Amorcaucuest

Detta är ett av de där inläggen som aldrig borde bli publicerat men nog kommer bli det ändå mot bättre vetande. Jag är ju ändå helt dum i huvudet som känner och gör det jag gör så varför inte? *Skrattar* Låt oss tänka efter vad sa jag egentligen? Om man riktigt tänker efter så vad var det jag sa? Vad är det som jag gör egentligen? Varför gör jag det jag gör och varför kan jag inte bara vara som alla andra och skita i saker och ting som är?
Kanske man ska bryta ner det till lite mindre bitar. Varför måste jag gilla en kille som inte gillar mig och varför måste jag vara kär i en som jag inte vill ha? Varför kan jag inte bara vara mer som min bror som knullar runt utan att må dåligt, eller vara som bacon som lever i celibat och är nöjd med det (ta inte illa upp om du läser det här).
Och vad gör jag om jag blir som Mickey eller Korven och stannar när jag borde gå för länge sedan?
Med honom kan jag prata om allt, verkligen allt, till skillnad från pojken. Men skillnaden är mer påtaglig än så iallafall för mig, och allt började för ett halvår sedan genom ett simpelt jävla telefonsamtal.
Kanske slutar det hela på samma sätt? Jag vet inte allt jag vet är att jag just nu vill ha tillbaka mitt gamla liv med allt det som fanns där innan. Och när jag säger allt så menar jag verkligen det, allt.
Just nu längtar jag tills pojken kommer hem bara att få hålla om honom. Få känna hans speciella doft. Men för att det ska gå så vet jag att jag inte kan träffa honom mer eftersom han rubbar min jämnvikt och det med en hel del råge.
Så egentligen är det enda som återstår att säga tack så mycket men hej då. Och sedan glömma bort att det någonsin har hänt. Alls.
Han kommer i övermorgon, jag vill ha honom här nu, även om jag inte skulle släppt in honom om han var här eftersom jag är söndergråten och deppig på gränsen till neurotisk.
En del av mig längtar tillbaka till mitt gamla liv att kunna ta nytta av beprövade metoder, så om jag hade haft något hemma hade jag nog klunkat ner det med vodkan som står på spisfläkten men det är inte okej inte längre iallafall.
Idiotisk som jag var så trodde jag på dem när de sa att jag skulle bli bättre att det bara var en fas. Men en del av mig trivs med att vara i denna fas för det är säkert och tryggt, här är jag den jag varit i ett par år.
Problemet är inte att inte hitta tillbaka, för det är lätt, för lätt  nästan, utan att hitta balansen mellan vad som är bra för mig och vad som är skadligt, på gränsen till dödligt.
Jag känner mig förådd och tömd. Det känns som det som Herr Fluff sa till mig inte kunde stämma bättre in och jag är trött och för deppig för att sitta och vänta på att folk ska bestämma sig för om jag är värd deras tid eller inte. Trött på att livet ska kännas som om att det inte är mer i det än det som är nu. Jag har skött mig och jag har gjort det de vill att jag ska göra me inte fan har jag fått ut något för det.
Det känns som om att livet i sig självt inte har så mycket att ge mig egentligen. Inte över huvud taget. Därför vill jag ha hit pojken för att han ska kunna hålla om mig och säga att allt kommer att ordna sig, på det där speciella sättet som bara han kan göra det på.
Men han kommer inte göra det, förmodligen aldrig mer om han får veta vad jag sysslat med.
Och det gör att allt helt plötsligt bara gör ont.  Som om man andas med lungor som är fyllda av glasskärvor som drver djupare in för varje andetag.
Fast å andra sidan, det kanske bara är mitt hjärta.
Dessutom så vet jag inte om jag orkar med Rex på torsdag, jag kommer åka ut det är inte det, men jag kommer inte göra något med honom. Kanske borde jag köra den filosofin med resten av livets små egenheter också att jag gör det jag måste men inte mer och inte mindre..?
Kanske är det som han säger att livet egentligen inte handlar om något annat än att ha ett jobb, ha stabilitet och göra saker som man måste. Ha en sysselsättning som om man inte gillar den iallafall inte hatar.
Tanken på att det skulle vara det livet går ut på får mig att må illa..