Amorcaucuest

"Jag undrar vad jag skickar ut för signaler" har jag ett par gånger suttit och spånat på, men utan resultat. Idag, och detta är något jag fortfarande inte kan förstå, är jag glad för mina omedvetna signaler, mer än glad faktiskt! Kom tillbaka efter min tur ute på stan med joggingskorna (med tanke på min kondis blev det väldigt mycket intervaller men jag var iallafall ute i furtiofem minuter och sprang! Det är otroligt! xD) leriga, svettig som fan och med håret hängandes svettigt och dant.
Så kommer jag mot min port och känner verkligen hur träningsverken drar igång rejält har min mössa i munnen, stirrar ner i marken medan jag försöker samla ihop det klibbiga håret till en tofs. Så ser jag upp och drar på mig mössan, och där står HON, damn!
Det ordet är allt som krävs för att beskriva henne. Aldrig sett en vackrare människa, och hon stod kvar och log brett mot mig, vackraste leendet jag sett på en tjej. Det var så att allt stannade upp, sen insåg jag att 1 jag stirrad och 2 jag stod stelnad mitt i ett steg och skulle snart ramla. Så jag rodnar som fan och joggar vidare ner för trapporna, förbi min port och allt, bara för att jag inte kunde stanna och prata med henne.
Och nej det var inte ett vanligt leende som man ger grannar, det var något med hur hon såg på mig, som en kille som klär av en med blicken *ryser av välbehag* Var tvungen att springa iväg från frestelsen, och gud ska veta att jag fått höra det från killarna i videobutiken efter det. Fan att de var tvungna att röka just då!
Men det fick mig iallafall från att gå från helt uppriven och ledsen till att bli lite gladare, jag log för första gången på den dagen, hon var så vacker! Inte smal, tvärtom, men så obekymrad om sin kropp, vacker på ett sällsynt sätt. På ett äkta sätt.
Så pratade man lite med en av de gamla vännerna och så kom vi fram till samma sak som innan när jag pratat med Vio, det är inte schysst att inte svara på frågar, inte tacka och inte heller uppskatta. Dessutom att de tar mig för givet stör mig som fan.
Så öste ur mig all skit och då kommer spiken i kistan, det att man inte kan återkomma och berätta vad som bestämts om oss nej nej.
Så respektlöst att jag höll på att spotta och fräsa rakt på plats (inne i butiken) men kom på mig själv att ge kassören en mördande blick och sen be om ursäkt. Haha, stackarna.
Inte lätt för pojken heller att ha med mig att göra när jag mår såhär. Det kan jag då säga utan att tveka eller så. Det är inte lätt för honom stackaren. Men å andra sidan så visste han vad han gav sig in på så han får på sätt och vis skylla sig själv.
Men för varje dag som går blir jag mer och mer kär i han så kommer göra så ont att släppa honom. Även om det finns saker som gör ondare, jag klarade av att släppa Samwise Gamgi så då borde det inte vara så svårt? Eller hur? Det svåraste är att vara rak och ärlig mot folket som berörs och säga vad man tycker och varför man tycker det. Och säga det, du jag har tröttnat på allt just nu, kom tillbaka om tre månader eller så.
För det är verkligen så det känns. Som att allt bara går åt helvete och det spelar ingen roll hur mycket jag frågar, hur ofta jag frågar eller HUR jag frågar får samma svar: "Kan du inte göra det själv?" eller "om du inte fixar det så är du dålig". Det är jag så trött på så kommer efter att jag fixat upp alla lösa trådar och knutit dem samman inte längre säga ett ord till dem om att hjälpa till eller erbjuda min hjälp till något som behöver fixat. Småsint? Ja som satan, men jag är trött på att man bara behöver bli sur för att jag ska vika mig, att snäsa ifrån om jag säger nej och förvänta sig att det blir ett annat svar. Eller bara tjata tills man får det svar man vill ha och bli riktigt sur om jag lackar ur och fräser ifrån.
Kanske är det bara jag som är såhär, kanske är det bara jag som känner mig trängd men vad spelar det för roll? Är bara så jävla trött på dem allihop just nu så orkar itne ta tag i problemet har nog med egna problem som det är.