Amorcaucuest

Ibland undrar jag hur dumma människor är egentligen, hur lättmanipulerad man kan bli. "Gud som dina händer darrar!" "Det är för att jag sprang hit tror jag" svarade jag. Ha snarare abstinens.
Sanningen är den att människor måste ha en tillflykt när saker och ting blir för tuffa, vissa åker till sin häst, andra jobbar och vissa tar till så kallade beroenden.
Jag är helt klart den sista kategorin även om jag jobbar ganska mycket just nu (dock inte idag jag sjukanmälde mig och stannade hemma istället) men det löser inget känner jag trots det. Saker försvinner inte de bara tornar upp sig mer och mer och ju mer du rotar desto mer hamnar på högen. "Ah men hon kan fixa det" och så hamnar det hos mig för att jag inte kan säga: "Sorry men jag har ingen lust att hjälpa dig med detta."
Samma sak hände mellan mig och Bacon. Jag kan bara inte säga: "Jag är ledsen men jag vill inte med ut." För då skulle jag såra henne, så jag gör allt annat försöker hinta om att jag inte vill men det kan folk inte förstå, hur skulle de kunna läsa ut ett nej ur ett kanske? Är inte kanske en blandning mellan ja och nej? Det är inte så att kanske betyder nej men likaså vill jag att de ska förstå att kanske är nej just DEN gången för mig. Men folk förstår inte och kan inte förstå om man inte säger saker och ting rakt ut.
Ärlighet varar längst men hur långt kan man gå innan man sårar folk?
Jag kan inte neka folk rakt ut därför är jag i den sits jag är i nu. Därför är jag isolerad från alla andra. För jag orkar inte vara med dom, orkar inte höra deras problem eller lyssna på deras självupptagna gnat.
"Jag har så mycket räkningar så det är sjukt! Det är riktigt tufft nu att ha så mycket saker att betala!" Men du valde att köpa sakerna, du valde att ha det största utbudet och då får du betala för det, visste du inte om det innan så får du skylla dig själv likaså att du sitter där du sitter för då borde du kollat upp det innan!
Och oavsett hur det kommer sig att du "bara" har ett par tusen till nöjen denna månad så ger det dig ingen rätt att vara nedlåtande mot andra som har det svårt ekonomiskt också.
"Vadå? SÅ mycket räkningar är det ju inte du har, jag har mer än dig." Ja men du tjänar mer också. Jag har inte ett par tusen att röra mig med för nöjen denna månad. Det har du, säger inte det en hel del om skillnaden mellan våra ekonomier?
Jag är dock glad över jobbet, jag gillar mina nya arbetskamrater (som visserligen bara är där denna vecka då de jobbar helg) men så trött på att le och försöka vara glad.
Även när jag träffar vänner är det samma sak, jag är apatisk. Jag kan lyssna, le och nicka men sanningen är den att jag känner mig apatisk. Varför ska jag bry mig? Det enda det leder till är att jag blir irriterad på deras brister och fel, till exempel Bacons respons på om hon pratat med Tess från stallet som har en riktigt svår period just nu.
"Nej varför skulle jag ha gjort det?" Jag kan inte förstå den tankegången, om någon har det svårt och man är vänenr hör man väl ändå av sig? Om än så bara för att visa sitt stöd via ett sms eller ett kort samtal. Man behöver inte vara stöttepelare men visa att man bryr sig. Å andra sidan VET jag att hon inte fungerar så och då blir jag apatisk och känner bara, nej det är sant, varför ska man bry sig om vänner över huvudtaget? Jag har inget emot att vara ensam för sanningen är den att jag inte har många vänner och har inget emot att vara ensam.
Dessutom, de vänner jag har kan jag ändå inte prata problem med, eller snarare jag kan inte prata med dem om mina problem så då känns det som om det inte är av så stor betydelse varesig jag är där för dem eller ej.
Den egenskap jag har som jag just nu hatar mest är just min empati för andra, att folk pratar med mig om problem som de har, jag har inget emot att lyssna, jag gillar tanken på att de genom att ventilera sig med mig kan få ro, men hatar det faktum att de pga detta verkar tro att jag själv inte har samma behov och inte finns där för att lyssna när jag behöver det.
Kanske är det gammalt skit som kommer till ytan, det skulle inte förvåna mig alls. Men jag känner bara apati när det kommer till vänner just nu. Jag orkar inte åka ut till hästen och stå och se på medan Bacon fixar med honom eftersom jag inte vill ha den tiden för att tänka. Jag vill slippa fundera så mycket, och ha något att göra hela tiden.
Rökning, alcohol och piller har alltid varit mina laster, nu har jag skaffat en ny känns det som, den som stänger ute de jag bryr mig om eftersom jag inte orkar med dem. Låter konstigt men jag orkar inte bli påmind om att jag är människa, individ. På jobbet är jag en del av teamet, hemma är jag Baka-chan's matmaskin och liggmöbel men om jag skulle ta på mig att träffa folk utanför så skulle jag vara tvungen att vara den Tessan som de känner och jag känner inte att jag orkar vara det.
Orkar inte skoja runt och lyssna på saker som egentligen inte berör mig. Inte för att jag inte bryr mig utanför att jag mår sämre av att jag inombords tänker: "Och? Sluta gnäll din jävla idiot och gör något åt skiten istället" Eller "So? Du hade kunnat undvika det men du sket i det så nu tar du konsekvenserna så håll käften."
Vill inte känna så men det gör jag iallafall. Därför väljer jag att itne svara eller helt enkelt ignorera folket. Det är inte av elakhet utan för att inte såra mer än vad jag redan gjort.
"Du har långa naglar igen!" Sa Bacon glatt, jag var chockad och tänkte: "Har det gått så lång tid redan?" Så mycket insikt har jag i tidsperspektiv just nu.