Told you so
I told you you would miss me.
Men sanningen är den att jag redan gjort allt det man ska göra när man bryter upp, och det känns skönt. Underbart men sorgset eftersom jag faktiskt var kär i honom. "I hate to say I told you so."
Mest av allt önskar jag att jag hade tid över för allt det man vill göra, det som man längtar efter. Närhet, kärlek och en fungerande relation. Så i följd av det kommer jag sakna jobbet, och om han kommer dit igen så kommer jag inte tveka att ta en fika med honom. Bara för att få dig ut ur mitt huvud.
Men positivt sett så ska jag träffa både Sam och Kumb så det går iallafall framåt. Och så slipper jag gå på släktmiddagen som mormor försökte få med mig på, tack vare att jag ägnade morgonen åt att ligga och spy över toalettstolen. Ibland kan man inte göra annat än att älska magkatarr!
Negativt är det faktum att jag inte kunde dra till vännerna, men jag vet inte ens om de fått mitt sms, min mobil har valt att itne vilja fungera som den ska.
Sen har jag klagat hos morsan på mormor, och hon höll med mig, det är inte bara jag som inbillar mig utan vi har högre krav på oss än vad brorsan har. Så när jag frågade mormor om det så säger hon det mest klockrena svaret som jag hört henne säga ever.
"Men han har inte haft det så lätt i livet."
Har någon i våran familj haft det lätt här i livet? Ärligt talat ingen av oss har haft en dans på rosor, vare sig det är farsan, morsan, pojkvänner eller andra aspekter så har ingen av oss haft det lätt. Ändå kommer brorsan undan och inte vi? För att vi är tjejer.
Kvinnans plats är vid spisen, vi ska stå och slava och passa upp på karlarna, men är det inte lite ironiskt då att morfar är den som dammsuger, diskar och städar? Visserligen lagar mormor maten och tvättar men resten då? Ändå så faller det på mig och mamma att sköta om andra när vi är i finland. Inte en lugn stund har man när man är där.
Man ska duka, laga mat, städa, underhålla, servera och vara till lags för att sedan ställa sig och diska och byta ut middage till efterrätten.
Och varför undrar man kanske om man är lika dum och envis som jag, kommer det sig att min bror kan ligga i solstolen och läsa sina läxor i ett par timmar, medan om jag och mamma har något sådant hela tiden blir avbrutna med: "Hämta ved" "Skura mattor" "Tvätta bryggan" "Kratta gräset" "Vattna rabatten" "Diska" "Duka" "Laga mat" "Torka av borden och stolarna" osv.?
För att vi är tjejer? Varför har det så stor betydelse om könsrollerna när alla hela tiden strävar efter jämnställdhet? Och vad är det som gör att min familj reser ragg så fort man pratar om killar som inte heter svensson i efternamn?
Ärligt talat är jag så sjukt trött på att min familj är trångsynt, gammalmodiga och fast i de gamla rutinerna. Men jag kan inte göra något för att ändra på dem, och även om jag kunde skulle jag inte göra det.
De är min familj och jag älskar dem även om de då och då driver mig till vansinne.
Kanske är det just därför som jag älskar dem? För att de har sina bra och dåliga sidor sammanflätade till en helhet som gör dem unika?
Eller för att jag är hemmablind?
***Uppdatering***
Smet iväg för att jag inte visste hur jag skulle kläcka det för henne. "Eh du jag tror att det är seriöst denna gång, du vet.. Eh.. Ska nog till gynekologen men denna gång är det nog inte bara inbillning utan att det har gått vägen trots p-piller och 30% chansutlåtandet från läkaren.." Eller hur säger man?
Försökte berätta för pojken, men han var för full för att förstå något så idag vågade jag inte. Skämtade bort det hela och önskar att jag inte åkt hem igen.
Fanfanfan.
Hatar att göra folk besvikna, men mest av allt hatar ajg att jag sviker mig själv.
Men sanningen är den att jag redan gjort allt det man ska göra när man bryter upp, och det känns skönt. Underbart men sorgset eftersom jag faktiskt var kär i honom. "I hate to say I told you so."
Mest av allt önskar jag att jag hade tid över för allt det man vill göra, det som man längtar efter. Närhet, kärlek och en fungerande relation. Så i följd av det kommer jag sakna jobbet, och om han kommer dit igen så kommer jag inte tveka att ta en fika med honom. Bara för att få dig ut ur mitt huvud.
Men positivt sett så ska jag träffa både Sam och Kumb så det går iallafall framåt. Och så slipper jag gå på släktmiddagen som mormor försökte få med mig på, tack vare att jag ägnade morgonen åt att ligga och spy över toalettstolen. Ibland kan man inte göra annat än att älska magkatarr!
Negativt är det faktum att jag inte kunde dra till vännerna, men jag vet inte ens om de fått mitt sms, min mobil har valt att itne vilja fungera som den ska.
Sen har jag klagat hos morsan på mormor, och hon höll med mig, det är inte bara jag som inbillar mig utan vi har högre krav på oss än vad brorsan har. Så när jag frågade mormor om det så säger hon det mest klockrena svaret som jag hört henne säga ever.
"Men han har inte haft det så lätt i livet."
Har någon i våran familj haft det lätt här i livet? Ärligt talat ingen av oss har haft en dans på rosor, vare sig det är farsan, morsan, pojkvänner eller andra aspekter så har ingen av oss haft det lätt. Ändå kommer brorsan undan och inte vi? För att vi är tjejer.
Kvinnans plats är vid spisen, vi ska stå och slava och passa upp på karlarna, men är det inte lite ironiskt då att morfar är den som dammsuger, diskar och städar? Visserligen lagar mormor maten och tvättar men resten då? Ändå så faller det på mig och mamma att sköta om andra när vi är i finland. Inte en lugn stund har man när man är där.
Man ska duka, laga mat, städa, underhålla, servera och vara till lags för att sedan ställa sig och diska och byta ut middage till efterrätten.
Och varför undrar man kanske om man är lika dum och envis som jag, kommer det sig att min bror kan ligga i solstolen och läsa sina läxor i ett par timmar, medan om jag och mamma har något sådant hela tiden blir avbrutna med: "Hämta ved" "Skura mattor" "Tvätta bryggan" "Kratta gräset" "Vattna rabatten" "Diska" "Duka" "Laga mat" "Torka av borden och stolarna" osv.?
För att vi är tjejer? Varför har det så stor betydelse om könsrollerna när alla hela tiden strävar efter jämnställdhet? Och vad är det som gör att min familj reser ragg så fort man pratar om killar som inte heter svensson i efternamn?
Ärligt talat är jag så sjukt trött på att min familj är trångsynt, gammalmodiga och fast i de gamla rutinerna. Men jag kan inte göra något för att ändra på dem, och även om jag kunde skulle jag inte göra det.
De är min familj och jag älskar dem även om de då och då driver mig till vansinne.
Kanske är det just därför som jag älskar dem? För att de har sina bra och dåliga sidor sammanflätade till en helhet som gör dem unika?
Eller för att jag är hemmablind?
***Uppdatering***
Smet iväg för att jag inte visste hur jag skulle kläcka det för henne. "Eh du jag tror att det är seriöst denna gång, du vet.. Eh.. Ska nog till gynekologen men denna gång är det nog inte bara inbillning utan att det har gått vägen trots p-piller och 30% chansutlåtandet från läkaren.." Eller hur säger man?
Försökte berätta för pojken, men han var för full för att förstå något så idag vågade jag inte. Skämtade bort det hela och önskar att jag inte åkt hem igen.
Fanfanfan.
Hatar att göra folk besvikna, men mest av allt hatar ajg att jag sviker mig själv.
All the things I wanted
Det ekar inom mig, det värker i min kropp av ansträngningen att inte svara när du ringer. Det gör fysiskt ont när ditt namn kommer upp på displayen, gör ont i mig när jag stänger av ljudet och inte låtsas om det.
Du är arg på mig det märker jag på ditt sätt att skriva dina sms, men jag orkar inte bry mig, orkar inte engagera mig mer än jag redan gjort. Det fungerar inte att vi är ihop, kan du inte förstå det? Det går inte som det borde gå.
Det rätta vore att säga det direkt till dig men jag vill inte göra det, är för feg för att se din reaktion på det hela. Vill helst av allt bara komma iväg med Kumb och fika, så jag kan skratta igen, känna mig okej igen. För han får mig alltid att skratta. Av någon konstig andledning.
Fryser som fan, kall ända in i märgen. Beror nog inte enbart på dig, men även på att min familj är royaly pissed på mig för att jag inte kommer vara med dem på nyår utan med hennes familj. Svaret jag fick av mormor på det var: "Ska du vara där? Ska du inte vara med din familj!?" Hade sådan lust att säga henne rakt upp i ansiktet: "Men det är jag ju" men lyckades låta bli. Tyvärr.
Hon är arg på mig för att jag inte kommit över till henne men då har jag en fråga till henne. Den frågan är helt enkelt, varför kommer ni inte över hit? Varför ska alltid jag åka över halva stan? Varför är det ingen som kan göra det för mig?
Alla drar i mig och undrar om jag inte kan komma över, när jag ska hälsa på osv men är det ingen som tänker att jag kanske inte orkar åka tre timmar och sen säga vad? Hej? Här är jag?
Eller för att hämta potatis..
Är så trött på alla som håller på och kräver min närvaro, jag orkar inte okej? Jag orkar inte åka till er för att ni vill det, jag kommer när jag har tid över, och har jag inte det så kommer jag inte är det förstått? Jag åker för Bacons skull, för att hon åker för mig men ni har varit hos mig sammanlagt tre gånger på ett år, jag har varit hos er bra många fler gånger än det.
Jag skulle skicka sms till morsan, vem skickar jag till? Hmm? Just det. Jag är en sådan Loser. Men å andra sidan så nu kan man nog slå in sista spiken i kistan för våran del, vi kommer inte klara oss ur det här. Dessutom tog jag just bort alla meddelanden och hans nummer så jag inte kan ringa honom och be om ursäkt eller ännu värre, säga sanningen. Känns hemskt, vill egentligen inte fira nyår alls men antar att jag måste göra det, har trotts allt lovat att komma så då måste jag göra det eller hur?
Så det enda jag kan göra är att trycka ner smärtan, döva mig själv så gott det bara går och försöka på nytt.. Hoppas på det bästa och inte glömma bort att andas. Kanske gör det mindre ont om ett par dagar. Hoppas kan man alltid göra eller hur?
Så det är vad jag gör, jag hoppas.
Jag vet att det kommer ge med sig, det tar ett tag men det kommer ge med sig med tiden, det är det enda jag kan hoppas på.
Sen kan man trösta sig med att man slipper mensverken (frågade om den nya medicinen och det var tydligen en biverkning som jag iallafall inte tackar nej till) och allt som hör med den till.
Kommer nog dessutom fråga om p-piller som skjuter upp mensen, sånna som gör att man har mens en gång per år, förstå vad skönt det skulle vara. Att inte behöva ha mens, att inte behöva köpa saker som man behöver om man har det och allt som man slipper i övrigt (slipper tvätta handdukar, lakan osv med specialmedel för att få bort blodfläckarna).
Det borde alltså kännas riktigt bra, men varför gör det inte det? Varför har jag en stor jävla klump i halsen som kväver mig? Varför är jag över huvudtaget ledsen när jag visste att det var det här det skulle sluta med?
För att jag är en idiot. För att jag hade hoppats på att han skulle kämpa lite hårdare. För att han skulle säga något istället för att bara gå sin väg.
Men har han inte försökt tillräckligt?
Kommer supa mig full och ligga döende i min säng bara för att få vara i fred. Det känns så iallafall. Hatar nyår, hatar allt det representerar. Vill inte fira och vill inte veta att man är själv.
Vill inte förstå hur dåliga vänner man har, om man ens kan räkna en del av dem som vänner.
Har nog bara en vän som det är nu. En enda. Det är ju positivt.
Verkligen.
Nothing is more the word Im looking for
Just det, ingenting. Det är så det känns mellan oss, som om allt dött, och det som finns kvar är vakum som består av just ingenting. Finns inga ord jag kan säga till dig, finns inget jag kan göra för dig. Du sitter och planerar hur det ska gå för dig att komma till mig när jag flyttar, att du ska köpa cykel så du kan komma oavsett tid osv, och allt jag känner är tomhet.
Jag vill inte att du ska komma dit.
Inte om det ska vara som det är nu. Målade mina naglar igår bara för att känna mig vacker. För att trösta mig. Fick en flirt på tunnelbanan in till jobbet, en äldre "herre" på dryga 40 som var fotograf. En intressant människa, men han var inte du.
Varför jämnför jag alla med dig? Varför kan jag inte bara inse att det inte kommer gå? Varför kan jag inte bara släppa dig och gå vidare?
För att jag älskar dig? För att jag är upp över öronen kär i dig och vill bara springa åt andra hålllet? För att ju mer jag älskar dig desto mer hatar jag dig?
Hatar allt du står för, allt du gör, det faktum att du är ute och raggar på krogen, det faktum att du väljer honom över mig. Det faktum att inget spelar någon roll när det kommer till dig.
Hatar allt som du står för.
Men jag älskar dig..
Jag vill inte att du ska komma dit.
Inte om det ska vara som det är nu. Målade mina naglar igår bara för att känna mig vacker. För att trösta mig. Fick en flirt på tunnelbanan in till jobbet, en äldre "herre" på dryga 40 som var fotograf. En intressant människa, men han var inte du.
Varför jämnför jag alla med dig? Varför kan jag inte bara inse att det inte kommer gå? Varför kan jag inte bara släppa dig och gå vidare?
För att jag älskar dig? För att jag är upp över öronen kär i dig och vill bara springa åt andra hålllet? För att ju mer jag älskar dig desto mer hatar jag dig?
Hatar allt du står för, allt du gör, det faktum att du är ute och raggar på krogen, det faktum att du väljer honom över mig. Det faktum att inget spelar någon roll när det kommer till dig.
Hatar allt som du står för.
Men jag älskar dig..
Im leaving
Jag kan inte annat än hålla med i låttexten: "Im leaving never to come back again, I found somebody who can do it better than he can."
Det blev fiasko, pojken hatar mig, jag är nöjd med att det är över. Mellan oss, över huvud taget.
Det känns ganska skönt. Nu slipper jag ha dåligt samvete för att ajg inte satsar på oss eller ens försöker hålla skenet uppe. För ärligt talat, om vi inte har sex, vad har vi då? Inget. Det är så enkelt men ändå så svårt.
Känner mig elak och ganska snuskig som faktiskt inte vill ha annat av honom, det är så olikt mig som det bara kan bli, men ändå känns det rätt.
Han passar in lika illa i min värld som jag gör i hans, därför kan det inte fungera mellan oss. Det och det faktum att vi inte hittar på något ihop. Det är hemskt att säga det, men jag kommer inte sakna honom lika mycket som jag trodde jag skulle göra. Får helt enkelt hitta annat att göra på min fritid. Det finns fullt av killar som skulle ge mycket för att få vara med mig så det är bara att se sig själv som ledig igen så kommer det lösa sig till slut.
Imorgon måste jag och jobba med gamlingarna, det kommer vara så kul att ha något att göra igen! Att få hjälpa till med älderverksamheten är en av de roligaste sakerna jag vet just för att de verkligen ser fram emot det, och är så positiva och glada! Samt det faktum att det finns några riktiga orginal bland dom som man kan skratta ihop med.
Det känns kul! Men å andra sidan är det inte förens klockan fyra så har gott om dötid att städa och pyssla på, om jag bara kommer till skott och gör det. Men men det är något som måste göras så därför kommer jag göra det, precis som allt annat i livet.
Kanske inte så positivt synsätt men allt i livet man är tvungen att göra är inte alltid roligt, och det är bara att kravla upp ärmarna och ta tag i det så man får det gjort.
Det bästa med dessa dagar är nog att Bacon fick mig att nästan börja grina för att jag älskar henne så mycket. Hon är det bästa som hänt mig. Fick massvis med mysiga julklappar av henne så man kommer ha fullt upp med sakerna när det hela avlöper som det borde med hunden. Den stackaren kommer vara så bortskämd! Men jag klagar inte. Inte hon heller tror jag.
Menmen, snart börjar skolan och jag önskar att jag inte behövde börja, men å andra sidan så är det på distans så kanske kommer undan lindrigt? Kan ju alltid hoppas på det iallafall. Sen ska jag ringa samtal till alla mina kontaktpersoner som vill höra av mig, lära mig att leva på tusen kronor per månad och måla naglarna. Något jag aldrig gör men som jag fick lust att göra nu.
Behöver en pojkvän som kan ge mig det jag vill ha, det jag behöver. Å andra sidan så ger jag dem inte en chans eftersom jag skyddar mitt hjärta med näbbar och klor. Det är därför det inte är svårt att säga hejdå till pojken, för att jag aldrig låtit honom komma mig så nära att han ska veta varför, och hur jag blivit den jag är. Det har aldrig varit på tapeten för honom att ta reda på det.
Kanske är det därför jag inte har något emot att släppa honom, för att han inte lyckats ta sig in till min kärna. För att han aldrig kunnat förstå.
Var mest lättad av att han gick idag, tror han märkte det, för han tvekade utanför min dörr, men jag log och stängde den snabbt så han inte skulle ångra sig. Kändes inte svårt alls.
Det som kommer bli svårt är att säga till honom att jag inte är intresserad av en fortsättning, över huvudtaget. Och även berätta varför.
Har aldrig varit bra på att göra slut, brukar mest låta det rinna ut i sanden. Men för en gångs skull känns det inte rätt. Inte med honom. Kanske är det för att det är hans första riktiga förhållande, kanske är det för att jag faktiskt bryr mig om honom. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag hela tiden kollar mig runt efter något nytt, något som passar bättre ihop med mig, och då är det inte rätt mot någon av oss att jag håller kvar honom.
Det blev fiasko, pojken hatar mig, jag är nöjd med att det är över. Mellan oss, över huvud taget.
Det känns ganska skönt. Nu slipper jag ha dåligt samvete för att ajg inte satsar på oss eller ens försöker hålla skenet uppe. För ärligt talat, om vi inte har sex, vad har vi då? Inget. Det är så enkelt men ändå så svårt.
Känner mig elak och ganska snuskig som faktiskt inte vill ha annat av honom, det är så olikt mig som det bara kan bli, men ändå känns det rätt.
Han passar in lika illa i min värld som jag gör i hans, därför kan det inte fungera mellan oss. Det och det faktum att vi inte hittar på något ihop. Det är hemskt att säga det, men jag kommer inte sakna honom lika mycket som jag trodde jag skulle göra. Får helt enkelt hitta annat att göra på min fritid. Det finns fullt av killar som skulle ge mycket för att få vara med mig så det är bara att se sig själv som ledig igen så kommer det lösa sig till slut.
Imorgon måste jag och jobba med gamlingarna, det kommer vara så kul att ha något att göra igen! Att få hjälpa till med älderverksamheten är en av de roligaste sakerna jag vet just för att de verkligen ser fram emot det, och är så positiva och glada! Samt det faktum att det finns några riktiga orginal bland dom som man kan skratta ihop med.
Det känns kul! Men å andra sidan är det inte förens klockan fyra så har gott om dötid att städa och pyssla på, om jag bara kommer till skott och gör det. Men men det är något som måste göras så därför kommer jag göra det, precis som allt annat i livet.
Kanske inte så positivt synsätt men allt i livet man är tvungen att göra är inte alltid roligt, och det är bara att kravla upp ärmarna och ta tag i det så man får det gjort.
Det bästa med dessa dagar är nog att Bacon fick mig att nästan börja grina för att jag älskar henne så mycket. Hon är det bästa som hänt mig. Fick massvis med mysiga julklappar av henne så man kommer ha fullt upp med sakerna när det hela avlöper som det borde med hunden. Den stackaren kommer vara så bortskämd! Men jag klagar inte. Inte hon heller tror jag.
Menmen, snart börjar skolan och jag önskar att jag inte behövde börja, men å andra sidan så är det på distans så kanske kommer undan lindrigt? Kan ju alltid hoppas på det iallafall. Sen ska jag ringa samtal till alla mina kontaktpersoner som vill höra av mig, lära mig att leva på tusen kronor per månad och måla naglarna. Något jag aldrig gör men som jag fick lust att göra nu.
Behöver en pojkvän som kan ge mig det jag vill ha, det jag behöver. Å andra sidan så ger jag dem inte en chans eftersom jag skyddar mitt hjärta med näbbar och klor. Det är därför det inte är svårt att säga hejdå till pojken, för att jag aldrig låtit honom komma mig så nära att han ska veta varför, och hur jag blivit den jag är. Det har aldrig varit på tapeten för honom att ta reda på det.
Kanske är det därför jag inte har något emot att släppa honom, för att han inte lyckats ta sig in till min kärna. För att han aldrig kunnat förstå.
Var mest lättad av att han gick idag, tror han märkte det, för han tvekade utanför min dörr, men jag log och stängde den snabbt så han inte skulle ångra sig. Kändes inte svårt alls.
Det som kommer bli svårt är att säga till honom att jag inte är intresserad av en fortsättning, över huvudtaget. Och även berätta varför.
Har aldrig varit bra på att göra slut, brukar mest låta det rinna ut i sanden. Men för en gångs skull känns det inte rätt. Inte med honom. Kanske är det för att det är hans första riktiga förhållande, kanske är det för att jag faktiskt bryr mig om honom. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag hela tiden kollar mig runt efter något nytt, något som passar bättre ihop med mig, och då är det inte rätt mot någon av oss att jag håller kvar honom.
Please Do
Idag är inte en av mina bästa dagar, ångesten har aldrig varit så kväljande som nu, när den 27de närmar sig och allt jag vill göra är att avboka, be alla dra vidare någon annanstans och lämna mig ifred. Har legat i sängen hela dagen, ur stånd att gå upp ur sängen, klamrat mig fast vid kudden och grinat som jag vet inte vad. För vad? Ärligt talat, för vad? Kan ju alltid ha utgång, skita i att stanna hos mig, dra vidare, så slipper jag verka så patetisk som jag faktiskt är när det kommer till vänner.
Som jag inte har.
Fan att han fortfarande har makten att skada mig så, trodde jag gått vidare nu när jag har pojken ändå gråter jag över honom, att han ringde mig, att han pratade med mig och gjorde upp planer för att sedan som vanligt inte dyka upp. Känner mig så patetisk som fortfarande tror honom. Som fortfarande faller för det.
Och mår piss för jag inte kan hålla löften jag ger till dem som betyder mest för mig.
Jag kan inte förstå varför jag låter dig påverka mig som du gör, varför tar jag inte bara tåget och drar ner till F så jag kan få lite frid i mitt liv? Se hans nya handdukar, hans nya lya allt det som han bjudit in mig för att göra.
Enkelt för att jag inte gillar att ha kontakt, klarar inte av mänsklig kontakt alls. Sitter nu och försöker att inte börja hyperventilera och inser att fan, ingen jag kan prata med. Ingen.
Vad säger det om mitt liv egentligen? Vad säger det om mig? Dagar som den här gör att man inte vill finnas mer. Gör så man vill lägga sig ner och aldrig vakna igen. Bara för att få det att försvinna, att sluta sparka mig i bakhuvudet.
Jag hatar julen, hatar allt den står för och allt man ska göra under den tiden. Hatar det faktum att hur underbar min pojkvän än är så känner han inte mig, kommer aldrig att göra det, för jag väljer att avskärma mig. Det är därför jag inte vill träffa Bacon, jag vill inte att hon ska se det som ligger alldeles under ytan och pockar på min uppmärksamhet.
Tänker inte ens skicka sms och be om ursäkt, varför skulle jag göra det när vi båda vet om att det inte kommer hindra mig från att göra om det nästa gång? När vi båda vet att det inte förändrar något.
Önskar jag kunde lägga in mig på avdelningen och låsa ute världen så jag slipper känna något alls. Bara kan få vara.
Tills efter nyår skulle inte vara fel.
Ska fan göra det. Går dit imorgon och låser in mig, hoppas att mormor och morfar tar hand om Cleo eller att pojken kan ta hand om henne. Vad som helst skulle uppskattas. För som det är nu orkar jag inte fortsätta, det är som krossat glas i bröstet, som skär och svider så fort jag rör mig, allt jag vill göra är att sova. Få blunda och inte drömma, som när jag vaknade på Sös. Inga drömmar, bara underbart ljuvt mörker.
Så jag slipper inse hur få jag har och varför jag inte har dem. Inte så svårt att lista ut kanske.
Cleo sitter som vanligt i min famn men jag vill bara kasta bort henne, vill inte ha henne här, orkar inte med hennes försök till att bli kliad under hakan. Hon är för på när jag vill dra mig undan. Ju mer hon försöker få ömhet, desto mer drar jag undan mig, och desto mer hatar jag mig själv för det. Det är inte hennes fel, och jag vill ha hund? Varför? När inte ens Cleo kan hjälpa mig så varför skulle en hund göra det?
Det är så jävla patetiskt och så likt mig att sitta och gråta för att jag själv drivit bort människorna som står mig nära. Det är enbart mitt fel, bara mitt och åter mitt så varför kan jag inte sluta? För att jag vet att jag gjort fel? För att min pojkvän inte ens kan köpa en julklapp till mig som är personlig för att han inte känner mig alls? För att jag inte tillåter honom att känna mig och än mindre släpper honom nära?
Jsg vill inte ha hit Chris. Jag vill inte ha hit honom. Vårat förhållande kommer inte fungera, det är baserat på sex, inget annat. Varför försöker jag intala mig själv att det inte är så när jag vet att det är så? Ärligt. Vad gör vi tillsammans? Har sex ser film, har sex och sover. That's all. Final call. Det var så jag ville ha det.
Så varför är jag inte nöjd?
Julbords Massmord
Hmm, nu är all julmat uppäten, skönt skönt, ska iväg och svulla imorgon, hoppades väl lite att alla julbord hade begått kollektivt självmord tills jag såg vad mormor och morfar fixat fram, då önskade jag inget annat än att få äta upp allt, och jag var på god väg där ett tag!
Har beställt det sista till hunden nu, har exakt 700kr sparade till den från december månad så ska nalla 800kr av januari månad sen är hon min, ska ringa och prata med Kicki imorgon (den 26 alltså) och se om jag eller min älskade Bacon kommer på fler frågor.
Tror inte någon av oss kommer göra det. Förutom en fråga som jag har och det är om Agrias djurförsäkring täcker om en katt äter tills den spricker? Hoppas det, mormor och morfar skickade hem mig med ungefär en liter mat till katten, själv fick jag med mig skinka och potatislåda (samt två kakor jag snodde på utvägen men det pratar vi inte högt om).
Katten fick fisk, kött, skinka, leverlåda och massa ägg som var toppade med rom, räka, kräfta och något som jag tror var skagen. Mumsigt, hon har just lekt klart med revbensspjällsbenet under sängen och käkar i kökte nu. Stackaren kommer rulla fram snart!
Ställt klockan på nio imorgon så måste sova nu, är jätteglad att jag hinner träffa Bacon lite innan festen! Saknar henne massor! Borde egentligen inte göra det för vi träffas ändå ibland men jag gör faktiskt det, mer än vad jag trott var möjligt.
Dessutom har jag massvis med snuskiga fantasier om vad jag ska göra med Pojkens julklapp, eller ja min julklapp till pojken som han kommer ha på sig men inte av.. Mmm. Snuskigt värre xD
Men iallafall så är det time för mig att städa kattlådan, göra handlingslista, svära över orättvisan i att min säng är tom, ta en snabb dusch och se om jag kanske kan få lyckta lite gott nu när man är superfrusen, sen ladda kaffet så det är klart när jag går upp imorgon.
Mycket saker att göra, men ack så roliga! Jag måste väl diska också, men tar det imorgon. Får se Bacon igen! Mys!
Iallafall är jag glad av responsen på mitt sms om mina tankar som jag skickade till pojken, vad exakt jag hade tänkt mig ändå in till minsta lilla snuskiga idé. Haha gillade responsen. x
Har beställt det sista till hunden nu, har exakt 700kr sparade till den från december månad så ska nalla 800kr av januari månad sen är hon min, ska ringa och prata med Kicki imorgon (den 26 alltså) och se om jag eller min älskade Bacon kommer på fler frågor.
Tror inte någon av oss kommer göra det. Förutom en fråga som jag har och det är om Agrias djurförsäkring täcker om en katt äter tills den spricker? Hoppas det, mormor och morfar skickade hem mig med ungefär en liter mat till katten, själv fick jag med mig skinka och potatislåda (samt två kakor jag snodde på utvägen men det pratar vi inte högt om).
Katten fick fisk, kött, skinka, leverlåda och massa ägg som var toppade med rom, räka, kräfta och något som jag tror var skagen. Mumsigt, hon har just lekt klart med revbensspjällsbenet under sängen och käkar i kökte nu. Stackaren kommer rulla fram snart!
Ställt klockan på nio imorgon så måste sova nu, är jätteglad att jag hinner träffa Bacon lite innan festen! Saknar henne massor! Borde egentligen inte göra det för vi träffas ändå ibland men jag gör faktiskt det, mer än vad jag trott var möjligt.
Dessutom har jag massvis med snuskiga fantasier om vad jag ska göra med Pojkens julklapp, eller ja min julklapp till pojken som han kommer ha på sig men inte av.. Mmm. Snuskigt värre xD
Men iallafall så är det time för mig att städa kattlådan, göra handlingslista, svära över orättvisan i att min säng är tom, ta en snabb dusch och se om jag kanske kan få lyckta lite gott nu när man är superfrusen, sen ladda kaffet så det är klart när jag går upp imorgon.
Mycket saker att göra, men ack så roliga! Jag måste väl diska också, men tar det imorgon. Får se Bacon igen! Mys!
Iallafall är jag glad av responsen på mitt sms om mina tankar som jag skickade till pojken, vad exakt jag hade tänkt mig ändå in till minsta lilla snuskiga idé. Haha gillade responsen. x
Her name was miss Piggy
Och självklart talar jag om min katt! Vad tror ni om mig! xD
Hon ligger just nu utsträckt längst min arm med huvudet mot min axel och snarkar. Just det, snarkar! Jag älskar henne..
Men nog om Miss Pggy nu och dags att pränta ner det jag hade tänkt innan jag kom för mig med att plötsligt skriva om grisen.
Ska iväg och handla på H&M inne i stan, ska bli roligt, köpa hårfärg så man slipper se ut som om man har diarée i håret. Och snoddar, har fått långt hår nu.. Cleo sparkade mig just i ögat, tror jag tappade linsen, vilka drömmar hon måste ha!
Iallafall, det jag skulle skriva, innan allt snack om H&M och Ö&B som jag ska förbi så har jag inte sovit inatt, har tänkt en del på Bacon om jag ska vara ärlig.
Tänkt mycket på hur hon har mognat. Hon skulle inte ha skickat det där smset för, säg drygt tre år sedan. Då hade vi gått runt och varit sura på varandra i stället, men nu reder vi ut allt på en gång. Det är bra men ändå hemskt, hemskt för att det visar att vi har mognat och blivit "vuxnare" och ärligt talat vet jag inte om jag är redo för att bli vuxen riktigt ännu. Vill inte kliva ut i den sfären riktigt. Läskigt att mogna, ta ansvar och tänka igenom saker och ting innan. Att ha den pressen på sig att man nu är vuxen, då ska man automatiskt kunna allt som vuxna ska kunna.
Jag är nog mest rädd för att jag inte ska klara det, att jag fuckar up det igen.
Men mest av allt är jag rädd att våran vännskap kommer ändras när spelets regler ändras. Visserligen har det redan ändrats, men inte så att själva kärnan av vännskapen är borta, och det är den jag är rädd att förlora till "Jag är vuxen nu-" sfären.
Men tror inte det kommer hända om båda av oss vill ha kvar den andre. Det går för djupt för det. Och det är själva grundstenen mellan oss. Att det är så starkt.
"Du är min hjälte.." Jag önskar jag vågade säga de orden högt.
Nu när jag tagit beslutet är jag lugn. Kent. Kan åter lyssna dom utan att alla tankar kopplas ihop med Carols. Det är underbart. Har verkligen saknat deras musik. Trots att jag varit vaken i nästan tre dygn nu så är jag ovanligt pigg om man bortser från näsblodet, mitt rödaktiga hår (WTF Schampoo, från "Karin vad heter slaktaren?" butiken så kanske kan förklara varför jag gick från blondin till rödlätt? ) och det faktum att jag ser i kors.
"Fan hade behövt dina handskar nu. Kallt som fan." Bara för att visa mig att han gillade dom. Nämn en annan kille som skulle skicka ett sms bara för att säga att han gillar sin present? Säg en..
Och sen kan ni fundera över om den killen som faktiskt skulle göra så (kanske) skulle sätta sig i bilen och skjutsa dig genom hela staden, fram och tillbaka för att din bästa vän (observera DIN EGNA och INTE hans) behöver hjälp med hästen, på julafton. Kom du på en enda? Nej tänkte väl det.
Har köpt två julklappar åt honom, inget dyrt, inget fansie, men valt med omsorg. Som den praktiska människa jag är (fodrade svarta läderhandskar till födelsedagen tidigare denna månad) så har jag köpt saker han har nytta av och kan använda regelbundet. Men kommer han gilla det? Vet inte. Men något jag vet är att stackars David (Och det var här mina tankar flög sin kos när han började prova kläder för mig så jag skulle få rätt storlek) Goliat Personal på H&M fick stå där och bolla fram och tillbaka olika fördelar och nackdelar med för stor respektive för kort, för smal osv. Och han testade för min skull. Mums vilka muskler, dock inte min typ menmen.
Så jag hoppas han kommer gilla det. Jag är den första att erkänna att jag itne känner honom så jag kan köpa något som är "SÅÅÅ honom" men det spelar ingen roll. Känns ändå bra.
Bacon ska få en reflexbrösta, tränsreflexen har kommit bort på posten (skulle hämta den idag och fick hem en tom kartong. WTF?! O.x It was not me! xD) och eventuellt en överraskning om det finns tid från bådas sida och pengar, från bådas sida. Men hoppas. :)
Ska avsluta med att jag är super trött. Ska sova nu och lägga mig i sängen med en kopp te och lite glass. Cleo luktar jättegott och har slutat fälla. Men fan vad hon såg ut. Jag måste nog läggas in, kan inte sluta sniffa på katten. Mums schampoo..
Hon ligger just nu utsträckt längst min arm med huvudet mot min axel och snarkar. Just det, snarkar! Jag älskar henne..
Men nog om Miss Pggy nu och dags att pränta ner det jag hade tänkt innan jag kom för mig med att plötsligt skriva om grisen.
Ska iväg och handla på H&M inne i stan, ska bli roligt, köpa hårfärg så man slipper se ut som om man har diarée i håret. Och snoddar, har fått långt hår nu.. Cleo sparkade mig just i ögat, tror jag tappade linsen, vilka drömmar hon måste ha!
Iallafall, det jag skulle skriva, innan allt snack om H&M och Ö&B som jag ska förbi så har jag inte sovit inatt, har tänkt en del på Bacon om jag ska vara ärlig.
Tänkt mycket på hur hon har mognat. Hon skulle inte ha skickat det där smset för, säg drygt tre år sedan. Då hade vi gått runt och varit sura på varandra i stället, men nu reder vi ut allt på en gång. Det är bra men ändå hemskt, hemskt för att det visar att vi har mognat och blivit "vuxnare" och ärligt talat vet jag inte om jag är redo för att bli vuxen riktigt ännu. Vill inte kliva ut i den sfären riktigt. Läskigt att mogna, ta ansvar och tänka igenom saker och ting innan. Att ha den pressen på sig att man nu är vuxen, då ska man automatiskt kunna allt som vuxna ska kunna.
Jag är nog mest rädd för att jag inte ska klara det, att jag fuckar up det igen.
Men mest av allt är jag rädd att våran vännskap kommer ändras när spelets regler ändras. Visserligen har det redan ändrats, men inte så att själva kärnan av vännskapen är borta, och det är den jag är rädd att förlora till "Jag är vuxen nu-" sfären.
Men tror inte det kommer hända om båda av oss vill ha kvar den andre. Det går för djupt för det. Och det är själva grundstenen mellan oss. Att det är så starkt.
"Du är min hjälte.." Jag önskar jag vågade säga de orden högt.
Nu när jag tagit beslutet är jag lugn. Kent. Kan åter lyssna dom utan att alla tankar kopplas ihop med Carols. Det är underbart. Har verkligen saknat deras musik. Trots att jag varit vaken i nästan tre dygn nu så är jag ovanligt pigg om man bortser från näsblodet, mitt rödaktiga hår (WTF Schampoo, från "Karin vad heter slaktaren?" butiken så kanske kan förklara varför jag gick från blondin till rödlätt? ) och det faktum att jag ser i kors.
"Fan hade behövt dina handskar nu. Kallt som fan." Bara för att visa mig att han gillade dom. Nämn en annan kille som skulle skicka ett sms bara för att säga att han gillar sin present? Säg en..
Och sen kan ni fundera över om den killen som faktiskt skulle göra så (kanske) skulle sätta sig i bilen och skjutsa dig genom hela staden, fram och tillbaka för att din bästa vän (observera DIN EGNA och INTE hans) behöver hjälp med hästen, på julafton. Kom du på en enda? Nej tänkte väl det.
Har köpt två julklappar åt honom, inget dyrt, inget fansie, men valt med omsorg. Som den praktiska människa jag är (fodrade svarta läderhandskar till födelsedagen tidigare denna månad) så har jag köpt saker han har nytta av och kan använda regelbundet. Men kommer han gilla det? Vet inte. Men något jag vet är att stackars David (Och det var här mina tankar flög sin kos när han började prova kläder för mig så jag skulle få rätt storlek) Goliat Personal på H&M fick stå där och bolla fram och tillbaka olika fördelar och nackdelar med för stor respektive för kort, för smal osv. Och han testade för min skull. Mums vilka muskler, dock inte min typ menmen.
Så jag hoppas han kommer gilla det. Jag är den första att erkänna att jag itne känner honom så jag kan köpa något som är "SÅÅÅ honom" men det spelar ingen roll. Känns ändå bra.
Bacon ska få en reflexbrösta, tränsreflexen har kommit bort på posten (skulle hämta den idag och fick hem en tom kartong. WTF?! O.x It was not me! xD) och eventuellt en överraskning om det finns tid från bådas sida och pengar, från bådas sida. Men hoppas. :)
Ska avsluta med att jag är super trött. Ska sova nu och lägga mig i sängen med en kopp te och lite glass. Cleo luktar jättegott och har slutat fälla. Men fan vad hon såg ut. Jag måste nog läggas in, kan inte sluta sniffa på katten. Mums schampoo..
Dead As We
Min katt verkligen STINKER. Funderar på att döpa om henne till stinky men känns inte riktigt schysst, hade dock varit ganska coolt, då har vi en Morran (X:a) och en stinky och en till som får namn i januari så det hade varit klockrent.
Som det nu är ligger Cleo framför mig, hårar som fan och stinker äggmök. Det är äckligt vad hon luktar så kommer tvångstvätta henne idag, med schampoo och hela köret innan hon får sova i sängen med mig.
Igår var pojken över och det hela höll på att gå åt skogen, har varit ur balans hela dagen efter det som hände igår. Jag sa att jag saknade honom och det där ordet man bara inte ska säga. Så "älskade" vi med varandra, jag gjorde allt för att han inte skulle tänka på annat än att få komma, klädde mig sexigt, uppförde mig och pratade så att han skulle tappa kontrollen. Men icke då, han ser alltid till att jag får vad jag vill ha och behöver innan han låter sig själv njuta och bara för det älskar jag honom.
Försökte jämna ut oddsen genom att reta honom till vanligt plain sex, men nej, han vägrade och höll om mig tills han somnade.
Själv satt jag uppe halva natten och funderade på att starta ett bråk, medvetet gå in för att få honom arg så jag kunde få kontroll igen, men somnade i hans famn iallafall sen.
På morgonen var han jättesöt, helt nyvaken när jag gick upp och satte på kaffe och fixade frukost. Älskar hur han ser ut med morgonruffs och sömniga ögon, innan han drar på sig masken och blir Snobben jag ofta retar honom för.
Även Cleo älskar honom, hon vägrar låta honom vara ifred när han är här, tar hans strumpor, ligger på hans byxor, sover på honom, väcker honom genom att sätta sig i hans ansikte eller bara bita honom i håret.
Jag önskar ibland att jag var en katt och bara kunde stryka mig mot honom och slicka lite.
Men å andra sidan så har jag just insett en sak. Jag har skaffat hund. Det betyder att det inte blir något mer Finland på ett tag och definitivt inte så mycket plugg som jag borde göra. Det suger men ändå är det lite spännande. Jag ska börja plugga.
Det är roligt faktiskt.
Och ta hand om min lilla tjej som kommer till Arlanda snart! Vad jag längtar. Och jag längtar tills jag flyttar, kommer vara så skönt att slippa mina kontaktpersoner. Verkligen jätteskönt, och bara komma på onsdagsmiddagarna. Mys.
Tänker nog behålla jobbet dock även när hunden kommit och plugget startar. Jag behöver väl inte gå heltid eller hur? Dessutom skulle det kännas bra i min ficka med lite extra cash. Sen ska jag försöka hitta ett jobb som hunden kan komma med till men det är ett senare projekt som jag hoppas kommer lösa sig.
Kanske inom äldrevården. Tåls att tänkas på!
Saknar redan min cykel och "min affär"..
"Don't say Im sorry again, doesn't give you the right to be someone else."
"But inside im numb, I can't even cry."
"Will you stand with me when the colours here will fade, will you help me see real shades of gray"
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag inte älskade honom. Att jag inte var kär. Att jag inte saknade honom när han inte är nära, när han inte har sin stora hand runt min.
Vill inte känna allt som jag känner, vill inte släppa taget om kontrollen och falla hårt för honom. Men vad är det som säger att jag inte redan gjort det.
Negative - An Ornament.
"All I want is that you love me as I am. Don't say you're sorry again, it doesn't give you the right to be someone else."
"Can't find a better man."
**Uppdatering**
"I just wanna be alone tonight, I just wanna take a little breather
Cause lately all we do is fight, and every time it cuts me deeper.
Cause something's changed, you've been acting so strange
And its taking its toll on me its safe to say that I'm ready to let you leave
Without you, I live it up a little more everyday
Without you, I'm seein myself so differently
I didn't wanna believe it then, but it all worked out in the end
When I watched you walk away
Well I never thought id say
I'm fine
Without you"
Kan inte säga det bättre själv. Hinder - Without you.
I just fine..
Som det nu är ligger Cleo framför mig, hårar som fan och stinker äggmök. Det är äckligt vad hon luktar så kommer tvångstvätta henne idag, med schampoo och hela köret innan hon får sova i sängen med mig.
Igår var pojken över och det hela höll på att gå åt skogen, har varit ur balans hela dagen efter det som hände igår. Jag sa att jag saknade honom och det där ordet man bara inte ska säga. Så "älskade" vi med varandra, jag gjorde allt för att han inte skulle tänka på annat än att få komma, klädde mig sexigt, uppförde mig och pratade så att han skulle tappa kontrollen. Men icke då, han ser alltid till att jag får vad jag vill ha och behöver innan han låter sig själv njuta och bara för det älskar jag honom.
Försökte jämna ut oddsen genom att reta honom till vanligt plain sex, men nej, han vägrade och höll om mig tills han somnade.
Själv satt jag uppe halva natten och funderade på att starta ett bråk, medvetet gå in för att få honom arg så jag kunde få kontroll igen, men somnade i hans famn iallafall sen.
På morgonen var han jättesöt, helt nyvaken när jag gick upp och satte på kaffe och fixade frukost. Älskar hur han ser ut med morgonruffs och sömniga ögon, innan han drar på sig masken och blir Snobben jag ofta retar honom för.
Även Cleo älskar honom, hon vägrar låta honom vara ifred när han är här, tar hans strumpor, ligger på hans byxor, sover på honom, väcker honom genom att sätta sig i hans ansikte eller bara bita honom i håret.
Jag önskar ibland att jag var en katt och bara kunde stryka mig mot honom och slicka lite.
Men å andra sidan så har jag just insett en sak. Jag har skaffat hund. Det betyder att det inte blir något mer Finland på ett tag och definitivt inte så mycket plugg som jag borde göra. Det suger men ändå är det lite spännande. Jag ska börja plugga.
Det är roligt faktiskt.
Och ta hand om min lilla tjej som kommer till Arlanda snart! Vad jag längtar. Och jag längtar tills jag flyttar, kommer vara så skönt att slippa mina kontaktpersoner. Verkligen jätteskönt, och bara komma på onsdagsmiddagarna. Mys.
Tänker nog behålla jobbet dock även när hunden kommit och plugget startar. Jag behöver väl inte gå heltid eller hur? Dessutom skulle det kännas bra i min ficka med lite extra cash. Sen ska jag försöka hitta ett jobb som hunden kan komma med till men det är ett senare projekt som jag hoppas kommer lösa sig.
Kanske inom äldrevården. Tåls att tänkas på!
Saknar redan min cykel och "min affär"..
"Don't say Im sorry again, doesn't give you the right to be someone else."
"But inside im numb, I can't even cry."
"Will you stand with me when the colours here will fade, will you help me see real shades of gray"
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag inte älskade honom. Att jag inte var kär. Att jag inte saknade honom när han inte är nära, när han inte har sin stora hand runt min.
Vill inte känna allt som jag känner, vill inte släppa taget om kontrollen och falla hårt för honom. Men vad är det som säger att jag inte redan gjort det.
Negative - An Ornament.
"All I want is that you love me as I am. Don't say you're sorry again, it doesn't give you the right to be someone else."
"Can't find a better man."
**Uppdatering**
"I just wanna be alone tonight, I just wanna take a little breather
Cause lately all we do is fight, and every time it cuts me deeper.
Cause something's changed, you've been acting so strange
And its taking its toll on me its safe to say that I'm ready to let you leave
Without you, I live it up a little more everyday
Without you, I'm seein myself so differently
I didn't wanna believe it then, but it all worked out in the end
When I watched you walk away
Well I never thought id say
I'm fine
Without you"
Kan inte säga det bättre själv. Hinder - Without you.
I just fine..
See if i Care
Jahapp, så mycket för julstämning. En som är kåt, en som är sur, en annan som är "Besviken", två som är oerhört misstänksamma och en som fullkomligt skiter i allt samma. Eller åtminstone borde göra det.
Förstår inte hur folk kan förstöra ens lycka genom ett enda ord, eller gest för den delen. Men ska försöka återskapa den lycka jag kände när jag insåg att det faktiskt kommer gå vägen, att jag hittade bröstan om än ute i buschen och trots att jag avbeställde selen från hemsidan där jag hittade den.
Så är återigen tillbaka till noll, förutom halsband och koppel. Och det suger. Jag var så glad och famåt om det här, men det finns ingen, verkligen INGEN jag kan bubbla över av lycka med.
Så jag kommer sitta där på julafton och hålla tand för tunga, låtsas som ingenting, åka till Bacons häst och fixa och sen bara hem till sängen. Vill inte fira jul i år. Allt för att en person är sårad och arg och för att det är mitt fel.
Önskar jag hade lättare med känslor, att jag inte var så ivrig att slå knut på mig själv för att få fram vad jag vill. Varför inte bara säga: "Så här ligger det till.." och säga det rakt upp och ner? Varför tassa på tå runt allt? Varför inte bara slänga allt på bordet och hoppas på det bästa?
För att det är som rysk roulette för mig och jag är en fegis. Vill inte veta av känslor, vill inte ha dem alls. Så jag gör vad jag kan för att förstöra det för mig själv. Vilket jag redan lyckats med.
Inte ett enda grattis, inte ett enda "Lycka till" eller ett enda "Vad roligt".. Inte ett enda. Och det om något borde väl visa vart min nivå ligger på när det gäller vänner och familj? Ena sidan kan jag inte berätta för och den andra sidan bryr sig inte.
Jag vet om att det är att ta i, men det är så jag känner det för tillfället. För det känns inte rätt. Inte alls bra. Och då undrar man: "Om jag inte ens kan behålla vänner så varför ens försöka vara något alls över huvudtaget?"
Vill lägga mig och aldrig mer gå upp.
Men kommer jag göra det? Svar nej, för jag har Cleo och jag har pojken. Räcker inte det?
Förstår inte hur folk kan förstöra ens lycka genom ett enda ord, eller gest för den delen. Men ska försöka återskapa den lycka jag kände när jag insåg att det faktiskt kommer gå vägen, att jag hittade bröstan om än ute i buschen och trots att jag avbeställde selen från hemsidan där jag hittade den.
Så är återigen tillbaka till noll, förutom halsband och koppel. Och det suger. Jag var så glad och famåt om det här, men det finns ingen, verkligen INGEN jag kan bubbla över av lycka med.
Så jag kommer sitta där på julafton och hålla tand för tunga, låtsas som ingenting, åka till Bacons häst och fixa och sen bara hem till sängen. Vill inte fira jul i år. Allt för att en person är sårad och arg och för att det är mitt fel.
Önskar jag hade lättare med känslor, att jag inte var så ivrig att slå knut på mig själv för att få fram vad jag vill. Varför inte bara säga: "Så här ligger det till.." och säga det rakt upp och ner? Varför tassa på tå runt allt? Varför inte bara slänga allt på bordet och hoppas på det bästa?
För att det är som rysk roulette för mig och jag är en fegis. Vill inte veta av känslor, vill inte ha dem alls. Så jag gör vad jag kan för att förstöra det för mig själv. Vilket jag redan lyckats med.
Inte ett enda grattis, inte ett enda "Lycka till" eller ett enda "Vad roligt".. Inte ett enda. Och det om något borde väl visa vart min nivå ligger på när det gäller vänner och familj? Ena sidan kan jag inte berätta för och den andra sidan bryr sig inte.
Jag vet om att det är att ta i, men det är så jag känner det för tillfället. För det känns inte rätt. Inte alls bra. Och då undrar man: "Om jag inte ens kan behålla vänner så varför ens försöka vara något alls över huvudtaget?"
Vill lägga mig och aldrig mer gå upp.
Men kommer jag göra det? Svar nej, för jag har Cleo och jag har pojken. Räcker inte det?
If you don't mind
Jag hade hoppats på att kunna gräva ner stridsyxan men hon nekar verkligen hårdnackat till det! Jag blir bara frustrerad och tänker: "Men skit i det då din jävla subba" och muttrar svordommar (Inte om dig Bacon) för att hon är så jävla envis.
Hur många gånger ska jag behöva säga att även om jag vill komma och hjälpa så tar det för det första tre timmar och för det andra så har jag obligationer att avlägga kissprov och lämna blodprover! Och skriva kontrakt, prata med sockontakten, fylla i alla papper inför flytten, ringa veterinär eftersom Cleo hostar så fort hon äter torrfoder, och dessutom försöka hitta en transportbur jag har råd med!
Förstå snälla mamma att du verkligen inte är min första prioritering! Jag har inte tid att träffa bacon, jag sover fyra timmar per natt och jag är rastlös och olustig till mods för alla jävla nålar de tvingar in i min hud! Så snälla förstå att allt inte kretsar kring dig!
Jag är ledsen att jag inte skrev namnet på julkorten! Det är jag verkligen! Men å andra sidan så se det ur min synvinkel, jag har inte den tiden och om min bror slipper (som dessutom kan ta pendeln och tjäna en timme i resväg) så borde jag också komma undan det åtminstone ETT år!
Men nej du blir arg och vägrar svara när man skriver eller ringer, då undrar man ju bara lite för sig själv, hur kommer det påverka julafton om du ska gå runt och sura? Trodde du var en mogen människa, att du vuxit men jag hade tydligen vääldigt fel på den punkten.
Kanske är bäst att inte ha så mycket med dig att göra trots allt. Våran relation kanske ska läggas på is tills jag känner att jag orkar med dig igen. Möjligen den bästa lösningen.
Imorgon ska jag dessutom betala in handpenningen på Sandra så jag kan få handla sakerna till henne som jag valt ut! En jättesöt reflexsele har jag valt att köpa, grått med hundben av reflexmaterial! Och matchande halsband och koppel såklart ;)
Och så ska jag till Ikea och köpta saker till henne! Kommer nästan vara roligare att handla sakerna till henne än att köpa själva henne! Riktigt kul dock att kolla på "Smycken för din hund" och även "Hundkläder"! Har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv! Snacka om att folk är galna, det är inte längre en hund ju! Det är något annat som ska ha "äkta sötvattenspärlor och venidianskt spets" runt halsen och som dessutom kostar mer än själva hunden! Det är jättekul att titta på sakerna och undra vem det var som kommit på allt skit som finns.
Nu ska jag vidare och beställa hem lite saker (blivit lat nu när jag hittat allt man vill ha via internet) och kolla efter hundtäcken också!
Hur många gånger ska jag behöva säga att även om jag vill komma och hjälpa så tar det för det första tre timmar och för det andra så har jag obligationer att avlägga kissprov och lämna blodprover! Och skriva kontrakt, prata med sockontakten, fylla i alla papper inför flytten, ringa veterinär eftersom Cleo hostar så fort hon äter torrfoder, och dessutom försöka hitta en transportbur jag har råd med!
Förstå snälla mamma att du verkligen inte är min första prioritering! Jag har inte tid att träffa bacon, jag sover fyra timmar per natt och jag är rastlös och olustig till mods för alla jävla nålar de tvingar in i min hud! Så snälla förstå att allt inte kretsar kring dig!
Jag är ledsen att jag inte skrev namnet på julkorten! Det är jag verkligen! Men å andra sidan så se det ur min synvinkel, jag har inte den tiden och om min bror slipper (som dessutom kan ta pendeln och tjäna en timme i resväg) så borde jag också komma undan det åtminstone ETT år!
Men nej du blir arg och vägrar svara när man skriver eller ringer, då undrar man ju bara lite för sig själv, hur kommer det påverka julafton om du ska gå runt och sura? Trodde du var en mogen människa, att du vuxit men jag hade tydligen vääldigt fel på den punkten.
Kanske är bäst att inte ha så mycket med dig att göra trots allt. Våran relation kanske ska läggas på is tills jag känner att jag orkar med dig igen. Möjligen den bästa lösningen.
Imorgon ska jag dessutom betala in handpenningen på Sandra så jag kan få handla sakerna till henne som jag valt ut! En jättesöt reflexsele har jag valt att köpa, grått med hundben av reflexmaterial! Och matchande halsband och koppel såklart ;)
Och så ska jag till Ikea och köpta saker till henne! Kommer nästan vara roligare att handla sakerna till henne än att köpa själva henne! Riktigt kul dock att kolla på "Smycken för din hund" och även "Hundkläder"! Har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv! Snacka om att folk är galna, det är inte längre en hund ju! Det är något annat som ska ha "äkta sötvattenspärlor och venidianskt spets" runt halsen och som dessutom kostar mer än själva hunden! Det är jättekul att titta på sakerna och undra vem det var som kommit på allt skit som finns.
Nu ska jag vidare och beställa hem lite saker (blivit lat nu när jag hittat allt man vill ha via internet) och kolla efter hundtäcken också!
Earthquake
Fick se min älskade Bacon igen, det var riktigt mysigt men hade nog varit mysigare om hon bara kommit ihåg att hon inte hade pengar så vi inte kunde göra det vi sagt att vi skulle göra, nämligen handla julklappar.
Men det var jävligt skönt att se henne igen, att prata med henne och så. Dessutom gick hon och pojken ihop väldigt bra, hon gav honom ett stort blinkande OKEJ och det kändes bra att få klartecken på att han är bra.
Faktiskt!
Han kommer över ikväll så det blir kul att se. Blev inget med Wiktor men har skickat in ansökan om tre andra istället. Alla terrier.. :D
Ja jag vet om att jag är konstig men jag kan inte rå för det! Allt är Bacons fel.. :D
"Have i murded our love?" The used. Det absolut bästa när man är sur som jag är, jag menar vad fan? Hur vågar han gå och ge DET namnet till en hund? W00t? Fan vad jag blev arg på honom för det, ungefär som om han ville säga: "Se jag har inte glömt." Men istället blev det snarare: "Samma sak som en hund."
Jag döpte inte min katt till det av en anledning. Och det är för att för mig är det namnet en person. En person som levde och andades och som skulle suttit i mitt knä nu om inte livet hade tagit den vändning det tog.
Inte en hund.
Och Bacon gav mig tillåtelse att vara arg så jag tänker vara arg. För det behöver jag få vara över den gesten tycker jag.
Negativt utöver det är att jag inte sovit alls inatt. Inte en smäck, och dessutom har jag fått problem med ryggen igen, eller som min läkare så skämtsamt sa: "Du är lite framtung..!" Och flinade brett. Men guess what, jag önskade inte den här kroppen och jag vill verkligen inte ha den heller. Visst var det roligt i början att krypa uppåt i kupstorlekarna men sen när man inte har en enda bhå som passar då får man nog, speciellt när man inte heller kan hitta några eftersom det inte finns!
Så idag är jag grinig som fan. Ska iväg nu och ha möte vilket suger. Sen ska jag förbi min bitterfitta till kontaktperson som stängt av mig från jobbet för.. Ja vad? DROGER! W00t!? Jag har fan varit ren hur länge som helst att hon aldrig ska tro mig!? Dessutom diggar jag att soctanten tar fram statestiken och babblar på. Men gissa jag är inte en siffra, jag är en människa, och även om jag kan göra fel, vilket händer ganska ofta, så står jag för det iallafall! Så det så!
Nu är jag allmänt lack och pyr i mossen och kan avsluta detta korta inlägg med, Bacon jag älskar dig. Tack för att du finns!
Ps. Pojken har köpt en uggla i julklapp..
Hmm uppdatering.. :)
Har fått två samtal om hundar nu och fastnade för en av dem, en blandrastik som heter sandra. Helt underbar!
Och hon kommer gå ihop med Cleo vilket är det absolut viktigaste, så i slutet på januari joinar jag klubben för hundägare.
Lagom till Påsk får Bacon dessutom flytta tillbaka till sitt hus, och jag flyttar till min nya lägenhet i mitten på januari runt den 14 för att vara mer exakt. Ser verkligen fram emot det!
Och så har jag gjort lista på saker som ska handlas inför hunden, samt kommit in på utbildning! Det är nog det som chockerade mig mest om jag ska vara ärlig, att jag faktiskt kom in! Men det kommer bli roligt att få plugga igen, måste bara fixa böcker och söka ytterligare en kurs tills efter sommaren. Och hitta jobb under sommaren eftersom jag inte kan ta ledigt som jag gjort hittills. Kanske personlig assistent? Har kvar nummret och kan alltid ringa och kolla när och om det är aktuellt.
Pratade med Noaks ark i drygt en timme om hunden, saker att tänka på osv så nu ska jag göra lista på saker som ska skaffas, saker som ska göras, möten att planera samt kolla med Bacon om jag får terra henne i helgen. Saknar henne ännu mer nu när jag träffat henne. Skulle setts idag men kontaktpersonen kom och fixade brandvarnare och det gick ju som det gick, jag somnade om efter en nästan sömnlös natt, och min mobil tvärdog så ingen har fått tag i mig. Det känns lite hemskt med tanke på att hon skulle komma tillbaka med en ny borr och borra bättre hål för brandvarnaren.
Men nu ska jag smsa bacon och terra korven på msn.
Och fundera lite mer om att ta hunden.
Men det var jävligt skönt att se henne igen, att prata med henne och så. Dessutom gick hon och pojken ihop väldigt bra, hon gav honom ett stort blinkande OKEJ och det kändes bra att få klartecken på att han är bra.
Faktiskt!
Han kommer över ikväll så det blir kul att se. Blev inget med Wiktor men har skickat in ansökan om tre andra istället. Alla terrier.. :D
Ja jag vet om att jag är konstig men jag kan inte rå för det! Allt är Bacons fel.. :D
"Have i murded our love?" The used. Det absolut bästa när man är sur som jag är, jag menar vad fan? Hur vågar han gå och ge DET namnet till en hund? W00t? Fan vad jag blev arg på honom för det, ungefär som om han ville säga: "Se jag har inte glömt." Men istället blev det snarare: "Samma sak som en hund."
Jag döpte inte min katt till det av en anledning. Och det är för att för mig är det namnet en person. En person som levde och andades och som skulle suttit i mitt knä nu om inte livet hade tagit den vändning det tog.
Inte en hund.
Och Bacon gav mig tillåtelse att vara arg så jag tänker vara arg. För det behöver jag få vara över den gesten tycker jag.
Negativt utöver det är att jag inte sovit alls inatt. Inte en smäck, och dessutom har jag fått problem med ryggen igen, eller som min läkare så skämtsamt sa: "Du är lite framtung..!" Och flinade brett. Men guess what, jag önskade inte den här kroppen och jag vill verkligen inte ha den heller. Visst var det roligt i början att krypa uppåt i kupstorlekarna men sen när man inte har en enda bhå som passar då får man nog, speciellt när man inte heller kan hitta några eftersom det inte finns!
Så idag är jag grinig som fan. Ska iväg nu och ha möte vilket suger. Sen ska jag förbi min bitterfitta till kontaktperson som stängt av mig från jobbet för.. Ja vad? DROGER! W00t!? Jag har fan varit ren hur länge som helst att hon aldrig ska tro mig!? Dessutom diggar jag att soctanten tar fram statestiken och babblar på. Men gissa jag är inte en siffra, jag är en människa, och även om jag kan göra fel, vilket händer ganska ofta, så står jag för det iallafall! Så det så!
Nu är jag allmänt lack och pyr i mossen och kan avsluta detta korta inlägg med, Bacon jag älskar dig. Tack för att du finns!
Ps. Pojken har köpt en uggla i julklapp..
Hmm uppdatering.. :)
Har fått två samtal om hundar nu och fastnade för en av dem, en blandrastik som heter sandra. Helt underbar!
Och hon kommer gå ihop med Cleo vilket är det absolut viktigaste, så i slutet på januari joinar jag klubben för hundägare.
Lagom till Påsk får Bacon dessutom flytta tillbaka till sitt hus, och jag flyttar till min nya lägenhet i mitten på januari runt den 14 för att vara mer exakt. Ser verkligen fram emot det!
Och så har jag gjort lista på saker som ska handlas inför hunden, samt kommit in på utbildning! Det är nog det som chockerade mig mest om jag ska vara ärlig, att jag faktiskt kom in! Men det kommer bli roligt att få plugga igen, måste bara fixa böcker och söka ytterligare en kurs tills efter sommaren. Och hitta jobb under sommaren eftersom jag inte kan ta ledigt som jag gjort hittills. Kanske personlig assistent? Har kvar nummret och kan alltid ringa och kolla när och om det är aktuellt.
Pratade med Noaks ark i drygt en timme om hunden, saker att tänka på osv så nu ska jag göra lista på saker som ska skaffas, saker som ska göras, möten att planera samt kolla med Bacon om jag får terra henne i helgen. Saknar henne ännu mer nu när jag träffat henne. Skulle setts idag men kontaktpersonen kom och fixade brandvarnare och det gick ju som det gick, jag somnade om efter en nästan sömnlös natt, och min mobil tvärdog så ingen har fått tag i mig. Det känns lite hemskt med tanke på att hon skulle komma tillbaka med en ny borr och borra bättre hål för brandvarnaren.
Men nu ska jag smsa bacon och terra korven på msn.
Och fundera lite mer om att ta hunden.
Stupid
Argh! Är kär som fan, hittat den jag letat efter så länge! Åh vad jag älskar henne! Väntar nu på att få mail om tidigare sjukdomshistorik, personlig bakgrund och mer uttömmande information och eventuellt en träff för att se om vi fungerar ihop!
Omg jag är så jävla glad!
Måste dock prata med Bacon om det först, för jag värderar hennes åsikt så jävla mycket när det kommer till detta men ..
OMG! Bara handpenningen kvar nu, hoppas hoppas hoppas!
Omg jag är så jävla glad!
Måste dock prata med Bacon om det först, för jag värderar hennes åsikt så jävla mycket när det kommer till detta men ..
OMG! Bara handpenningen kvar nu, hoppas hoppas hoppas!
Rehab
Har du någonsin känt den där känslan som gör att du gör saker som är dåliga för dig bara för att folk väntar sig det av dig? För att det inte spelar någon roll hur länge du är ren för folk kommer alltid att dömma dig från det du gjort. Inte det du gör. Inte det du vill göra. Inte heller de saker du gjort som är bra, för det överskuggas alltid av det dåliga.
"Jag vet inte om jag vill släppa iväg dig till en träningslägenhet. Du borde fundera på att läggas in så du får bukt med ditt missbruk."
Och dum som man är börjar man gråta, av bitterhet och hopplöshet och väser fram: "Och vart skulle det vara då?"
"Det finns ett jätte bra rehabiliteringsställe i Kalmar. Du kommer trivas där."
Im still alive but im barely breathing.
Varför försöker jag ens att förklara för folk som inte vill tro att man kan fixa det. Att man kan gå vidare i livet. För let's face it, jag är från slummen, med en psykiskt sjuk mamma, en alkoliserad farsa och växte upp under svåra ekonomiska omständigheter. Med andra ord. Vi var skitfattiga när jag var liten. Och tanken på att någon med den uppväxten som gick från att vara offer för andra till att göra sig själv till offer via missbruk, en nolla som inte har gjort något med sitt liv, ska resa sig upp och gå därifrån okej, det går inte att greppa. Det går itne att förstå för enligt statestiken så ska jag inte klara det. På pappret är jag dödsdömd till att alltid leva på bidrag och snylta på andra. Och på pappret är jag inte den jag är, en kropp av kött och blod med hjärta och känslor utan en siffra i ett diagram. Därför kommer jag inte att klara mig. Därför är jag dödsdömd. För att oddsen är emot mig.
För att det spelar ingen roll vad jag säger eller vad jag gör. För jag är missbrukare och vi säger saker utan att tänka, ljuger för att få det vi vill ha. Mer knark, mer dricka, mer tabletter.
Men att ljuga för att man vill bli fri från allt det där, eller ännu värre säga sanningen för att man fått diagnosen "Fortsätt knapra piller i den takten och du klarar dig i kanske tre år till." var tillräckligt för att jag skulle vilja försöka. På allvar denna gång. Men det finns inte någon text till diagramet dem studerar, bara siffror och tal med linjer emellan sig, och procenttecken.
På pappret är jag utdömd så då finns det inget dem kan göra för mig. En gång missbrukare alltid missbrukare. Dessutom, om brodern klarade sig utan problem, är fri, vad är då oddsen för mig?
Små, ringa, obefintliga.
Så varför rättar jag inte bara in mig i ledet, gör mig själv till en siffra som man kan sätta i ett diagram, på den sidan som går nerför. Den sidan som inte går att hjälpa, som för alltid är förlorad. För det är väl det du vill ha av mig?
"Jag vet inte om jag vill släppa iväg dig till en träningslägenhet. Du borde fundera på att läggas in så du får bukt med ditt missbruk."
Och dum som man är börjar man gråta, av bitterhet och hopplöshet och väser fram: "Och vart skulle det vara då?"
"Det finns ett jätte bra rehabiliteringsställe i Kalmar. Du kommer trivas där."
Im still alive but im barely breathing.
Varför försöker jag ens att förklara för folk som inte vill tro att man kan fixa det. Att man kan gå vidare i livet. För let's face it, jag är från slummen, med en psykiskt sjuk mamma, en alkoliserad farsa och växte upp under svåra ekonomiska omständigheter. Med andra ord. Vi var skitfattiga när jag var liten. Och tanken på att någon med den uppväxten som gick från att vara offer för andra till att göra sig själv till offer via missbruk, en nolla som inte har gjort något med sitt liv, ska resa sig upp och gå därifrån okej, det går inte att greppa. Det går itne att förstå för enligt statestiken så ska jag inte klara det. På pappret är jag dödsdömd till att alltid leva på bidrag och snylta på andra. Och på pappret är jag inte den jag är, en kropp av kött och blod med hjärta och känslor utan en siffra i ett diagram. Därför kommer jag inte att klara mig. Därför är jag dödsdömd. För att oddsen är emot mig.
För att det spelar ingen roll vad jag säger eller vad jag gör. För jag är missbrukare och vi säger saker utan att tänka, ljuger för att få det vi vill ha. Mer knark, mer dricka, mer tabletter.
Men att ljuga för att man vill bli fri från allt det där, eller ännu värre säga sanningen för att man fått diagnosen "Fortsätt knapra piller i den takten och du klarar dig i kanske tre år till." var tillräckligt för att jag skulle vilja försöka. På allvar denna gång. Men det finns inte någon text till diagramet dem studerar, bara siffror och tal med linjer emellan sig, och procenttecken.
På pappret är jag utdömd så då finns det inget dem kan göra för mig. En gång missbrukare alltid missbrukare. Dessutom, om brodern klarade sig utan problem, är fri, vad är då oddsen för mig?
Små, ringa, obefintliga.
Så varför rättar jag inte bara in mig i ledet, gör mig själv till en siffra som man kan sätta i ett diagram, på den sidan som går nerför. Den sidan som inte går att hjälpa, som för alltid är förlorad. För det är väl det du vill ha av mig?
I would like to be you
Diagnosen var ju glasklar, iallafall från det dom sa till mig.
"Tester indikerar på att du är gravid, hormonnivån, graviditetstester och blodanalys men det är inte fallet."
Wow, you really got me there.
Så vad är det då? Depression som satt sig på systemet enligt dom, det är det enda felet jag har, och de vill inte gå in på mina provsvar eller ens förklara vad det handlar om. "Du får tala med sjuksyster om det" och så går dem. Wow igen.. Snacka om service.
Men vad gör Tessa då? Jo hon går in på systemet, köper billigt vin, hyr en film, gör popcorn och dricker sig redlös. Skulle inte ha något alls emot att försöka ta livet av mig med tabletter igen, faktum är att jag är rätt så suktad. Men det går inte. Till skillnad från förut så sitter det en liten ettrig gubbe i mitt huvud och skriker: "Ego! EGO!!!!" så högt att jag får huvudverk, och tur är väl det för vem skulle ta hand om Cleo? Just det vem skulle göra det. Jag totalvägrar låta någon avliva eller göra illa min katt. Över min döda kropp. Så jag håller fast mig vid henne och tänker: "Snart. Snart vänder det igen." Men nu ska vi vara ärliga mot varandra, det kommer inte att vända, det vet vi alla om, det går halvvägs uppåt på må bra trappan sen dyker man längre ner än innan. Och allt beror på att ingenting. Verkligen ingenting har förändrats.
Jag kommer fortfarande komma tillbaka till det ställe där jag växte upp, jag kommer fortfarande att stå ensam mot min familj och jag kommer fortfarande att vara ett rövhål mot mina vänner.
En vän till mig sa det bästa citatet någon kunnat säga, "De tre orden rättfärdigar allting, bara man säger dem så får man göra som man vill. *gör ljudeffekter* SMACK! Jag slår dig för att jag älskar dig. Smack! Jag slår dig för att jag bara vill ditt bästa för att jag älskar dig. SMACK! Det är för att jag älskar dig så mycket som jag tappar kontrollen, du får mig att göra det."
Kan man säga det på något mer uttömmande sätt? Det är okej att såra och göra illa någon man bryr sig om för man vill bara väl? Hur många gånger har jag svalt den skiten? Ärligt talat?
Mormor, brorsan, farsan och morsan. Alla kör det med samma skit. "För att jag älskar dig." Det sa Carols också. "Det är för att jag älskar dig så starkt som jag förlorar kontrollen över mig själv sådär. Du gör mig så arg." Eller är det bara så att det har något med mig att göra?
Tvivlet gnager på mig och det förgiftar alla i min omgivning, alla som jag valt att ha kvar.
Min bror gillar mig inte alls, och tror inte på mig för fem öre. Han hatar mig nästan för som han ser det så gör man inte det jag gjorde. Det är inte ett val att försöka fly, och för att jag försökte ta livet av mig så har han bränmärkt mig som fegis, ovärdig och svikare.
Min mamma äcklas av min blotta existens, min pappa försöker få sakerna från det förflutna att försvinna genom att inte låtsas om dom, försöker göra mig till min mamma för tjugo år sedan.
Och min mormor. Hon försöker helt enkelt bestämma över mig för att hon tror hon vet vad som är bäst för mig. Så då beordrar hon mig att göra saker istället för att föreslå. Och hon kan inte förstå hur jag vill ha det i mitt egna liv.
Men hemskast av allt är nog det faktum att den enda personen som har rätt att känna allt det är inte gör det. Den personen har jag svikit, spottat på och förklarat krig mot fler gånger än jag kan minnas. Och varje gång har hon hållit om mig tills jag lugnat ner mig och står stadigt igen.
Nu vill jag inte stå stadigt, jag vill inte vända andra kinden till och bita ihop. Jag vill skrika ut hur mycket jag hatar er men jag mår fysiskt illa av att jag känner så. Dem är min familj. Inte mycket till familj men fortfarande, så varför hatar jag dom? För att min bror skäms över mig?
För att min mamma äcklas?
För att min mormor kontrollerar mig?
Nej, utan för att jag inte är stark nog att säga stopp. Hit men inte längre. För jag kan inte göra alla nöjda, varje dag sliter jag mig i håret och undrar hur jag ska hinna göra allt det dom vill att jag ska göra för deras skull. Inte för mig utan för dem.
Jag vet ärligt talat inte när jag senast var hos mormor och morfar och gick därifrån glad.
Dessutom har jag en pojkvän nu som är mer av en man än någon annan kille jag träffat. Han kan ha fel, han kan hjälpa till, han kan göra saker för mig, men han kan också kräva saker av mig samtidigt som han alltid uppmuntrar mig och stöttar mig.
Ändå rycker jag till om han rör sig för snabbt, jag rycker till om jag råkar göra fel, som igår när jag spillde makaroner på hans nya jeans, jag höll andan av ren skär skräck. Och jag undrar om det någonsin kommer försvinna.
För i honom finns något som inte finns hos någon annan jag mött. Ren skär godhet, av det faktum att han älskar mig och han ser och förstår mer än vad jag vill tro. Men han pressar mig aldrig utan ger mig alltid hundra procentigt stöd i allt jag gör. Det finns bara en person som gjort det för mig förutom honom och henne driver jag iväg för småsaker. För saker hon inte kan göra något åt. För att pojken vägrar bli ivägkörd.
"Man hittar inte många killar som honom. Tänk på det."
Jag vet att jag snubblat över något vackert och oerhört skört och jag väntar bara på att det ska gå sönder och han ska säga: "Jag gör det bara för att jag älskar dig." Jag har kommit att hata och frukta de där tre orden. Ingen vet vad som hände mellan mig och Carols. Det är så jag vill ha det, men jag är så ärrad att jag inte vet vad jag ska göra. Så rädd att återigen inte vara tillräckligt bra. För den här gången kommer det krossa mig.
Och det värsta är att efter att han bjudit in mig att bo hos honom efter jul säger alla att vi borde tänka på att slå våra påsar ihop, att hans mamma skulle bli en underbar styvmor och att jag ska hålla hårt i honom. Deras ord får mig att vilja slita mig loss och springa skrikandes därifrån. För det är något jag aldrig vill uppleva igen. Aldrig.
Att bo ihop tar inte bara kål på förhållandet det tar även kål på dig. Samtidigt är jag så jävla rädd att han ska finna mig bristfällig och lämna mig ensam med mitt krossade hjärta. För det är ingen tvekan om att han har vunnit det.
"Tester indikerar på att du är gravid, hormonnivån, graviditetstester och blodanalys men det är inte fallet."
Wow, you really got me there.
Så vad är det då? Depression som satt sig på systemet enligt dom, det är det enda felet jag har, och de vill inte gå in på mina provsvar eller ens förklara vad det handlar om. "Du får tala med sjuksyster om det" och så går dem. Wow igen.. Snacka om service.
Men vad gör Tessa då? Jo hon går in på systemet, köper billigt vin, hyr en film, gör popcorn och dricker sig redlös. Skulle inte ha något alls emot att försöka ta livet av mig med tabletter igen, faktum är att jag är rätt så suktad. Men det går inte. Till skillnad från förut så sitter det en liten ettrig gubbe i mitt huvud och skriker: "Ego! EGO!!!!" så högt att jag får huvudverk, och tur är väl det för vem skulle ta hand om Cleo? Just det vem skulle göra det. Jag totalvägrar låta någon avliva eller göra illa min katt. Över min döda kropp. Så jag håller fast mig vid henne och tänker: "Snart. Snart vänder det igen." Men nu ska vi vara ärliga mot varandra, det kommer inte att vända, det vet vi alla om, det går halvvägs uppåt på må bra trappan sen dyker man längre ner än innan. Och allt beror på att ingenting. Verkligen ingenting har förändrats.
Jag kommer fortfarande komma tillbaka till det ställe där jag växte upp, jag kommer fortfarande att stå ensam mot min familj och jag kommer fortfarande att vara ett rövhål mot mina vänner.
En vän till mig sa det bästa citatet någon kunnat säga, "De tre orden rättfärdigar allting, bara man säger dem så får man göra som man vill. *gör ljudeffekter* SMACK! Jag slår dig för att jag älskar dig. Smack! Jag slår dig för att jag bara vill ditt bästa för att jag älskar dig. SMACK! Det är för att jag älskar dig så mycket som jag tappar kontrollen, du får mig att göra det."
Kan man säga det på något mer uttömmande sätt? Det är okej att såra och göra illa någon man bryr sig om för man vill bara väl? Hur många gånger har jag svalt den skiten? Ärligt talat?
Mormor, brorsan, farsan och morsan. Alla kör det med samma skit. "För att jag älskar dig." Det sa Carols också. "Det är för att jag älskar dig så starkt som jag förlorar kontrollen över mig själv sådär. Du gör mig så arg." Eller är det bara så att det har något med mig att göra?
Tvivlet gnager på mig och det förgiftar alla i min omgivning, alla som jag valt att ha kvar.
Min bror gillar mig inte alls, och tror inte på mig för fem öre. Han hatar mig nästan för som han ser det så gör man inte det jag gjorde. Det är inte ett val att försöka fly, och för att jag försökte ta livet av mig så har han bränmärkt mig som fegis, ovärdig och svikare.
Min mamma äcklas av min blotta existens, min pappa försöker få sakerna från det förflutna att försvinna genom att inte låtsas om dom, försöker göra mig till min mamma för tjugo år sedan.
Och min mormor. Hon försöker helt enkelt bestämma över mig för att hon tror hon vet vad som är bäst för mig. Så då beordrar hon mig att göra saker istället för att föreslå. Och hon kan inte förstå hur jag vill ha det i mitt egna liv.
Men hemskast av allt är nog det faktum att den enda personen som har rätt att känna allt det är inte gör det. Den personen har jag svikit, spottat på och förklarat krig mot fler gånger än jag kan minnas. Och varje gång har hon hållit om mig tills jag lugnat ner mig och står stadigt igen.
Nu vill jag inte stå stadigt, jag vill inte vända andra kinden till och bita ihop. Jag vill skrika ut hur mycket jag hatar er men jag mår fysiskt illa av att jag känner så. Dem är min familj. Inte mycket till familj men fortfarande, så varför hatar jag dom? För att min bror skäms över mig?
För att min mamma äcklas?
För att min mormor kontrollerar mig?
Nej, utan för att jag inte är stark nog att säga stopp. Hit men inte längre. För jag kan inte göra alla nöjda, varje dag sliter jag mig i håret och undrar hur jag ska hinna göra allt det dom vill att jag ska göra för deras skull. Inte för mig utan för dem.
Jag vet ärligt talat inte när jag senast var hos mormor och morfar och gick därifrån glad.
Dessutom har jag en pojkvän nu som är mer av en man än någon annan kille jag träffat. Han kan ha fel, han kan hjälpa till, han kan göra saker för mig, men han kan också kräva saker av mig samtidigt som han alltid uppmuntrar mig och stöttar mig.
Ändå rycker jag till om han rör sig för snabbt, jag rycker till om jag råkar göra fel, som igår när jag spillde makaroner på hans nya jeans, jag höll andan av ren skär skräck. Och jag undrar om det någonsin kommer försvinna.
För i honom finns något som inte finns hos någon annan jag mött. Ren skär godhet, av det faktum att han älskar mig och han ser och förstår mer än vad jag vill tro. Men han pressar mig aldrig utan ger mig alltid hundra procentigt stöd i allt jag gör. Det finns bara en person som gjort det för mig förutom honom och henne driver jag iväg för småsaker. För saker hon inte kan göra något åt. För att pojken vägrar bli ivägkörd.
"Man hittar inte många killar som honom. Tänk på det."
Jag vet att jag snubblat över något vackert och oerhört skört och jag väntar bara på att det ska gå sönder och han ska säga: "Jag gör det bara för att jag älskar dig." Jag har kommit att hata och frukta de där tre orden. Ingen vet vad som hände mellan mig och Carols. Det är så jag vill ha det, men jag är så ärrad att jag inte vet vad jag ska göra. Så rädd att återigen inte vara tillräckligt bra. För den här gången kommer det krossa mig.
Och det värsta är att efter att han bjudit in mig att bo hos honom efter jul säger alla att vi borde tänka på att slå våra påsar ihop, att hans mamma skulle bli en underbar styvmor och att jag ska hålla hårt i honom. Deras ord får mig att vilja slita mig loss och springa skrikandes därifrån. För det är något jag aldrig vill uppleva igen. Aldrig.
Att bo ihop tar inte bara kål på förhållandet det tar även kål på dig. Samtidigt är jag så jävla rädd att han ska finna mig bristfällig och lämna mig ensam med mitt krossade hjärta. För det är ingen tvekan om att han har vunnit det.
You gonna make me OK..
Jag var hos hästen idag, han hade två små sår på kotan som jag tvättade med vatten och jodopax och han var så sur som jag vet inte vad. Typ som Nettan när hon var som värst.
Men det var okej, jag fick tillbaka minnet hur hon var och hur man gör för att lugna en sådan häst. De var ganska roligt.
Cleo blev überglad när jag kom hem och hon har inte lämnat min sida sedan dess, även fast jag gav henne mat. Riktig blötmat dessutom, hon springer ut och ser till att jag är kvar var tionde minut och ska ha svar på sitt jamande.
Det var jättejobbigt att åka hem dock för det var fullt med killar som glodde oförskämt mycket, och tre stycken försökte även få kontakt med mig. Jag som trodde man skulle slippa bli ofredad när man kommer med okammat hår, mjukisbyxor, munktröja och converse, men som vanligt är det inte så det går till. Ibland hatar jag mitt utseende.
Imorgon ska jag baka och handla inför bakningen för det smäller på måndag, det värsta är att jag måste plocka ut alla pengar jag lagt ut för så länge för att få ihop det till en present till Lisa och dessutom fyller Pojken år den 11:e så man måste fixa något till honom också.
Fast å andra sidan så ska Bacon få en julklapp så jag hoppas hon förstår att den kan bli lite sen även om hon behöver den nu. Ska illafall försöka lägga vantar på en av de två sakerna tills på Onsdag när vi träffas, jag längtar verkligen dit.
Men jag kan fortfarande inte smälta varför jag inte kan berätta sanningen för henne, ärligt vad spelar det för roll? Jag är som I.D.A. jag kan inte klara mig utan manligt sällskap så man byter av dem på löpande band, och varför inte be henne hjälpa mig med de två dilemorna jag sitter i nu? Ett ex som gillar att "banka in" sitt budskap och ett ex som aldrig slutar ringa. Dessutom har Pojken gått för fort fram för att jag ska gilla det, han vill att jag ska sova hos honom under mellandagarna men jag vet inte om jag vågar, bränt barn skyr elden heter det väl men jag är så orolig för vad som kommer hända om jag hamnar hos honom. Här är det jag som är chefen jag bestämmer vad som ska hända och när men rädslan finns kvar där under ytan.
Jag tror han märkt av det, att jag rycker till om han rör sig för snabbt, stelnar när han knyter händerna, håller andan om han ser sur ut för något jag sagt. Eller det faktum att jag inte vågar äta innan jag vet att han gillar maten.
Det plus oron runt min hälsa som jag vägrar prata om gör att det känns lite krystat emellan oss, men samtidigt har vi en gemenskap som bara finns mellan mig och Bacon. Vill jag vara ifred kan jag sätta mig med hörlurarna och läsa i fåtöljen utan att han börjar tjata om vad det är som är fel. Han tar det, även om han inte gillar det så tar han det. Och det är bara Bacon annars som kan låta mig läsa i ett par timmar utan att tjata på mig om att göra saker.
Därför är det speciellt, som en skör vapenvila.
Han bjöd ut mig på en riktig dejt i fredags, bio, middag, eftersnack, allt. Och betalade allt också. Jag tror jag fick ta en runda öl, resten täckte han, och även det känns udda, samt det faktum att han skjutsar mig när jag vill vart jag vill. Det är en underbar känsla att veta att man kan fråga honom och han säger: "Visst vill jag det, ska se om jag får tag på en bil bara." Där finns det inget "orkar inte" "Ta tåget" eller "Går det inte bussar?" utan det är bara att fråga så gör han sitt bästa för att få det att fungera. Det älskar jag hos honom. Det och att han gick in i det här föhållandet utan skygglappar, han vet vad jag har varit med om, vad jag har gjort och hur jag är, och han tar det. Han anpassar sig utan att bli ett våp och han säger nej om jag kör med honom.
Vi är båda lika hopplöst stolta av oss så det blir ganska hetsiga diskutioner men han har humorn bara man kommer förbi det där snobbiga yttre.
Dessutom vill han att vi har en fest till Bacons ära (maskerad eftersom han gick med på korsett och stayups för hennes skull för att hon lättare skulle minnas honom. Inte för att han gjorde det! Men ändå.) och han är den jag spånar med.
Mest skrämmande av allt är nog det att jag älskar honom. Jag har inte sagt det och jag kommer inte säga det på ett tag, men jag vet det. Det känns.
Så imorgon är det fullt upp, ska till och med ha ett allvarligt snack med pojken. Scary shit. Och samla mod till mig att berätta allt för Bacon, men jag kan börja med: "Jag har magkatarr igen!" (eller vad de nu heter när man är på väg att få magsår) och jag får inte, jag vet inte. Röka iof men det vet alla redan, och inte heller äta salt eller fet mat eftersom jag har ansträngt hjärtljud! XD Så nu har jag sagt det för hon kommer nog läsa det här. Gulp?
Men det var okej, jag fick tillbaka minnet hur hon var och hur man gör för att lugna en sådan häst. De var ganska roligt.
Cleo blev überglad när jag kom hem och hon har inte lämnat min sida sedan dess, även fast jag gav henne mat. Riktig blötmat dessutom, hon springer ut och ser till att jag är kvar var tionde minut och ska ha svar på sitt jamande.
Det var jättejobbigt att åka hem dock för det var fullt med killar som glodde oförskämt mycket, och tre stycken försökte även få kontakt med mig. Jag som trodde man skulle slippa bli ofredad när man kommer med okammat hår, mjukisbyxor, munktröja och converse, men som vanligt är det inte så det går till. Ibland hatar jag mitt utseende.
Imorgon ska jag baka och handla inför bakningen för det smäller på måndag, det värsta är att jag måste plocka ut alla pengar jag lagt ut för så länge för att få ihop det till en present till Lisa och dessutom fyller Pojken år den 11:e så man måste fixa något till honom också.
Fast å andra sidan så ska Bacon få en julklapp så jag hoppas hon förstår att den kan bli lite sen även om hon behöver den nu. Ska illafall försöka lägga vantar på en av de två sakerna tills på Onsdag när vi träffas, jag längtar verkligen dit.
Men jag kan fortfarande inte smälta varför jag inte kan berätta sanningen för henne, ärligt vad spelar det för roll? Jag är som I.D.A. jag kan inte klara mig utan manligt sällskap så man byter av dem på löpande band, och varför inte be henne hjälpa mig med de två dilemorna jag sitter i nu? Ett ex som gillar att "banka in" sitt budskap och ett ex som aldrig slutar ringa. Dessutom har Pojken gått för fort fram för att jag ska gilla det, han vill att jag ska sova hos honom under mellandagarna men jag vet inte om jag vågar, bränt barn skyr elden heter det väl men jag är så orolig för vad som kommer hända om jag hamnar hos honom. Här är det jag som är chefen jag bestämmer vad som ska hända och när men rädslan finns kvar där under ytan.
Jag tror han märkt av det, att jag rycker till om han rör sig för snabbt, stelnar när han knyter händerna, håller andan om han ser sur ut för något jag sagt. Eller det faktum att jag inte vågar äta innan jag vet att han gillar maten.
Det plus oron runt min hälsa som jag vägrar prata om gör att det känns lite krystat emellan oss, men samtidigt har vi en gemenskap som bara finns mellan mig och Bacon. Vill jag vara ifred kan jag sätta mig med hörlurarna och läsa i fåtöljen utan att han börjar tjata om vad det är som är fel. Han tar det, även om han inte gillar det så tar han det. Och det är bara Bacon annars som kan låta mig läsa i ett par timmar utan att tjata på mig om att göra saker.
Därför är det speciellt, som en skör vapenvila.
Han bjöd ut mig på en riktig dejt i fredags, bio, middag, eftersnack, allt. Och betalade allt också. Jag tror jag fick ta en runda öl, resten täckte han, och även det känns udda, samt det faktum att han skjutsar mig när jag vill vart jag vill. Det är en underbar känsla att veta att man kan fråga honom och han säger: "Visst vill jag det, ska se om jag får tag på en bil bara." Där finns det inget "orkar inte" "Ta tåget" eller "Går det inte bussar?" utan det är bara att fråga så gör han sitt bästa för att få det att fungera. Det älskar jag hos honom. Det och att han gick in i det här föhållandet utan skygglappar, han vet vad jag har varit med om, vad jag har gjort och hur jag är, och han tar det. Han anpassar sig utan att bli ett våp och han säger nej om jag kör med honom.
Vi är båda lika hopplöst stolta av oss så det blir ganska hetsiga diskutioner men han har humorn bara man kommer förbi det där snobbiga yttre.
Dessutom vill han att vi har en fest till Bacons ära (maskerad eftersom han gick med på korsett och stayups för hennes skull för att hon lättare skulle minnas honom. Inte för att han gjorde det! Men ändå.) och han är den jag spånar med.
Mest skrämmande av allt är nog det att jag älskar honom. Jag har inte sagt det och jag kommer inte säga det på ett tag, men jag vet det. Det känns.
Så imorgon är det fullt upp, ska till och med ha ett allvarligt snack med pojken. Scary shit. Och samla mod till mig att berätta allt för Bacon, men jag kan börja med: "Jag har magkatarr igen!" (eller vad de nu heter när man är på väg att få magsår) och jag får inte, jag vet inte. Röka iof men det vet alla redan, och inte heller äta salt eller fet mat eftersom jag har ansträngt hjärtljud! XD Så nu har jag sagt det för hon kommer nog läsa det här. Gulp?
Liar Liar pants on fire..
Varför ljög jag för henne? Varför sa jag bara inte sanningen? För att jag själv vet att hon inte skulle tro mig kanske? Kanske för att det egentligen inte spelar någon som helst roll?
För att jag kommer bli tvungen att förklara för alla imorgon iallafall så det spelar ingen roll hur man än vrider och vänder på det? För att jag inte vill oroa henne eller helt enkelt bara för att det som oroar mig är att det kan rucka på våran vapenvila. Sanningen kom sist, som allt som lämnar min mun. Sist kommer alltid sanningen. Trots det har man bevis på det, men vilket bevis finns på att jag inte ramlat/gått in i en dörr/gjort det själv? Det är som att få salt i redan öppna sår.
"Vem skulle tro dig när du är så ivrig att skära dig i handlederna?"
Ja vem skulle tro mig? Ingen så det är bara att hitta på en ursäkt till mitt utseende och fixa presenten till Bacon omgående.
Men först av allt måste jag fixa festen på måndag. Allt som ska fixas, allt som ska handals och göras driver mig till vansinne, för något måste gå fel, någonstans.
Frågan är bara vad som kommer gå åt skogen, och det är bara fyra dagar kvar nu att det ska gå åt skogen på, vilket skräms något förbenat.
Menmen, jag ska hålla andan och hoppas på att det kommer gå bra, och går det bra kan jag andas ut.
Men inte först då.
För att jag kommer bli tvungen att förklara för alla imorgon iallafall så det spelar ingen roll hur man än vrider och vänder på det? För att jag inte vill oroa henne eller helt enkelt bara för att det som oroar mig är att det kan rucka på våran vapenvila. Sanningen kom sist, som allt som lämnar min mun. Sist kommer alltid sanningen. Trots det har man bevis på det, men vilket bevis finns på att jag inte ramlat/gått in i en dörr/gjort det själv? Det är som att få salt i redan öppna sår.
"Vem skulle tro dig när du är så ivrig att skära dig i handlederna?"
Ja vem skulle tro mig? Ingen så det är bara att hitta på en ursäkt till mitt utseende och fixa presenten till Bacon omgående.
Men först av allt måste jag fixa festen på måndag. Allt som ska fixas, allt som ska handals och göras driver mig till vansinne, för något måste gå fel, någonstans.
Frågan är bara vad som kommer gå åt skogen, och det är bara fyra dagar kvar nu att det ska gå åt skogen på, vilket skräms något förbenat.
Menmen, jag ska hålla andan och hoppas på att det kommer gå bra, och går det bra kan jag andas ut.
Men inte först då.
Hate me please
Först och främst så har jag misskött mig, men vad kan man vänta sig från en sådan som jag, för det andra så har det satt sig på hjärtat nu, jag har ansträngda hjärtljud och min läkare börjar bli arg på mig.
Även pojken reagerade på mig idag. "Ditt hjärta slår jättefort och jättehårt, hur är det med dig?"
Ja du hur är det egentligen?
Ska förbi huset imorgon och se vad de har att säga samtidigt som jag ska be om råd om hur jag ska gå till väga. För jag mår inte bra, får se hur det hela artar sig. Hoppas på att det kommer bli bra, att det löser sig.
Kanske har man tur med nästa behandling, men måste även göra stickprov för att se om det är katten som orsakar det problem jag har. Min bulimi är tillbaka, jag är faktiskt glad över det för det går bara bättre för mig om jag kan gå ner lite för jag hatar min nuvarande vikt.
Pojken blev dock inte så glad över kräkljuden från badrummet, han oroar sig något fruktansvärt för mig.
Kanke är det något som jag också ska göra, oroa mig, men jag har ingen ork kvar. Konstant smärta, trötthet, illamående och svaghet i högra delen av kroppen har tvingat mig på knä. Men går fortfarande inte med på att göra ett EEG. För jag vill inte veta jag vill bara bli bra. Så det är där jag står nu, hur jag ska ta mig vidare men med den smärta och yrsel jag har nu så undrar man om det ens är värt det. Kanske inte. Kanske det är det.
Ska försöka träffa Bacon också om man får dåliga nyheter, vem vet vad det kan vara. Allt jag vet är vad det inte är. Och det i sig är inte tillräckligt bra. Eller det kanske är det trots allt eftersom man bara kan få det man behöver inte det man vill ha.
Önskar saker och ting kunde varit annorlunda men nu är det inte så att det är det. Kommer inte bli det heller.
Det är nog lika bra att ligga och sova bort natten och smärtan. Måste verkligen ta mig i kragen och ta reda på vad det är som är felet, för det här går inte.
I övrigt är Cleopatra oerhört kelsjuk, hon är underbar om man bortser från kakasmulorna som tagit sig in över allt. Men jag älskar henne iallafall. Sitter och oroar mig för vad som kommer hända, vad jag lider av. Hoppas på en obehandlad infektion men kanske inte ska hoppas för mycket. Eller kan man det?
Åh jag vill veta vad som är fel med mig. Jag vill verkligen göra det så att jag kan åtgärda det.
Även pojken reagerade på mig idag. "Ditt hjärta slår jättefort och jättehårt, hur är det med dig?"
Ja du hur är det egentligen?
Ska förbi huset imorgon och se vad de har att säga samtidigt som jag ska be om råd om hur jag ska gå till väga. För jag mår inte bra, får se hur det hela artar sig. Hoppas på att det kommer bli bra, att det löser sig.
Kanske har man tur med nästa behandling, men måste även göra stickprov för att se om det är katten som orsakar det problem jag har. Min bulimi är tillbaka, jag är faktiskt glad över det för det går bara bättre för mig om jag kan gå ner lite för jag hatar min nuvarande vikt.
Pojken blev dock inte så glad över kräkljuden från badrummet, han oroar sig något fruktansvärt för mig.
Kanke är det något som jag också ska göra, oroa mig, men jag har ingen ork kvar. Konstant smärta, trötthet, illamående och svaghet i högra delen av kroppen har tvingat mig på knä. Men går fortfarande inte med på att göra ett EEG. För jag vill inte veta jag vill bara bli bra. Så det är där jag står nu, hur jag ska ta mig vidare men med den smärta och yrsel jag har nu så undrar man om det ens är värt det. Kanske inte. Kanske det är det.
Ska försöka träffa Bacon också om man får dåliga nyheter, vem vet vad det kan vara. Allt jag vet är vad det inte är. Och det i sig är inte tillräckligt bra. Eller det kanske är det trots allt eftersom man bara kan få det man behöver inte det man vill ha.
Önskar saker och ting kunde varit annorlunda men nu är det inte så att det är det. Kommer inte bli det heller.
Det är nog lika bra att ligga och sova bort natten och smärtan. Måste verkligen ta mig i kragen och ta reda på vad det är som är felet, för det här går inte.
I övrigt är Cleopatra oerhört kelsjuk, hon är underbar om man bortser från kakasmulorna som tagit sig in över allt. Men jag älskar henne iallafall. Sitter och oroar mig för vad som kommer hända, vad jag lider av. Hoppas på en obehandlad infektion men kanske inte ska hoppas för mycket. Eller kan man det?
Åh jag vill veta vad som är fel med mig. Jag vill verkligen göra det så att jag kan åtgärda det.
