Amorcaucuest

Idag är inte en av mina bästa dagar, ångesten har aldrig varit så kväljande som nu, när den 27de närmar sig och allt jag vill göra är att avboka, be alla dra vidare någon annanstans och lämna mig ifred. Har legat i sängen hela dagen, ur stånd att gå upp ur sängen, klamrat mig fast vid kudden och grinat som jag vet inte vad. För vad? Ärligt talat, för vad? Kan ju alltid ha utgång, skita i att stanna hos mig, dra vidare, så slipper jag verka så patetisk som jag faktiskt är när det kommer till vänner.
Som jag inte har.
Fan att han fortfarande har makten att skada mig så, trodde jag gått vidare nu när jag har pojken ändå gråter jag över honom, att han ringde mig, att han pratade med mig och gjorde upp planer för att sedan som vanligt inte dyka upp. Känner mig så patetisk som fortfarande tror honom. Som fortfarande faller för det.
Och mår piss för jag inte kan hålla löften jag ger till dem som betyder mest för mig.
Jag kan inte förstå varför jag låter dig påverka mig som du gör, varför tar jag inte bara tåget och drar ner till F så jag kan få lite frid i mitt liv? Se hans nya handdukar, hans nya lya allt det som han bjudit in mig för att göra.
Enkelt för att jag inte gillar att ha kontakt, klarar inte av mänsklig kontakt alls. Sitter nu och försöker att inte börja hyperventilera och inser  att fan, ingen jag kan prata med. Ingen.
Vad säger det om mitt liv egentligen? Vad säger det om mig? Dagar som den här gör att man inte vill finnas mer. Gör så man vill lägga sig ner och aldrig vakna igen. Bara för att få det att försvinna, att sluta sparka mig i bakhuvudet.
Jag hatar julen, hatar allt den står för och allt man ska göra under den tiden. Hatar det faktum att hur underbar min pojkvän än är så känner han inte mig, kommer aldrig att göra det, för jag väljer att avskärma mig. Det är därför jag inte vill träffa Bacon, jag vill inte att hon ska se det som ligger alldeles under ytan och pockar på min uppmärksamhet.
Tänker inte ens skicka sms och be om ursäkt, varför skulle jag göra det när vi båda vet om att det inte kommer hindra mig från att göra om det nästa gång? När vi båda vet att det inte förändrar något.
Önskar jag kunde lägga in mig på avdelningen och låsa ute världen så jag slipper känna något alls. Bara kan få vara.
Tills efter nyår skulle inte vara fel.
Ska fan göra det. Går dit imorgon och låser in mig, hoppas att mormor och morfar tar hand om Cleo eller att pojken kan ta hand om henne. Vad som helst skulle uppskattas. För som det är nu orkar jag inte fortsätta, det är som krossat glas i bröstet, som skär och svider så fort jag rör mig, allt jag vill göra är att sova. Få blunda och inte drömma, som när jag vaknade på Sös. Inga drömmar, bara underbart ljuvt mörker.
Så jag slipper inse hur få jag har och varför jag inte har dem. Inte så svårt att lista ut kanske.
Cleo sitter som vanligt i min famn men jag vill bara kasta bort henne, vill inte ha henne här, orkar inte med hennes försök till att bli kliad under hakan. Hon är för på när jag vill dra mig undan. Ju mer hon försöker få ömhet, desto mer drar jag undan mig, och desto mer hatar jag mig själv för det. Det är inte hennes fel, och jag vill ha hund? Varför? När inte ens Cleo kan hjälpa mig så varför skulle en hund göra det?
Det är så jävla patetiskt och så likt mig att sitta och gråta för att jag själv drivit bort människorna som står mig nära. Det är enbart mitt fel, bara mitt och åter mitt så varför kan jag inte sluta? För att jag vet att jag gjort fel? För att min pojkvän inte ens kan köpa en julklapp till mig som är personlig för att han inte känner mig alls? För att jag inte tillåter honom att känna mig och än mindre släpper honom nära?
Jsg vill inte ha hit Chris. Jag vill inte ha hit honom. Vårat förhållande kommer inte fungera, det är baserat på sex, inget annat. Varför försöker jag intala mig själv att det inte är så när jag vet att det är så? Ärligt. Vad gör vi tillsammans? Har sex ser film, har sex och sover. That's all. Final call. Det var så jag ville ha det.
Så varför är jag inte nöjd?