Don't say I didn't warned you
Imorgon blir det tufft, jag måste säga något snart för det här går inte egentligen, något måste hända annars kan jag inte stå ut med mig själv. För jag klarar inte med alla dessa frågetecken. Alla dessa tvivel.
"And I don't want to live like that"
Jag älskar Hinder på många olika sätt, älskar deras texter det är verkligen min deppmusik.
Känns lite elakt att prata med honom när han inte mår bra men jag kanske bara är paranoid, kanske är det mina skuldkänslor som spelar in, jag vet inte.
Det jag vet dock är att jag inte klarar av detta längre. Kanske är det dags för mig att ta hand om mig, den jag är och få ordning på mitt liv. Kanske ska jag fixa ett ordentligt jobb ett jag trivs med och har en framtid hos. Kanske ska jag plugga upp alla betyg också. Kanske kanske kanske. Jag vet inte vad jag vill längre. Jag som alltid haft vägen framför mig, utstakad och spikad har nu funnit mig själv uppvaknad i ett snårigt skogsdunge som jag inte hittar ut från. En respit kanske? Eller bara en sak till att ta itu med, att hitta vägen ut och vakna upp ur detta drömlika tillstånd?
En positiv sak har iallafall hänt, jag har återigen fått den där känslan av förundran inför min katt, hon får återigen min andning att stanna och hjärtat att hoppa över ett skutt. "without you I see myself so differently, I didn't wanna belive it then but it all worked out in the end"
"Called you up couse it's been long enough." "We were never meant to be togheter."
Jag älskar honom. Det är det enda jag är säker på. Men jag vill inte ha det som vi har det. Inte längre. Det var mysigt förut men nu är det bara enformigt. Och att hitta på något med honom är näst intill omöjligt. Så vad ska jag göra? Bara låta honom gå? Kanske det. Kanske är det egentligen vad som är bäst för oss båda jag vet inte.
Men för varje dag som går blir spänningen större och jag orkar helt enkelt inte hålla på såhär.
Kanske har det med min mormor att göra, kärringen jag hade kunnat döda idag. Mamma och jag pratade om det när hon stuckit hem med morfar, om att döda henne för att hon är så jävla elak. Och så kontrollerande.
Och så jävla bitchig.
Allt man gör studeras under lupp för att få hennes gillande. Jag orkar inte det. Och all denna stress för att få saker och ting gjorda tillräckligt snabbt för att de ska må bra. De har ingen som helst känsla för att andra kanske inte är pensionärer med hur mkt tid på sig som helst.
"And I don't want to live like that"
Jag älskar Hinder på många olika sätt, älskar deras texter det är verkligen min deppmusik.
Känns lite elakt att prata med honom när han inte mår bra men jag kanske bara är paranoid, kanske är det mina skuldkänslor som spelar in, jag vet inte.
Det jag vet dock är att jag inte klarar av detta längre. Kanske är det dags för mig att ta hand om mig, den jag är och få ordning på mitt liv. Kanske ska jag fixa ett ordentligt jobb ett jag trivs med och har en framtid hos. Kanske ska jag plugga upp alla betyg också. Kanske kanske kanske. Jag vet inte vad jag vill längre. Jag som alltid haft vägen framför mig, utstakad och spikad har nu funnit mig själv uppvaknad i ett snårigt skogsdunge som jag inte hittar ut från. En respit kanske? Eller bara en sak till att ta itu med, att hitta vägen ut och vakna upp ur detta drömlika tillstånd?
En positiv sak har iallafall hänt, jag har återigen fått den där känslan av förundran inför min katt, hon får återigen min andning att stanna och hjärtat att hoppa över ett skutt. "without you I see myself so differently, I didn't wanna belive it then but it all worked out in the end"
"Called you up couse it's been long enough." "We were never meant to be togheter."
Jag älskar honom. Det är det enda jag är säker på. Men jag vill inte ha det som vi har det. Inte längre. Det var mysigt förut men nu är det bara enformigt. Och att hitta på något med honom är näst intill omöjligt. Så vad ska jag göra? Bara låta honom gå? Kanske det. Kanske är det egentligen vad som är bäst för oss båda jag vet inte.
Men för varje dag som går blir spänningen större och jag orkar helt enkelt inte hålla på såhär.
Kanske har det med min mormor att göra, kärringen jag hade kunnat döda idag. Mamma och jag pratade om det när hon stuckit hem med morfar, om att döda henne för att hon är så jävla elak. Och så kontrollerande.
Och så jävla bitchig.
Allt man gör studeras under lupp för att få hennes gillande. Jag orkar inte det. Och all denna stress för att få saker och ting gjorda tillräckligt snabbt för att de ska må bra. De har ingen som helst känsla för att andra kanske inte är pensionärer med hur mkt tid på sig som helst.
Kommentarer
Trackback
