Amorcaucuest

Vad hade du väntat dig? Ärligt? Ett stort jätte positivt jakande som leder till att jag springer till din sida och ser på dig med dyrkande ögon? Doesn't work that way.
"Tror du att jag bara tänker sitta och titta på när du förstör ditt liv för att saker inte stämmer överrens med ditt synsätt?"
"Nej jag förväntar mig att du håller käften och sköter ditt eget."
"Vad skulle jag i så fall vara för en vän?"
"Den vän jag vill att du ska vara nu."
Han är sjukt arg på mig men det skiter jag i, det är så mycket som hänt på kort tid. Som om saker och ting inte var jobbigt nog som det är, det är påväg att bli mycket jobbigare tack vare det som hänt.
Dessutom så har jag inte svarat på hans sms, kommer inte göra det heller, bara sagt att jag inte kunde på onsdag, eller torsdag eller fredag. Tror han börjar att förstå att jag drar mig undan honom, jag orkar inte tänka på oss, vart vi är på väg och vart vi står.
Sen kan jag säga att jag faktiskt tagit henne på orden. Som hon sa: "Men du är inte intresserad av sånt längre." Nej men då är jag inte det. No more help from my side.
Trodde hon förstod vinken när jag rensade ur skåpet på mina saker, jag tänker itne ställa upp igen förens hon är döende, för om jag säger ja en gång så är det inte säkert att jag kommer undan senare. En gång och en sån viktig sak som det var och det gick inte att fixa ersättare. Men även om jag förstår hur hon resonerade kan jag fortfarande inte riktigt förlåta prioriteringen. 
Dessutom så vet vi alla att gammelmormor inte är som hon ska och jag vill inte vara bunden om det skulle hända något, för jag vill inte missa en till begravning.
Inte hennes.
Pojken har skickat sju sms idag, jag har svarat med sammanlagt sju ord. Det är ganska skillat. Tycker iallafall jag.
Men även om jag är ensam om att inte gilla vårat förhållande så tänker jag gå vidare med att skärma av mig från honom, och alla andra.
Mormor ska in till sjukan på torsdag och kolla upp ögonen, tydligen opererade hon andra innan hon stack till finland, men jag missade det. Kan bero på att jag skydde henne som pesten men ändå. Det är något vajsigt med det, men som hon säger: "Inget att oroa sig för. Det är bara ögonen!" Om det ändå "bara" var det..
Orkar inte förklara för Bacon heller alla orsaker till att jag inte kan ta Rex nu på Torsdag, måste tillbaka till läkaren igen, eftersom det inte är migrän så ska han göra vidare undersökning och en del av mig stutsar runt och tjuter: "Cancer säg att det är cancer!" För att, let's face it, some of us is better of dead anyway.
Morfar blev riktigt arg när jag pratade med honom om det, han undrade vad läkaren sagt, och tyvärr är det inte cancer han tror på utan infektion i hjärnhinnan. That sucks.. Men kan fortfarande hoppas eller hur? Skulle  tagit tag i det om det var upp till mig själv men nu har jag Cleo och allt blev plötsligt mkt mer komplicerat. Även om jag älskar henne önskar jag att jag inte tagit henne. Tydligen är jag ensam om att anse att bara för att hon är katt får hon inte göra som hon vill, och ännu värre är att jag mår skitdåligt över att jag blir så arg på henne. Men å andra sidan, vid det här laget borde hon veta att hon inte får vara på köksbordet och inte får äta ur min tallrik.
Men å andra sidan så verkar jag vara ensam med den åsikten.