Amorcaucuest

Att det ska vara så typiskt, var så glad när jag först kom in på skolan, sanningen är den att hade jag inte gjort det hade saker och ting nog varit mycket annorlunda nu än vad de faktiskt är både ekonomiskt och känslomässigt. Men som vanligt så kan jag inte göra saker rätt utan måste fucka up det så gått det går, jag menar varför ska det gå som planerat?
Så efter att ha varit sjuk med halsfluss i en vecka, ont i halsen, svårt att andas och feber som tvingat mig att byta sängkläder oftare än vad jag vill erkänna så får jag idag veta att jag har en inlämningsuppgift tills imorgon. Vad det är för uppgift? Ingen aning, har som sagt varit sjuk, inte direkt kontaktbar och själva uppgiften finns ingenstans på kurswebben att hitta. Så nu har jag mindre än 16 timmar på mig att få veta vad det är för uppgift, skriva den, lämna in och så vidare.
Har jag nämnt att jag mailat läraren och frågat och ännu inte fått svar och att jag på allt detta har seminarium hela dagen imorgon vilket ger mig en hel timme att skriva skiten? Nej? Tänkte väl det..

På allt detta har en fundering långsamt krupit sig på mig. Jag tror jag är deprimerad. Och inte de gamla vanliga "jag hatar livet och vill bara dö" sorten, nej utan en annan lite annorlunda version som faktiskt är riktigt skrämmande. Den där "jag vill helst se att du försvinner för du förstör mitt liv och gör mig helt meningslös" sortens depression som dessutom vänder sig till min man. Ja, ni läste rätt, min käre make som gör allt för mig. Och jag menar verkligen allt! 
Nu vill jag helst inte se honom eftersom han ger mig en smak av galla i munnen, det plus att magen bara växer sig större för var dag som går och får mig att må dåligt. Vem kom på idén att det var roligt att vara gravid? Jag menar kom igen! Att inte få på sig strumpor utan en kamp som kan ta tio minuter eller mer, samma sak med skor som ska snöras, och nu när snön kommit är det bara kängor som gäller! Sen att har man inga kläder och det finns inte heller några snygga kläder att hitta då mammautbudet i butikerna är så skrämmande dåligt och opersonligt att man vill spy!
Bara att veta att jag har ett liv, en annan individ inom mig borde göra mig lycklig  men det gör det inte, tvärtom! Känner mig maktlös, orkeslös och allmänt värdelös. Som lite mänskligt avfall men vad gör det? Jag är ju gravid så jag måste vara så lycklig just nu! För vi kan ju inte glömma bort att alla som är gravida ska vara överlyckliga till det lilla underverket som är på väg!
Och missförstå mig inte nu, jag är glad för det lilla livet, jag är verkligen det! Jag ser fram emot dess ankomst med skäckblandad förtjusning för det är trots allt vårat första barn, och båda våra familjers första barnbarn som kommer in i familjen som bebis och inte obstinat tonåring via adoption.
Så det är inte den lilles fel att jag känner som jag gör, men känner det gör jag i alla fall och visst bidrar han till den känslostorm jag har.
Tror inte jag känt mig så osynlig, värdelös eller rent utsagt avfallskompitabel som jag gör i nuläget, alla frågar om magen, aldrig om mig personligen, och sen är det bra om de inte känner på magen lite också. Samtidigt får mannen frågor och funderingar från vänner och familj, hur det är, vad som händer i hans liv och har han inte tid att prata lite grann?
Själv är man mest en dekor i bakgrunden, inte ens värd att prata med. Samma känsla infinner sig både i skolan och hemma i styrelsen då det är Mannen som fixar allt, jag är bara ett namn på papper så vill man något pratar man med honom. I skolan är man någon man kan vara med om man behöver hjälp att fixa läxorna eller ha svar på frågor under lektionen men inte någon man frivilligt engagerar sig i ett samtal med.
Har aldrig förr känt mig så alienerad från samhället och människor runt omkring mig. Innan min graviditet kom ut, då jag kunde gömma mig bakom Mannens på tok för stora kläder så hade man inga problem att prata med mig men nu? Gud förbjuda att man säger något fel i den gifta, höggravida kvinnans närvaro det är bäst att lämna henne ensam om man inte vill prata babykläder eller ammningstekniker. För det är ju det enda som intresserar  mig nu om dagarna. 
Och vilka dagar sedan! Mellan att vilja gråta av vanmakt för att man känner sig helt värdelös, bara ytterligare en sådan där barnfödande sak med ring på fingret, så känner jag hat mot min man. Och jag vet att hat är ett starkt ord men det är tyvärr så jag känner det, hatisk mot personen som gjort mig till en genomskinlig väggdekor som inte syns och inte hörs. Vissa dagar funderar jag till och med på att knuffa honom ned för trappen, en tanke som slår mig för ofta för att kunna viftas bort som impuls och som ger en sådan besk eftersmak i munnen att jag helst vill gurgla morfars gin som han hittade under husfasaden och som daterar tillbaka så sent som -74.
Är detta normalt? Ingen aning, har aldrig tidigare varit höggravid med man så kan faktiskt inte svara på det. Vet dock att just nu känner jag för att avsäga all kontakt med omvärlden, hoppa av skolan (och på så sätt också slippa höra allt skitsnack de pratar om folk som anses vara deras vänner, märkligt vad man hör som väggdekor) och skita i alla styrelseuppgifter samtidigt som jag flyttar hem till mamma.
Inget av det är dock genomförbart då 1. omvärlden och jag har för många inplanerade träffar för att jag ska kunna kapa all kontakt tvärt och inte skapa massa frågor om barnets hälsa, 2. skolan finansierar just nu min hund och två katter så bara att kämpa vidare ett tag till och hoppas jag kommer ut flytandes på andra sidan och så sist men inte minst 3. jag kan inte flytta hem till mamma, det är inte schysst mot någon av oss och kommer väcka en rad intressanta och smått skräckinjagande frågor som jag inte vill ta tag i. Har varit dålig en gång i tiden och längtar inte tillbaka till den tiden så avhåller mig för att ens säga ordet "nere" högt bland folk ifall de skulle få för sig för att ta kontakt med en hjärndoktor åt mig, vem vet vart det skulle sluta?
Skillnaden på nu och då är dock att då hatade jag mig själv, nu hatar jag någon annan men det är kanske inte så stor skillnad när det kommer till kritan?
För faktum kvarstår, jag är inte en av de där lyckliga gravida kvinnorna som mer än gärna lägger upp bilder på magen på diverse sociala medier, tvärtom inte en enda bild eller statusuppdatering om läget har publicerats och det i sig är väl en skrämmande tanke i dagens samhälle?