Jag Älskar sjukhus
Yay! Hemma igen, har legat på MiVa i helgen, visserligen bara 27 timmar men iaf! Så skönt att få komma hem, även om jag rynkar på näsan åt tanterna som såg mig komma med färdtjänstbilen, otvättad och ihopplåstrad och fick stöd hela vägen in. Haha fan vad man skulle gilla att vara en fluga på deras vägg. Samma symptom som förut, samma problems som förut och samma resultat som förut. De vet inte vad det är, men jag är förbjuden att äta salt, kryddstark eller rå mat tills de har hittat felet till varför mina njurar strejkar igen. Ovanligt? Nej.
Fan vad hemskt det är dock att vara vid medvetande när de sätter in kateter. Aldrig tänkt på det förut men det enda de gör är att ge dig lokalbedövning innan de trär in en 15cm lång sladd i urinröret. Det känns kan jag säga.
Men det konstiga är att det inte gör ont på så sätt att man skriker utan det är mer det att man klättrar ur sitt eget skinn för det är obehagligt som fan.
Men men, jag får helt enkelt sluta äta popcorn till middag, jag får dra ut droppsladden på måndag efter att de har kollat lite fler värden och jag får sova hemma, tack vare min katt. Sa det att jag hade katten hemma och ingen som kunde ta henne (lögn men det visste ju inte dom om) och det hela avlöpte bättre än jag trott var möjligt eftersom jag inte ville att de skulle ringa någon så fick man ju åka hem då de trodde man stod själv helt och hållet.
Skönt att komma hem till en översocial katt som vill gosa och pratar konstant, stackaren måste blivit rädd. Men en positiv grej är väl det att jag fick åka ambulans och faktiskt var vid medvetande denna gång, bara för att jag spydde blod. Så nu är man pank på mobilen och har en mormor och morfar som krupit ur skinnet för att man inte svarat på deras samtal. Ups. Men det är bara Morsan som vet om något än så länge, inte ens missionen vet om det. Och det är så jag vill ha det, för let's face it. De kommer inte hitta några fel till varför jag hostar/spyr blod eller varför det är blod i min urin. Och som alltid skickades jag till gynekologen först och främst eftersom det var däri mitt problem ligger. Mens som de så fint sa det. Men som de själva såg så var det inte därför det var blod i min urin och de fick lite skrämt uttryck i ansiktena medan de tog blodprov efter blodprov. Jag slutade räkna när det gick mer än 16st nålstick eftersom droppsladden inte gick att tömma mig på blod från. Som alltid.
Hatar när droppet tar slut också och när det börjar rinna in blod i påsen. Det svider. Jag vet inte hur man ska beskriva det annars förutom att det svider. Hmm, shit the same. Jag är iallafall hemma. Med en 1liters flaska av sörja som ska hjälpa njurar och lever. Ingen anning om vad fan det är, men gott är det iallafall inte.
Sen spelar det nog inte så stor roll eftersom jag vet att de inte kommer hitta något fel alls, och allt kommer vara tillbaka i de normala snart. Synd bara att smärtan inte ger sig. Men man kan inte få allt.
Fan vad hemskt det är dock att vara vid medvetande när de sätter in kateter. Aldrig tänkt på det förut men det enda de gör är att ge dig lokalbedövning innan de trär in en 15cm lång sladd i urinröret. Det känns kan jag säga.
Men det konstiga är att det inte gör ont på så sätt att man skriker utan det är mer det att man klättrar ur sitt eget skinn för det är obehagligt som fan.
Men men, jag får helt enkelt sluta äta popcorn till middag, jag får dra ut droppsladden på måndag efter att de har kollat lite fler värden och jag får sova hemma, tack vare min katt. Sa det att jag hade katten hemma och ingen som kunde ta henne (lögn men det visste ju inte dom om) och det hela avlöpte bättre än jag trott var möjligt eftersom jag inte ville att de skulle ringa någon så fick man ju åka hem då de trodde man stod själv helt och hållet.
Skönt att komma hem till en översocial katt som vill gosa och pratar konstant, stackaren måste blivit rädd. Men en positiv grej är väl det att jag fick åka ambulans och faktiskt var vid medvetande denna gång, bara för att jag spydde blod. Så nu är man pank på mobilen och har en mormor och morfar som krupit ur skinnet för att man inte svarat på deras samtal. Ups. Men det är bara Morsan som vet om något än så länge, inte ens missionen vet om det. Och det är så jag vill ha det, för let's face it. De kommer inte hitta några fel till varför jag hostar/spyr blod eller varför det är blod i min urin. Och som alltid skickades jag till gynekologen först och främst eftersom det var däri mitt problem ligger. Mens som de så fint sa det. Men som de själva såg så var det inte därför det var blod i min urin och de fick lite skrämt uttryck i ansiktena medan de tog blodprov efter blodprov. Jag slutade räkna när det gick mer än 16st nålstick eftersom droppsladden inte gick att tömma mig på blod från. Som alltid.
Hatar när droppet tar slut också och när det börjar rinna in blod i påsen. Det svider. Jag vet inte hur man ska beskriva det annars förutom att det svider. Hmm, shit the same. Jag är iallafall hemma. Med en 1liters flaska av sörja som ska hjälpa njurar och lever. Ingen anning om vad fan det är, men gott är det iallafall inte.
Sen spelar det nog inte så stor roll eftersom jag vet att de inte kommer hitta något fel alls, och allt kommer vara tillbaka i de normala snart. Synd bara att smärtan inte ger sig. Men man kan inte få allt.
Kommentarer
Trackback
