Amorcaucuest

Det som hänt sedan sist är något som gör mig arg, förbannad och inte minst förtvivlad. Saker som egentligen inte borde ha hänt och aldrig borde inträffa igen.
Kan börja med idag hos psykologen så bröt jag ihop totalt och vem fick se resultatet om inte Korven? Inte ett speciellt smart drag av mig alls.
Det i sin tur ledde till att hon och jag hade ett samtal om allt möjligt och jag fick en bättre bild över hur hon känner och hur hon mår när det kommer till "Den store Slemmiga Mesproppen" som vi kallar hennes pojkvän bakom hennes rygg, och det är ändå ett av de finare orden vi använder oss av.
Att veta att hon är så rädd och orolig gör att jag vill hjälpa henne även om jag känner motvilja mot honom som person och hans inflytande på henne.
Så där hamnar man i ett svårt dilemma, ska man strunta i det hela och låta tiden ha sin gång och hoppas på att han blir utvisad eller ge henne den information och den bakgrund hon behöver för att kunna hjälpa honom UTAN att känna att hon måste gifta sig med honom för att han ska stanna.
Bara det får mig att må illa. Att hon ens överväger att gifta sig i sin ålder är ju helt befängt!
Sedan hade vi dagen innan detta då mina kära morföräldrar var på mig om min ekonomi (ja jag är ganska bra på att spendera en hel del av mina pengar utan tanke på vart det går) och deras "svarar du inte när vi ringer dig 25 gånger direkt efter varandra så vet du att vi blir oroliga och kommer och plingar på din dörr" filosofi som inte går ihop med mitt "Svarar jag inte är det för att jag 1 inte hör signalen 2 inte har telefonen i närheten 3 inte hinner svara och isf ringer jag upp så fort jag kan eller 4 som gäller i mormor och morfars fall inte orkar svara" något som de inte kan tackla.
Så efter en rejäl utskällning, en dunder braks "Du är en handikappad, idiotisk missbrukare så låt oss fixa ditt liv åt dig" uppläxning så mådde jag pyton och funderade på mycket dumma saker.
Dagen innan det var helt okej faktiskt, hade Bacon här och eftersom vi nästan aldrig ses var det en underbar känsla för lilla mig!
Dagen innan det var det egentligen utekväll men det blev inte riktigt som det skulle och jag orkade och ville verkligen inte gå ut med pojken av den enkla andledningen att jag inte gillar honom när han är full. Så enkelt är det.
Han blir ett svin. Så är det bara. Och hans stolthet över att han vaknade upp i en fyllecell dagen efter bevisar bara vad jag redan vet. Att vi inte passar ihop och definitivt inte har något att bygga på.

Dagen innan det skulle jag med Bacon till hästen för en privatlektion, som inte blev av pga ett utdraget möte som bara gick åt helvete.
I vilket fall som helst så framgick de tydligt att de mesta av det var "Mitt fel" pga vårdslöshet, även de faktum att hon var mer än en halvtimme sen. Det var mitt fel.
Dessutom så är det mitt fel att lägenheten är sönder redan innan jag flyttat in. Ringklockan, persiennerna, fönstrena, hatthyllan osv. DET gör mig inte bara förbannad utan riktigt sårad eftersom jag gjort allt detta under ett av mina såkallade "återfall i missbruk" trots att jag återigen lämnat prov att jag är ren.
Så i allmänhet är allmäntillståndet inte alls bra för min del.
Sen att jag utan förvarning försvunnit, att de blandannat dragit in min medicin, min sjukskrivning osv är en annan femma.
Och att ge mormor och morfar mina räkningar var ett enormt misstag eftersom de inte ens kunde betala dem rätt dag så nu ligger de efter med ett par dagar. Varför? Jo för att de inte kunde betala dem förens tre dagar senare. Jag visste att jag skulle frågat Bacon om hjälp istället.
Men vad kan man göra? Inte mycket.
Så just nu sitter jag och funderar på vad livet egentligen handlar om, är det detta som allt går ut på så varför väljer folk att fortsätta? Ärligt talat? Min räddning är låten Bacon "gav mig" så att säga, det får mig att inse att allt inte är dåligt att det finns ljusglimtar. Men ibland undrar man om det är värt det. Över lag då menar jag. Och att tänka i de banorna är inte till min fördel eftersom jag inte vill bli inlaggd igen. Så då gör man vad man kan för att ändra på saker och ting.
Pojken är dock kvar i mitt liv och ingen kan ångra det mer än jag kan just nu eftersom det börjar gå närmare bristningsgränsen när det gäller hans nonchalans. Han hör inte av sig på mer än 2 timmar. Han skulle komma efter att ha sett klart "ett serieavsnitt" men ett serieavsnitt är inte mer än en timme och han hör av sig nästan två timmar efter att det varit slut om det varit en timme långt. Att sedan svara på mitt sms hur han hade tänkt göra går inte för honom, han hör av sig mer än en halvtimme efter jag skickat sms och frågat om han ens hade tänkt komma och dyker upp en timme senare (om han kommer inom fem minuter det vill säga).
Dessutom är det som att vara ihop med någon som man är gift med. Vi har haft sex 2 gånger sedan han kom hem från Kalmar för en månad sedan ungefär. Det fungerar inte för mig. Ledsen men det är inte vad jag vill ha. Jag vill ha ett fungerande förhållande där man ger och tar och respekterar varandra men inte fan får man det av honom, så varför står jag ut med det? Egentligen? För att jag älskar honom? Njae inte längre eller just nu är jag bara riktigt sur, men annars? Ja varför vet jag inte. Tyvärr men jag vet inte.