Amorcaucuest

Jag var hos hästen idag, han hade två små sår på kotan som jag tvättade med vatten och jodopax och han var så sur som jag vet inte vad. Typ som Nettan när hon var som värst.
Men det var okej, jag fick tillbaka minnet hur hon var och hur man gör för att lugna en sådan häst. De var ganska roligt.
Cleo blev überglad när jag kom hem och hon har inte lämnat min sida sedan dess, även fast jag gav henne mat. Riktig blötmat dessutom, hon springer ut och ser till att jag är kvar var tionde minut och ska ha svar på sitt jamande.
Det var jättejobbigt att åka hem dock för det var fullt med killar som glodde oförskämt mycket, och tre stycken försökte även få kontakt med mig. Jag som trodde man skulle slippa bli ofredad när man kommer med okammat hår, mjukisbyxor, munktröja och converse, men som vanligt är det inte så det går till. Ibland hatar jag mitt utseende.
Imorgon ska jag baka och handla inför bakningen för det smäller på måndag, det värsta är att jag måste plocka ut alla pengar jag lagt ut för så länge för att få ihop det till en present till Lisa och dessutom fyller Pojken år den 11:e så man måste fixa något till honom också.
Fast å andra sidan så ska Bacon få en julklapp så jag hoppas hon förstår att den kan bli lite sen även om hon behöver den nu. Ska illafall försöka lägga vantar på en av de två sakerna tills på Onsdag när vi träffas, jag längtar verkligen dit.
Men jag kan fortfarande inte smälta varför jag inte kan berätta sanningen för henne, ärligt vad spelar det för roll? Jag är som I.D.A. jag kan inte klara mig utan manligt sällskap så man byter av dem på löpande band, och varför inte be henne hjälpa mig med de två dilemorna jag sitter i nu? Ett ex som gillar att "banka in" sitt budskap och ett ex som aldrig slutar ringa. Dessutom har Pojken gått för fort fram för att jag ska gilla det, han vill att jag ska sova hos honom under mellandagarna men jag vet inte om jag vågar, bränt barn skyr elden heter det väl men jag är så orolig för vad som kommer hända om jag hamnar hos honom. Här är det jag som är chefen jag bestämmer vad som ska hända och när men rädslan finns kvar där under ytan.
Jag tror han märkt av det, att jag rycker till om han rör sig för snabbt, stelnar när han knyter händerna, håller andan om han ser sur ut för något jag sagt. Eller det faktum att jag inte vågar äta innan jag vet att han gillar maten.
Det plus oron runt min hälsa som jag vägrar prata om gör att det känns lite krystat emellan oss, men samtidigt har vi en gemenskap som bara finns mellan mig och Bacon. Vill jag vara ifred kan jag sätta mig med hörlurarna och läsa i fåtöljen utan att han börjar tjata om vad det är som är fel. Han tar det, även om han inte gillar det så tar han det. Och det är bara Bacon annars som kan låta mig läsa i ett par timmar utan att tjata på mig om att göra saker.
Därför är det speciellt, som en skör vapenvila.
Han bjöd ut mig på en riktig dejt i fredags, bio, middag, eftersnack, allt. Och betalade allt också. Jag tror jag fick ta en runda öl, resten täckte han, och även det känns udda, samt det faktum att han skjutsar mig när jag vill vart jag vill. Det är en underbar känsla att veta att man kan fråga honom och han säger: "Visst vill jag det, ska se om jag får tag på en bil bara." Där finns det inget "orkar inte" "Ta tåget" eller "Går det inte bussar?" utan det är bara att fråga så gör han sitt bästa för att få det att fungera. Det älskar jag hos honom. Det och att han gick in i det här föhållandet utan skygglappar, han vet vad jag har varit med om, vad jag har gjort och hur jag är, och han tar det. Han anpassar sig utan att bli ett våp och han säger nej om jag kör med honom.
Vi är båda lika hopplöst stolta av oss så det blir ganska hetsiga diskutioner men han har humorn bara man kommer förbi det där snobbiga yttre.
Dessutom vill han att vi har en fest till Bacons ära (maskerad eftersom han gick med på korsett och stayups för hennes skull för att hon lättare skulle minnas honom. Inte för att han gjorde det! Men ändå.) och han är den jag spånar med.
Mest skrämmande av allt är nog det att jag älskar honom. Jag har inte sagt det och jag kommer inte säga det på ett tag, men jag vet det. Det känns.
Så imorgon är det fullt upp, ska till och med ha ett allvarligt snack med pojken. Scary shit. Och samla mod till mig att berätta allt för Bacon, men jag kan börja med: "Jag har magkatarr igen!" (eller vad de nu heter när man är på väg att få magsår) och jag får inte, jag vet inte. Röka iof men det vet alla redan, och inte heller äta salt eller fet mat eftersom jag har ansträngt hjärtljud! XD Så nu har jag sagt det för hon kommer nog läsa det här. Gulp?