Amorcaucuest

Diagnosen var ju glasklar, iallafall från det dom sa till mig.
"Tester indikerar på att du är gravid, hormonnivån, graviditetstester och blodanalys men det är inte fallet."
Wow, you really got me there.
Så vad är det då? Depression som satt sig på systemet enligt dom, det är det enda felet jag har, och de vill inte gå in på mina provsvar eller ens förklara vad det handlar om. "Du får tala med sjuksyster om det" och så går dem. Wow igen.. Snacka om service.
Men vad gör Tessa då? Jo hon går in på systemet, köper billigt vin, hyr en film, gör popcorn och dricker sig redlös. Skulle inte ha något alls emot att försöka ta livet av mig med tabletter igen, faktum är att jag är rätt så suktad. Men det går inte. Till skillnad från förut så sitter det en liten ettrig gubbe i mitt huvud och skriker: "Ego! EGO!!!!" så högt att jag får huvudverk, och tur är väl det för vem skulle ta hand om Cleo? Just det vem skulle göra det. Jag totalvägrar låta någon avliva eller göra illa min katt. Över min döda kropp. Så jag håller fast mig vid henne och tänker: "Snart. Snart vänder det igen." Men nu ska vi vara ärliga mot varandra, det kommer inte att vända, det vet vi alla om, det går halvvägs uppåt på må bra trappan sen dyker man längre ner än innan. Och allt beror på att ingenting. Verkligen ingenting har förändrats.
Jag kommer fortfarande komma tillbaka till det ställe där jag växte upp, jag kommer fortfarande att stå ensam mot min familj och jag kommer fortfarande att vara ett rövhål mot mina vänner.
En vän till mig sa det bästa citatet någon kunnat säga, "De tre orden rättfärdigar allting, bara man säger dem så får man göra som man vill. *gör ljudeffekter* SMACK! Jag slår dig för att jag älskar dig. Smack! Jag slår dig för att jag bara vill ditt bästa för att jag älskar dig. SMACK! Det är för att jag älskar dig så mycket som jag tappar kontrollen, du får mig att göra det."
Kan man säga det på något mer uttömmande sätt? Det är okej att såra och göra illa någon man bryr sig om för man vill bara väl? Hur många gånger har jag svalt den skiten? Ärligt talat?
Mormor, brorsan, farsan och morsan. Alla kör det med samma skit. "För att jag älskar dig." Det sa Carols också. "Det är för att jag älskar dig så starkt som jag förlorar kontrollen över mig själv sådär. Du gör mig så arg." Eller är det bara så att det har något med mig att göra?
Tvivlet gnager på mig och det förgiftar alla i min omgivning, alla som jag valt att ha kvar.
Min bror gillar mig inte alls, och tror inte på mig för fem öre. Han hatar mig nästan för som han ser det så gör man inte det jag gjorde. Det är inte ett val att försöka fly, och för att jag försökte ta livet av mig så har han bränmärkt mig som fegis, ovärdig och svikare.
Min mamma äcklas av min blotta existens, min pappa försöker få sakerna från det förflutna att försvinna genom att inte låtsas om dom, försöker göra mig till min mamma för tjugo år sedan.
Och min mormor. Hon försöker helt enkelt bestämma över mig för att hon tror hon vet vad som är bäst för mig. Så då beordrar hon mig att göra saker istället för att föreslå. Och hon kan inte förstå hur jag vill ha det i mitt egna liv.
Men hemskast av allt är nog det faktum att den enda personen som har rätt att känna allt det är inte gör det. Den personen har jag svikit, spottat på och förklarat krig mot fler gånger än jag kan minnas. Och varje gång har hon hållit om mig tills jag lugnat ner mig och står stadigt igen.
Nu vill jag inte stå stadigt, jag vill inte vända andra kinden till och bita ihop. Jag vill skrika ut hur mycket jag hatar er men jag mår fysiskt illa av att jag känner så. Dem är min familj. Inte mycket till familj men fortfarande, så varför hatar jag dom? För att min bror skäms över mig?
För att min mamma äcklas?
För att min mormor kontrollerar mig?
Nej, utan för att jag inte är stark nog att säga stopp. Hit men inte längre. För jag kan inte göra alla nöjda, varje dag sliter jag mig i håret och undrar hur jag ska hinna göra allt det dom vill att jag ska göra för deras skull. Inte för mig utan för dem.
Jag vet ärligt talat inte när jag senast var hos mormor och morfar och gick därifrån glad.
Dessutom har jag en pojkvän nu som är mer av en man än någon annan kille jag träffat. Han kan ha fel, han kan hjälpa till, han kan göra saker för mig, men han kan också kräva saker av mig samtidigt som han alltid uppmuntrar mig och stöttar mig.
Ändå rycker jag till om han rör sig för snabbt, jag rycker till om jag råkar göra fel, som igår när jag spillde makaroner på hans nya jeans, jag höll andan av ren skär skräck. Och jag undrar om det någonsin kommer försvinna.
För i honom finns något som inte finns hos någon annan jag mött. Ren skär godhet, av det faktum att han älskar mig och han ser och förstår mer än vad jag vill tro. Men han pressar mig aldrig utan ger mig alltid hundra procentigt stöd i allt jag gör. Det finns bara en person som gjort det för mig förutom honom och henne driver jag iväg för småsaker. För saker hon inte kan göra något åt. För att pojken vägrar bli ivägkörd.
"Man hittar inte många killar som honom. Tänk på det."
Jag vet att jag snubblat över något vackert och oerhört skört och jag väntar bara på att det ska gå sönder och han ska säga: "Jag gör det bara för att jag älskar dig." Jag har kommit att hata och frukta de där tre orden. Ingen vet vad som hände mellan mig och Carols. Det är så jag vill ha det, men jag är så ärrad att jag inte vet vad jag ska göra. Så rädd att återigen inte vara tillräckligt bra. För den här gången kommer det krossa mig.
Och det värsta är att efter att han bjudit in mig att bo hos honom efter jul säger alla att vi borde tänka på att slå våra påsar ihop, att hans mamma skulle bli en underbar styvmor och att jag ska hålla hårt i honom. Deras ord får mig att vilja slita mig loss och springa skrikandes därifrån. För det är något jag aldrig vill uppleva igen. Aldrig.
Att bo ihop tar inte bara kål på förhållandet det tar även kål på dig. Samtidigt är jag så jävla rädd att han ska finna mig bristfällig och lämna mig ensam med mitt krossade hjärta. För det är ingen tvekan om att han har vunnit det.