Amorcaucuest

Känns inte normalt alls. Det är så jävla fel så det går inte att beskriva. Det är först nu jag kan relatera till alla runt mig angående hur man känner när någon ma bryr sig om och känt länge helt plötsligt inte är kvar i livet. Fick ett samtal igår om att Dennis inte skulle klara sig, det var hans lillebror som läst hans "dagbok" och hittat mitt gamla nummer, och efter mycket om och men så fick han tag i mig, på jobbet av alla ställen. Det är begravning på lördag och jag tänker nog gå, bara för att hans lillebror bad mig. Som han sa: "Jag tror det skulle betyda en hel del för honom om du kom." Men jag vill inte gå, jag vill inte veta bara låtsas att det inte har hänt, att han fortfarande lever någonstans och mår bra. Inte att han slutade som han gjorde, för det han gjorde.
Trodde aldrig jag skulle säga detta men fan vad sviken jag känner mig, för ett att han inte kom till mig när han mådde dåligt, jag menar vi var så jävla tajta hela högstadiet och nu så sätter han sig i en bil när han är både hög och full och kör ihjäl sig med flit?
Och det är hemskt att efter att ha varit närmare varandra än jag och min bror så tar han livet av sig och jag får inget veta om det inte vare för en slump? Shit det svider verkligen, och om jag ska vara ärlig tror jag inte jag vill gå på begravningen, jag vill inte säga farväl. Kanske är det bättre att minnas honom som han var då? Minnas killen med grön och röd tuppkam och piercings, den första jag lärde känna med dessa saker?
Minnas hur vi skolkade tillsammans, satte oss på tuben och skrattade åt allt och ingenting. Hur han hjälpte mig med geografin och hur vi hittade på sånger tillsammans.
Kanske ska man behålla den bilden och tro på att någonstans så finns det någon som bryr sig, någon som mins honom med kärlek. Kanske kan jag vara den personen. Om ett tag när jag inte är så arg så kanske det kan vara jag?
Just nu känner jag mig bara så tom innombords, jag vet om att han hade problem, han åkte in på ungdomsanstalt när jag blev ihop med Carols. Sen så bodde han i ett kollektiv utanför Farsta för knarkare och då hade jag chansen. Varför hälsade jag inte på honom oftare? Varför berättade jag inte om det för någon? För att jag skämdes? För att han var allt det som jag hade kunnat bli om det gått mer åt helvete än det gjorde? För att han är allt som jag varit?
Kanske är det vad jag behöver för att förstå hur det känns att bli ensam kvar, bli sviken på ett sådant sätt som han gjorde? Jag satt mitt emot hans lillebror och såg sorgen som stod etsad över hela  hans ansikte och jag kunde inte låta bli att fråga honom vad jag har för rätt att komma på hans begravning, jag har inte träffat honom på två och ett halvt år.
Det var då som jag insåg hur självisk jag varit. J sa helt enkelt: "För att han pratade ofta om tiden med dig."  Och jag kan inte låta bli att känna mig skyldig, om jag bara hade funnits där för honom, om jag bara hade kunnat sagt vad jag kände för honom, för oss. Sagt att han var en underbar vän man alltid kunde messa och alltid så fick man sms från honom när man minst anade det, när man nästan glömt bort hans existens. "Tjena hopp din gamla galosch" som han alltid skrev som inledning.
Fan vad jag ångrar att vi inte var närmare än vad vi var, jag ångrar att jag försvann och tonade bort. Jag ångrar att jag inte försökte mer, bara att se honom hög fick mig att resa ragg och gå, kanske hade det gjort en skillnad om jag stannat och försökt övertala honom att lägga ner skiten?
Men jag vet att inget jag sagt eller gjort skulle ha ändrat på honom, och skulle det ha gjort det så skulle det inte vara den Dennis som jag minns. Dennis N. Rest in Peace, jag hoppas du hittade din kittel med guld, även om det inte är i detta livet.
Och jag hoppas du inte anklagade dina föräldrar för det som hänt, även om de har en del i det hela. Kanske är det så vi instabila ungdommar gör, vi skyller ifrån oss på våra föräldrar, det är lättare än att se våra egna fel och brister.
Men oavsett vad som händer kommer jag minnas dig som du var när vi åkte tuben tillsammans, med vodka och cola i ryggsäckarna och geografiboken på sätet brevid.
Jag kommer minnas dig från den sista sommaren vi var tillsammans, och hur jag inte ville bli brun. Hur du retade mig för det. Ja det ska jag, jag ska försöka minnas de goda tiderna även om det är svårt.