Amorcaucuest

"I'm falling down on you, where are you from?
What else can I do? You're so beautiful, how can I go on?
If I loose it all, would you go down on me?
And I don't even know, the things you want me to see

I'm waiting for you, thinking of you
Give into me, I'll make you blue
I wanna know if you feel the same
You're mine, I'm ridin' high like an aeroplane

I wanna give you what you need
But I don't dare to ask
I got no self-esteem
I don't blame my past

I'm waiting for you, thinking of you
Give into me, I'll make you blue"

När jag hör denna låt tänker jag på de åtta år som passerat sedan jag såg hennes vilsna ansikte i korridoren, åtta år som vi delat både
glädje sorg genom. Men nu känner jag mer för att faktiskt ge upp. För jag känner inte att jag orkar med jobbet och allt runt omkring mig. 
Kanske vi ska pausa och ta tid för oss själva? 
Men med tanke på att det är vi så kommer det bli så att ingen tar kontakt igen. 
Kanske beror det på att jag sitter med mickey och pratar minnen. Kanske beror det på musiken vi spear och minnena det frambringar
och det har kanske något med alcoholkonsumtionen att göra. Jag känner bara att åtta år och så har det kommit till detta, när man inte
vågar säga vad man själv tycker för att man oroar sig för vad hon tycker om det man känner för det som hänt mellan oss.
Det är inga stora saker men många små och jag känner mig låst på ett sätt jag inte gjort tidigare. För även om jag vill försöka går det inte.
Någonstan på vägen gick det fel och jag hittar inte tillbaka till den biten.
Kanske är det bästa ändå att säga tack och hej hörs igen om ett halvår eller så, men jag vill inte göra det för risken att förlora henne helt.
En del av mig tror inte det kommer gå så långt men tvivlet finns ändå. En annan del säger ändå, so what? Om det går så långt är det inte
värt att tänka på, men det stämmer inte. Just nu känner jag bara för att kasta åtta år ut genom fönstret och säga bye bye för jag orkar 
helt enkelt inte lösa problemet.
Som för att understryka det hela är det snart ett år sedan Dennis dog genom självmord, mannen som satt på tuben och stöttade mig när
livet var nattsvart, som skolkade för mig och bar mig genom vattnet.
Lyssnar på Kent och vill bara spy. Tårarna brinner bakom ögonlocken och känner att jag inte orkar mer. Men det är inte sant för det är
mest sentimentala tankar. Inget seriöst, men man undrar ändå vad som kunde hänt. Vad som borde hänt.