Amorcaucuest

Jag skriver av mig här eftersom jag vet att ingen av intresse läser min blogg, vilket är skönt för detta är stället där jag kan skriva av mig utan att oroa mig för vem som kommer få veta, så slipper man dessa nedvärderande blickar man hatar.
Så idag var jag på möte med socialen, fick veta att jag blir av med lägenheten, att mitt stöd är borttaget osv.
Känns super, verkligen! Eller inte. Men jag ska iväg till psyket nästa torsdag för hon min kontaktperson är den som tagit det här beslutet hårdast. Det roligaste är när man frågar om vad som sker nu, hur man ska gå vidare så har man bara fått: "Du måste fixa så du kan utrymma lägenheten." till svar. Inget hur man ska gå vidare utom: "Du kanske inte kan få försörjningsstöd eftersom du inte passar in i ramarna." till svar.
Kan då säga att jag är två millimeter ifrån ett psykiskt sammanbrott men imorgon ska jag iväg och hämta medicin och boka tid så flyttfirman kan hjälpa mig med möblerna. Kort sagt så mår jag skit.
Jag vet inte ens vart jag ska börja klaga på i nuläget, för jag förstår att de inte kan ha kvar mig i stödboende. Jag menar, jag har ju inte uppfyllt kraven för att ha kvar det, jag är för mycket med pojken och jag mår för "bra" för att passa in där. Sen kanske man inte är så bra som de tror, vilket de vet om och även sagt till mig. Men eftersom jag inte passar ramarna så kan jag inte göra så mycket åt det.
Så nu måste jag ringa och kolla vart jag får tag i betygen jag behöver för att söka plugg så jag kan få någon form av inkomst, fråga pojken om han kan pröjsa för mig och även leta efter någon form av jobb.
Känns super!
Ingen inkomst, socialen som satt mig i den här situationen har nu tvättat händerna från mig och hur jag ska gå vidare är ett stort frågetecken likaså hur jag ska berätta för nära och kära om den rådande situationen. Så det blir lagom spännande att se hur det gestaltar sig i framtiden. Ringer mor för att se om mormor och morfar kommit hem och hur det är med dem samt försöka få något att göra med mig själv under denna tid.
Mitt största problem är inte pengarna dock, det finns alltid sätt att få tag i pengar, även om inget av det är något jag har lika lätt att accpetera som jag gjorde förut, utan hur jag ska berätta för alla att jag återigen fuckat upp mitt liv till oigenkännlighet.
Får helt enkelt ta en dag i taget och hoppas på att något bra händer från och med nu, så mycket mer botten än vad det är kan det väl ändå inte bli? Peppar peppar ta i trä.
I vilket fall som helst så är pojken på väg hem, jag funderar på att ta med mig en spritpava hem till svedmyra, röka och supa mig själv till oigenkännlighet för att starta på nytt imorgon. Kanske är bättre än nuläget inte sant? Allt är fan bättre än nu läget. Kanske därför jag inte är så nere som jag trodde jag skulle vara. Det finns alltid sätt att döva smärtan, men det är mer jobb än jag orkar med just nu. Just nu vill jag bara fixa så jag kan ordna upp mitt liv hellre än döva saker. Är det tecken på att jag har frisknat till?
I vilket fall som helst så ska jag börja kolla efter jobb, vad som helst är bättre än inget just nu. Så jag kan visa fingret åt socialen och all skit de lämnat efter sig i mitt liv och faktiskt börja leva på riktigt.