Pain
Känslan av hur det kändes när han berättade det för mig går inte att beskriva, den måste upplevas för att förstås. Det var därför jag jobbade så sent som jag gjorde, det var därför jag inte ville gå hem tidigare. Och det var därför jag blev så sårad av Bacons ord, även om jag förstår hennes reaktion på det som hände.
Jag är helt klart inte ett av guds finare barn men jag försöker bättra mig. Även om det ibland är svårt att hindra impulser från förr som dyker upp.
Men det är nog en av de orsaker som visar att jag mognat, att jag tar det helt annorlunda nu för tiden. Att det går att bättra sig. Dock spelar det ingen roll hur mycket jag ändrat mig, hur mycket jag mognat så kan jag inte ändra på det som kommer hända.. Att han kommer lämna mig för sina studier. Vi åker på en berg och dalbana med känslor, pratar om distansförhållande men sanningen kryper fram i våra diskutioner, ingen av oss tror på sådant. Så vi fortsätter åka berg och dalbanan, blundar hårt som fan och hoppas att vi kan ta oss ner till mål oskadda. Men medan jag sitter brevid honom i vagnen, och han greppar min hand så vill jag bara skrika.
För sanningen är den att när vi kommer till mål, när det hela är slut kommer han lämna mig där. Han kommer gå för att förverkliga sina drömmar, göra det han vill göra och jag kan inte och vill inte stoppa honom. För jag kan inte förmå mig att krossa hans drömmar pga. mina ideal och min kärlek till honom. Å andra sidan kan jag inte be honom söka i stockholm en gång till för min stolthet hindrar mig att gå ner på knä och be honom stanna.
Skriket fastnar i halsen och jag försöker göra det mesta av den tid vi har tillsammans, jag gillar inte tanken på att förlora honom men tanken att kväva honom är ännu värre. För varje dag som går växer sig smärtan större, skulden som han vet om kväver mig, och han som försöker trösta mig förstör mina försvarsmurar för varje dag som går.
Hur mycket får och ska man offra för att få ett förhållande att hålla? När är det dags att kasta in handduken? Och kan riktig kärlek övervinna allt?
Funderar på att göra slut nu, att ta smärtan att förlora honom nu, så jag slipper den här utdragna väntan på att den ska komma. För den kommer komma till mig, han kommer lämna mig för sina drömmar och han kommer krossa mitt hjärta.
Eftersom han kommer krossa det oavsett om vi håller ihop tills i höst när plugget börjar eller gör slut innan sommaren och hitta en sommarpojke att smörja mitt krossade hjärta med.
Mitt förnuft säger till mig att jag ska göra slut nu, att inte förlänga pinan, att se efter mig själv.
Medan mitt hjärta skriker ut att jag ska hålla fast honom och ta till vara den tid jag har med honom, att skaffa mig minnen jag kan vårda sen när han promenerar ut ur mitt liv på samma sätt han promenerade in i det.
Frågan är bara, är det värt att sitta och bita på naglarna, oroa sig, gråta och svära för att få små glimtar av lycka och fullständighet med honom? Ingen har fått mig att må så bra som han och ingen kan lyfta mig så högt mot skyarna som han. Men är det värt ärren?
Jag är helt klart inte ett av guds finare barn men jag försöker bättra mig. Även om det ibland är svårt att hindra impulser från förr som dyker upp.
Men det är nog en av de orsaker som visar att jag mognat, att jag tar det helt annorlunda nu för tiden. Att det går att bättra sig. Dock spelar det ingen roll hur mycket jag ändrat mig, hur mycket jag mognat så kan jag inte ändra på det som kommer hända.. Att han kommer lämna mig för sina studier. Vi åker på en berg och dalbana med känslor, pratar om distansförhållande men sanningen kryper fram i våra diskutioner, ingen av oss tror på sådant. Så vi fortsätter åka berg och dalbanan, blundar hårt som fan och hoppas att vi kan ta oss ner till mål oskadda. Men medan jag sitter brevid honom i vagnen, och han greppar min hand så vill jag bara skrika.
För sanningen är den att när vi kommer till mål, när det hela är slut kommer han lämna mig där. Han kommer gå för att förverkliga sina drömmar, göra det han vill göra och jag kan inte och vill inte stoppa honom. För jag kan inte förmå mig att krossa hans drömmar pga. mina ideal och min kärlek till honom. Å andra sidan kan jag inte be honom söka i stockholm en gång till för min stolthet hindrar mig att gå ner på knä och be honom stanna.
Skriket fastnar i halsen och jag försöker göra det mesta av den tid vi har tillsammans, jag gillar inte tanken på att förlora honom men tanken att kväva honom är ännu värre. För varje dag som går växer sig smärtan större, skulden som han vet om kväver mig, och han som försöker trösta mig förstör mina försvarsmurar för varje dag som går.
Hur mycket får och ska man offra för att få ett förhållande att hålla? När är det dags att kasta in handduken? Och kan riktig kärlek övervinna allt?
Funderar på att göra slut nu, att ta smärtan att förlora honom nu, så jag slipper den här utdragna väntan på att den ska komma. För den kommer komma till mig, han kommer lämna mig för sina drömmar och han kommer krossa mitt hjärta.
Eftersom han kommer krossa det oavsett om vi håller ihop tills i höst när plugget börjar eller gör slut innan sommaren och hitta en sommarpojke att smörja mitt krossade hjärta med.
Mitt förnuft säger till mig att jag ska göra slut nu, att inte förlänga pinan, att se efter mig själv.
Medan mitt hjärta skriker ut att jag ska hålla fast honom och ta till vara den tid jag har med honom, att skaffa mig minnen jag kan vårda sen när han promenerar ut ur mitt liv på samma sätt han promenerade in i det.
Frågan är bara, är det värt att sitta och bita på naglarna, oroa sig, gråta och svära för att få små glimtar av lycka och fullständighet med honom? Ingen har fått mig att må så bra som han och ingen kan lyfta mig så högt mot skyarna som han. Men är det värt ärren?
Kommentarer
Trackback
