Amorcaucuest

Uppdatering som suger tyvärr men måste lufta mina åsikter. Vad fasiken menar läkaren med att han vill att jag ska få remiss till sjukhus för vidare undersökning? "Du mår illa, har ont på ena sidan av huvudet och upplever en tryckande verk som aldrig släpper samtidigt som du blivit yr, svimmat och domnar i vissa kroppsdelar, har jag förstått dig rätt då?"
Jag har varit hos dig oftare än jag varit hos en läkare så länge jag kan minas så tror inte jag behöver uppdatera dig men visst det är så det är.
"Jag vill att du tar seriöst på det här eftersom det inte verkar som om det är synen, migrän eller hålet i din tand. Jag vill göra en ordentlig utredning och vill därför skicka dig till neurologen på SöS för att göra ett EGG."
Jag har redan gjort ett och det var bra så vad fan är du ute efter? Jo skrämma mig, ärligt det är inte så farligt det kommer lätta det här med, men du skrämmer fan upp mig i onödan!
Och en skrämd Tessan som måste förbi släkten imorgon är inte en glad Tessan kan jag lova. Usch.
Måste nog prata med mormor om det. Eller mamma? Något så jag kan lätta mitt hjärta iallafall för nu blir jag riktigt förbannad på min läkare. Kan han inte bara säga vad han tror att det är istället för att säga vad vi slagit fast att det inte är? Nej han ska vara kryptisk. Jävla *#&%¤"#%#¤%&*..
Tror ni förstår iden..

What am I suppose to do
When the best part of me was always you and
What am I suppose to say
When I'm all choked up and your okay and
I'm falling to pieces, yeah
I'm falling to pieces
 ´Couse when a heart breaks it doesn't break even.

Im all choked up är det minsta man kan säga. Jag satt med kortet i min hand i nästan en timme och önskade att jag bara kunde slänga det, men jag kan inte göra det.
En del av mig är fortfarande den lilla rädda flickan som höll för öronen när höjda röster hördes och ljudet av knytnävar som landar i mjukt hull höll henne vaken. Den lilla flickan kommer nog aldrig att försvinna men det är lugnt för mig, jag välkomnar tanken på att en del av mig kommer finnas kvar oavsett vad som händer.
Även om jag hatar den lilla flickan för att hon gör mig feg, hon får mig att rycka till vid minsta lilla ljud och skrämt se mig om över axeln. Hatar henne för att hennes nemesis är den tappra flickan som tiger och står ut, kämpar sig igenom med alla möjliga medel så att hon slipper tänka. Hon slåss istället för att vika sig, och sårar folk när hon går berserk. Och i allt detta mod så har hon glömt bort att vara rädd om sig själv så hon skadar sig själv medvetet för att komma först till det, om hon sårar sig själv så kan ingen annan göra det innan henne, hon kan härda ut det också bara hon blir van vid smärtan.
Ingen av dessa flickor är den kvinna jag är idag, men de ligger kvar i bakhuvudet, kräver uppmärksamhet och bekräftelse. De kommer upp till ytan ibland när jag kommer med mina irrationella ilskeutbrott.
Men båda är den jag är.
Jag önskar att jag visste hur jag skulle kunna sluta älska dig, jag vill inte känna något alls för dig, men jag vet inte hur jag ska förmå mina känslor att sluta existera. Det går inte att bara stänga ner det med en knapptryckning. Så hur gör man?
Jag vet inte, men jag har de bästa hjälpmedel man kan ha, min bästa vän Bacon och min bortskämda katt Cleopatra som är i så stort behov av sällskap och bekräftelse att självaste paris hilton kommer i skymundan.
Jag äkskar henne.

Jag trodde alltid att musik skulle få en att må bättre, men idag har varit en dag som jag inte vill vara med om någonsin mer. Kastad mellan hopp och förtvivlan, tvivel och tro. Nej jag vill inte uppleva skiten igen.
Klädde mig snyggt, kollade upp synundersökning, knarkade musik och fixade mig så jag såg snygg ut på utsidan åtminstone.
Kontorskjol, leggins, benvärmare och högklackat, håret i en svinrygg som tog evigheter, glasögonen på, sminkad med allt jag hade hemma, svart polotröja och silver örhängen. Ändå kändes det tomt i mig, en värkande tomhet som kom sig av drömmen jag drömde.
Den baserade sig lite på Frontier(s) och handlade om mig och Bacon. Vi var slavar fastkedjade i varandra och inlåsta i underjordiska gångar medan galna kanibalfamiljen tvingade oss att bygga ut deras bunker.
Med lite slisk och rövslickeri fick jag maten att drygas ut åt de andra, och sen så fick jag till det så att jag fick dem att fly, med priset av mitt eget liv. Men hon klarade sig inte. De dödade henne. Och jag vaknade upp med tårarna rinnande längst kinderna och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det var hemskt att känna så.
Musiken har inte heller hjälpt jag kan inte sluta tänka på det sista jag drömde. Hur hon kom springandes emot mig och hur de sköt ner henne, och hur jag senare satt i det smutsiga, rostiga badrummet och lät mitt egna blod glida ut över kaklet som var spräckt och fläckat.
Känslan av tyst acceptans molnar inom mig och jag vill inget hellre än att genomföra det. Kanske beror det på smärtan som jag inte blir av med. Kanske beror det på livet i allmänhet.
Kanske beror det tillochmed på dig? Kanske. För mycket kanske.
Eftersom jag går på maxdos på medicinen så kan jag inte må dålig, det är inte okej, för jag har allt jag kan önska mig. Så vad är det som saknas? Vad är det som fattas mig när jag inte blir bättre? Ärligt talat så vill jag inte fortsätta i den här smoggen som jag går runt i varje dag, den gråa dimman som suger ut varenda färg, varenda känsla ur allt runt mig. Jag mår inte bra och jag vet inte varför, jag har ingen som helst rätt att må dåligt. Så varför släpper det inte?
Även Cleo verkar reagera på mitt känsloläge, hon vägrar lämna mig ensam, hon satt inne i duschen med mig och såg på mig, även om hon blev blöt så stannade hon kvar.
Utan henne vet jag itne vad jag skulle göra.
Men en sak är jag dock säker på. Jag måste lätta på trycket på det enda sättet jag vet hur man gör. Och jag vet att jag kommer få pojken på mig men det skiter jag i han kan dra åt helvete liksom alla andra som inte fattar. Imorgon ska jag köpa en flaska vodka och sitta hemma och bara tycka synd om mig själv. Det blir en skön avkoppling kanske kan jag även gräva mig upp ur mitt hål om jag bara låter mig deppa ihop rejält. Kanske inte stiga upp sängen förens jag ska jobba på måndag. Kanske hjälper det? Kanske. Jag hatar det ordet.

How do you feel when he's inside you, and you cry?
En del av mig tror att han tröttnat på att jag får mina gråtattacker när vi har sex. Vem skulle inte bli osäker? En del av mig vill säga sanningen men jag vågar inte eftersom det är så mycket lättare att hålla kvar vid versionen jag alltid klamrat mig fast vid. Sanningen skulle bara förstöra det hela och han skulle se hur smutsig jag egentligen är.
Och jag vill inte det. Jag vill att han ska gilla mig och inte se på mig med samma beräknande blick som många andra killar gör, den där blicken som får håret att resa sig och rysningar av obehag att vibrera genom kroppen. Jag hatar det. Kanske var det en av orsakerna till att jag fick bulimi? Att killarna såg mina bröst och inget mer så jag förstökte bli av med brösten så mycket det bara gick att få. Och jag lyckades ju. Var nere i 44 kilo ett tag och jag var ärligt talat nöjd med min kropp. Så nu ska jag bara se till att jag inte äter så jag kan rasa i vikt igen. Kanske inte ner till den summan men under 50 kilo vill jag komma iallafall.
Det är ett mål jag kommer klamra mig fast vid för nu måste jag väga närmare sextio än femtio och jag mår illa när jag ser mig själv i spegeln.
Därför tänker jag se till att gå ner. Mycket och snabbt så jag kan trivas med mig själv, och det snabbaste sättet är helt enkelt att inte äta. Det fungerar för mig varje gång.
Dessutom har jag börjat vänja mig vid att gå hungrig så det är lugnt. Kanske ska lägga pengarna på aptitdämpande medel när jag får lönen också. Det kan vara väl värt det.
Sjuk i huvudet tänker nog många som läser detta men jag är så beroende av min vikt att jag inte kan må bra när jag väger såhär mycket. Jag känner mig som en strandad val. Och jag vill bli smalare, och snabbt. Så mitt tips är inte att man inte ska äta. Nej för om man ska gå ner i vikt ska man motionera, äta mycket frukt och grönt och se till att röra mycket på sig, ta varje chans man har att röra sig, ta trapporna istället för rulltrappan, gå istället för att åka tunnelbana eller buss om man inte har bråttom, osv. DET är tipset jag ger. Men personligen är jag så rädd att förlora Pojken för att jag inte trivs med min kropp och känner mig äcklad av den att jag vill och måste ta till drastiska åtgärder.
För det kommer inte gå att försöka gilla min kropp inför honom, den känns som ett fängelse som är byggt av fett och valkar, en degklump som håller mig tillbaka. Jag vill inte klä mig i åtsittande kläder, jag vill inte dra på mig jeans, jag går i mjukisbyxor och stora t-shirtar så fort jag får tillfälle, och jag skäms för mig själv. Ingen som har min storlek borde bli såhär stor. Ingen.
Så bara att pimpla vatten, kaffe och äta knäckebröd som gäller. Och frukt. Massvis med frukt.

"Har du hört Evanecense - Forgive me? Jag tänker på dig när jag hör den." Sen tänker jag inte skriva resten hon skrev men det hon skrev bevisade bara det jag redan visste, att hon är allt det bästa hos mig.
När jag hör Bryan Adams "Please forgive me" börjar jag gråta för jag tänker på henne. Utan henne skulle jag inte vara någonting alls. Hon är naven i mitt hjul och utan henne skulle hela jag falla i bitar. Inte för att jag inte redan gör det men det går fortfarande att laga. Men skulle någon ta bort navet så skulle allt ramla samman utan att man skulle kunna laga det över huvud taget.
Jag fick ett kort också av min "pappa" som ett sent grattis på födelsedagen. Från honom och Lisa. En del av mig hoppades att han skulle skrivit en avsändaradress så jag kunde kontakta honom. Och varför skulle jag kontakta honom kanske man undrar då? För jag har skrivit ett brev som en del av min läkningsprocess.
"Du är min far, och inget jag säger eller gör kommer förändra det faktumet, oavsett hur många gånger jag önskar och ber om att det inte ska vara sant.
Jag har förlåtit det du gjorde mot mig, för jag vill inte hysa agg mot dig för det. Jag vill läka och må bra. Men det finns en sak jag aldrig kommer kunna glömma och förlåta dig för. Jag kan lägga det bakom mig och gå vidare i livet men jag kan aldrig förlåta dig för det du gjort mot de jag älskar. Min bror och min mor. Och jag vill att du ska veta att det du gjort har satt så djupa spår hos oss alla att du alltid kommer vara en del av våra liv. Du har sett till att vi alltid kommer ta med oss en bit av dig vart vi än går. Och för det hatar jag dig.
Jag har ärr på utsidan från dina handlingar men de ärr som *smeknamn för bloggens skull* Nemo och Mumin har är på själen och kommer inte likt mina blekna med tiden. För det hoppas jag att du skäms och en dag finner modet att be dem om ursäkt. Tills den dagen skulle jag uppskatta om vi inte har mer kontakt med varandra.
Din dotter
Tessa"
Det är väldigt högtravande och väldigt formellt men jag har trots allt inte träffat honom på åtta år så begär inte allt för mycket från mig.
Skickade sms till Bacon också, och bad om ursäkt, jag antar att det är så man vet att man har mognat. För hade det hänt för två år sedan, eller ens ett år sedan hade vi båda varit i våran egna irriterande tystnad och väntat på att den andre skulle tagit första steget. Men nu har vi diskuterat det via sms och löst det. Jag tar det som att båda har mognat, och iochmed det så finns rädslan att man kanske inte kommer klara av att vara vänner även i vuxenvärldens sfär. Iallafall är det så från min sida.
Men jag är så stolt över henne, hon har verkligen växt sen årsskiftet! Hon sitter i US och tar på sig ansvar, hon sköter det och hon styr upp det, hon tar kontroll över situatione och handlar istället för att vara tyst som hon alltid gjort innan. Dessutom vågar hon följa sina drömmar.
Folk som säger att det är dumt av henne att köpa sin sköthäst kan ta sig i brasan tycker jag. För ärligt, hon älskar honom, han har god kapacitet att bli bra, och dessutom så är det honom hon vill ha. Visst det är mycket ansvar, visst hon blir bunden och kan inte dra iväg utan förvarning, hon måste dit oavsett väder och vind och hon har räkningar som måste betalas. Men ärligt hon klarar det galant. Vem skulle inte ge sin högra arm för att våga följa sina drömmar?
Min dröm är mer komplex än så men jag antar att jag har börjat nu när jag har Cleo, jag har börjat kämpa mig förbi familjens ideer och idealer för att få vara mig själv.
Det är en lång väg kvar till att våga så som Bacon gör, men jag antar att det kommer. Har mognat känner jag, eftersom jag kan be om ursäkt när jag agerar som en idiot eller sårar folk omedvetet. Det skulle jag inte ha gjort innan, men trots allt det så känns det som en stor del saknas. En vital del som är nyckeln till pusslet inom mig.
Grå är en skala som jag känner av mer än någonsin nu.
Jag kan inte förstå varför jag inte mår bättre, jag mår bara sämre och sämre för varje dag som går.
Kanske är det medicinen, kanske är det något annat. Kanske är det mer seriöst än någon av oss trott, kanske är jag bara i behov av uppmärksamhet.
Uppmärksamhet..
Killen i videobutiken hade en kompis där, och båda två spanade in mig rejält. Det var pinsamt hur uppenbart det hela var. Men jag har fallit för eget grepp. Jag är kär och jag tror att det är där min sorg bottnar i. För ja är aldrig tillräckligt bra som jag är. October - Evanecense. Det är min låt.
En dag kommer jag se tillbaka på den här delen av mitt liv och skratta över hur sorgligt det är. Men nu kan jag inte göra annat än trampa vatten och hoppas på att jag kan hålla mig ovanför ytan..

En läxa här i livet är väl det att man alltid blir besviken på något. Antingen sig själv, något någon man känner säger eller gör eller något man ser att makthavare eller någon random person har gjort. Men man blir konstant besviken för vi sätter upp mål som ska följas och när de inte gör det så blir vi besvikna.
Tror det är grunden till känslorna jag har för Bacon och hennes häst att göra med, besvikelse. Kanske för att jag inte gjorde så stor skillnad trots allt, kanske för att det hela inte blev som man hade hoppats men framför allt för att det ändrade hela våran vänskap.
Kommer nog få höra att jag spyr galla men ärligt talat så struntar jag i det just nu för jag försöker reda ut mina egna tankar. Komma underfund med hur jag känner och varför jag gjort som jag gjort. Vissa saker har jag redan svaret på som varför jag inte tog honom något mer efter den lördagen.
Svaret är helt enkelt för att jag kände mig sviken. För att det finns en person som jag trodde jag skulle kunna prata med om det, en enda person som skulle kunna sätta sig in i det hela och förstå hur jag kände det. Men den personen frågade inte ens hur jag mådde.
Eller kanske gjorde hon det. Jag kan faktiskt inte komma ihåg det jag vet är att allt fortfarande ligger kvar i mig som en stor hård klump av ångest. För ärligt talat, vad kommer det bli utav resten av oss om det fortsätter såhär?
Sen så sårade det mig något oerhört att hon sa: "Du har ju inte själv försökt hitta på något med mig." Men jag har frågat om jag fick följa med dig till Rex, och se dig rida. Tre gånger har jag följt med utan att göra något med honom själv. Lögn två gånger utan att göra något med honom själv, en gång red jag och du sadlade och lindade hans ben. Men jag frågade om jag fick följa med för ärligt talat, jag slutar klockan kvart över två varje dag, sen är jag fri. Men du har honom. Och jag vet hur jag känner inför min katt, och det är en katt inte en häst. Så ska jag vara ärlig så har jag inte vågat fråga om vi kunnat hitta på något utanför för vem skulle då ta Rex?
Kanske är det för att jag är feg också. Eller snarare det ÄR för att jag är feg också. Rädd för att säga: "Du kan du inte hitta på något med mig säg.. den 14 *hittar på random datum* kanske ta en fika eller något?" och du säger: "Ledsen men jag ska hoppa med Rex då" eller något liknande. För ärligt talat, jag har inte träffat Korven sedan vi tre var ute och hon promt var tvungen att dra med sin pojkvän trots att jag sagt: "Girls night only." Jag erkänner att jag är rädd att jag återigen ska komma till korta, jag har aldrig varit tillräckligt bra på någonting jag försatt mig.
Jag hade inte tillräckligt bra betyg, jag var inte tillräckligt populär i gymnasiet, jag var inte tillräckligt osexig på mitt jobb, jag var inte tillräckligt bra för att vara en dotter som min egen mamma ville ha, jag var inte tillräckligt bra ens för att Carols ville ha mig. DET är lägre än Glocalnet.
Skämt åsido.
Jag har ett mindervärdeskomplex därför är jag just som pyssling från skolan och ska visa mig smartast, snabbast, starkast. Hon gjorde det för att hon VAR smart. Jag gör det för att jag vill vara bra på någonting. Vad som helst. Och jag hatar det faktum att du kan såra mig utan att du ens vet om det. Som när vi stod inne i erat kök vid ågesta och Tina kom in och ni snackade hästsaker och du ser upp på mig och säger: "Men du är ju inte intresserad av sånt längre."
Visst det var länge sedan, och visst det är trots allt inte en sån stor sak, men det sårar. För jag är inte tillräckligt bra för att få vara med i samtalet. Jag är inte tillräckligt bra helt enkelt.
Och jag vet att hon inte kan prata känslor men jag har ingen jag kan prata med det om, ingen. Pojken är för seriös, han föstår inte och hur kan han göra det, när jag inte kan uttrycka mig? Men du kan läsa mina tankar innan jag ens har tänkt på att jag tänkt dom, och det gör vad vi har så speciellt i mina ögon.
Jag ville inte bråka om begravningen och det som hände för ärligt talat, vad spelar det för roll? Jag kan inte vara arg på honom för det är inte rätt, den jäveln är död. Han kan inte nås av mina ord. Det spelar ingen roll vad jag gör eller säger för han är död.
Och det värsta är att jag önskar att jag kunde vara lika råbarkad och dum i huvudet som honom så jag kunde göra samma sak, för då skulle jag göra det alla förväntar sig av mig. Det alla redan tror om mig.
Vissa människor ska  helt enkelt inte klara vissa saker. Och vi tillhör den kategorin. Som D's lillebror sa: "Vi är whitetrash, vi umgås inte med andra än whitetrash för när vi gör det känner vi oss ändå inte hemma. Vi hör hemma i de slitna knarkarförorterna med hasande kvinnor och svettiga, mustachprydda män." Och han har så rätt.
En del av oss kan ta sig förbi det klasshinder som ligger framför en. Min bror än en av dem..
Om jag fick välja en idol så skulle det först och främst vara Hon, men sen skulle det definitivt vara han, av den enkla andledningen att han gjort något ingen annan från kvarteret gjort innan. Han bröt mönstret och tog sig ur innan det var försent.
Det är tre av oss kvar idag. Tre. Av hur många? Tänk efter nu av hur många.. Och bara en av alla har klarat sig.
Kanske skulle saker vara lättare om man löste det på hans sätt. Satte sig i en bil, för full och på tok för hög för att själv fatta mer än det grundläggande: "Jag tänker göra detta." och sen bara köra in i närmsta bergvägg, hus, träd eller ner för en ravin. För full för att få dåligt samvete och tillräckligt tragisk för att folk inte ska våga hata en efteråt. En bombsäkert sätt att göra det på. Istället för mitt kärringsätt med tabletter och sprit.
Jag får sota för det idag, men vad spelar det för roll. Det fungerade inte och jag får leva med skammen. För jag vet att folk är arga på mig. Det går inte att komma ifrån, och jag förstår dom.
Men som jag alltid säger till mig själv: "Nästa gång ska jag fan inte vakna upp och hamna på psyket. Nästa gång ska jag göra det på rätt sätt.."
För let's face it, jag kan itne göra någonting rätt.

Fått sluta med Antibiotikan nu, det hjälper inte så därför har jag spenderat förmiddagen på VC. Smärtan gör att jag nu går på smärstillande men kan ändå inte sova. Hoppas de hittar en lösning på problemet snart. För ärligt talat så går det inte att fortsätta såhär. Jag mår för kasst för att orka bry mig om något. Fan fan fan. Kan de inte bli värre så man får riktigt smärtstillande eller bara försvinna helt? Suck. Sucks to be a sicko..

Yay! Hemma igen, har legat på MiVa i helgen, visserligen bara 27 timmar men iaf! Så skönt att få komma hem, även om jag rynkar på näsan åt tanterna som såg mig komma med färdtjänstbilen, otvättad och ihopplåstrad och fick stöd hela vägen in. Haha fan vad man skulle gilla att vara en fluga på deras vägg. Samma symptom som förut, samma problems som förut och samma resultat som förut. De vet inte vad det är, men jag är förbjuden att äta salt, kryddstark eller rå mat tills de har hittat felet till varför mina njurar strejkar igen. Ovanligt? Nej.
Fan vad hemskt det är dock att vara vid medvetande när de sätter in kateter. Aldrig tänkt på det förut men det enda de gör är att ge dig lokalbedövning innan de trär in en 15cm lång sladd i urinröret. Det känns kan jag säga.
Men det konstiga är att det inte gör ont på så sätt att man skriker utan det är mer det att man klättrar ur sitt eget skinn för det är obehagligt som fan.
Men men, jag får helt enkelt sluta äta popcorn till middag, jag får dra ut droppsladden på måndag efter att de har kollat lite fler värden och jag får sova hemma, tack vare min katt. Sa det att jag hade katten hemma och ingen som kunde ta henne (lögn men det visste ju inte dom om) och det hela avlöpte bättre än jag trott var möjligt eftersom jag inte ville att de skulle ringa någon så fick man ju åka hem då de trodde man stod själv helt och hållet.
Skönt att komma hem till en översocial katt som vill gosa och pratar konstant, stackaren måste blivit rädd. Men en positiv grej är väl det att jag fick åka ambulans och faktiskt var vid medvetande denna gång, bara för att jag spydde blod. Så nu är man pank på mobilen och har en mormor och morfar som krupit ur skinnet för att man inte svarat på deras samtal. Ups. Men det är bara Morsan som vet om något än så länge, inte ens missionen vet om det. Och det är så jag vill ha det, för let's face it. De kommer inte hitta några fel till varför jag hostar/spyr blod eller varför det är blod i min urin. Och som alltid skickades jag till gynekologen först och främst eftersom det var däri mitt problem ligger. Mens som de så fint sa det. Men som de själva såg så var det inte därför det var blod i min urin och de fick lite skrämt uttryck i ansiktena medan de tog blodprov efter blodprov. Jag slutade räkna när det gick mer än 16st nålstick eftersom droppsladden inte gick att tömma mig på blod från. Som alltid.
Hatar när droppet tar slut också och när det börjar rinna in blod i påsen. Det svider. Jag vet inte hur man ska beskriva det annars förutom att det svider. Hmm, shit the same. Jag är iallafall hemma. Med en 1liters flaska av sörja som ska hjälpa njurar och lever. Ingen anning om vad fan det är, men gott är det iallafall inte.
Sen spelar det nog inte så stor roll eftersom jag vet att de inte kommer hitta något fel alls, och allt kommer vara tillbaka i de normala snart. Synd bara att smärtan inte ger sig. Men man kan inte få allt.

Wihou!  Var hos läkaren imorse och tog massa prover, var ju bara promt tvungen att få en av mina hostattacker då, det kallar jag verkligen bra timing! Så nu är han jättesur på mig. Konstigt? Nej inte riktigt, fick mig en rejäl skopa av ovett när han såg att det kom blod också, med orden att jag borde sökt hjälp tidigare, borde ha sagt något, kommit tillbaka när antibiotikan inte fungerade etc etc.
Kan till viss del hålla med om att det är fel av mig att inte säga något men ärlighet varar längst säger dem ju och då måste jag bara fråga: "Skulle det spelat någon roll?"
Fick genomgå ytterligare en skicktrönken och fick med mig smärtstillande hem, och på det ska jag dricka en asvidrig hostmedicin som ska hjälpa mig med hostan. Dessutom, på allt skit som han ger mig och alla krav han ställer på mig säger doktor "jag är underbar och älskad av alla för jag är så jävla bra på det jag gör" att jag ska sluta röka. As if liksom, trodde han börjat förstå att jag inte tar order från någon, hade han gett mig ett förslag om att jag kanske borde sluta så hade jag kanske gått med på det, men som det är nu? Aldrig i livet. Den som Beordrar mig att göra något borde vid detta laget veta om att jag sprakar backut så hårt jag bara kan vid dessa tillfällen.
Så fick man dropp i armen, igen, just det DROPP! Koksaltlösning samtidigt som han skrev ut remiss om ultraljud på mina njurar, vilket ledde till att jag fick dricka så mycket vatten att jag mådde fysiskt illa, sitta och lyssna på det lilla akvariet i väntrummet tills jag trodde jag skulle kissa på mig, bli röntgad och sen sitta i tre timmar och vänta på att droppet skulle bli klart, att han skulle få prata med sin partner om röntgenbilderna och komma fram med en lösning. Så förutom att jag har ett stort blåmärke på högra handryggen där idioten satte droppet som kommer synas på måndag på jobbet! Så höll han kvar mig på vårdcentralen efter att jag åkt med SJUKTRANSPORT till Vällingby fram och tillbaka!
Så undrar han varför jag inte kommer till honom när jag mår dåligt?
Shit ärligt, min käre lilla doktor, ta det lugnt, jag mår helt okej. Jag har haft mer smärta och jag har mått sämre än såhär och det är inte så farligt som du utmålar det! För fuck sake! Jag kommer inte sluta röka, dricka eller käka tabletter för att du BEORDRAR mig att sluta! Haja läget liksom..
Men ska dra ner på det, som du själv säger så är det kanske inte de bästa proverna, och för första gången någonsin var mitt blodtryck åt helvete för högt, så det är väl en indikation på att jag kanske ska ta det lite lugnare men aldrig i livet att jag åker till SÖS för att du vill kolla upp varför provsvaren såg ut som de gjorde! Glöm det! Jag tänker för det första inte hamna på sjukhus igen, aldrig någonsin om det inte är så att jag faktiskt är döende och det enda som hjälper är just sjukhus, och jag tänker definitivt inte hamna på SÖS av alla jävla ställen!
Visst jag har återigen dåliga levervärden i samband med dåligt blodtryck, smärta och yrsel samt att jag får hostattacker och hostar lite blod, men vadfan jag har haft så innan och de hittar inte något fel på mig!
Låt mig få vara en hypokondriker i fred i mitt egna hem, jag skiter i vad du tror om mig, jag vill inte in igen, förstå min synpunkt!
Jag vill inte leva på dropp, jag vill inte ligga i den där jävla sjukhussängen igen och speciellt inte med de kläderna! Jag vill inte återkomma till en atmosfär som får mig att må psykiskt dåligt när jag har nog med problem som det är! Och hur fan ska jag sköta min medicinering hade du tänkt? Ärligt? Tror du de kommer punga upp med det utan omnejd? Tror inte det vännen..
Åh, jag blir så frustrerad och arg och förbannad när jag hör dig, jag kan inte fatta att du inte kan se det från min synpunkt!
Och tack vare det där jävla droppet så kliar det som fan på min hand, det gör ont efter alla jävla blodprov och ja jag är sur, grinig och allmänt fittig men fuck you, you made me like this!
Missionens egna lilla ängel var förbi mig idag, läkaren hade pratat med henne och hon var inte alls glad på mig, känns ju bra att veta att hon missade konferansen bara för att lilla jag inte mår bra, eller som läkaren tydligen sa: "Är för dum för att se sitt eget bästa!" Så det blev snack om inläggning, om inte på Sös så på Lindegården och jag nekade blank till allt som hon erbjöd, jag vill inte och jag tänker inte heller gå med på det, ledsen men jag kan inte gå med på den skiten.
Dessutom så kan jag inte prata med någon om det för att mormor och morfar skulle börja oroa sig, morfar  är dålig, mormors ögon har blivit sämre trots operationerna och de är allmänt oroliga för min hälsa, som mormor sa: "Du ser rätt sliten ut."
Morsan kan jag inte prata med över huvud taget, inte om det för jag vet vad jag kommer få för svar, och brorsan.. Ja brorsan är brorsan och det är lika så bra att inte blanda ihop våra liv mer än vi redan gjort.
Så vem finns det kvar då? Missionen? Som hävdar att sjukhus kanske skulle vara en bra idé eftersom jag fick hem 30 starkt smärtstillande tabletter och som hävdar att det är "allvarligt" det här. Som om det är så jävla allvarligt? Nej jag har haft samma sympton förut och utan att de hittat något fel, jag åkte in och ut på sjukhus, jag missade min studentfest pga av det och fan så heller om jag tänker göra om misstaget att åka in för detta problem igen. Aldrig i livet.
Ja jag vet om att jag är ovanligt bitter idag, men jag är sjukt trött, jag mår konstant illa, och jag har blött näsblod till och från hela dagen, så jag har rätt att vara grumpy.
Det enda positiva är väl det att jag köpt kattmat som i blötfoder till Cleo, hon är så bortskämd som bara hon kan vara och hon trivs med det även om vi två inte kommer så bra överrens alltid, så är hon min stora tröst. Och största orsaken till varför jag inte vill till sjukan. Det och det faktum att jag, om sanningen ska fram, ser på mig själv med skräckblandad förtjustning. Kanske är det seriöst, läkaren ville ju inte skriva ut tabletterna från början pga att tabletterna jag äter på daglig basis tar på lever och njurar som det är, men han hade inte så mycket val. Jag kan vara ganska elak och påtvingande när jag sätter den sidan till.
Sen att jag fick den smärtstillande tabletten som jag önskade mig har väl att göra med att jag inte ville ha något som inte fungerade. Så fick man återigen morfinhostmedicin som ska dämpa och hjälpa mig att andas lättare, samt läka lungorna som tydligen (hans ord inte mina) inte mår så bra. Konstigt med tanke på att man röker som en borstbindare..
nej jag pallar fan inte med att skriva mer jag är bara så jävla bitter. Kanske ska dansa bugg för att skingra skräcken, för även om jag inte har något emot att dö, faktiskt så skulle jag se fram emot det, så är det ganska skrämmande att läkaren tar det så pass seriöst och lägger sån vikt vid vad jag anser är petitesser.
 

Vad hade du väntat dig? Ärligt? Ett stort jätte positivt jakande som leder till att jag springer till din sida och ser på dig med dyrkande ögon? Doesn't work that way.
"Tror du att jag bara tänker sitta och titta på när du förstör ditt liv för att saker inte stämmer överrens med ditt synsätt?"
"Nej jag förväntar mig att du håller käften och sköter ditt eget."
"Vad skulle jag i så fall vara för en vän?"
"Den vän jag vill att du ska vara nu."
Han är sjukt arg på mig men det skiter jag i, det är så mycket som hänt på kort tid. Som om saker och ting inte var jobbigt nog som det är, det är påväg att bli mycket jobbigare tack vare det som hänt.
Dessutom så har jag inte svarat på hans sms, kommer inte göra det heller, bara sagt att jag inte kunde på onsdag, eller torsdag eller fredag. Tror han börjar att förstå att jag drar mig undan honom, jag orkar inte tänka på oss, vart vi är på väg och vart vi står.
Sen kan jag säga att jag faktiskt tagit henne på orden. Som hon sa: "Men du är inte intresserad av sånt längre." Nej men då är jag inte det. No more help from my side.
Trodde hon förstod vinken när jag rensade ur skåpet på mina saker, jag tänker itne ställa upp igen förens hon är döende, för om jag säger ja en gång så är det inte säkert att jag kommer undan senare. En gång och en sån viktig sak som det var och det gick inte att fixa ersättare. Men även om jag förstår hur hon resonerade kan jag fortfarande inte riktigt förlåta prioriteringen. 
Dessutom så vet vi alla att gammelmormor inte är som hon ska och jag vill inte vara bunden om det skulle hända något, för jag vill inte missa en till begravning.
Inte hennes.
Pojken har skickat sju sms idag, jag har svarat med sammanlagt sju ord. Det är ganska skillat. Tycker iallafall jag.
Men även om jag är ensam om att inte gilla vårat förhållande så tänker jag gå vidare med att skärma av mig från honom, och alla andra.
Mormor ska in till sjukan på torsdag och kolla upp ögonen, tydligen opererade hon andra innan hon stack till finland, men jag missade det. Kan bero på att jag skydde henne som pesten men ändå. Det är något vajsigt med det, men som hon säger: "Inget att oroa sig för. Det är bara ögonen!" Om det ändå "bara" var det..
Orkar inte förklara för Bacon heller alla orsaker till att jag inte kan ta Rex nu på Torsdag, måste tillbaka till läkaren igen, eftersom det inte är migrän så ska han göra vidare undersökning och en del av mig stutsar runt och tjuter: "Cancer säg att det är cancer!" För att, let's face it, some of us is better of dead anyway.
Morfar blev riktigt arg när jag pratade med honom om det, han undrade vad läkaren sagt, och tyvärr är det inte cancer han tror på utan infektion i hjärnhinnan. That sucks.. Men kan fortfarande hoppas eller hur? Skulle  tagit tag i det om det var upp till mig själv men nu har jag Cleo och allt blev plötsligt mkt mer komplicerat. Även om jag älskar henne önskar jag att jag inte tagit henne. Tydligen är jag ensam om att anse att bara för att hon är katt får hon inte göra som hon vill, och ännu värre är att jag mår skitdåligt över att jag blir så arg på henne. Men å andra sidan, vid det här laget borde hon veta att hon inte får vara på köksbordet och inte får äta ur min tallrik.
Men å andra sidan så verkar jag vara ensam med den åsikten.

Så kommer dagen alla drar sig för, dagen då man inser att det inte går att gå längre än hit, att det tar stopp. Tänker göra slut med pojken, av den enkla andledningen att han är för nära, han träffade min familj, han träffade gänget och kom förbi jobbet och min chef gillar honom.. Nej det är dags att gå vidare till grönare marker, kanske även marker som är mer seriösa än vad hans är.
Jag vet att det är bra, det vi har ihop är något som jag, om jag vore de minsta normal, egentligen borde försöka spinna vidare på, men orkar inte med ytterligare en kille som jag blir fäst vid men som skiter fullständigt i mig. Där ligger problemet. Han är inte en ny Carols, han är så mkt bättre än så, men det är också därför jag vill dumpa honom. Så ska träffa Kumb och hoppas på att jag får en ny vän. Kanske mer än så, för  let's face it. Kanske sa Q inte något annat än sanningen när han hävdade att jag behöver en mogen kille som kan ge mig allt som jag vill ha. Men då tänker jag "Tänk om han har fel och tänk om jag bara vill ha roligt? Vad gör jag då?" För att vara ung och dum går för sig tills man paserat furtio, då kanske man ska börja lugna ner sig lite iallafall.
Men nu? Är det verkligen nödvändigt att fastna för en kille och tro att det jag gör är det som är rätt för att vad? För att han gillar mig?

Dags att göra som i filmen, dags att bryta. För jag vill ha mer, och jag inser själv att han inte kan ge mig det. Eller så är det så enkelt som så att han kan ge mig det men jag vill inte ha det, inte från honom. Okej? Så jag tänker faktiskt skita i det och ta mig vidare, skaffa en ny pojke att pilla på tills han kommer för nära. Jag vill inte att det skulle bli seriöst! Jag har gjort allt jag kan för att det inte skulle bli seriöst, så vart fan gick det fel?

Men nog om honom, jag måste kunna släppa sånna saker, jag måste.. Men jag ska jobba imorgon och jag har exakt 27 minuter på mig att banka lite vett i Kumb innan jag hoppar in i duschen. Apropå duscha.. Ska klä mig lite spexigt imorgon bara för att jag vill imponera på mig själv.
Dessutom ska jag ta en lååång pratstund med en person jag inte har någon som helst lust att träffa. Sen så har jag ju fått ny lya.. Som jag måste skriva kontrakt på.. Yay? Nej..
Sen har vi exakt 72 kr tills lönen, och jag får pengar den 18 de eftersom jag betalat andras räkningar. Yay igen? Vågen?
Don't think so.
Och tack brorsan för den sent påkomna grattningen, den du gjorde när du låg näck i ditt eget badkar. Me don't like. Men jag antar att jag får ta det med. Fuck it och god natt..
Katten spydde just upp en hårboll i mitt knä..

I don't know, where I sleep tonight, you say you can do without me, go ahead and try to live without me.
Livet är fullt av överraskningar, och en av dem är väl det att jag är kär igen, och att han inte vill lämna mig, han gav mig saker som visade att han faktiskt bryr sig, jag menar vem skulle gå och köpa en flaska vin som jag pratat om att jag gillar vid våran första dejt till mig om inte han? Och fixa en ordentlig kattsandlåda, som kostar en hel del, och sen två spadar eftersom han inte visste vad jag skulle föredra, plast eller metall. Och det enbart för att jag klagar på att man får rensa lådan tre gånger om dagen och det skvätter över allt, och han fixar en låda med lock?
Jag är verkligen som folk skulle säga: "In deep shit."
Så han drog hem idag för att jobba, han har sovit här i nästan fyra nätter i sträck, han har träffat alla mina släktingar och alla de som är viktiga för mig utan att protestera, han skojar med en  ganska allvarlig grund om att fria till mig men att om det skulle vara så att han skulle det så skulle han göra det med en nyckelring.
Och så vill han inte pressa mig så han skämtar bort min rädsla att binda mig.
Och så låtsas han inte om att han hörde mig när jag försa mig om mina känslor till honom, och skojade med mig och pussade på mig för att jag ska känna mig bättre till mods. Han diskar, han låter mig ta en time out och han är den enda förutom  Bacon som jag kan göra en sak i sällskap med utan att det ingriper dem personligen.
Som idag så läste jag i två timmar, och han klagade inte, han gick och fixade mat så att jag skulle klara mig över helgen, sen säger han: "Vi kanske kan ses på söndag?"
Allt han gör får mig att bli mer och mer kär i honom och det skrämmer mig. Jag tror han förstod det idag, när han bad mig gå med honom till tunnelbanan. "Vi kan ta det så lugnt som du vill."
Sen försvann han, och jag står kvar med tårar i ögonen och undrar varför allt ska vara så komplicerat. Genom hela denna grej med Dennis har han stöttat mig och gett mig tröst på ett sätt som jag inte trodde var möjligt, han ger mig så mycket men jag är så skadad från tidigare förhållande så jag vet inte om jag kan klara av att vara med honom på full tid som jag kanske är skyldig honom.
Kanske är det som händer mellan oss en bra sak, kanske kommer vi klara oss, men jag tror att jag måste ta mig själv i kragen och se till att jag inte förstör det här. Och att jag slutar utnyttja mina skills i sängen för att locka bort honom från heta, laddade ämnen som vad han känner för mig.
Jag vill inte veta, jag vill verkligen inte det. Jag vill vara självgående, må bra och inte få det att verka som om jag är helt handikappad, vilket är just vad jag är. Men det behöver väl inte han veta? Eller?
Kanske är det en av de saker som folk gillar hos mig, det faktum att jag inte kan ta hand om m ig själv?
Men nog om det jag måste skärpa mig, jag måste ta mig själv i kragen och sluta må dåligt. Måste ta hand om mig själv på fler sätt än att schampoonera in mig med dyr jordgubbsdoftande schampoo och missbruka dofter, kanske en dag så går det vägen.
Just nu är jag bara förvirrad, med hål i tanden och skinnflått hjärta. Jag undrar hur mkt man kan ta utan att man råkar illa ut. Hur mycket man orkar. Jag borde inte må så här dåligt, vad fan är det för fel på mig? Varför kan jag inte må bra?