Amorcaucuest

I don't know, where I sleep tonight, you say you can do without me, go ahead and try to live without me.
Livet är fullt av överraskningar, och en av dem är väl det att jag är kär igen, och att han inte vill lämna mig, han gav mig saker som visade att han faktiskt bryr sig, jag menar vem skulle gå och köpa en flaska vin som jag pratat om att jag gillar vid våran första dejt till mig om inte han? Och fixa en ordentlig kattsandlåda, som kostar en hel del, och sen två spadar eftersom han inte visste vad jag skulle föredra, plast eller metall. Och det enbart för att jag klagar på att man får rensa lådan tre gånger om dagen och det skvätter över allt, och han fixar en låda med lock?
Jag är verkligen som folk skulle säga: "In deep shit."
Så han drog hem idag för att jobba, han har sovit här i nästan fyra nätter i sträck, han har träffat alla mina släktingar och alla de som är viktiga för mig utan att protestera, han skojar med en  ganska allvarlig grund om att fria till mig men att om det skulle vara så att han skulle det så skulle han göra det med en nyckelring.
Och så vill han inte pressa mig så han skämtar bort min rädsla att binda mig.
Och så låtsas han inte om att han hörde mig när jag försa mig om mina känslor till honom, och skojade med mig och pussade på mig för att jag ska känna mig bättre till mods. Han diskar, han låter mig ta en time out och han är den enda förutom  Bacon som jag kan göra en sak i sällskap med utan att det ingriper dem personligen.
Som idag så läste jag i två timmar, och han klagade inte, han gick och fixade mat så att jag skulle klara mig över helgen, sen säger han: "Vi kanske kan ses på söndag?"
Allt han gör får mig att bli mer och mer kär i honom och det skrämmer mig. Jag tror han förstod det idag, när han bad mig gå med honom till tunnelbanan. "Vi kan ta det så lugnt som du vill."
Sen försvann han, och jag står kvar med tårar i ögonen och undrar varför allt ska vara så komplicerat. Genom hela denna grej med Dennis har han stöttat mig och gett mig tröst på ett sätt som jag inte trodde var möjligt, han ger mig så mycket men jag är så skadad från tidigare förhållande så jag vet inte om jag kan klara av att vara med honom på full tid som jag kanske är skyldig honom.
Kanske är det som händer mellan oss en bra sak, kanske kommer vi klara oss, men jag tror att jag måste ta mig själv i kragen och se till att jag inte förstör det här. Och att jag slutar utnyttja mina skills i sängen för att locka bort honom från heta, laddade ämnen som vad han känner för mig.
Jag vill inte veta, jag vill verkligen inte det. Jag vill vara självgående, må bra och inte få det att verka som om jag är helt handikappad, vilket är just vad jag är. Men det behöver väl inte han veta? Eller?
Kanske är det en av de saker som folk gillar hos mig, det faktum att jag inte kan ta hand om m ig själv?
Men nog om det jag måste skärpa mig, jag måste ta mig själv i kragen och sluta må dåligt. Måste ta hand om mig själv på fler sätt än att schampoonera in mig med dyr jordgubbsdoftande schampoo och missbruka dofter, kanske en dag så går det vägen.
Just nu är jag bara förvirrad, med hål i tanden och skinnflått hjärta. Jag undrar hur mkt man kan ta utan att man råkar illa ut. Hur mycket man orkar. Jag borde inte må så här dåligt, vad fan är det för fel på mig? Varför kan jag inte må bra?