Fucked up
Jag är så jävla fucked up just nu, jag är så trött på att du får mig att må såhär. På att du aldrig kan göra det du säger att du ska och kastar in mig i en känslomässig berg och dalbana som jag inte kan klara av just nu. Eller över huvudtaget.
Så jag är feg som fan, slänger på luren i ditt öra för jag inte orkar med dina förklaringar, dina undanflyklter och dina ursäkter om varför saker inte sker, varför saker inte blir gjorda.
Och framför allt så ditt: "Åhfan.."
En del av mig trodde faktiskt jag vuxit upp tillräckligt mycket för att faktiskt klara av ett förhållande nu men beviserligen är det inte så, jag är fortfarande för omogen för att klara av det.
Önskar att vi kunde sätta oss ner och prata igenom det som vuxna människor men jag orkar inte prata med dig om detta längre, har försökt så mycket och så ofta att jag inte vet vad jag ska ta mig till lngre, ingenting av det jag säger går in hos dig. Det är som om du inte vill förstå eller vill lyssna på mig. Eller förstå hur du får mig att känna det.
Jag älskade dig så jävla mycket och du trampade på mig. En del av mig vill bara ringa upp dig och prata med dig förklara varför jag gör som jag gör varför jag känner som jag gör. Men jag vet att det inte kommer ändra något, att oavsett vad jag säger om dig, till dig, om oss så kommer det gå in och ut lika fort igen.
Så varför mitt hjärta känns som om det är fullt med krossat glas vet jag inte, och varför det vill bli stampat på ytterligare övergår mitt förstånd för det är vad som kommer ske om du kommer hit och vi ska reda ut saker. Nej förlåt du kommer inte ens att komma hit.
Funderar ändå på att ringa och prata ut med dig om detta, försöka lösa det men det känns inte som om det spelar någon roll vad jag försöker säga eller göra för du skiter i det, du bryr dig inte om "oss" utan det är jag som ska lappa och sy för att det ska passa ihop, du ska bara dyka upp någon gång då och då och så ska det fungera.
**Uppdatering**
Singellivet klär mig ovanligt bra :)
Så jag är feg som fan, slänger på luren i ditt öra för jag inte orkar med dina förklaringar, dina undanflyklter och dina ursäkter om varför saker inte sker, varför saker inte blir gjorda.
Och framför allt så ditt: "Åhfan.."
En del av mig trodde faktiskt jag vuxit upp tillräckligt mycket för att faktiskt klara av ett förhållande nu men beviserligen är det inte så, jag är fortfarande för omogen för att klara av det.
Önskar att vi kunde sätta oss ner och prata igenom det som vuxna människor men jag orkar inte prata med dig om detta längre, har försökt så mycket och så ofta att jag inte vet vad jag ska ta mig till lngre, ingenting av det jag säger går in hos dig. Det är som om du inte vill förstå eller vill lyssna på mig. Eller förstå hur du får mig att känna det.
Jag älskade dig så jävla mycket och du trampade på mig. En del av mig vill bara ringa upp dig och prata med dig förklara varför jag gör som jag gör varför jag känner som jag gör. Men jag vet att det inte kommer ändra något, att oavsett vad jag säger om dig, till dig, om oss så kommer det gå in och ut lika fort igen.
Så varför mitt hjärta känns som om det är fullt med krossat glas vet jag inte, och varför det vill bli stampat på ytterligare övergår mitt förstånd för det är vad som kommer ske om du kommer hit och vi ska reda ut saker. Nej förlåt du kommer inte ens att komma hit.
Funderar ändå på att ringa och prata ut med dig om detta, försöka lösa det men det känns inte som om det spelar någon roll vad jag försöker säga eller göra för du skiter i det, du bryr dig inte om "oss" utan det är jag som ska lappa och sy för att det ska passa ihop, du ska bara dyka upp någon gång då och då och så ska det fungera.
**Uppdatering**
Singellivet klär mig ovanligt bra :)
Kommentarer
Trackback
