Amorcaucuest

Just nu funderar jag mer än någonsin på att göra slut med honom, oavsett hur dåligt jag skulle må av det. För, let's face it det vi har är ändå inte ett riktigt förhållande. Han kommer och går som han vill, vi har inprincip slutat att ha sex, han kommer hit, sover, går och jobbar och sen hörs vi efter ett par dagar för att ses, vilket alltid, och nu skojar jag inte, slutar med att han sitter hos mig, kommer in genom ytterdörren och drar av sig kläderna, pussar mig på munnen och glider ner i sängen och glor på tv.
Så egentligen vad finns det att svika? Vad finns det att avbryta? Hur mycket jag än älskar honom, hur mycket jag än kommer sakna honom kan det inte vara värre än det som varit, att gå ner i tvättstugan, två timmar efter hans sms: "Är du hemma?" och grina ögonen ur sig för att han Återigen brytit löftet. Ett löfte han inte ens anser att han gett eller vetat om.
Och om jag försöker diskutera det säger han bara: "Jaja.." Och så är det löst. Men det är inte löst, inte på långa vägar för du bryr dig inte.
Allt du bryr dig om är att sitta hemma hos mig och, som du kallar det "hänga" vilket inte direkt ingick i min plan om hur det ska vara att vara ihop med någon. En sak som kanske går att kompromissa om men även om jag känner mig som en dramaqueen kommer jag inte undan det faktum att han bara rycker på axlarna så är det bra med det.
"Du skickade inte sms och sa att du var på väg hem som du brukar" eller "Ja men du får ju höra av dig om vi ska hitta på något". Sen när var det bara jag som ska höra av mig när vi ska göra något? Sen när är det mitt ansvar att se till att vi kommer iväg och gör saker?
Trodde inte att det var bara ens ansvar att få saker och ting att fungera men det känns fan som det. Var tvungen att ösa ur mig på någon och Bacon var den som hamnade i skottlinjen. För jag kan bara inte svälja ner det hur många gånger som helst. Två gånger förra veckan och två nu. Hur ofta måste jag bli arg och hur många gånger innan du inser att det inte bara är mitt jävla ansvar att se till att hålla kontakten?
Men varje gång jag är så arg som jag är nu kommer han med något rart och gulligt och får mig att känna mig älskad. För jag vet att han älskar mig, varje gest han gör bevisar det för mig även om han inte säger det.
Men hur mycket jag än vill få det att fungera så är det inte bara mitt ansvar, inte bara jag som ska se till att vi kommer iväg och gör saker tillsammans. Det är även ditt ansvar. Tro det eller ej.
Kan inte smälta att jag faktiskt grät i tvättstugan över dig för ärligt talat så är det inte värt det. Som Bacon sa det gäller att prioritera. Vad är det du vill? Ha mig eller vill du sitta vid din dator? Kanske hade kunnat förlåta honom om ha tog med sig spelet han lovat mig att fixa, men inte ens det. Inget förutom "ja men du får väl höra av dig isåfall" och det gjorde ont. Riktigt ont.
För det här gör så jag kommer aldrig mer, någonsin, vika en dag åt honom. Aldrig. Inte förens han har bevisat mig fel och det har han inte lyckats med ännu och tror inte han kommer kunna göra det heller. För att han inte vill. Det är så enkelt. Det är lättare för honom att gå och vara ungkarl än att anpassa sig och kompromissa. Förra lördagen, förra tisdagen, nu i onsdags och nu idag, söndag. Samma visa två gånger på lika många veckor. Är jag för mesig? Låter jag han komma undan för lätt eftersom han bara kan skoja och skämta lite så ger jag upp och skrattar. Jag kan inte vara arg särskilt länge när han sätter den sidan till.
Och han vet det, och nyttjar det till hans eget bästa vilket är bra men ändå så kommer det aldrig lösa några som helst problem oss emellan.
Det går inte att varje gång komma med "förlåt" eller få mig att skratta, man måste göra mer än så, man måste vilja förändras, vilja försöka. Något han helt verkar sakna.
Ja jag är nog rätt kinkig när det gäller detta, men jag kan inte låta bli. För jag vill ha något som faktiskt fungerar och inte får mig att grina och må dåligt, då är jag hellre singel, förkrossad ett tag men sen gå vidare än detta.
Å andra sidan vad kan jag vänta mig? Som man bäddar får man ligga säger man ju och jag var ju dum nog att vara ärlig när han frågade mig, inte helt ärlig men tillräckligt ärlig för att säga att jag varit väldigt sucktad att vara otrogen. Och vem kan anklaga honom för att dra sig undan då? Men å andra sidan så gör det knappast så att jag blir mindre sucktad för det.
Och det verkar inte direkt som om han bryr sig speciellt mycket om jag skulle gå och vara det heller. Tyvärr. Längtar tills tisdag då jag kan bolla med Bacon vad jag ska ta mig till när det gäller honom för att prata hjälper ju itne.