Förlåt mig.
Jag skrek på Bacon, indirekt, via sms. Vi skulle träffats idag, låg och spydde när de plingade på dörren och dum som jag är fick jag panik och trodde de var pojken. Det var det inte. Så efter att blivit skjutsad till SÖS med orden: "Det är lättare för alla om du bara erkänner vad du håller på med" ringade i huvudet och fått sitta där utan telefon, i 8 timmar så är jag trött, arg och väldigt rädd.
Hade inte velat ha de svart på vitt, för då är det mer än en misstanke, då är det något som faktiskt stämmer, något som inte är ett påhitt. Något som kräver planering, ansvar och tid. Allt det jag inte vill.
Att sitta på gynekologen och blädra igenom mamma tidningar är inte min favoritsyssla en söndag förmiddag.
Sen fick jag ta massor av prover och sen sitta med en psykolog som visade mig broschyrer med olika sätt att avsluta det hela.
Men det blir skrapning isåfall eftersom det är försent för något annat, sedan fick jag förhållningsregler för vad jag ska tänka på, vitaminer, mineraler, varierande kost, motion etc.
Och sluta röka.
De anser att det bästa vore att göra sig av med det, så jag kan fokusera på mig själv, vi är för unga etc. Men jag vet inte hur jag ska säga det till pojken. Har itne träffat honom på över en vecka, vill inte träffa honom förens jag vet hur det hela blir.
Och har sårat Bacon för att jag inte kan säga ifrån, inte säga sanningen till mina kontaktpersoner. Så jag fuckar upp varje möte vi har bestämt oss för.
Bara för att jag är rädd. Livrädd och osäker, men vem skulle jag kunna prata med om inte henne?
Var det smsen igår som fick mig att bli osäker? För att jag känner det som om jag slits mellan att vara med henne och att ha något nytt att ta hand om? För att jag är rädd för att om jag inte avbryter så kommer hon säga hejdå till mig så då gör jag det redan nu så jag slipper bli sårad? Men blir inte båda mycket mer sårade av att jag gör som jag gör just nu?
Jag vill inte göra henne illa, jag vill verkligen inte det. Men det är oundvikligt att jag tappar humöret när jag försöker tysta ner det hela.
Tror jag förstod det när jag provade mammas gamla jeans. Som satt bra, stora i midjan, men jag fick inte upp dragkedjan. Tror mormor förstod det då.
**Uppdatering.**
Mår pyton varje vake timme känns det som, är röksugen men vågar inte ta ett endaste litet bloss, ska skriva kontraktet idag och avbokat pojkens erbjudande om skjuts. Han blev inte glad men jag vågar inte träffa honom.
Måste ringa Bacon också, men risken är att jag antingen spyr eller öser ur mig allt skit jag burit på så det gör jag bara inte.
Min mage börjar dock synas nu, jag har redan börjat kolla mammakläder. Det här känns bra men skrämmande. Är livrädd att något ska gå snett. Verkligen skräckslagen över detta.
Hade inte velat ha de svart på vitt, för då är det mer än en misstanke, då är det något som faktiskt stämmer, något som inte är ett påhitt. Något som kräver planering, ansvar och tid. Allt det jag inte vill.
Att sitta på gynekologen och blädra igenom mamma tidningar är inte min favoritsyssla en söndag förmiddag.
Sen fick jag ta massor av prover och sen sitta med en psykolog som visade mig broschyrer med olika sätt att avsluta det hela.
Men det blir skrapning isåfall eftersom det är försent för något annat, sedan fick jag förhållningsregler för vad jag ska tänka på, vitaminer, mineraler, varierande kost, motion etc.
Och sluta röka.
De anser att det bästa vore att göra sig av med det, så jag kan fokusera på mig själv, vi är för unga etc. Men jag vet inte hur jag ska säga det till pojken. Har itne träffat honom på över en vecka, vill inte träffa honom förens jag vet hur det hela blir.
Och har sårat Bacon för att jag inte kan säga ifrån, inte säga sanningen till mina kontaktpersoner. Så jag fuckar upp varje möte vi har bestämt oss för.
Bara för att jag är rädd. Livrädd och osäker, men vem skulle jag kunna prata med om inte henne?
Var det smsen igår som fick mig att bli osäker? För att jag känner det som om jag slits mellan att vara med henne och att ha något nytt att ta hand om? För att jag är rädd för att om jag inte avbryter så kommer hon säga hejdå till mig så då gör jag det redan nu så jag slipper bli sårad? Men blir inte båda mycket mer sårade av att jag gör som jag gör just nu?
Jag vill inte göra henne illa, jag vill verkligen inte det. Men det är oundvikligt att jag tappar humöret när jag försöker tysta ner det hela.
Tror jag förstod det när jag provade mammas gamla jeans. Som satt bra, stora i midjan, men jag fick inte upp dragkedjan. Tror mormor förstod det då.
**Uppdatering.**
Mår pyton varje vake timme känns det som, är röksugen men vågar inte ta ett endaste litet bloss, ska skriva kontraktet idag och avbokat pojkens erbjudande om skjuts. Han blev inte glad men jag vågar inte träffa honom.
Måste ringa Bacon också, men risken är att jag antingen spyr eller öser ur mig allt skit jag burit på så det gör jag bara inte.
Min mage börjar dock synas nu, jag har redan börjat kolla mammakläder. Det här känns bra men skrämmande. Är livrädd att något ska gå snett. Verkligen skräckslagen över detta.
Kommentarer
Trackback
