till ett bra svar.
Men en sak vet jag iallafall.
Jag och B drar utomlands i november, det är knappast troligt att Bacon hänger med men om.. Om är bra..Xb
Nej men jag hoppas hon får beviljat visum för det skulle vara superroligt!