Amorcaucuest

That im sorry.
Jag önskar att jag kunde ta tillbaka det som jag tänker, alla känslor som bubblar i mig om hur jag hatar det du gjort, hur arg du gjorde mig för det du gjorde. Men jag vet att det inte fungerar så, jag vet att man inte ska prata illa om de döda men jag kan inte sluta vara arg på dig.
Vad har jag av alla människor för rätt att kritisera dig? Egentligen vad har jag för rätt att göra det när jag gjorde samma sak själv? Jo, enligt mig själv så kommer jag aldrig någonsin att sätta mig i en bil och köra påverkad. Aldrig.
Men antar att din mamma kanske inte är helt ute och cyklar när hon anklagar mig för att ha orsakat det. Kanske behöver hon någon att skylla på? Förmodligen.
Så därför kommer jag inte komma till din begravning lika säkert som jag inte gick på CancerMickes eller Robins. Eller min gammelfarmors. För att jag är feg, och en begravning är slutet på mer än ett sätt. Och jag vill inte ha det så, jag vill inte att mitt sista minne ska vara en kista som sänks ner i jorden.
Mickes gick jag inte på av den enkla andledningen att jag inte klarade av det känslomässigt, hur stora är oddsen att tillfriskna från leukemi för att sedan dö av en hjärntumör? Ärligt, det kallas ironi, och jag har inget att säga eller göra för att kunna ta farväl på det sätt jag kanske borde.
Jag kan inte se hur det är när man ska säga farväl till en stängd kista, eller ens en öppen. Att ha den bilden som sista minne är inte det jag vill eller ens behöver.
Är jag feg? Ja kanske det. Men jag står för det, döden skrämmer mig och ju mer jag träffar på den desto mer värdelöst låter det hela, konceptet som vi själva pålagt den.
Kanske är det så att man kanske borde ha en cermoni, kanske är det lättare för andra att säga hejdå till den avlidne på det sättet, men jag kan inte.
Och bara för att jag inte vill vara sur på honom så överför jag ilskan på Bacon. Jag skulle på hans begravning men det var viktigare med stallets halloweenfest, för det är så mkt viktigare, så hon kunde inte be Mikko eller någon annan ta hästen den dagen. Och det gjorde mig arg, för jag anser att det är en felprioritering. Iallafall vart jag arg igår, men idag är jag bara glad. För jag kommer inte gå till hans begravning i stallkläder och stinka häst, aldrig i livet. Så då har jag en ursäkt att inte gå, det är underbart.
Fast ändå hemskt. Är arg på henne idag för att hon inte kunde fixa ersättare men inte så mycket för handlingen i sig utan bara symboliken. Jag behöver någon att vara arg på, någon som inte är död. Och då är hon det bästa valet just nu för jag vet att hon kommer förstå.
Sen kanske det är ett sätt för mig att ta ut de känslor som bubblar i mig för allt som hänt på senaste tiden, och att jag kan relatera till hans mamma som skyller allt på mig. Kanske är det mitt sätt att bearbeta sorgen. Just nu känns det bara som en sak jag behöver få göra, vara arg på honom, även om jag egentligen inte har någon rätt och definitivt vara arg på Bacon eftersom hon inte är här och får min ilska över sig.
Jag ber om ursäkt för det, jag vill inte vara arg, men jag kan inte ta skuldkänslorna som kommer om jag skulle vara arg på honom.
Fick ett mail av hans lillebror idag, från hans anteckningar från åttan, det stod om oss. Han nämnde mig som en av sina närmsta vänner. Det fick mig att gråta. Samt det hans lillebror sa om att hans mamma inte menad det hon sa, att hon bara var väldigt ledsen och behövde en syndabock.
Jag förstår det, det gör jag verkligen. Men vart lämnar det mig?
Även om han bad mig komma så går jag inte, åker ut till hästen och tar mig en funderare. En som går in på djupet. Dessutom tror jag det är bra för mig att göra det som jag är van vid att göra. Men jag tänker inte ta honom på min födelsedag. Det är en sak som jag inte tänker ställa upp på, jag vill vara fri den dagen eftersom jag vill hitta på något roligare.
Jag ska jobba och så men ändå, det är min födelsedag, jag blir gammal. Och behöver tänka över saker och ting.
Fan vad jag hatar honom. Fan vad skyldig jag känner mig för det.