Livet i ett nötskal
Så efter att ha varit sjuk med halsfluss i en vecka, ont i halsen, svårt att andas och feber som tvingat mig att byta sängkläder oftare än vad jag vill erkänna så får jag idag veta att jag har en inlämningsuppgift tills imorgon. Vad det är för uppgift? Ingen aning, har som sagt varit sjuk, inte direkt kontaktbar och själva uppgiften finns ingenstans på kurswebben att hitta. Så nu har jag mindre än 16 timmar på mig att få veta vad det är för uppgift, skriva den, lämna in och så vidare.
Har jag nämnt att jag mailat läraren och frågat och ännu inte fått svar och att jag på allt detta har seminarium hela dagen imorgon vilket ger mig en hel timme att skriva skiten? Nej? Tänkte väl det..
Nu vill jag helst inte se honom eftersom han ger mig en smak av galla i munnen, det plus att magen bara växer sig större för var dag som går och får mig att må dåligt. Vem kom på idén att det var roligt att vara gravid? Jag menar kom igen! Att inte få på sig strumpor utan en kamp som kan ta tio minuter eller mer, samma sak med skor som ska snöras, och nu när snön kommit är det bara kängor som gäller! Sen att har man inga kläder och det finns inte heller några snygga kläder att hitta då mammautbudet i butikerna är så skrämmande dåligt och opersonligt att man vill spy!
Bara att veta att jag har ett liv, en annan individ inom mig borde göra mig lycklig men det gör det inte, tvärtom! Känner mig maktlös, orkeslös och allmänt värdelös. Som lite mänskligt avfall men vad gör det? Jag är ju gravid så jag måste vara så lycklig just nu! För vi kan ju inte glömma bort att alla som är gravida ska vara överlyckliga till det lilla underverket som är på väg!
Och missförstå mig inte nu, jag är glad för det lilla livet, jag är verkligen det! Jag ser fram emot dess ankomst med skäckblandad förtjusning för det är trots allt vårat första barn, och båda våra familjers första barnbarn som kommer in i familjen som bebis och inte obstinat tonåring via adoption.
Så det är inte den lilles fel att jag känner som jag gör, men känner det gör jag i alla fall och visst bidrar han till den känslostorm jag har.
Tror inte jag känt mig så osynlig, värdelös eller rent utsagt avfallskompitabel som jag gör i nuläget, alla frågar om magen, aldrig om mig personligen, och sen är det bra om de inte känner på magen lite också. Samtidigt får mannen frågor och funderingar från vänner och familj, hur det är, vad som händer i hans liv och har han inte tid att prata lite grann?
Själv är man mest en dekor i bakgrunden, inte ens värd att prata med. Samma känsla infinner sig både i skolan och hemma i styrelsen då det är Mannen som fixar allt, jag är bara ett namn på papper så vill man något pratar man med honom. I skolan är man någon man kan vara med om man behöver hjälp att fixa läxorna eller ha svar på frågor under lektionen men inte någon man frivilligt engagerar sig i ett samtal med.
Har aldrig förr känt mig så alienerad från samhället och människor runt omkring mig. Innan min graviditet kom ut, då jag kunde gömma mig bakom Mannens på tok för stora kläder så hade man inga problem att prata med mig men nu? Gud förbjuda att man säger något fel i den gifta, höggravida kvinnans närvaro det är bäst att lämna henne ensam om man inte vill prata babykläder eller ammningstekniker. För det är ju det enda som intresserar mig nu om dagarna.
Och vilka dagar sedan! Mellan att vilja gråta av vanmakt för att man känner sig helt värdelös, bara ytterligare en sådan där barnfödande sak med ring på fingret, så känner jag hat mot min man. Och jag vet att hat är ett starkt ord men det är tyvärr så jag känner det, hatisk mot personen som gjort mig till en genomskinlig väggdekor som inte syns och inte hörs. Vissa dagar funderar jag till och med på att knuffa honom ned för trappen, en tanke som slår mig för ofta för att kunna viftas bort som impuls och som ger en sådan besk eftersmak i munnen att jag helst vill gurgla morfars gin som han hittade under husfasaden och som daterar tillbaka så sent som -74.
Är detta normalt? Ingen aning, har aldrig tidigare varit höggravid med man så kan faktiskt inte svara på det. Vet dock att just nu känner jag för att avsäga all kontakt med omvärlden, hoppa av skolan (och på så sätt också slippa höra allt skitsnack de pratar om folk som anses vara deras vänner, märkligt vad man hör som väggdekor) och skita i alla styrelseuppgifter samtidigt som jag flyttar hem till mamma.
Inget av det är dock genomförbart då 1. omvärlden och jag har för många inplanerade träffar för att jag ska kunna kapa all kontakt tvärt och inte skapa massa frågor om barnets hälsa, 2. skolan finansierar just nu min hund och två katter så bara att kämpa vidare ett tag till och hoppas jag kommer ut flytandes på andra sidan och så sist men inte minst 3. jag kan inte flytta hem till mamma, det är inte schysst mot någon av oss och kommer väcka en rad intressanta och smått skräckinjagande frågor som jag inte vill ta tag i. Har varit dålig en gång i tiden och längtar inte tillbaka till den tiden så avhåller mig för att ens säga ordet "nere" högt bland folk ifall de skulle få för sig för att ta kontakt med en hjärndoktor åt mig, vem vet vart det skulle sluta?
Skillnaden på nu och då är dock att då hatade jag mig själv, nu hatar jag någon annan men det är kanske inte så stor skillnad när det kommer till kritan?
För faktum kvarstår, jag är inte en av de där lyckliga gravida kvinnorna som mer än gärna lägger upp bilder på magen på diverse sociala medier, tvärtom inte en enda bild eller statusuppdatering om läget har publicerats och det i sig är väl en skrämmande tanke i dagens samhälle?
Vi ses någon gång i en trappuppgång vid Sergelstorg
Hmm, vart ska man börja? Kanske ska ta det som stör mig mest just nu?
Blivit en sådan där "alternativ vänstersnobb" som jag alltid rynkat på näsan åt, så att se mig själv i spegeln varje morgon är förjävligt.
Du ser mig kanske gå längst drottninggatan i ett par ylleshorts, benvärmare, högklackade mormor kängor och en snäv grå jacka som skulle kunnat vara en mindre och tajtare version av bombarjackorna som var populära på nittio talet om den inte haft sitt diskret kaxigt rebelliska randmönster. Och glöm inte den där obligatoriska take-away latten från Wayne's och de förstora hörlurarna som sticker ut under den stickade baskern som lider av jamaicankomplex.
Bitterfittan i mig har vaknat i takt med att pojken/sambons äventyrslystnad som lett honom i jaketen på den nya större lyan! Bara tanken på att köpa ett litet gavelradhus med friköp i en finare förort i Tyresö med honom får håret i min nacke att resa sig av obehag.
Jag är inte mogen! skriker en del av mig medan den andre står i ett mörkt gathörn med sin rykande latte och rykande ciggarett, mumlandes med falsk fransk dialekt: "Sakre bleu! Dags att pressa ut barnen!"
Jag vet att det inte är så men jag får ändå rysningar längst ryggen bara av TANKEN på att ge upp min lya och faktiskt klara mig som en DEL av en helhet. Normala människor skulle säkert ksta sig över möjligheten av att få flytta till ett stort hus med en schysst pojke, få en stor trädgård och tre sovrum att välja mellan varje kväll. Men jag ser det inte så. Jag är en av de få som inte vill ha det, iallafall tror jag att de är så. Faktum är att jag är livrädd att bli bunden till det där huset, den där mannen, den där fasen för evigt.
Rädd för att han ska dra in mig i sitt tempo utan en tanke på att mitt kanske inte är lika snabbt eller långsamt.
Jag har knappt så jag klarar mig själv när det kommer till pengar, jag lever ur handen till munnen och det fungerar skitbra för mig för jag har bara mig själv. Men så kom pojken och nu sitter jag här i hans bostadsrätt med två katter och två pärmar med räkningar i skåpet, två rader skor i hallen (och tro det eller ej men ALLA är inte högklackade i den bakre raden! Om ni letar ska ni hitta ett par ballerinaskor om jag inte lyckats slänga dem just för att de inte är högklackade!) med två tandborstar i badrummet och varsin hylla i badrumsskåpet!
Livet har en tendens att bjuda upp en på en snabb tango utan att man ens hunnit samtycka. Det är det som skrämmer mig lite, samt hur skönt de där tangoskorna känns på fötterna, hur RÄTT det ser ut och känns.
Vi har skaffat katt ihop inom sex månaders dejtande och jag bor hos honom, är det bara jag som tycker det går för snabbt fram?
Positiva aspekten är väl det att jag har mer pengar över för annat än tidigare tack vare våran sammanslagna ekonomi, på sätt och vis..
Med andra ord är jag sambo om än inte på pappret och jag har kvar min lägenhet även om jag och katten flyttat in hos honom.
Övrigt så ska jag börja plugga eventuellt nu i januari till sommaren, men det är om jag kommer in på kurserna som alla är distans.
Och nytt jobb på G tack vare gamla kontakter. Får se hur det går med det. Bästa vännen är en bitch precis som hon var för ett år sedan ändå skillnaden är att det nu inte är hästen utan hennes pojkvän som tar all hennes tid. Med andra ord så är det inte någon skillnad alls.
Imorgon ska jag in till stan för "tjejkväll" med Elin, vilket jag ser fram emot med bravur!
Är för trött får fortsätta imorgon då mitt nagellack inte smetar ut sig över datorn.
Plan Three - Still Broken
Måste köpa nytt simkort, kontant dock för jag ger upp snart om jag inte får nytt innan onsdag!
I vilket fall som helst så kan jag inte få fantasierna ur mitt huvud, de skruvar sig runt och runt och runt och jag vet inte längre ut eller in, jag är en sjuk departerad människa som ens kan tänka det jag gör!
Och att försöka intala mig själv att det är för att jag älskar personen i fråga, att det är därför är ju bara sjukt. För är det så som det blev sagt så borde personen i fråga faktiskt leta upp någon som är villig att se om det är så som det antyddes och misstänktes.
Inte jag, definitivt inte jag, så varför jag har mina små sjuka fantasier just nu är svårt även för mig att svälja, nu när jag sitter i min ensamhet.
Sova har jag gjort, oroligt som fan, väckts två gånger av att katten puttat ut mig ur sängen så ligger nu i soffan och skriver av mig i önskan om att få lugn och ro någon gång. Går det? Nej då kommer fantasierna om dig av alla människor och Q's råd till mig var att ta tag i det och lösa det.
"Då är det ju inte långt kvar tills ni gått hela vägen ju ändå" var hans råd och tips. Men det är mer än så, jag är rädd att förstöra något, inte våran vännskap utan något som jag anar djupt inom dig. Något skört och som jag tror Herr "Just shoot me dead I am a terrible excuse for a man" sabbade för dig.
Och den sprickan han gav dig vill jag inte rucka för mycket på, ett ovarsamt grepp, ett felsteg och hela skiten kommer krossas till små partiklar på grund av sprickan. Därför är jag rädd.
Men å andra sidan så är det kanske bara ursäkter för att jag ska slippa göra något åt det? För att jag åter ska kunna sitta och tänka: "Tänk om" vilket jag gjort med mer än en individ som passerat under mitt tjugo åriga liv.
Kanske är det därför jag är så orolig? För att du kanske inte vill gå förbi den punkten, för att du inte är någon som passerar utan är den som faktiskt är bestående? Den enda fasta punkten i mitt liv. Den enda som aldrig svikit mig eller lämnat mig själv.
Du är mitt hjärta och själ men är det nog? Kan jag göra något för att hjälpa dig eller är det för att hjälpa mig själv som jag sitter här nu? För att kunna visa dig på ett sätt hur mycket du betyder för mig, allt du gjort?
Fast det är inte det heller, för jag gillar dig, jag har alltid gjort det tror jag.
Och jag är den första att erkänna att du är sexig som fan.
Men det gör det inte rätt för det och jag mår skit just nu eftersom jag är ett sådant egoistiskt svin som bara tänker på mig själv och vad jag vill, inte vad som är bra för dig vad som är rätt sak att göra för dig. Och jag hatar mig själv för att jag är så svag.
"Im still broken.
Im still hoping
That we can find the words once spoken.
How long are we to wait till it's all dead"
Don't You
Så egentligen vad finns det att svika? Vad finns det att avbryta? Hur mycket jag än älskar honom, hur mycket jag än kommer sakna honom kan det inte vara värre än det som varit, att gå ner i tvättstugan, två timmar efter hans sms: "Är du hemma?" och grina ögonen ur sig för att han Återigen brytit löftet. Ett löfte han inte ens anser att han gett eller vetat om.
Och om jag försöker diskutera det säger han bara: "Jaja.." Och så är det löst. Men det är inte löst, inte på långa vägar för du bryr dig inte.
Allt du bryr dig om är att sitta hemma hos mig och, som du kallar det "hänga" vilket inte direkt ingick i min plan om hur det ska vara att vara ihop med någon. En sak som kanske går att kompromissa om men även om jag känner mig som en dramaqueen kommer jag inte undan det faktum att han bara rycker på axlarna så är det bra med det.
"Du skickade inte sms och sa att du var på väg hem som du brukar" eller "Ja men du får ju höra av dig om vi ska hitta på något". Sen när var det bara jag som ska höra av mig när vi ska göra något? Sen när är det mitt ansvar att se till att vi kommer iväg och gör saker?
Trodde inte att det var bara ens ansvar att få saker och ting att fungera men det känns fan som det. Var tvungen att ösa ur mig på någon och Bacon var den som hamnade i skottlinjen. För jag kan bara inte svälja ner det hur många gånger som helst. Två gånger förra veckan och två nu. Hur ofta måste jag bli arg och hur många gånger innan du inser att det inte bara är mitt jävla ansvar att se till att hålla kontakten?
Men varje gång jag är så arg som jag är nu kommer han med något rart och gulligt och får mig att känna mig älskad. För jag vet att han älskar mig, varje gest han gör bevisar det för mig även om han inte säger det.
Men hur mycket jag än vill få det att fungera så är det inte bara mitt ansvar, inte bara jag som ska se till att vi kommer iväg och gör saker tillsammans. Det är även ditt ansvar. Tro det eller ej.
Kan inte smälta att jag faktiskt grät i tvättstugan över dig för ärligt talat så är det inte värt det. Som Bacon sa det gäller att prioritera. Vad är det du vill? Ha mig eller vill du sitta vid din dator? Kanske hade kunnat förlåta honom om ha tog med sig spelet han lovat mig att fixa, men inte ens det. Inget förutom "ja men du får väl höra av dig isåfall" och det gjorde ont. Riktigt ont.
För det här gör så jag kommer aldrig mer, någonsin, vika en dag åt honom. Aldrig. Inte förens han har bevisat mig fel och det har han inte lyckats med ännu och tror inte han kommer kunna göra det heller. För att han inte vill. Det är så enkelt. Det är lättare för honom att gå och vara ungkarl än att anpassa sig och kompromissa. Förra lördagen, förra tisdagen, nu i onsdags och nu idag, söndag. Samma visa två gånger på lika många veckor. Är jag för mesig? Låter jag han komma undan för lätt eftersom han bara kan skoja och skämta lite så ger jag upp och skrattar. Jag kan inte vara arg särskilt länge när han sätter den sidan till.
Och han vet det, och nyttjar det till hans eget bästa vilket är bra men ändå så kommer det aldrig lösa några som helst problem oss emellan.
Det går inte att varje gång komma med "förlåt" eller få mig att skratta, man måste göra mer än så, man måste vilja förändras, vilja försöka. Något han helt verkar sakna.
Ja jag är nog rätt kinkig när det gäller detta, men jag kan inte låta bli. För jag vill ha något som faktiskt fungerar och inte får mig att grina och må dåligt, då är jag hellre singel, förkrossad ett tag men sen gå vidare än detta.
Å andra sidan vad kan jag vänta mig? Som man bäddar får man ligga säger man ju och jag var ju dum nog att vara ärlig när han frågade mig, inte helt ärlig men tillräckligt ärlig för att säga att jag varit väldigt sucktad att vara otrogen. Och vem kan anklaga honom för att dra sig undan då? Men å andra sidan så gör det knappast så att jag blir mindre sucktad för det.
Och det verkar inte direkt som om han bryr sig speciellt mycket om jag skulle gå och vara det heller. Tyvärr. Längtar tills tisdag då jag kan bolla med Bacon vad jag ska ta mig till när det gäller honom för att prata hjälper ju itne.
Doctor Feelgood
Så kommer jag mot min port och känner verkligen hur träningsverken drar igång rejält har min mössa i munnen, stirrar ner i marken medan jag försöker samla ihop det klibbiga håret till en tofs. Så ser jag upp och drar på mig mössan, och där står HON, damn!
Det ordet är allt som krävs för att beskriva henne. Aldrig sett en vackrare människa, och hon stod kvar och log brett mot mig, vackraste leendet jag sett på en tjej. Det var så att allt stannade upp, sen insåg jag att 1 jag stirrad och 2 jag stod stelnad mitt i ett steg och skulle snart ramla. Så jag rodnar som fan och joggar vidare ner för trapporna, förbi min port och allt, bara för att jag inte kunde stanna och prata med henne.
Och nej det var inte ett vanligt leende som man ger grannar, det var något med hur hon såg på mig, som en kille som klär av en med blicken *ryser av välbehag* Var tvungen att springa iväg från frestelsen, och gud ska veta att jag fått höra det från killarna i videobutiken efter det. Fan att de var tvungna att röka just då!
Men det fick mig iallafall från att gå från helt uppriven och ledsen till att bli lite gladare, jag log för första gången på den dagen, hon var så vacker! Inte smal, tvärtom, men så obekymrad om sin kropp, vacker på ett sällsynt sätt. På ett äkta sätt.
Så pratade man lite med en av de gamla vännerna och så kom vi fram till samma sak som innan när jag pratat med Vio, det är inte schysst att inte svara på frågar, inte tacka och inte heller uppskatta. Dessutom att de tar mig för givet stör mig som fan.
Så öste ur mig all skit och då kommer spiken i kistan, det att man inte kan återkomma och berätta vad som bestämts om oss nej nej.
Så respektlöst att jag höll på att spotta och fräsa rakt på plats (inne i butiken) men kom på mig själv att ge kassören en mördande blick och sen be om ursäkt. Haha, stackarna.
Inte lätt för pojken heller att ha med mig att göra när jag mår såhär. Det kan jag då säga utan att tveka eller så. Det är inte lätt för honom stackaren. Men å andra sidan så visste han vad han gav sig in på så han får på sätt och vis skylla sig själv.
Men för varje dag som går blir jag mer och mer kär i han så kommer göra så ont att släppa honom. Även om det finns saker som gör ondare, jag klarade av att släppa Samwise Gamgi så då borde det inte vara så svårt? Eller hur? Det svåraste är att vara rak och ärlig mot folket som berörs och säga vad man tycker och varför man tycker det. Och säga det, du jag har tröttnat på allt just nu, kom tillbaka om tre månader eller så.
För det är verkligen så det känns. Som att allt bara går åt helvete och det spelar ingen roll hur mycket jag frågar, hur ofta jag frågar eller HUR jag frågar får samma svar: "Kan du inte göra det själv?" eller "om du inte fixar det så är du dålig". Det är jag så trött på så kommer efter att jag fixat upp alla lösa trådar och knutit dem samman inte längre säga ett ord till dem om att hjälpa till eller erbjuda min hjälp till något som behöver fixat. Småsint? Ja som satan, men jag är trött på att man bara behöver bli sur för att jag ska vika mig, att snäsa ifrån om jag säger nej och förvänta sig att det blir ett annat svar. Eller bara tjata tills man får det svar man vill ha och bli riktigt sur om jag lackar ur och fräser ifrån.
Kanske är det bara jag som är såhär, kanske är det bara jag som känner mig trängd men vad spelar det för roll? Är bara så jävla trött på dem allihop just nu så orkar itne ta tag i problemet har nog med egna problem som det är.
The 7 things about you
Sätter mitt hopp till gudarna (allah, Gud, Messias, Jesus eller vem man nu tror på) att det är vinterkräksjukan och inget annat, men hoppas är det enda jag kan göra.
Vad ska man säga? Har suttit med telefonen i två dagar nu, och undrat hur jag ska formulera det, försökt ringa men vågar inte, är så jävla rädd att få den utskällning jag behöver få för att jag är dum nog att inte lyssna ordentligt på min gynekolog.
Sådana som jag borde inte få existera ibland.
Saknar dessutom Q, han hade vetat vad jag skulle göra och hur jag skulle formulera mig för att det skulle fungera bra! Han har alltid bra svar på tuffa frågor. Men här sitter jag utan nerverna att ta upp frågan med någon. Ska till mormor och morfar snart, om ca tre timmar eller så, men men, hade tänkt dra vid nio så är de vakna när jag kommer och kan bjuda mig på kaffe, något jag försöker dricka men som har en tendens att glida upp och ner längst min strupe.
Jag som är kaffenarkoman kan inte ens dricka mitt jävla kaffe! Vart är världen på väg?
Dessutom så skäms jag över mig själv, varför i hela friden stack jag från Bacon för? Ärligt varför? Ska man inte sätta vännerna före killar? Jo det ska man och varför gjorde jag inte det? För att jag är feg, ja det är en orsak, för att hon skulle jobba dagen efter är en annan den sista är för att jag var dum och elak mot pojken och var lättad över att han ville prata med mig.
Dum som jag är så har jag varken hans eller Korvens nummer i min mobil, för jag vill inte ha något med någon av dem att göra för tillfället. Just nu vill jag ha tillbaka min Bacon och jag vill klara mig själv. Jag vill inte må skit varje dag, jag vill inte öka i vikt för varje dag som går, jag vill inte att allt jag kämpat för ska försvinna.
Men mest av allt önskar jag att jag skulle våga ta konsekvenserna av mitt handlande och stå för det jag gör.
Just nu känns det som om jag inte vet själv vad jag håller på med, allt blir halvdant gjort och sen försvinner jag iväg och lämnar kaos efter mig.
Jag vet om det också, men kan itne stanna för jag måste göra allt det där andra också.
Varför inte bara sitta ner och ta ett djupt andetag och hålla tummarna för att man ska få igenom det? Klara av en sak innan man går vidare till nästa?
Jag älskar henne och jag gillar honom jättemycket, men jag känner mig kluven för jag vill verkligen inte behöva välja, och jag har aldrig i hela mitt liv velat ha mer fel än jag har just nu.
Dessutom är jag en fegis som inte ens kan berätta det för min BÄSTA VÄN. Shit vad är det som gått så sjukt snett att jag inte ens kan berätta det för henne?
För att reaktionen kommer bli: "Vad fan säger du?!" tätt följt av "Hur tänkte du?!" och "Hur oansvarig kan man vara!?" och till slut min värsta farhåga: "Blanda inte in mig!"
Sitter och biter på mina naglar, mår illa och försöker få ner frukost. Går inge vidare. Kan nog skicka sms till Bacon om drygt en timme. Det är lördag så hon borde jobba nu. Damn. So should I.
Nothing is more the word Im looking for
Jag vill inte att du ska komma dit.
Inte om det ska vara som det är nu. Målade mina naglar igår bara för att känna mig vacker. För att trösta mig. Fick en flirt på tunnelbanan in till jobbet, en äldre "herre" på dryga 40 som var fotograf. En intressant människa, men han var inte du.
Varför jämnför jag alla med dig? Varför kan jag inte bara inse att det inte kommer gå? Varför kan jag inte bara släppa dig och gå vidare?
För att jag älskar dig? För att jag är upp över öronen kär i dig och vill bara springa åt andra hålllet? För att ju mer jag älskar dig desto mer hatar jag dig?
Hatar allt du står för, allt du gör, det faktum att du är ute och raggar på krogen, det faktum att du väljer honom över mig. Det faktum att inget spelar någon roll när det kommer till dig.
Hatar allt som du står för.
Men jag älskar dig..
Rehab
"Jag vet inte om jag vill släppa iväg dig till en träningslägenhet. Du borde fundera på att läggas in så du får bukt med ditt missbruk."
Och dum som man är börjar man gråta, av bitterhet och hopplöshet och väser fram: "Och vart skulle det vara då?"
"Det finns ett jätte bra rehabiliteringsställe i Kalmar. Du kommer trivas där."
Im still alive but im barely breathing.
Varför försöker jag ens att förklara för folk som inte vill tro att man kan fixa det. Att man kan gå vidare i livet. För let's face it, jag är från slummen, med en psykiskt sjuk mamma, en alkoliserad farsa och växte upp under svåra ekonomiska omständigheter. Med andra ord. Vi var skitfattiga när jag var liten. Och tanken på att någon med den uppväxten som gick från att vara offer för andra till att göra sig själv till offer via missbruk, en nolla som inte har gjort något med sitt liv, ska resa sig upp och gå därifrån okej, det går inte att greppa. Det går itne att förstå för enligt statestiken så ska jag inte klara det. På pappret är jag dödsdömd till att alltid leva på bidrag och snylta på andra. Och på pappret är jag inte den jag är, en kropp av kött och blod med hjärta och känslor utan en siffra i ett diagram. Därför kommer jag inte att klara mig. Därför är jag dödsdömd. För att oddsen är emot mig.
För att det spelar ingen roll vad jag säger eller vad jag gör. För jag är missbrukare och vi säger saker utan att tänka, ljuger för att få det vi vill ha. Mer knark, mer dricka, mer tabletter.
Men att ljuga för att man vill bli fri från allt det där, eller ännu värre säga sanningen för att man fått diagnosen "Fortsätt knapra piller i den takten och du klarar dig i kanske tre år till." var tillräckligt för att jag skulle vilja försöka. På allvar denna gång. Men det finns inte någon text till diagramet dem studerar, bara siffror och tal med linjer emellan sig, och procenttecken.
På pappret är jag utdömd så då finns det inget dem kan göra för mig. En gång missbrukare alltid missbrukare. Dessutom, om brodern klarade sig utan problem, är fri, vad är då oddsen för mig?
Små, ringa, obefintliga.
Så varför rättar jag inte bara in mig i ledet, gör mig själv till en siffra som man kan sätta i ett diagram, på den sidan som går nerför. Den sidan som inte går att hjälpa, som för alltid är förlorad. För det är väl det du vill ha av mig?
Dead yet?
Jag har varit hos dig oftare än jag varit hos en läkare så länge jag kan minas så tror inte jag behöver uppdatera dig men visst det är så det är.
"Jag vill att du tar seriöst på det här eftersom det inte verkar som om det är synen, migrän eller hålet i din tand. Jag vill göra en ordentlig utredning och vill därför skicka dig till neurologen på SöS för att göra ett EGG."
Jag har redan gjort ett och det var bra så vad fan är du ute efter? Jo skrämma mig, ärligt det är inte så farligt det kommer lätta det här med, men du skrämmer fan upp mig i onödan!
Och en skrämd Tessan som måste förbi släkten imorgon är inte en glad Tessan kan jag lova. Usch.
Måste nog prata med mormor om det. Eller mamma? Något så jag kan lätta mitt hjärta iallafall för nu blir jag riktigt förbannad på min läkare. Kan han inte bara säga vad han tror att det är istället för att säga vad vi slagit fast att det inte är? Nej han ska vara kryptisk. Jävla *#&%¤"#%#¤%&*..
Tror ni förstår iden..
Please Forgive me
När jag hör Bryan Adams "Please forgive me" börjar jag gråta för jag tänker på henne. Utan henne skulle jag inte vara någonting alls. Hon är naven i mitt hjul och utan henne skulle hela jag falla i bitar. Inte för att jag inte redan gör det men det går fortfarande att laga. Men skulle någon ta bort navet så skulle allt ramla samman utan att man skulle kunna laga det över huvud taget.
Jag fick ett kort också av min "pappa" som ett sent grattis på födelsedagen. Från honom och Lisa. En del av mig hoppades att han skulle skrivit en avsändaradress så jag kunde kontakta honom. Och varför skulle jag kontakta honom kanske man undrar då? För jag har skrivit ett brev som en del av min läkningsprocess.
"Du är min far, och inget jag säger eller gör kommer förändra det faktumet, oavsett hur många gånger jag önskar och ber om att det inte ska vara sant.
Jag har förlåtit det du gjorde mot mig, för jag vill inte hysa agg mot dig för det. Jag vill läka och må bra. Men det finns en sak jag aldrig kommer kunna glömma och förlåta dig för. Jag kan lägga det bakom mig och gå vidare i livet men jag kan aldrig förlåta dig för det du gjort mot de jag älskar. Min bror och min mor. Och jag vill att du ska veta att det du gjort har satt så djupa spår hos oss alla att du alltid kommer vara en del av våra liv. Du har sett till att vi alltid kommer ta med oss en bit av dig vart vi än går. Och för det hatar jag dig.
Jag har ärr på utsidan från dina handlingar men de ärr som *smeknamn för bloggens skull* Nemo och Mumin har är på själen och kommer inte likt mina blekna med tiden. För det hoppas jag att du skäms och en dag finner modet att be dem om ursäkt. Tills den dagen skulle jag uppskatta om vi inte har mer kontakt med varandra.
Din dotter
Tessa"
Det är väldigt högtravande och väldigt formellt men jag har trots allt inte träffat honom på åtta år så begär inte allt för mycket från mig.
Skickade sms till Bacon också, och bad om ursäkt, jag antar att det är så man vet att man har mognat. För hade det hänt för två år sedan, eller ens ett år sedan hade vi båda varit i våran egna irriterande tystnad och väntat på att den andre skulle tagit första steget. Men nu har vi diskuterat det via sms och löst det. Jag tar det som att båda har mognat, och iochmed det så finns rädslan att man kanske inte kommer klara av att vara vänner även i vuxenvärldens sfär. Iallafall är det så från min sida.
Men jag är så stolt över henne, hon har verkligen växt sen årsskiftet! Hon sitter i US och tar på sig ansvar, hon sköter det och hon styr upp det, hon tar kontroll över situatione och handlar istället för att vara tyst som hon alltid gjort innan. Dessutom vågar hon följa sina drömmar.
Folk som säger att det är dumt av henne att köpa sin sköthäst kan ta sig i brasan tycker jag. För ärligt, hon älskar honom, han har god kapacitet att bli bra, och dessutom så är det honom hon vill ha. Visst det är mycket ansvar, visst hon blir bunden och kan inte dra iväg utan förvarning, hon måste dit oavsett väder och vind och hon har räkningar som måste betalas. Men ärligt hon klarar det galant. Vem skulle inte ge sin högra arm för att våga följa sina drömmar?
Min dröm är mer komplex än så men jag antar att jag har börjat nu när jag har Cleo, jag har börjat kämpa mig förbi familjens ideer och idealer för att få vara mig själv.
Det är en lång väg kvar till att våga så som Bacon gör, men jag antar att det kommer. Har mognat känner jag, eftersom jag kan be om ursäkt när jag agerar som en idiot eller sårar folk omedvetet. Det skulle jag inte ha gjort innan, men trots allt det så känns det som en stor del saknas. En vital del som är nyckeln till pusslet inom mig.
Grå är en skala som jag känner av mer än någonsin nu.
Jag kan inte förstå varför jag inte mår bättre, jag mår bara sämre och sämre för varje dag som går.
Kanske är det medicinen, kanske är det något annat. Kanske är det mer seriöst än någon av oss trott, kanske är jag bara i behov av uppmärksamhet.
Uppmärksamhet..
Killen i videobutiken hade en kompis där, och båda två spanade in mig rejält. Det var pinsamt hur uppenbart det hela var. Men jag har fallit för eget grepp. Jag är kär och jag tror att det är där min sorg bottnar i. För ja är aldrig tillräckligt bra som jag är. October - Evanecense. Det är min låt.
En dag kommer jag se tillbaka på den här delen av mitt liv och skratta över hur sorgligt det är. Men nu kan jag inte göra annat än trampa vatten och hoppas på att jag kan hålla mig ovanför ytan..
Boys dont cry
Idag gjorde jag allt det man inte skulle göra, allt det som blivit inpräntat i mig så hårt att ens medge att det är fel gör fysiskt ont.
Är det när saker och ting gått så långt att man inte längre kan finna sig själv som man blir som jag är nu?
"Varför är du rädd för att vara lycklig?"
För att jag är rädd att misslyckas, för att det finns vissa saker som inte går att förklara. Det är som medeltiden, kungen kunde inte göra fel eftersom han själv var envåldshärskare och alla som var under slickade röv i väntan på att han skulle dö. Det är min familj i sitt skal, mer än så behöver jag inte säga för att beskriva hur vi fungerar. Och jag hatar det så intensivt att jag inte klarar av att ta till mig känslorna.
"Men man kan inte leva ett dubbelliv hur länge som helst! Förr eller senare går det sönder."
Ja det är där i som grunden och orsaken till mina upprepade självmordsförsök bottnar, kanske inte den bästa lösningen men för att citera en släkting: "Ibland tror jag att de hellre begraver en sex fot under jord än erkänna att de handlat fel."
Och det är sant, för det är så det fungerar och jag hatar att folk tycker synd om mig, och jag hatar att andra tar för givet att det bara är att "Gaska upp sig" och gå vidare. Jag undrar vad ni som säger så tänker.
"And If we go down we go down together" Det är en fras som man kan missbruka tills man blöder i min familj, för vi står och faller ihop. Vi kan inte stå på egna ben, allt vi gör speglar resten av familjen, och allt vi gör som är fel blir till nackdel för resterande släktingar. Kanske är det därför det är så svårt att ha vänner eller pojkvänner som blir godkända av släkten.
Fick veta att inte ens Bacon är godkänd på riktigt, vi kommer "Växa upp och inse att vi behöver få ut mer av livet än vi kan erbjuda varandra." Och de grundar detta på att: "Hon har häst, du kan omöjligt vilja umgås med en sån person som inte kan göra något för någon annan utan alltid måste be om hjälp. Hon kommer inte göra så mycket mer med sin utbildning, men du har chansen att gå långt" Jaha? Och vem är det som gick ut gymnasiumet med godkänt? Inte fan var det jag. Men å andra sidan så håller jag på i butik och har redan jobbat upp mig från extra till ordinarie. Men vad har ni för kommentar om det? Jo följande: "Du ska inte jobba där om de inte ger dig fast anställning." Jag trivs med mitt jobb, jag älskar att gå dit och älskar att kunna prata med människorna som är där, med folk som kommer bara för att få sällskap för några minuter.
Jag älskar alla historier bakom gåvorna och jag älskar det faktum att jag faktiskt är duktig på något. Att jag är bra som jag är. Att jag duger.
Men återigen så är det inte nog. Aldrig kommer det vara nog. Måste hela tiden klättra högre upp, alltid bli bättre än jag är. Det går inte att bara vara mig för eran del, jag måste alltid visa mig bättre än mina kusiner och mina småkusiner, som fan vann os guld och blev uttagna till Finlands juniorlag i damfotboll! Hur fan ska jag kunna tävla mot det? en det sårade mest det du sa om Bacon, jag står vid mitt ord och tills du ber om ursäkt, för hon är fan så mycket bättre på det hon gör än du någonsin var, så finns det inget att säga mellan oss. Jag står vid hennes sida, liksom hon skulle stå vid min. Jag kan inte göra annat än beundra henne, en ung kvinna på tjugo år som sket i vad alla sa och köpte sin egna drömhäst som ingen trodde skulle kunna bli bra på något alls och som jobbar med det hon älskar för att hon vill fullfölja sina drömmar. Det är inte litet eller fegt i mina ögon, tvärtom. Jag beundrar henne för hennes brinnande passion och aldrig sviktande ork.
Och du kan bara ta och suga *piiip* för du vet inte vad det är att älska och ge någon sin allt. Det har du aldrig gjort. För dig är allt ett helvete för att du gifte dig med en mes till karl som du fick dominera och sen fick du en dotter som gick från ena hustrumisshandlaren till den andre utan att han lyfte ett finger för henne. Sen när det hände oss barnbarn fortsatte ni att blunda. Men var strutsarna i familjen, kör ner huvudet i sanden och försök räkna sandkornen tills våra röster försvinner därifrån. För jag orkar inte gräla mer med er nu.
Jag tänker inte vara den duktiga flickan längre, jag har fått nog. Faktiskt. Nu tänker jag göra det jag vill göra, och skiter fullständigt hur ni tar det. Dra åt skogen, och ta med era jävla åsikter också.
Juicy Lucy
Like any given sunday, finns det inte en låt som heter så? Jag vet inte, kommer inte ihåg men det fastnade på skallen iallafall. Imorgon ska jag jobba på lagret och träffa Be, sen ska jag hem och städa, för gissa vad? Hon som skulle komma och hjälpa till har skjutit upp det till nästa vecka, och ja jag r sur på henne för det. För jag har sagt att jag hatar att det är stökigt och mår sämre av det men tydligen har jag inga skäl att må piss så då ska jag inte göra det heller. Dåså, då gör jag som de vill, ler och vinkar medan ja kramar ak47 under tröjan och leker med handgranater i mitt sovrum, känns precis som förra gången allt jag väntar på är smällen. För den kommer och jag kommer inte vara dum nog att ta en överdos av tabletter denna gång, nej aldrig. Det kommer bli något som inte kan misslyckas, en kula i skallen, hopp från en bro eller något sådant.
Började grina idag när jag kom dit för att vara med på den där middagen. "Det är inte okej det du håller på med, du kan inte hitta på ursäkter hela tiden. Jag kommer skriva upp det här så du inte kan använda den ursäkten flera gånger." Men lilla vän, gör du det. Orkar inte bry mig vilket jag beviserligen gör iallafall, men gör så. Men du kan inte be mig lita på dig när du inte litar på mig.
"Du har inga pengar på mobilen men du kan skicka sms?!" Sa du anklagande, fan vad lack jag blev! Tack och lov för Be som stöttade mig när jag sa: "Med comviq smsar du gratis till andra comviq telefoner. Eller hur Be?" Fan vad tyst du blev! Lol! Hade lust att köra in en gaffel i ögat på dig och vrida runt tills du inte längre kunde skrika, så arg var jag på dig, tror du märkte det också.
Det kommer vara underbart att jobba på lagret dessa två dagar för då slipper jag människorna och allt runt omkring, och jag slipper få mina ångestattacker som jag får allt oftare.
Ville verkligen träffa Bacon idag och bli mobbad av henne men fastnade på Huset när de såg mina armar, sen så var det bara direkt till middagen vilket var ett STORT misstag. Sitter här, igen med min älskling, grinar, skriker och trampar nästan på glaset jag slog sönder just. Orkar inte städa undan glasbitarna, de kan gott ligga kvar tills imorgon, som en påminnelse.
Jag är så dum i bollen som låter sånna som henne komma åt mig, göra mig illa. Så dum som sitter här med ytterligare ett par ärr till min samling medan jag hoppas att de ska se och kasta ut mig på gatan bara för att jag mår dåligt psykiskt utan någon riktig ursäkt att göra det.
Har ju lägenhet, har jobb, har en fungerande ekonomi, så varför? Jag fattar det inte, är det för brevets skull? Jag tänker aldrig förlåta honom på det sätt att han blir en del av mitt liv igen, han gjorde oss illa nog som det var när vi var små, han behöver inte förstöra mer av mitt liv, det klarar jag så bra själv. Kanske är det faktumet att han kan få tag på mig som skrämmer mig? Kanske är det faktum att han får tag på mig så lätt det som gör att jag mår dåligt?Jag vet inte, trodde jag gått vidare, att jag släppt det men hade tydligen inte det eftersom han påverkar mig så starkt trots att han är borta i Göteborg med sin nya familj.
"Hej T det är din far.." Helvete heller! Nej usch, aldig igen.
Pojken är seg och tråkig, vet inte riktigt men tror jag tänker säga hej då till honom, ganska säker på det. Modesty imorgon och sen krogen på fredag, tjejerna på lördag och sen börjar man sitt nya arbetsschema. Det enda som är bra med det är väl det faktum att jag och Bacon jobbar samma dagar, vilket inte är vad jag skulle velat, hade hellre varit ledig på måndagen men onsdag är den dag jag får ta ledig och orkar inte jobba sex dagar i veckan.
Så man har planer utstakade för sig, saker att göra, två fullproppade tvättkorgar att tvätta men ingen lust och ingen ork.
Känner det som om allt stannat upp, som om man inte är kvar i kroppen utan ser allting från tredje persons vinkel. Som om inget är på riktigt. Rädd för att träffa Bacon också för jag oroar mig för vad hon kommer att se i mig, om hon ser något. Det är nog det som skrämmer mig mest, att igen ska se, att jag vaknar upp 24timmar senare med roslig hals, slangar och dropp kopplade till min kropp utan att veta vart jag är någonstans.
Jag vill inte dit igen. Aldrig. Men det kommer närmare med stormsteg.
Q är sur på mig, svek Modesty för en kille jag knappt känner, Pojken är bara pojken och allmänt dryg, Bacon har sitt, korven upptagen med att dressera sin Pojkvän och Be har sitt letande efter jobb att tänk på.
Sen vet jag att november är min sista frimånad, sen åker jag ut och hamnar vart? Vet inte men jag känner henne tillräckligt för att inse att jag inte gillar henne, P-B gillade jag från början, mot N känner jag bara motvilja och lätt anstrykning till äckel. Jag vet inte varför..
Men jag hatar mig själv, jag hatar min kropp som bara blir fetare och fetare, jag hatar allt som har med killar att göra och jag hatar att jag njuter av att göra mig själv illa.
Hatar allt i denna fucking lägenhet just nu dessutom. Och hon som är min kontaktperson.
Imorgon är det dock lugnt, längtar tills jag kan sortera, organisera något som inte har medmitt liv att göra, få ordning på någon liten del av det stora kaoset.
"Its always the blackest before dawn." my ass..
God nyhet, mormor och morfar sticker till Finland igen och är borta två månader, de sticker redan nästa vecka. Yes! Orkar inte med mormor alls just nu, den lilla bitterfittan som har noll respekt för mig. Mitt hem, mina regler, mina saker, inte hennes okej? Argh.. Dusch, få bort blodet från jeansen och sängen. Nice plan.
When Im Gone
Vet du hur ÄCKLIG du fick mig att känna mig idag? Hur utnyttjad och blottad du gjorde mig? Vet du att du sparkar på henne som inte ens kommer upp på knä längre? Jag funderar på allvar att ta en överdos, men det går inte, har redan gjort det, sov bort en hel dag, det var det enda som hände, varför kan ingenting jag gör fungera? VARFÖR?!
Du kommer in till MIN lägenhet och står och skriker på mig för att vad!? Du är besviken? Förlåt att jag inte svarade, jag sov för guds skull! Vad trodde du jag skulle göra efter sex sömntabletter? Springa runt som en nervös hare hög på E? Eller vad..? Hur kan du komma hit och bara säga sånna saker?
Jag gör vad jag kan, men nu mår jag piss, inget hjälper, ingenting. Bit för bit glider vi ifrån varandra, jag och Bacon, och jag funderar på allvar att lägga in mig, för snart kommer jag krascha igen. Jag vill inte det. Ärligt talat så är det vad jag absolut inte vill ska hända. Hellre blir jag inlåst igen.
Det kanske är bäst så, jag menar jag gör ändå inget vettigt med min tid, jag sitter här och gör vad? Inget. Inget alls som är av intresse, så varför kickar ni inte bara ut mig? Det är det som du sitter och hotar med, det spelar ju ingen roll vad jag säger, vad jag gör, för du har bestämt dig för vad som har hänt, varför jag inte svarar i telefonen. Men det vill du inte ens veta av?
Hur många gånger har jag sagt att jag inte hör min telefon? Hmm? Visst den ringde idag men JAG hörde den inte, jag svär! Och du tror mig inte så hur ska jag kunna lita på en som inte litar på mig? Hur ska jag kunna ge dig förtroende när du hela tiden misstänker mig för diverse saker?
"Vi kan ta en lunch ihop" Jag vill för fan inte ens lämna min lägenhet! Hur hade du tänkt att vi skulle ta en lunch då? Ärligt? Försöker du få mig att öppna mig har du valt helt fel strategi.Varje dag sviker jag någon av mina vänner, Bacon, Korven, Modesty. Ska jag fortsätta? Behöver jag det? Trodde inte det.
Jag vill ha ett normalt liv, är det så himla svårt? Varför kan saker och ting inte vara som de brukade? Varför kan man inte få göra något rätt för en gångs skull i ens liv? Varför? För att det är roligt att vara såhär? Helt störd, utan vänner och utan någon att dela med sig av sina erfarenheter med? Om det här är livet så kan jag ärligt talat skit i det, pallar inte med skiten.
"Du får vara delaktig i allt som rör dig" my ass. Vem var det som ändrade MIN ekonomi utan att fråga mig? Vem var det som bestämde ÅT mig att jag skulle sluta spara? Vem var det som sa att jag gör vissa saker när det inte ens är nära sanningen? Och så tror du på allvar att jag kan lita på dig? Förlåt om jag sårade dig, det var inte meningen, men jag orkar inte höra mer gnäll.
Snälla kör bara ut mig så jag kan göra det jag ska göra, det enda jag kan göra.
Fan vad livet suger balle ibland, som nu, när man är väldigt vaken, tagit för många tabletter och tankarna ändå bara snurrar runt i skallen på en. Vad ska man egentligen göra här i livet? Vad är det man är ämmad att göra?
Vill bara sätta mig i duschen och se blodspåren bildas längst kakelplattorna. Vill veta att jag faktiskt kan känna något. Som inte får det att krypa i mig av obehag. Något som kan få en att le.
Jag svek Modesty två gånger och nu kämpar jag med samvetet. Att jag alltid ska fucka upp allting. Att saker och ting alltid ska vara så jävla komplicerade! Varför kan det inte bara vara enkelt, varför kan man inte bara göra det som man blir tillsagd? Varför måste man ha känslor?
Jag önskar jag kunde skära halsen av mig, men har inte modet att göra det, verkar så obehagligt, lite läskigt som om man snackar maffian.
Snart är det dock vinter, hösten är redan i luften och jag längtar. Längtar tills isen kommer på sjöarna, och snön, snögubbar och varm chocklad.
Inte för att jag kommer uppleva det om det kommer is på sjön när det är såhär.
Varför hatar jag även B? Ärligt? Det är fan inte hennes fel att jag finner henne känslokall och egocentrisk. Det är mitt fel enbart och då kan jag inte skylla på någon annan än mig själv, det går inte till så. Kommer aldrig att göra det heller. Varför kan jag inte acceptera att jag är fett sur på alla förutom mig själv just nu? Den enda jag hatar är mig själv, och min otacksamhet.
Jag har fan allt. Allt. Lägenhet, jobb, vänner, saker, allt man kan önska sig. Så varför är jag inte lycklig? För det brorsan gjorde mot mig? För det som hände i Finland? För att han inte bett mig om ursäkt? Got news for you, he won't. Känner du inte honom tillräckligt väl för att veta att han ALDRIG kommer be om ursäkt för att han skrek det han skrek eller för att han slog dig? Du får skylla dig själv är hans försvar, kommer du inte ihåg?
Det är hans svar på allt, för det är så det är inte sant? Du får skylla dig själv. Du får skylla dig själv för att du blev utnyttjad sexuellt, du var full kommer du ihåg? Klart jag gör, kommer ihåg varenda detalj. Och det äcklar mig.
Vill bara dra av mig all hud och stampa på den.
Mitt fel att farsan gjorde det han gjorde, du satte inte gränser. Ditt fel att styvfarsan började kladda, du uppmuntrade honom, mins du?
Ditt fel att brorsan sa och gjorde det han gjorde, du berättade ju saker för dig, remember? Du får skylla dig själv för att du berättar för honom om varför du mår dåligt, du vet ju hur han är.
"Ska du hem och bråka med morsan nu också?" Tack morfar, det värmde. Vet du ens varför vi bråkade? Det var inte för fjärrkontrollen som jag blev så där arg, ledsen och sårad. Det var för orden han slängde i mitt ansikt samtidigt som han slog mig. Det han kastade tillbaka som försvar när jag skrattade och sa: "Bra där, slå mig bara, det löser problemet! Du är precis som farsan!" Vet du ens vad han sa morfar? Vet du det? Nej, för det hade itne du att göra med, var det inte så mormor? Jag fick skylla mig själv.
Men om jag ska skylla mig själv ska jag väl också få bestämma över mig själv? Är det inte så?
Så då kan jag använda orden han slängde på mig som ursäkt för mitt handlande, "Jag hoppas du blir våldtagen igen din jävla luderhora." Men förlåt, jag glömde bort min plats i hierkin. Jag ligger under brorsan när det gäller värde så jag ska ta det, för jag berättade det för honom. Så han har rätt att använda det mot mig som ett slagträ för att han är kille.
Precis som jag skulle hjälpa till och duka, diska, städa och bädda, servera gäster och passa upp. Han satte sig ner och tog för sig av maten, vad mer? Nada. Jag är ledsen att jag för en gångs skull glömde bort min plats i världen. Eran värld där jag inte vill passa in men måste.
Fan vad jag hatar er allihop. Kanske är det bättre om man inte svarar när någon av er ringer. Kanske är det bäst om man helt kapar varje band till er. Varje del som har med er att göra tills såren har läkt.
För jag tycker inte det är okej.
Och du mormor! Trodde du hade något respekt för mig men jag hade tydligen fel, för du sket i att jag inte ville att ni skulle komma in, du struntade i att jag inte ville ha mat, du kom in i MITT HEM oinbjuden och tror att du kan börja städa? Det är inte okej, snälla någon jag är fan tjugo år gamal snart! Jag är itne ett barn som säger nej när jag menar okej. Snälla ha åtminstone den respekten att om jag säger nej så är det ett nej. Okej?
Imorgon ska jag skriva ut mig ur statsmissionen för jag pallar inte av att klara mig utan mitt missbruk, har försökt men sanningen är den att det går inte. Jag varken vill eller kan leva i en värld utan missbruket, jag är för tunnhudad, tar åt mig för lätt. Jag orkar inte slåss mot alla runt mig utan jämnvikt. Och om missbruket är det enda som ger mig jämnvikt är det vad jag tänker göra för att få det.
The fourth drink
She though she could buy happiness by the bottle.
Korven är chockad, och lite generad tror jag, men jag kan inte låta bli att le, jag gillar honom. Q har fått ryck för att ´jag "Ljugit" för honom aka. "Så mycket var allt det söta du sagt till mig värt". Don't care hoestly, han ska till Örebro, och jag är fast i stockholm till November.
Sen ska man flytta tack vare sociala, kul. Men jag klagar inte, hon lyssnar knappt på mig iallafall, men vad säger man om det? Menar, det är som det är, jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag är sur, men jag tycker hon har korsat gränsen en gång för mycket. Jag menar, vad fan var de för kommentar om att man faktiskt har rätt att ha kondomer hemma? Ärligt? Du känner inte mig, och som E-M sa: "Med tanke på hur samhället ser ut så tycker jag det är inskränkt av henne att anta att du ska dra hem med en kille."
Oh, vad jag blev lack på henne. Ärligt, jag har träffat henne två gånger och så försöker hon knasa sig in och bli personlig med mig efter att ha hävdat massvis med saker, som att vi får se vart jag hamnar efter november. Så det suger. För jag vill inte flytta, jag trivs här. Och om det är så att jag inte får bo kvar, so be it. Men inte för att hon har hakat upp sig på mina alcoholproblem. Det är inte rättvist att jag ska få en idiot till socialtant som tror att hon kan bli intim med mig och att vi är bästa vänner. Hatar hennes handslag även, usch. Jag gillar henne inte alls, det är som att skaka hand med en död, kall fisk. Äckligt.
Just nu stör jag mig på allt hos henne men jag vet inte, kanske ska man byta för jag känner att jag inte gillar henne alls. Men jag orkar inte direkt ta tag i problemet, får snacka med E-M och vem det nu är som har middagen idag.
Innan jag går och handlar impulsivt menar jag, det är lika bra att inte ta tag i saker och ting om man inte orkar tänka rakt och utan känslor. Måste ändå se för och nackdelar med henne innan jag drar vidare till en annan del av köping. Nej men allvarligt, tror jag vill byta för hon verkar itne förstå hur mycket det betyder för mig att få bo här. Det är så bra, jag har allt stöd jag behöver och allt jag önskar.
Så varför ta bort det?
För att hon kan?
Förmodligen. Och för att hon inte har lyssnat och förstår vad som behövs för mig. Jag vill inte flytta härifrån jag trivs så bra, jag gör det verkligen. Kanske är det som om det inte skulle spela någon roll men för mig spelar det roll, stor roll. Så varför kan hon inte se det?
Mormor och morfar kom hem idag, jag orkar inte åka förbi dom, jag pallar bara itne. Har huvudverk och illamående. Palla åka till andra ändan stan för att höra dem snacka skit och hur underbart de hade det i Finland. Jag vet hur underbart det är där, jag var där som ni kanske mins? Och jag orkar inte gå igenom varför jag inte orkar ta tag i problemet som finns framför mig, jag vill bara inte ta tag i saker och ting, jag orkar inte.
Som jag inte orkar avboka imorgon. Det suger. Varför sitta och göra något man itne har lust med alls bara för att?
I got birds in my ears and a devil on my shoulder.
Pojken tycker vi är seriösare än kk, jag vet itne det ja. Det känns som om det går lite väl fort fram, men nu kan jag se fram emot två dagar på egen hand, det kommer vara fett skoj.
Behöver lite quality time on my own. Känner det så intensivt. Även om jag kommer sakna sällskapet så tror jag det är bäst att vi lugnar ner oss lite. För det känns inte helt okej.
Im in the middle of a breakdown, watching you scream, Im in the middle of a breakdown. Tänker inte bli inlåst igen, oavsett hur mycket de försöker förklara för mig att det är bra för min skull, att det är något jag borde tänka på att göra, i helvete heller. Jag tänker inte, jag vill inte. Och ingen kan tvinga mig för så länge jag håller tyst om mina känslor så kan ingen straffa mig, ingen kan komma åt mig. Jag är fri att göra som jag vill, och jag kommer aldrig behöva oroa mig för vad andra säger och tycker. Önskar jag iallafall. Jag hoppas Bacon förlåter mig, men just nu orkar jag inte åka in till någon. Måste på middagen eftersom E-M försvinner sen men det är den enda orsaken till att jag pallar mig in, jag orkar inte oroa mig för andras åsikter just nu. Jag orkar inte låtsas att allt är okej för det är det inte.
Vad är det som är fel då? Mig vem annars? Det är bara mig det är fel på denna gång och jag kan inte blunda för det eftersom det är sådant som gnager på en tills man inte orkar bry sig längre. Som nu. Måndag är jag tillbaka på jobbet igen och jag vill inte gå dit, även om jag måste, det går inte att gömma sig längre. Se det som såhär, jag har fått två veckor sovmornar, även om det inte är helt sant eftersom jag måste vara på olika platser hela tiden vid olika tider. Så sovmorrnar har jag inte fått även om man som idag inte orkar ta sig in till mötet.
Jag vill bara ligga i min lägenhet och lida i tystnad, sova som en stock tills allt det onda försvunnit. Men jag vet att om jag lägger mig ner kommer jag aldrig komma upp igen.
Funderar på allvar att skära halsen av mig, men orkar inte ta mig tid att fixa fram rakblad som är tillräckligt djupa för att jag sak kunna komma åt ordentligt. Det är patetiskt, jag vet.
Dags att sätta på sig skor och make up för att se på världen genom nya ögon. Tror jag lägger mig ner istället. Och sover bort ytterligare en dag.
ARGH!
Fan vad sur jag blir på R..! "Du kan inte komma nu.." Nej jag ville ändå inte komma när man inte är välkommen! Så du kan jue stoppa upp det någonstans!! Nu ska jag sova, så jävla trött.. Synd att de inte finns något att glo på bara.. :/
Soovaa.. Mys. Godnatt
Im Losing All Of The Time
Jag behöver inte säga mer än så eller hur? Gillade dom verkligen så de har fått mitt nr och vem skicka ett sms idag? Om inte Ras!? Så ja.. Jag gillar honom men tyckte mycket om chri också även om jag itne skulle vilja ha ett förhållande med honom. Men som polare är han helt okej.
Så vad hade jag på mig då? Tajt, urringad skjorta, kortkort skotskrutig kjol som var blå och svart, leggins, randiga knästrumpor och kängor med 12 cm höga klackar.
Jag och B fick slå oss fram bland killarna, men jag måste säga det, jag älskade att dansa med Ras och chri. Ras för att det var så kul, Chri för att han lärde mig en hel del, och för att han räddade mig, tack gode gud! Älska! Men iallafall, gillade Ras mest av dem, men han verkade däcka ihop på slutet tyvärr. Trött av att ha burit mig antar jag. Sötnöten.
Men nu ska jag ta en kopp te och lägga mig.
Ignorece is bliss, Jag kan inte hålla med mer än det. Sen finns det väl bra och dåliga sidor med allt men som sagt, I dont wanna know.
I let your heart down again
(What did I do to make a scene so Gory
Im no better then the ones before me)
Old habbits die hard
I always end up hating the end
Im in a middle of a breakdown,
Watching you scream
In the middle of a breakdown
Screaming at me
And by the way
What made you think you could have it your way?
Imorgon kommer förhöret, jag pallar inte. So what? Jag missköter allt som det är nu, för jag orkar inte. Jag vill så mycket men folk drar ner mig när de dömmer mig från hur jag ser ut eller vad de tror om mig. Möte om varför jag dricker, möte om varför jag slåss, möte om varför jag skär mig. Men fuck it! Det gör livet uthärdligt! Okej? So just leave me the fuck alone!
Sometimes goodbye is the only way.
Jag vet att jag inte har fått en stämpel ännu men jag vill inte ha den heller, jag vill inte dras med mina känslor och mitt hopp om att saker blir bättre snart. Jag vill kunna dra ett djupt andetag utan att det ska göra ont. Jag rönkade lungorna och svaret blev svart på vitt, men guess what! Jag bryr mig inte. Jag tänker inte sluta röka förens det är försent.
That's just me in a shithole. Jag vet.
Men jag stör mig på folk som säger att om man försöker bättra sig tillräckligt mycket så kommer man få sin belöning, för det är fel. Alla är rasister, alla har förutfattade meningar hos folk och de flesta dömmer innan man ens öppnat sin käft, det är bevisat och så kommer det alltid att vara. Jag menar, man kan itne komma ifrån vissa synsätt, har man blivit bränd tillräckligt många gånger så slutar man sticka fram handen mot elden för att se om det är varmt. Det är så vi är skapta.
Och jag tänker fanimej inte ändra mig bara för att passa in i andras form om hur ja borde vara. Jag är inte byggd sådan och jag är definitivt inte uppfostrad sådan.
Jag kommer aldrig kunna gå emot mina principer för jag anser att man inte kan gå med förbundna ögon in i massförstörelse eller medvetet gå in för att såra någon annan, eller göra någon illa. Jag tycker att alla är värda lika mycket, oavsett utbildning eller levnadsvilkor, sen har jag mina avvikelser som alla andra, men jag står för det.
Det är som han sa, bara jag är mig själv tillräckligt mycket kommer folk att sluta, bara jag är tillräckligt säker i mig själv så kommer jag bemöta människor på ett annat sätt. Det är så fel. Jag kommer alltid bemöta människor på ett sätt, nämligen MITT sätt, och jag är sån, jag kanske borde ta det lite lugnt men jag gillar mitt sätt att vara mot andra, även om jag ibland är lite för bitchig för att det ska vara bra för min egen skull.
Men alla har vi våra fel och brister. Det är det som gör oss till dem vi är, alla fel och brister.
Jag menar, ärligt. Kolla på mig. De säger att det är en tonårsdepression, men jag är fan inte tonåring längre, så varför sitter det kvar? Då byter de etikett och skriver "social depression grundad ur sociala situationen." Den är mycket bättre nu ändå mår jag likadant? Ändå skär jag mig? Så vart i ligger deras stöttesten som de pallar upp hela diagnosen ¨på? Det blir bättre med terapi, men hallå!? Jag gick i terapi och det fick mig att svälja 90 fucking tabletter! Så säg mig hur har det hjälp mig? De börjar få ont om argument men de fortsätter ändå i samma bana, det är inget fel på mig och jag är så stark, men jag har en chockerande jävla nyhet åt er! JAG ORKAR INTE SPELA STARK LÄNGRE! Så fort jag bryter ihop så blir jag insydd, så fort jag vacklar står folk brevid och skrattar och pekar mot mitt håll. Jag orkar inte med den skiten längre. Snälla förstå att det inte går att ha det så hur länge som helst. Jag vill gärna tro att de har rätt, att jag är stark men det är inte så. De har fel den här gången.
Sm b sa på huset: "Jag vill inte komma tillbaka och inse att det inte finns någon Tessan längre" Men det är fan så mycket bättre att inte finnas än att ha det såhär, förlåt men det är min åsikt.
Varje cell i min kropp skriker av trötthet, trötthet över att låtsas att allt är okej, trötthet att itne kunna säga vad jag själv tycker och tänker utan måste bita ihop för att slippa bli inlåst igen. Det är inte okej, det är det inte.
Ni kan säga att målet helgar medlen men det är emot mina principer, det fungerar inte så. Det går säkert jättebra i teorin men inte i praktiken.
Och jag orkar inte ha era krav och era lösningar, jag orkar inte slåss för två för varje centimeter av utrymme och slåss dubbelt så hårt för att behålla det jag redan fått igenom. Det går inte att leva så i all evighet. Det gör inte det.
Sen kan ni komma och säga att det går bra, att ni kommer att hjälpa till men jag kan inte lita på er. Jag kan bara inte gå emot år av lärdom för att en person ber mig lita på honom. Jag litar på att han ska slåss för min sak, jag litar på HONOM men jag litar inte på byråkratin. Det är en djupt rotad känsla, en djupt rotad ERFARENHET som jag inte kan blunda och bara släppa. Inte förens den 6 november har passerat utan förändring kommer jag kunna slappna av och det är ohållbart. Det går inte att leva med den rädslan så länge, att undra.
Så vad ska man göra? Det enda som går att göra, bita sig fast likt en terrier och inte släppa taget förens det inte finns något att bita sig fast i mer.
Just nu är det enda jag har att bita fast i ett tunt byxtyg, Inget saftigt ben. Och det gör att jag är rädd för att det kommer gå åt helvete hela skiten. Att jag aldrig kommer lyckas. För sanninge n är den att jag är gladare om jag får dricka, jag är friare. Så vad gör det mig till? Alkolist eller bara en wannabe alkolist?
Jag har fortfarande inte slutat missbruka rakblad och jag vill inte det heller, varför vet jag inte, det är som om det är den enda fasta punkten i en annars väldigt gungande värld. Det enda jag kan hålla fast i.
Sen har man blivit så fet att man har storlek 44 i en jacka jag köpte idag. Kul, verkligen. Det är precis vad en föredetta bullimicer behöver på sin vågskål, jag lovar!
Jaded
Igår slog jag på stort har nu 4 nya album i min bokhylla, ny bhå, nya hörlurar, nya tandborstar, tandkräm och toapapper. Så jag är nästan pank, de pengar jag har kvar ska jag spara så jag har råd med det som kommer strax, ska fika med korven och eventuellt tanka på min mobil så jag kan ringa och nå folk.
Har pratat med Q via sms hur länge som helst nu, jag tycker verkligen om honom, jag kan knappt vänta tills den 27:de! Jag går som på nålar!
Neverstore, marilyn Manson, tAKiDA, och Bullet for my Valentine är mina nya album, can it get any better?
Sitter nu på missionen, har fått ny dator och ska plugga finska, teori till körkortet och så.. Matte. Fan vad jag hatar matte. Sen kan jag ju alltid tillågga att jag var nära att åka in på LPT igen. Bacon var med mig till Huset, pratade med Britt och berättade om hur jag mådde, vilka tankar jag hade som snurrade i skallen och hon sa med förvåning: "Det låter som om du borde komma in på LPT igen, kanske jag ska ringa på jourläkaren?"
Och jag protesterade häftigt och fräste: "Nej, jag tänker fan inte hamna här igen, jag lyckades inte med 90 alvedon, så då tänker jag ta minst 120 nästa gång så jag inte misslyckas!" Hon blev ganska chockad, men sanningen är den att man nog kan anklaga min kära broder för mitt sinnestillstånd för tillfället, hans ord på midsommarafton svider fortfarande: "Jag hoppas fan du blir våldtagen!"
Hur fan kan en bror säga något sånt? Jag menar det är inte som om det är okej, över huvud taget att gå in på det! sen så hatar jag det faktum att han tror att han kan göra vad han vill utan att det blir några konsekvenser. Jag har inte tagit kontakt med honom alls, kommer inte att göra det heller, han ska fan be om ursäkt, han fick mig att känna mig så jävla smutsig.
Jag önskar att allt vore annorlunda, att saker och ting var bättre än vad de är i dagsläget, men sanningen är den att det kommer aldrig bli bättre, jag har kommit underfund med två saker. Ett: tänker plugga finska. 2: jag tänker flytta hem så fort jag lärt mig språket . Det är något som inte de kan hindra mig från att göra, ett år i Finland, plugga och få arbetslivserfarenhet det är något jag både behöver och vill göra.
Så nu ska jag söka och se om jag kommer in, jag har inte sagt till någon i släkten att jag ska plugga finska, jag är rädd för deras reaktioner, tror det beror på reaktionen jag fick när jag som liten ville lära mig finska i skolan. Kommer aldrig glömma hur arg Y. blev, hennes ansikte när hon fått samtal från läraren som ringde om att jag ville lära mig språket som hemspråk.
Nu är jag vuxen, så jag kan söka. Jag vill verkligen lära mig och tänker åtminstone försöka..
It's fucking four in the morning
Raeif, Micke, Missionen, jobbet och jag själv.
Har skickat ett mail till hundstallet också så jag hoppas jag får napp, det skulle vara underbart! Jag vet vilken hund jag vill ha iallafall. Men nu måste jag smita får skriva mer på onsdag.
Imorgon jobbar jag heldag, likaså på onsdag och torsdag men jag är ledig nästa vecka som kompensering. Det är fett najs att ha mitt jobb.
Ps. Da. är drop dead gorgeus när hon sätter den sidan till.
Froze in our memories again.
Soon you'll forget but I just can't
Jaha, nu fyller Bacon 20 år, jag har köpt boken "Desperation" av Stephen King som jag sprang runt i tre timmar på stan och letade efter. Sen imorgon kommer jag att köpa "The Black Parade Is Dead" till henne, av MCR, och inte nog med det. Vilka ska till Kill Hannah i OCTOBER!? Yay!
Snacka om att jag tänker mangla min dator så fort jag får det att funka. Sen ska jag skaffa hund, det kommer bli kul kul kul!
Men det får se vad som kommer i min väg, sen får vi se om det blir något gjort eftersom jag har fullt upp nu när alla har semester, jag jobbar sex dagar i veckan och det är skoj skoj, även om jag måste gå med på att bli fotad av en "fotograf".. :/ Jag vill inte! :'(
Nu är det bestämt, ska fotograferas imorgon eller måndag.. Yay! Inte.. :(
Träffade fotografen och han blev eld och lågor när han såg mig. "Vilken stil, du är så.. EGEN!" Jaha..? Okej..? Hjälp?
Nu ska jag ringa och boka biljetter till Kill Hannah som kommer till sverige i höst! YAY! Så jag måste ringa och boka nu på en gång, som om de skulle ta slut nu, innan jag kommer.. :p Då dör ticnet.. *morrar*
Sitter btw på missionen nu och var ledig från jobbet idag, har gjort tre graviditetstest som alla visade sig positiva, min läkare tror dock inte på det, tack och lov, sen har raeif blivit arg igen, men det skiter jag i nu, sen så funderar jag på att skaffa hund, men vi får se, det beror på, jag tänkte mer att det kanske är bättre om man inte rusar in i något utan att ha tänkt igenom det ordentligt.
Men vi får se hur det blir.
Nu ska jag ringa så fort telefonen är ledig och sen ska jag handla mat som jag ändå inte kommer äta och sen ska jag chrasha i min säng, för jag är så jävla trött. Spydde igår när jag kom hem. Fy fan.
Ätstörningar eller vad? ^^
Men en positiv grej är iallafall att jag gillar min lägenhet trots att det ser ut som "hej kom och hjälp mig" och jag älskar min mördarkatt som bor granne med mig, men den är så jädrans mager. :-s
Saknar Q också, han är väl grinig han med den lilla workaholicken. :)
Micke är sur för att Tyskland förlorade EM, vilket jag ansåg var mer än rätt, hade inte Kroatien släppt efter de sista sekunderna hade det varit DOM som mötte Tyskland och då hade Tyskland inte en chans. Och det gillade han inte, av den simpla orsaken att han är tysk. :p
Hehe inte så bra kanske att göra honom arg genom att förolämpa Tyskland men ärligt, Turkiet hade tre nyckelspelare avstängda, så är det så konstigt?
Det gillade han inte, men men, vilket leder till att han är arg på mig nu, sen har vi Bandit J som typ försöker få kontakt med mig på facebook, men jag har fortfarande ingen dator så det går inte riktigt som det ska, även om man kanske skulle vilja ta upp vissa saker med honom.
Sen så väntar jag på filmerna från Carols, men jag kan säkert bli gråhårig innan de kommer, sen får vi se vad som händer nästa vecka, om min stalker är kvar och om han fortfarande inte tar ett nej. Han är riktigt obehaglig. :S
Men nu ska jag ringa ticnet och se om man kan hämta ut dem imorgon.. :)
Bleed Back
För tack vare drogkliniken så slipper jag följa med dom in, vilket är ett stort plus eftersom jag inte har någon lust att trängas med massa människor inne i affären för att hitta en present till Pettsson som fyller 50 på söndag. So what? Det är iallafall så jag känner det, han har tafsat och snuskat sig så han kan likagärna dö utan att jag tänker höja på ögonbrynen åt det. Det är bara så det är.
Sen får jag mitt smyckesskrin idag tillsammans med lite annat, morsan rensar ut nu när hon vet att jag får lägenheten, så man får väl se vad man får, hoppas att hon inte slänger in några möbler i det jag ska få för då blir det lite illa, jag har inte plats med möbler också.
Sen förstår jag inte varför jag sitter framför datorn när jag i ärlighetens namn borde göra mig färdig så jag bara kan gå sen när klockan brinner av och jag ska knalla iväg.
Funderar på att traska till Farsta och sen ta bussen raka vägen därifrån men vi får se, måste ha mina icke inpromenerade skor idag eftersom de röda jeansen åker på vilket gör att jag inte tror att det kommer bli så mycket promenerande för min del. Jag älskar mina skor, det är den största svageheten jag har, det och piercings.
Det är som dom säger: "When you taken your first one you say: "Cool! Were should the next one be?" Det stämmer faktiskt jävligt bra.
Men ska ta en i läppen när jag flyttat in på tisdag, förmodligen på onsdagen. Sen så tar jag tungan efter helgen eftersom man inte får äta mat på ett tag då, flytande utan frukt/köttbitar i. Det är det som kommer vara tuffaste delen med det hela, men annars är det inga problem, dock måste jag fixa en plugg till läppen igen så jag inte springer runt med en ring och en labrett. Det går inte.
Men nu har jag snackat så mycket om piercingar så jag vet varken ut eller in, men nu ska vi återgå till det faktum till att jag överhuvudtaget tog upp denna hemsida, som hatar mig något enormt.
Men för en gångs skull var jag smart nog att spara innan jag fortsatte skriva så allt är inte borta denna gång.
Jag har börjat knarka VF, jag bara älskar den sidan och alla människor där. Jag menar, kan man göra annat? Asheta Faschoncore brudar som snackar med lilla Tessan, det kan inte bli bättre. Sen är det så skönt att det är en relativt seriös sida så det är inga spam, inga sexmeddelanden (förekommer men inte på det sliskiga sättet som finns och förekommer på svenska sidor) så är det konstigt att man verkligen älskar den sidan?
Det är värsta självförtroendehöjaren att gå in på någon av alla mina kulter och bara snacka och bli acepterad som den man är, inga mer försynta tåtassningar runt känsliga ämnen utan bara plumpt. Så här är det.
Och man blir accepterad för det.
Sitter nu och har mtv på eftersom jag saknat mina älskade musikkanaler, men jag vet att det är ganska onödigt, det är äkta tonårsgrej, det här med musikkanaler, hemsidor och så vidare, men det skiter jag i. Jag vill inte bli vuxen, jag vill inte behöva ta ställning om saker jag inte orkar ta tag i.
Som drogkliniken. Gör vad jag måste, och jag går dit frivilligt, men jag orkar inte börja rota i vad som varit, jag vill inte behöva gå den långa vägen från sjuk till frisk. Från fångad av sitt beroende till fri från piller och alcohol. Jag vill bara knäppa på fingrarna och få det gjort, men jag inser att om det skulle vara så enkelt så skulle det inte ge mig något.
Detta är en strid, ett krig om man så vill, som jag måste utkämpa, och även vinna. Inte nog med att det skulle höja mitt självförtroende det skulle dessutom höja min ekonomi och livsglädje.
Så idag är det kanske inte den bästa dagen i mitt liv, har redan nu fått panikångest eftersom jag måste iväg dit, men jag tänker inte ge upp, det är bara så det är. Detta är mitt liv, ingen annans och jag måste börja värdera det någon gång.
Det var något som Carols sa som fick mig att tänka efter. Då blev jag bara svinsur men nu i efterhand är det ganska skönt att kunna luta mig tillbaka på de orden.
"Du valde att försöka ta ditt liv, det gjorde att du försatt all påverkan du kunde haft om ditt eget liv och gett det till doktorerna eftersom du inte själv brydde dig."
Det var inte ordagrant så men något liknande, om att när jag inte värderar mitt liv längre så är det inte upp till mig att besluta om hur det ska levas. Det kan jag hålla med om, men även om det är så att jag sa upp alla rättigheter om mitt eget liv som jag har haft så känns det ändå som om man kanske skulle ha fått höra de orden redan innan.
För när jag tänker tillbaka nu så inser jag hur många jag gjort illa och sårat iochmed det jag gjorde.
Att de inte litar på mig, att de tjatar och isolerar mig är kanske deras sätt att ta tag i livet jag valde att kasta bort. Och är det så är det något jag får lova att acceptera och leva med. För som han sa: när man slutar värdera sitt eget liv är det inte längre ens eget.
Men jag måste sluta detta ångestladdade inlägg innan jag spyr ner tangentbordet.
Dags att göra sig iordning för att höra ännu fler svarta sanningar om en själv som man helst inte ville höra eller veta något om.
Yay! Mormor går mig på nerverna, blev riktigt kränkt idag när jag inte fick dra till Bacon och vara där under kvällen. Varför? Jo hon tycker inte det är en bra ide med tanke på den psykiska stressen jag går igenom genom att gå till drogkliniken.. Yay! Som om den minskar när du isolerar mig? Jag kan förstå att du inte litar på mig, jag får faktiskt skylla mig själv där, men Bacon!? Kom igen!
Så söndag drar jag härifrån och sover hos Bacon sen får de säga vad de vill. Eller var de lördag till söndag? ^^ Kommer inte ihåg.. Negativt som hänt mer än att hon inte får svar om den brända falukorven (*läs hästen*) förens i sommar, det är långt kvar ju. Men jag håller tummarna.. Jag kan inte göra så mkt annat..
*kliar mig bakom örat med stortån*
Men jag har sagt att jag ska ta en dag i taget och det tänker jag göra nu, idag fick jag både blåsa och kissa i burk vilket kändes lite skämmigt, men om de anser att det är nödvändigt så inte mig emot.
Sen så fick jag hemläxa tills den 8:onde när jag ska dit igen, det är fett scary ställe att gå till. Ärligt! Hon är chockad att jag är så lätt att jobba med men jag måste säga det att jag tycker jag är svår. Sluten och ovillig att gräva eftersom det gör så ont. Det är så jag ser mig själv på drogkliniken.
Men å andra sidan, det är väl bra? För då måste jag ta itu med problemen hur mycket jag än vill gömma mig och hon är bra på så sätt att hon verkligen får mig att tänka till en gång extra.
Negativt är dock att jag har ångest när jag är där och helst av allt vill dra på mig allt och springa arselet av mig därifrån. Men jag jobbar på det! *high five!*
Nu bakar jag bullar för att rensa skallen på onödiga saker och letar efter en kalender via internet, men det var lättare sagt än gjort, de är typ obefintliga. Funderar på att dra in till Farsta imorgon och spana men tror inte jag orkar det om jag ska vara ärlig.
Så imorgon ska jag nog städa, bara för att få lite reda på tankarna, och sen på söndag kan jag kolla kalender innan jag drar till Bacon. Hows that!? XD
Sen på måndag ska jag ringa om tid till gynekologen, vilket blir fett läskigt.. Min ryske torpedgynekolog som brukar kväva människor till döds med sitt desinfektionsmedel och sina plasthandskar! Nej jag bara skojade, han är läskig men på ett bra sätt. (försök få ihop det den som kan!)
Sen ska jag bara sova här en dag till, måndag till Tisdag, sen bär det av till min alldeles egna lya. Får se om vi handlar mat och sånt på en gång eller om man tar det någon annan dag, vet inte hur de har tänkt sig och om man handlar i centrum eller om man åker och storhandlar på typ Willys.
Momo gjorde iallafall en sak idag som jag anser var bra. Hon köpte tandkräm till mig. Så nu har jag både tandkräm OCH tandborste! Bra va!? XD
Dags att mörda bullar, kanske kommer lite mer skit senare.
Byes!
PS. Träffade Mr Seaweed igår. Ciao Bella, Ciao Bella.. *smack smack smack* Han är fett scary..
If I would do it my way
Hur emo det än låter så är det fan så jag känner det just nu, att man är död inombords och inte riktigt existerar som man borde göra.
Sitter på VF och lyssnar på musik och tänker på tiden som varit, alla de år som bara passerat utan någon egentlig innebörd, någon väsentlig mening. De har bara kommit och gått och jag har inte gjort något produktivt under de tjugo år jag levt förutom att skada mig själv på alla sätt som går att skada en människa.
Och ändå vill jag inte släppa taget om allt som jag hoppas kommer bli mitt en dag, vill inte sluta tänka på dig som om du skulle komma tillbaka till mig och smeka bort mina farhågor och bara hålla mig i dina armar när jag bryter ihop. Det kommer du inte göra, jag läste inlägg i min blogg om dig igår och skrev en kommentar till mig själv, jag sa att du inte skulle stanna, du skulle lämna mig igen, och det har du gjort. Så mycket för att du behöver mig eller älskade mig. Jag håller med Stoffe det är bara att börja knulla runt för dig så inser du nog att jag inte var så speciell som du befarade och att du kan få fler än mig att böja sig för din vilja.
Varför tänker jag på dig när det ändå som händer är att jag mår sämre? Varför kan jag inte bara släppa dig och gå vidare med mitt egna liv? Varför måste du ha tagit en så stor del av mitt hjärta..
Nu tänker jag bli en riktig så kallad emo och knarka marilyn manson, deathstars och the crüxshadows så man kanske blir lite gladare, kanske. Jag kan inte förstå varför jag inte bara kan släppa dig, jag menar ska på två dejter idag bara, och ändå inte glad..! Varför är det så jävla pissigt svårt att le och må bra?
Igår kändes det mer än vanligt att allt inte var som det skulle, jag menar det har gått åt helvete hela skiten, jag pallar inte mer negativa tankar, negativa saker och mår dåligt över mig själv när jag inte kan fatta ett beslut om hur jag vill gå vidare, en del av mig vill gå på krogen, supa skallen av mig och må bra, men en annan del inser att det inte är en lösning på problemet utan bara leder till mer problem, vilket i sin tur gör att man inte vill göra det fast det ändå lockar, vilket leder till splittring.
Men nu börjar det bli dags för lilla emon Tessan att springa iväg och handla eftersom lilla emo ska iväg senare idag och träffa korven, hennes toyboy och hans kompis. Sen ikväll är det kanske Max som står på listan vi får se, men just nu orkar jag knappt något av det, allt känns så pissigt svårt över huvud taget. Jävla sociala som inte heller kan hålla vad de lovar, boendet skulle vara klart på måndag denna vecka han har inte ens exempel på boende åt mig utan JAG fick hitta och säga till honom "Se om jag kan flytta hit". Det är fan inte min uppgift, du får fasiken betalt för det och så ska jag sköta ditt jobb åt dig? Kanske inte bara jag som tycker att det är åt helvete fel?
Kommer gå som en emo i stan idag så får korven säga vad hon vill, jag orkar inte längre bry mig om andras åsikter och värderingar det är det jag vill som spelar någon roll. Och det jag vill är att få tillbaka honom. Vilket suger pung och lite till, men sanningen är den att man inte ska hänga upp sig på sånna saker, som mormor så snällt påpekade, så att man kan gå vidare med det som är mest akut just nu, sen får man jobba sig neråt i ledet till sakerna som står på tur. Tex. Carols.
Is it worth the time, do you even listen? Standing with your spottlight on me, not enough to feed the hungry I'm tierd and I felt it for a while now.
In your eyes i lost my place, could stay a while, and im melting in your eyes like my first time, that I cought fire.
Hatar hur du får mig att älska dig mer genom att sticka iväg, förolämpa mig och sen kasta skit rakt i ansiktet på mig. Hatar att jag älskar dig mer än mig själv och att det var du som fick mig att stanna upp när jag tog andra överdosen, att du kan påverka mig så starkt även om du inte är där hos mig. Tänkte nästan fråga på VF's Advice vadfan man ska göra när man inte kan släppa dig. Jag menar du har verkligen DOMINERAT stora delar av mitt liv, de sista åren har allt kretsat kring dig. Så varför kan jag inte bara släppa taget om dig nu? Varför måste du fortfarande påverka mig så starkt att jag blir rädd för mina egna känslor för dig?
Du är värd att vänta på, det finns ingen annan som är som du men jag kan inte låta dig dominera mina tankar och färga av dig på mina handlingar när jag måste tänka på mig själv och mina behov, och vad jag behöver. Det är logik som jag behöver tillämpa, önskar man hade en av och på knapp när det kommer till dig för jag orkar inte må såhär längre det är för jobbigt att försöka komma underfund med vad som hänt mellan oss. Det är för mycket för att jag ens ska orka rota igenom det.
Folk klagar på sina liv hela tiden och jag är inget undantag, men jag ångrar inget av det jag gjort, inget alls. För om jag inte gjort det jag gjorde och känt det jag kände så skulle jag inte vara den jag är idag och du skulle ändå inte ha varit min för då hade du inte ens varit intresserad.
Men kanske jag dömmer dig för hårt, men jag vet inte ens om jag orkar bry mig om jag dömmer dig för hårt längre, för du är mer än vad jag klarar av.
"I want a girl with lips like morphine. Knock me out everytime they touch me." Det är det jag vill. Jag vill verkligen ha någon att älska och skämma bort och visserligen har jag Bacon, som är min älskarinna på många sätt, men det är inte det jag behöver. Jag behöver någon som behöver mig på ett ganska uttömmande plan. Det var därför jag var med B2, för att jag kände mig behövd.
Sen vet jag inte hur det kommer gå för mej eller hur jag ska gå till väga men på ett eller annat sätt ska det gå.
Så är jag den sämsta vännen någon kan ha skulle ju träffa korven idag men får inte för mormor så de var ju bra..
Sen så fattar jag inte vad jag håller på med det här jävla ångesten över en kille, och en sån kille då! Visst han var min första kärlek och på ett sätt även min enda, men det är inte rätt att han ska få mig att må såhär.
If death is the reason for loves mistery then bleed well to the sound of our dream.
Kan man uttrycka det bättre än vad Ville Valo gör eller? Kan inte finnas för någon nu för tiden jag bara sviker och jag är så jävla trött på det, jag har fan aldrig gjort någon glad eller ställt upp för någon annan än mig själv. Så varför kan jag inte bara ta mitt egna jävla liv? Enkelt, för att jag har folk som tror på mig och kämpar för mig, och de kommer inte att svika mig hur många gånger jag än sviker dom. Men det första jag gör när jag får ett eget boende är att köpa ut en flaska vodka och en tablettask alvedon så ska jag röka inne i badrummet för fulla muggar. För inte fan tänker jag sitta här och må såhär, dessutom fungerar inte VF längre så nu blir det youtube istället eftersom det inte är något bra sätt att se på videon om de bara hakar upp sig.
Tänkte nästan ringa Carols idag men sen så ångrade jag mig och kände: " Varför då? Jag har inget att be om ursäkt för."
Det har jag inte, allt jag har haft att be om ursäkt för har jag redan bett om ursäkt för. Men det kommer inte att bli så som jag tyckte att det skulle bli, inte mellan oss eller ens i mitt jävla liv över huvud taget. Morsan är här nu och här sitter jag och skriver vid datorn för att jag inte ens ORKAR engagera mig, jag vill inte göra det heller.
Jag vet inte in eller ut men knarkar The Used och mår piss, ångest och gråtmild som fan, jag orkar fan inte med mitt pissiga liv. Jag får inte göra något längre för mormor och morfar, inte träffa karin och inte åka in till stan. Så vad får jag göra?
Jag har iallafall gjort det jag sagt att jag ska göra, nämligen slinga mammas hår, det blev jättefint faktiskt, det är inte för att skryta som jag säger så utan bara för att det är så det är.
Det som inte är bra är dock att min ångest bara kniper hårdare om mig, jag kan knappt andas nu längre, vet inte om det är en attack eller om det bara är morsan, jag vet inte men snart kommer helvetet braka loss.
Jag orkar fan inte med mitt liv, jag kommer bli en sån där som sitter och dricker och sörjer livet jag vill ha men inte gör något åt att få, jag är så jävla patetisk.
Dessutom får allt mig att påminnas om Carols så man får ju en ännu hårdare knut i magen, det är inte roligt. Det är ett helvete att ens fortsätta skriva i den här jävla bloggen, men jag orkar inte ens sluta för nu har jag en orsak till att inte vara social. Försökte med att diska, det gör morfar. Försökte med att dammsuga, det gör jag senare. Försökte med kaffe, men ingen vill ha, så nu går jag snart i bitar igen. Det är som om man dragit åt för hårt så att fjädern inte hänger med längre.
Jag fan.. Jag saknar Bacon så jävla mycket just nu, det och mina rakblad, jag är så jävla emo ibland, kent och smörknivar=ja tack, men jag föredrar rakblad.
Ska nog ta en promenad och rensa tankarna senare när morsan åkt hem så jag kan få någon styrsel på mina åsikter och tankar för det här funkar inte längre, jag orkar inte.
Lyssnar på Avril Lavignes "Nobodys home" och det är så det är, jag har fan ingenstans att ta vägen så det jag tänker göra är att ta mina ciggareter och dra ut och knalla runt i ett par timmar bara för att må lite bättre, skiter i max idag han kan fan ha sina snuskiga fantasier ifred, blanda inte in mig tack.
Jag vill inte må dåligt men nu känns det ärligt talat som om väggarna kryper in på mig när hon är här, det är hemskt och jag mår inte bra av det direkt, men vem skulle göra det?
Losing - Takida. Det blir inte bättre av att man lyssnar på min älsklingsmusik heller.. Men nu måste jag bli social för morsans skull. Bra där.
Memories
Så jag är arg, riktigt sur för att vara ärlig. Så igår pratade jag med läkaren (efter åtta dagars frånvaro) och sa vad jag tyckte och tänkte. Antidepressiva suger, personalen är antingen änglar eller djävular, hälften av det man säger kommer inte vidare, kommunikationen är under all kritik och säkerheten är kass.
Efter att ha skällt på läkaren kändes det bättre, "Vi har gjort saker för din mage. Jag har känt på den, du har fått magmedicin och vi har tagit blodprov." "JA FÖR TRE VECKOR SEN!" Ja jag fick dampryck på läkaren och bröt ihop totalt, satt och grät för att det gjorde så ont. Så nu har man magmedicin sex gånger om dagen+piller på morgonen och smärtstillande tre gånger om dagen. Så jag är bara glad att jag fick ett raseriutbrott. Det var skönt att få skrika av sig på dom för det känndes som om de behövde få veta att de levde.
Sen kommer Bacon idag så vi ska hämta sakerna från Ginza (jädrans inkompetenta idioter på Coopen där..) och sen ska vi väl snacka skit ett tag. Sen drar hon hem igen med bussen (eftersom det inte går t-banor längre från henne till mig, stackaren.. XD) men jag ser fram emot att få träffa henne, och peta lite på henne med en pinne.. Fråga inte..
Sitter ganska mycket och funderar på hur saker och ting har utvecklat sig, jag menar, Sociala har möte den 8/4 och huset har fått skäll från mig och mormor, HON kommer inte tillbaka till huset eftersom hon bara blir bortskickad och sen så är det åt skogen med resten.
Tänker mycket på tiden som har varit, på allting som har hänt, på alla känslor jag har känt. Allt gick så fel, jag vet inte hur jag ska rätta till det. Det är svårt att veta vad man ska säga för att ta tillbaka allting man gjort mot de man älskar. För det finns inget, precis som det inte finns något för mina föräldrar att säga om min förlorade barndom.
Jag vill ha en barndom som jag kan glädjas över, men nu tänker man bara på alla de svåra delarna, man ser inte de få stunder då det faktiskt var bra. Det var aldrig bra med farsan, det var det inte, men ibland var det bra med Modern och Pettsson. Även om det var sällan så hände det att det gick för oss att vara kärnfamiljen.
Sen så spårade allting ur och jag vet inte hur jag ska komma tillbaka på banan igen. Ibland hatar jag Carols för att han inte lät mig dö, och ibland älskar jag honom mer för det.
Som om det skulle förändra något om jag älskar honom? Det enda det ger mig är mer smärta eftersom han inte vill ha mig. Men jag kommer vänta tills han ger mig sitt beslut och sen gå vidare från det. Det är det enda dessa dagar är för mig, en ständig väntan, väntan på något bättre.
För det kan inte bli sämre, det kan det inte. Inte med min bakgrund, med de minnen jag har. Jag skrek åt läkaren igår. "Tror du jag är här för att det är roligt? Jag vill inte vara här jag kan lika gärna vara hemma! Vad fan spelar ett ärr hit eller dit för roll när ni ändå skiter i en!?" Och så visade jag ärren, hon var tyst länge och väl, och jag med. Det var som om all luft gick ur mig, jag kunde inte säga något, orkade inte försöka få henne att förstå.
Så frågar hon: "Om du åker hem, kommer det att fortsätta som det varit hittills?" "Nej." "Nej?" "Nej, inte under två, kanske en vecka. Då kommer hon sköta sig." "Sen då?" "Sen blir det som vanligt, det blir det alltid."
Jag skulle kunna döda min familj, ärligt talat. Det är inte som om de är speciellt värdefulla, förutom mormor och morfar. Mormor med sitt kontrollbehov och morfar med sin avslappnade sida. Och brorsan fungerar väl bra men han är inte riktigt min familj heller.
Jag önskar att jag kunde få allt som jag inte har haft och att alla jävla minnen kunde försvinna, för jag vill inte ha dom, jag vill inte minnas. Jag vill glömma allt och börja om på nytt. Men det går inte, för de rotar i såren hela tiden, petar med pinnar i de variga såren och skär i dom tills de är vidöppna. Då rotar de runt lite mer med sina pinnar. Bara för att de kan.
Jag hatar dom.
"All of our memories keep you near, In silent moments imagien you here." För dig. Bara för dig.
