Amorcaucuest

Möte imorgon, banad från jobbet och snack om remiss till Södersjukhuset pga min sk förkylning som eskalerar dag för dag.
Ovanpå allt detta så sitter jag nu och funderar på om jag är orationell som fakiskt blev arg på dig för smset du skickade. Det är mer än en månad sedan vi talades vid tror jag (måste vara det nu tror jag) och så efter denna tid får man ett sms, man blev glad som skjuton och tänkte aha jag behöver inte be om ursäkt först denna gång! Men det var inte ett sms till mig, det var mer som en formell massinbjudan till ett evangemang med formell uppstyltning om fick mig att osäkert svara på samma formella sätt. Är det fel att bli arg när man får den typen av sms som första kontakt efter den tiden?
Sen måste jag ringa sjukvårdsupplysningen imorgon och kolla upp min "förkylning" som det nu är snack om att det eventuellt kan vara lunginflammation. Läkaren kom iallafall fram till att det är bakterier och inte virus så mycket blev klart men måste erkänna att både han och jag var smått chockade av att jag svimmade av att få mitt blodtryck testat. Därav remissen till Sös.
Ser inte fram emot att sätta fot på sjukhuset igen men med tanke på bröstsmärtorna så kanske det är ett måste? Mor krävde att jag skulle sluta röka också så att jag inte överbelastar mina lungor men det är inte lungorna som är problemet det är hjärtat. Men jag vågar inte säga det till henne eftersom hon kommer få damp på mig om jag erkänner det och skälla på mig för att jag inte tar bättre hand om mig.
"Du har ju inte direkt tagit hand om dig på sista tiden".
Jag har ju inte gjort så himla mycket dumpt än så länge eller hur!? Jag har faktiskt skött mig när det kommer till att knapra piller. Visserligen har jag druckit lite men inte i de mängder och så ofta som jag gjort förut så det räknas inte. Och när det kommer till självskada så har jag avhållit mig väldigt mycket på den punkten (förmodligen pga att jag är så darrhänt och svag att det ändå inte hade gett den effekt jag önskat men det är en annan sak).
I vilket fall som helst så sitter jag här och funderar på vad man har rätt att vara arg på och vad man egentligen ska lägga tiden på. Jag ska tex ringa imorgon och kolla upp med läkaren om remissen så att detta blir löst samt ha möte med en sockontakt som varit tillskriven mig i ett halvår men som jag aldrg träffat och även lämna in ansökan för att bli antagen till nya projektet på jobbet. Men tror jag kommer bli nekad eftersom jag är portad.
Så vad ska man lägga tiden på? Jobb? Vänner? Familj? Vart tar tiden vägen under dagarna? Och fördelar vi den rätt?
Men mest av allt undrar jag om man kan SLÖSA känslor? Alltså, slösa bort känslor på onödiga saker, jaga upp sig, bli arg, ledsen eller glad över saker som egentligen inte spelar så stor roll på det stora hela?
För om man kan slösa känslor är jag en storslösare, jag har ett temperament som får min katt att gå på tå runt mig (med all rätt med tanke på att hon kastade ur mig ur sängen i natt) även om jag inte skrikit åt henne så är hon väldigt noga med att vara försiktig vid kontakt med mig, något som ger mig dåligt samvete.
Hon stångas fortfarande och så men det är skillnad för hon är så försiktig i all kontakt hon tar med mig, hon är riktigt rar. Försöker ägna henne så mycket tid jag kan men sanningen är den att jag mest sover, har inte ätit ett riktigt mål mat på en och en halv vecka (livnärt mig på soppa och honingsmelon) och hostar och snorar som fan (även om snoret nu är borta men lämnat kvar dunkande bihålor och feber). Kan hon känna på sig att jag är "mindre frisk" än vanligt och är därför mer försiktig? Är det därför hon leker clown där jag inte kan ungå att se henne och ligger under filten med mig, även under tjocktröjan trots att det är svettigt och varmt samt att jag aldrig ligger still?
Har katter ett sjätte sinne med sånna saker, eller kanske är det något djur i allmänhet har? Jag vet bara att jag är glad att jag har henne även om hon mesta dels driver mig till vansinne (hon drog ut samtliga trosor, la dem prydligt på byrån och kurade ihop sig där i högen, en liten hårboll mitt i troshögsigloon).
Ärligt talat så är jag glad att jag är småsjuk (som jag ser det) även om jag knappt kommer till vivo utan att ta stöd pga yrsel och bröstsmärtor) eftersom jag då får extra tid med den svartvita hårboll som leker runt i lägenheten som ett yrväder och tvingar mig till att le och bita mig i tungan för att inte skratta högt.
Hennes fobi mot att vara ensam har gått så långt att hon numera sitter på badkarskanten när jag duschar trots att hon hatar vatten. Detta gör att jag inte kan undgå att känna mig lite smickrad men samtidigt som det är rart är det småt kvävande att ha en hårboll som går en på hälarna, ligger precis så nära att hon känner din värme och tyst smyger in under täcket när man sover för att kura ihop sig som en liten boll mot magen där hon börjar tvätta en.
Av någon andledning gör detta att jag känner ro, jag är aldrig ensam och jag behöver inte oroa mig för jag har henne, jag kommer alltid ha henne, katten med den aldrig raka svansen, katten som inte kan gå baklänges och är närsynt. Katten med den gulliga teckningen som ger henne dubbelhaka. Katten Baka-chan som gör mer än väl för sitt namn.
Hon är så korkad att man inte kan undgå att tycka om henne.
Jag älskar henne. Men även om jag har henne så kan jag inte hindra mina tankar från att vandra till barndomsvännen vars stolthet är större än min. Jag är fortfarande arg och småirriterad men mest så känner jag att jag är likgiltig och samtidigt nyfiken på vad hon gör nu.
För hon är en stor del av mitt liv även om hon inte är aktiv i det. Som nu när jag undrar vad hon gör när vi inte pratar.
Dock så vet jag att jag inte kommer ta kontakt med henne först, inte denna gång för jag är trött på att vara den som alltid ska ha fel. Den som alltid ska be om ursäkt först. Den som ska ta kontakt.
Dels är jag också besviken över bristen på intresse hon visat för mig och mitt liv. Vad vet hon om mig? Vad vet hon om vad som händer i mitt liv? Och nu pratar jag om innan vi slutade prata.
Fast som hon själv sagt, hon är en kall person och även om jag inte håller med så är det ju hennes åsikt och det finns ju en del sanning i det, men jag anser ändå att efter åtta år borde man ha lite intresse för den andre också?
En del av mig känner att jag faktiskt inte orkar vara den som ska intressera mig och ställa upp men å andra sidan har jag itne ställt upp på sista tiden så det är nog bra att vi tagit en paus/inte pratar. Så vi kan fundera på om vi vill fortsätta vara  vänner över huvudtaget.