Amorcaucuest

Jag trodde alltid att musik skulle få en att må bättre, men idag har varit en dag som jag inte vill vara med om någonsin mer. Kastad mellan hopp och förtvivlan, tvivel och tro. Nej jag vill inte uppleva skiten igen.
Klädde mig snyggt, kollade upp synundersökning, knarkade musik och fixade mig så jag såg snygg ut på utsidan åtminstone.
Kontorskjol, leggins, benvärmare och högklackat, håret i en svinrygg som tog evigheter, glasögonen på, sminkad med allt jag hade hemma, svart polotröja och silver örhängen. Ändå kändes det tomt i mig, en värkande tomhet som kom sig av drömmen jag drömde.
Den baserade sig lite på Frontier(s) och handlade om mig och Bacon. Vi var slavar fastkedjade i varandra och inlåsta i underjordiska gångar medan galna kanibalfamiljen tvingade oss att bygga ut deras bunker.
Med lite slisk och rövslickeri fick jag maten att drygas ut åt de andra, och sen så fick jag till det så att jag fick dem att fly, med priset av mitt eget liv. Men hon klarade sig inte. De dödade henne. Och jag vaknade upp med tårarna rinnande längst kinderna och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det var hemskt att känna så.
Musiken har inte heller hjälpt jag kan inte sluta tänka på det sista jag drömde. Hur hon kom springandes emot mig och hur de sköt ner henne, och hur jag senare satt i det smutsiga, rostiga badrummet och lät mitt egna blod glida ut över kaklet som var spräckt och fläckat.
Känslan av tyst acceptans molnar inom mig och jag vill inget hellre än att genomföra det. Kanske beror det på smärtan som jag inte blir av med. Kanske beror det på livet i allmänhet.
Kanske beror det tillochmed på dig? Kanske. För mycket kanske.
Eftersom jag går på maxdos på medicinen så kan jag inte må dålig, det är inte okej, för jag har allt jag kan önska mig. Så vad är det som saknas? Vad är det som fattas mig när jag inte blir bättre? Ärligt talat så vill jag inte fortsätta i den här smoggen som jag går runt i varje dag, den gråa dimman som suger ut varenda färg, varenda känsla ur allt runt mig. Jag mår inte bra och jag vet inte varför, jag har ingen som helst rätt att må dåligt. Så varför släpper det inte?
Även Cleo verkar reagera på mitt känsloläge, hon vägrar lämna mig ensam, hon satt inne i duschen med mig och såg på mig, även om hon blev blöt så stannade hon kvar.
Utan henne vet jag itne vad jag skulle göra.
Men en sak är jag dock säker på. Jag måste lätta på trycket på det enda sättet jag vet hur man gör. Och jag vet att jag kommer få pojken på mig men det skiter jag i han kan dra åt helvete liksom alla andra som inte fattar. Imorgon ska jag köpa en flaska vodka och sitta hemma och bara tycka synd om mig själv. Det blir en skön avkoppling kanske kan jag även gräva mig upp ur mitt hål om jag bara låter mig deppa ihop rejält. Kanske inte stiga upp sängen förens jag ska jobba på måndag. Kanske hjälper det? Kanske. Jag hatar det ordet.