Amorcaucuest

Det ekar inom mig, det värker i min kropp av ansträngningen att inte svara när du ringer. Det gör fysiskt ont när ditt namn kommer upp på displayen, gör ont i mig när jag stänger av ljudet och inte låtsas om det.
Du är arg på mig det märker jag på ditt sätt att skriva dina sms, men jag orkar inte bry mig, orkar inte engagera mig mer än jag redan gjort. Det fungerar inte att vi är ihop, kan du inte förstå det? Det går inte som det borde gå.
Det rätta vore att säga det direkt till dig men jag vill inte göra det, är för feg för att se din reaktion på det hela. Vill helst av allt bara komma iväg med Kumb och fika, så jag kan skratta igen, känna mig okej igen. För han får mig alltid att skratta. Av någon konstig andledning.
Fryser som fan, kall ända in i märgen. Beror nog inte enbart på dig, men även på att min familj är royaly pissed på mig för att jag inte kommer vara med dem på nyår utan med hennes familj. Svaret jag fick av mormor på det var: "Ska du vara där? Ska du inte vara med din familj!?" Hade sådan lust att säga henne rakt upp i ansiktet: "Men det är jag ju" men lyckades låta bli. Tyvärr.
Hon är arg på mig för att jag inte kommit över till henne men då har jag en fråga till henne. Den frågan är helt enkelt, varför kommer ni inte över hit? Varför ska alltid jag åka över halva stan? Varför är det ingen som kan göra det för mig? 
Alla drar i mig och undrar om jag inte kan komma över, när jag ska hälsa på osv men är det ingen som tänker att jag kanske  inte orkar åka tre timmar och sen säga vad? Hej? Här är jag?
Eller för att hämta potatis..
Är så trött på alla som håller på och kräver min närvaro, jag orkar inte okej? Jag orkar inte  åka till er för att ni vill det, jag kommer när jag har tid över, och har jag inte det så kommer jag inte är det förstått? Jag åker för Bacons skull, för att hon åker för mig men ni har varit hos mig sammanlagt tre gånger på ett år, jag har varit hos er bra många fler gånger än det.

Jag skulle skicka sms till morsan, vem skickar jag till? Hmm? Just det. Jag är en sådan Loser. Men å andra sidan så nu kan man nog slå in sista spiken i kistan för våran del, vi kommer inte klara oss ur det här. Dessutom tog jag just bort alla meddelanden och hans nummer så jag inte kan ringa honom och be om ursäkt eller ännu värre, säga sanningen. Känns hemskt, vill egentligen inte fira nyår alls men antar att jag måste göra det, har trotts allt lovat att komma så då måste jag göra det eller hur?
Så det enda jag kan göra är att trycka ner smärtan, döva mig själv så gott det bara går och försöka på nytt.. Hoppas på det bästa och inte glömma bort att andas. Kanske gör det mindre ont om ett par dagar. Hoppas kan man alltid göra eller hur?
Så det är vad jag gör, jag hoppas.
Jag vet att det kommer ge med sig, det tar ett tag men det kommer ge med sig med tiden, det är det enda jag kan hoppas på.
Sen kan man trösta sig med att man slipper mensverken (frågade om den nya medicinen och det var tydligen en biverkning som jag iallafall inte tackar nej till) och allt som hör med den till.
Kommer nog dessutom fråga om p-piller som skjuter upp mensen, sånna som gör att man har mens en gång per år, förstå vad skönt det skulle vara. Att inte behöva ha mens, att inte behöva köpa saker som man behöver om man har det och allt som man slipper i övrigt (slipper tvätta handdukar, lakan osv med specialmedel för att få bort blodfläckarna).
Det borde alltså kännas riktigt bra, men varför gör det inte det? Varför har jag en stor jävla klump i halsen som kväver mig? Varför är jag över huvudtaget ledsen när jag visste att det var det här det skulle sluta med?
För att jag är en idiot. För att jag hade hoppats på att han skulle kämpa lite hårdare. För att han skulle säga något istället för att bara gå sin väg.
Men har han inte försökt tillräckligt?
Kommer supa mig full och ligga döende i min säng bara för att få vara i fred. Det känns så iallafall. Hatar nyår, hatar allt det representerar. Vill inte fira och vill inte veta att man är själv.
Vill inte förstå hur dåliga vänner man har, om man ens kan räkna en del av dem som vänner.
Har nog bara en vän som det är nu. En enda. Det är ju positivt.
Verkligen.