Rehab
Har du någonsin känt den där känslan som gör att du gör saker som är dåliga för dig bara för att folk väntar sig det av dig? För att det inte spelar någon roll hur länge du är ren för folk kommer alltid att dömma dig från det du gjort. Inte det du gör. Inte det du vill göra. Inte heller de saker du gjort som är bra, för det överskuggas alltid av det dåliga.
"Jag vet inte om jag vill släppa iväg dig till en träningslägenhet. Du borde fundera på att läggas in så du får bukt med ditt missbruk."
Och dum som man är börjar man gråta, av bitterhet och hopplöshet och väser fram: "Och vart skulle det vara då?"
"Det finns ett jätte bra rehabiliteringsställe i Kalmar. Du kommer trivas där."
Im still alive but im barely breathing.
Varför försöker jag ens att förklara för folk som inte vill tro att man kan fixa det. Att man kan gå vidare i livet. För let's face it, jag är från slummen, med en psykiskt sjuk mamma, en alkoliserad farsa och växte upp under svåra ekonomiska omständigheter. Med andra ord. Vi var skitfattiga när jag var liten. Och tanken på att någon med den uppväxten som gick från att vara offer för andra till att göra sig själv till offer via missbruk, en nolla som inte har gjort något med sitt liv, ska resa sig upp och gå därifrån okej, det går inte att greppa. Det går itne att förstå för enligt statestiken så ska jag inte klara det. På pappret är jag dödsdömd till att alltid leva på bidrag och snylta på andra. Och på pappret är jag inte den jag är, en kropp av kött och blod med hjärta och känslor utan en siffra i ett diagram. Därför kommer jag inte att klara mig. Därför är jag dödsdömd. För att oddsen är emot mig.
För att det spelar ingen roll vad jag säger eller vad jag gör. För jag är missbrukare och vi säger saker utan att tänka, ljuger för att få det vi vill ha. Mer knark, mer dricka, mer tabletter.
Men att ljuga för att man vill bli fri från allt det där, eller ännu värre säga sanningen för att man fått diagnosen "Fortsätt knapra piller i den takten och du klarar dig i kanske tre år till." var tillräckligt för att jag skulle vilja försöka. På allvar denna gång. Men det finns inte någon text till diagramet dem studerar, bara siffror och tal med linjer emellan sig, och procenttecken.
På pappret är jag utdömd så då finns det inget dem kan göra för mig. En gång missbrukare alltid missbrukare. Dessutom, om brodern klarade sig utan problem, är fri, vad är då oddsen för mig?
Små, ringa, obefintliga.
Så varför rättar jag inte bara in mig i ledet, gör mig själv till en siffra som man kan sätta i ett diagram, på den sidan som går nerför. Den sidan som inte går att hjälpa, som för alltid är förlorad. För det är väl det du vill ha av mig?
"Jag vet inte om jag vill släppa iväg dig till en träningslägenhet. Du borde fundera på att läggas in så du får bukt med ditt missbruk."
Och dum som man är börjar man gråta, av bitterhet och hopplöshet och väser fram: "Och vart skulle det vara då?"
"Det finns ett jätte bra rehabiliteringsställe i Kalmar. Du kommer trivas där."
Im still alive but im barely breathing.
Varför försöker jag ens att förklara för folk som inte vill tro att man kan fixa det. Att man kan gå vidare i livet. För let's face it, jag är från slummen, med en psykiskt sjuk mamma, en alkoliserad farsa och växte upp under svåra ekonomiska omständigheter. Med andra ord. Vi var skitfattiga när jag var liten. Och tanken på att någon med den uppväxten som gick från att vara offer för andra till att göra sig själv till offer via missbruk, en nolla som inte har gjort något med sitt liv, ska resa sig upp och gå därifrån okej, det går inte att greppa. Det går itne att förstå för enligt statestiken så ska jag inte klara det. På pappret är jag dödsdömd till att alltid leva på bidrag och snylta på andra. Och på pappret är jag inte den jag är, en kropp av kött och blod med hjärta och känslor utan en siffra i ett diagram. Därför kommer jag inte att klara mig. Därför är jag dödsdömd. För att oddsen är emot mig.
För att det spelar ingen roll vad jag säger eller vad jag gör. För jag är missbrukare och vi säger saker utan att tänka, ljuger för att få det vi vill ha. Mer knark, mer dricka, mer tabletter.
Men att ljuga för att man vill bli fri från allt det där, eller ännu värre säga sanningen för att man fått diagnosen "Fortsätt knapra piller i den takten och du klarar dig i kanske tre år till." var tillräckligt för att jag skulle vilja försöka. På allvar denna gång. Men det finns inte någon text till diagramet dem studerar, bara siffror och tal med linjer emellan sig, och procenttecken.
På pappret är jag utdömd så då finns det inget dem kan göra för mig. En gång missbrukare alltid missbrukare. Dessutom, om brodern klarade sig utan problem, är fri, vad är då oddsen för mig?
Små, ringa, obefintliga.
Så varför rättar jag inte bara in mig i ledet, gör mig själv till en siffra som man kan sätta i ett diagram, på den sidan som går nerför. Den sidan som inte går att hjälpa, som för alltid är förlorad. För det är väl det du vill ha av mig?
Kommentarer
Trackback
