Amorcaucuest

I just can't take these tears..

En del av mig undrar hur det kommer gå för mig när jag inte kan ta tag i sakerna jag måste ta tag i. Saker som för en sån som mig är ganska viktiga för att jag ska fungera som jag ska. Men har jag ens brytt mig om att höra av mig? Nej varför skulle jag göra det? Som det är nu ligger jag hellre hemma i min säng och pekar finger åt alla bara för att jag inte orkar göra något åt denna nedgående spiral som jag fastnat i.
Kanske är det en sak att klaga om det och en helt annan att faktiskt ta tag i skiten någon gång, I början kände jag mig som herren på täppan, redo att ta mig ann vad som helst som kom i min väg. Nu känner jag bara att jag vill sova, konstant.
Orkar inte med alla idioter som kommer till mig och undrar varför det gått som det gått med deras liv.
Ett förslag skulle vara att börja fundera över varför ni har pojkvänner som är svin. Och för min del gäller samma sak, att börja fundera över vad jag egentligen vill ha ut av mitt förhållande med Pojken för som det är nu känns det inte alls bra. Inte alls bra över huvud taget.
Men det är kanske en del av det hela? Detta att man ignorerar hjärtat och låter hjärnan styra. För jag vet att det vi har är en övergående fas i hans liv. Frågan är inte om utan när och vem som dumpar vem först. Bara tanken på det gör mig deprimerad på riktigt, att vara fast i ett förhållande man inte kan ta sig ur och vänta på att han ska tröttna.
Vilket gör mig lika korkad som mina vänner som sitter med en kille som styr hennes liv åt henne och den andre som har en pojkvän som misshandlar, trycker ner och fullkomligt skiter i henne.
Men på vilket sätt är det mitt problem? Egentligen?