See you at the bitter end
Känner konstigt nog att tiden inte räcker till, skulle jobba till sex nästa måndag men nu måste jag boka om det så jag jobbar så på tisdag istället. Vilket suger eftersom jag inte kan jobba eftersom jag ska ta min underbara söta lilla goskisse till veterinären för grundvaccination, kastrering och chipmärkning, de ringde och ombokade min tid idag, vad kan man säga? Inte Nej iallafall eftersom jag måste få det gjort.
Sen har jag åter mailat om Sandra pandra, som kommer kallas för stinky, egentligen borde väl min katt heta det men men.
Sötnosen har dock blivit mer hund än vanligt, nu går hon och, tro det eller ej, gräver ner sitt torrfoder i blommorna, varför vet jag inte.
Så måste prata med veterinären om hennes egenheter och kolla om det är något som är fel med henne, vilket jag hoppas att det inte är.
Sedan är jag faktiskt nervös. Riktigt nervös. För jag oroar mig för att det ska vara något som går fel, jag går som på nålar, är stingslig och lättirriterad för att jag inte får sitta på sjukhuset och vänta på henne. Kanske lika bra. Men jag älskar min katt så jävla mycket så om något skulle gå fel vet jag inte vad jag skulle göra. Säkerligen vända mig själv ut och in bara för att försöka få rätsida på det faktum att det gick snett.
Alla säger hela tiden att det är lugnt, det är inte så farligt ingrepp, dödligheten är under 10% osv. men jag kan ändå inte skaka av mig känslan att det har gått FÖR bra för oss. Att jag älskar henne FÖR mycket. Skumt jag vet men varje gång jag älskar någon så försvinner de ur mitt liv fortare än kvickt och det skrämmer mig.
"What im I gonna do when you always were the best of me".
Önskar mig mycket och många saker, men det enda jag känner att jag vill ha nu är lite lugn och ro, inte springa ärenden, inte jaga människor, inte springa mellan möten och försöka hinna med saker jag vill göra där emellan.
Konstigt att någon som bara jobbar deltid på pappret jobbar mer i verkligheten, och aldrig är hemma pga alla möten och skit man måste springa på. Det suger att vara mig idag.
Positivt dock, eller ja någorlunda, är det att pojken lärt sig vad den gröna luren är till för. Yay! Dock så kan jag säga med ett stygn av dåligt samvete att jag inte riktigt varit så lyhörd när han pratat med mig. Just nu orkar jag inte ta in hans problem också.
Dessutom är Mickey sur på mig eftersom jag anser att hennes pojkvän är en Jackass med stort J och inte respekterar någon över huvud taget. Så kanske skulle varit mildare ord, försökte vara diplomatisk men men det gick väl inte så bra med tanke på att hon inte blev så glad.
Anser dock att han är ett stort äckligt svin och att hon kan få bättre men det är min åsikt, och det står jag för.
Dessutom så ska jag ha hästen torsdag-fredag vilket leder till att jag inte kan träffa pojken alls denna vecka, kanske först på tisdag nästa och det suger fett. Vad mycket slang jag använder mig av! ^^
Men det är tråkigt att veta att vi inte kan ses på ett tag, han har sina vänner, jag har mina och sen ska vi hinna med jobb, sysslor och annat och även varandra. Det går inte.
Sometimes life is a bitch
Sen har jag åter mailat om Sandra pandra, som kommer kallas för stinky, egentligen borde väl min katt heta det men men.
Sötnosen har dock blivit mer hund än vanligt, nu går hon och, tro det eller ej, gräver ner sitt torrfoder i blommorna, varför vet jag inte.
Så måste prata med veterinären om hennes egenheter och kolla om det är något som är fel med henne, vilket jag hoppas att det inte är.
Sedan är jag faktiskt nervös. Riktigt nervös. För jag oroar mig för att det ska vara något som går fel, jag går som på nålar, är stingslig och lättirriterad för att jag inte får sitta på sjukhuset och vänta på henne. Kanske lika bra. Men jag älskar min katt så jävla mycket så om något skulle gå fel vet jag inte vad jag skulle göra. Säkerligen vända mig själv ut och in bara för att försöka få rätsida på det faktum att det gick snett.
Alla säger hela tiden att det är lugnt, det är inte så farligt ingrepp, dödligheten är under 10% osv. men jag kan ändå inte skaka av mig känslan att det har gått FÖR bra för oss. Att jag älskar henne FÖR mycket. Skumt jag vet men varje gång jag älskar någon så försvinner de ur mitt liv fortare än kvickt och det skrämmer mig.
"What im I gonna do when you always were the best of me".
Önskar mig mycket och många saker, men det enda jag känner att jag vill ha nu är lite lugn och ro, inte springa ärenden, inte jaga människor, inte springa mellan möten och försöka hinna med saker jag vill göra där emellan.
Konstigt att någon som bara jobbar deltid på pappret jobbar mer i verkligheten, och aldrig är hemma pga alla möten och skit man måste springa på. Det suger att vara mig idag.
Positivt dock, eller ja någorlunda, är det att pojken lärt sig vad den gröna luren är till för. Yay! Dock så kan jag säga med ett stygn av dåligt samvete att jag inte riktigt varit så lyhörd när han pratat med mig. Just nu orkar jag inte ta in hans problem också.
Dessutom är Mickey sur på mig eftersom jag anser att hennes pojkvän är en Jackass med stort J och inte respekterar någon över huvud taget. Så kanske skulle varit mildare ord, försökte vara diplomatisk men men det gick väl inte så bra med tanke på att hon inte blev så glad.
Anser dock att han är ett stort äckligt svin och att hon kan få bättre men det är min åsikt, och det står jag för.
Dessutom så ska jag ha hästen torsdag-fredag vilket leder till att jag inte kan träffa pojken alls denna vecka, kanske först på tisdag nästa och det suger fett. Vad mycket slang jag använder mig av! ^^
Men det är tråkigt att veta att vi inte kan ses på ett tag, han har sina vänner, jag har mina och sen ska vi hinna med jobb, sysslor och annat och även varandra. Det går inte.
Sometimes life is a bitch
Kommentarer
Trackback
