Amorcaucuest

Just nu funderar jag mer än någonsin på att göra slut med honom, oavsett hur dåligt jag skulle må av det. För, let's face it det vi har är ändå inte ett riktigt förhållande. Han kommer och går som han vill, vi har inprincip slutat att ha sex, han kommer hit, sover, går och jobbar och sen hörs vi efter ett par dagar för att ses, vilket alltid, och nu skojar jag inte, slutar med att han sitter hos mig, kommer in genom ytterdörren och drar av sig kläderna, pussar mig på munnen och glider ner i sängen och glor på tv.
Så egentligen vad finns det att svika? Vad finns det att avbryta? Hur mycket jag än älskar honom, hur mycket jag än kommer sakna honom kan det inte vara värre än det som varit, att gå ner i tvättstugan, två timmar efter hans sms: "Är du hemma?" och grina ögonen ur sig för att han Återigen brytit löftet. Ett löfte han inte ens anser att han gett eller vetat om.
Och om jag försöker diskutera det säger han bara: "Jaja.." Och så är det löst. Men det är inte löst, inte på långa vägar för du bryr dig inte.
Allt du bryr dig om är att sitta hemma hos mig och, som du kallar det "hänga" vilket inte direkt ingick i min plan om hur det ska vara att vara ihop med någon. En sak som kanske går att kompromissa om men även om jag känner mig som en dramaqueen kommer jag inte undan det faktum att han bara rycker på axlarna så är det bra med det.
"Du skickade inte sms och sa att du var på väg hem som du brukar" eller "Ja men du får ju höra av dig om vi ska hitta på något". Sen när var det bara jag som ska höra av mig när vi ska göra något? Sen när är det mitt ansvar att se till att vi kommer iväg och gör saker?
Trodde inte att det var bara ens ansvar att få saker och ting att fungera men det känns fan som det. Var tvungen att ösa ur mig på någon och Bacon var den som hamnade i skottlinjen. För jag kan bara inte svälja ner det hur många gånger som helst. Två gånger förra veckan och två nu. Hur ofta måste jag bli arg och hur många gånger innan du inser att det inte bara är mitt jävla ansvar att se till att hålla kontakten?
Men varje gång jag är så arg som jag är nu kommer han med något rart och gulligt och får mig att känna mig älskad. För jag vet att han älskar mig, varje gest han gör bevisar det för mig även om han inte säger det.
Men hur mycket jag än vill få det att fungera så är det inte bara mitt ansvar, inte bara jag som ska se till att vi kommer iväg och gör saker tillsammans. Det är även ditt ansvar. Tro det eller ej.
Kan inte smälta att jag faktiskt grät i tvättstugan över dig för ärligt talat så är det inte värt det. Som Bacon sa det gäller att prioritera. Vad är det du vill? Ha mig eller vill du sitta vid din dator? Kanske hade kunnat förlåta honom om ha tog med sig spelet han lovat mig att fixa, men inte ens det. Inget förutom "ja men du får väl höra av dig isåfall" och det gjorde ont. Riktigt ont.
För det här gör så jag kommer aldrig mer, någonsin, vika en dag åt honom. Aldrig. Inte förens han har bevisat mig fel och det har han inte lyckats med ännu och tror inte han kommer kunna göra det heller. För att han inte vill. Det är så enkelt. Det är lättare för honom att gå och vara ungkarl än att anpassa sig och kompromissa. Förra lördagen, förra tisdagen, nu i onsdags och nu idag, söndag. Samma visa två gånger på lika många veckor. Är jag för mesig? Låter jag han komma undan för lätt eftersom han bara kan skoja och skämta lite så ger jag upp och skrattar. Jag kan inte vara arg särskilt länge när han sätter den sidan till.
Och han vet det, och nyttjar det till hans eget bästa vilket är bra men ändå så kommer det aldrig lösa några som helst problem oss emellan.
Det går inte att varje gång komma med "förlåt" eller få mig att skratta, man måste göra mer än så, man måste vilja förändras, vilja försöka. Något han helt verkar sakna.
Ja jag är nog rätt kinkig när det gäller detta, men jag kan inte låta bli. För jag vill ha något som faktiskt fungerar och inte får mig att grina och må dåligt, då är jag hellre singel, förkrossad ett tag men sen gå vidare än detta.
Å andra sidan vad kan jag vänta mig? Som man bäddar får man ligga säger man ju och jag var ju dum nog att vara ärlig när han frågade mig, inte helt ärlig men tillräckligt ärlig för att säga att jag varit väldigt sucktad att vara otrogen. Och vem kan anklaga honom för att dra sig undan då? Men å andra sidan så gör det knappast så att jag blir mindre sucktad för det.
Och det verkar inte direkt som om han bryr sig speciellt mycket om jag skulle gå och vara det heller. Tyvärr. Längtar tills tisdag då jag kan bolla med Bacon vad jag ska ta mig till när det gäller honom för att prata hjälper ju itne.

Känner konstigt nog att tiden inte räcker till, skulle jobba till sex nästa måndag men nu måste jag boka om det så jag jobbar så på tisdag istället. Vilket suger eftersom jag inte kan jobba eftersom jag ska ta min underbara söta lilla goskisse till veterinären för grundvaccination, kastrering och chipmärkning, de ringde och ombokade min tid idag, vad kan man säga? Inte Nej iallafall eftersom jag måste få det gjort.
Sen har jag åter mailat om Sandra pandra, som kommer kallas för stinky, egentligen borde väl min katt heta det men men.
Sötnosen har dock blivit mer hund än vanligt, nu går hon och, tro det eller ej, gräver ner sitt torrfoder i blommorna, varför vet jag inte.
Så måste prata med veterinären om hennes egenheter och kolla om det är något som är fel med henne, vilket jag hoppas att det inte är.
Sedan är jag faktiskt nervös. Riktigt nervös. För jag oroar mig för att det ska vara något som går fel, jag går som på nålar, är stingslig och  lättirriterad för att jag inte får sitta på sjukhuset och vänta på henne. Kanske lika bra. Men jag älskar min katt så jävla mycket så om något skulle gå fel vet jag inte vad jag skulle göra. Säkerligen vända mig själv ut och in bara för att försöka få rätsida på det faktum att det gick snett.
Alla säger hela tiden att det är lugnt, det är inte så farligt ingrepp, dödligheten är under 10% osv. men jag kan ändå inte skaka av mig känslan att det har gått FÖR bra för oss. Att jag älskar henne FÖR mycket. Skumt jag vet men varje gång jag älskar någon så försvinner de ur mitt liv fortare än kvickt och det skrämmer mig.
"What im I gonna do when you always were the best of me".
Önskar mig mycket och många saker, men det enda jag känner att jag vill ha nu är lite lugn och ro, inte springa ärenden, inte jaga människor, inte springa mellan möten och försöka hinna med saker jag vill göra där emellan.
Konstigt att någon som bara jobbar deltid på pappret jobbar mer i verkligheten, och aldrig är hemma pga alla möten och skit man måste springa på. Det suger att vara mig idag.
Positivt dock, eller ja någorlunda, är det att pojken lärt sig vad den gröna luren är till för. Yay! Dock så kan jag säga med ett stygn av dåligt samvete att jag inte riktigt varit så lyhörd när han pratat med mig. Just nu orkar jag inte ta in hans problem också.
Dessutom är Mickey sur på mig eftersom jag anser att hennes pojkvän är en Jackass med stort J och inte respekterar någon över huvud taget. Så kanske skulle varit mildare ord, försökte vara diplomatisk men men det gick väl inte så bra med tanke på att hon inte blev så glad.
Anser dock att han är ett stort äckligt svin och att hon kan få bättre men det är min åsikt, och det står jag för.
Dessutom så ska jag ha hästen torsdag-fredag vilket leder till att jag inte kan träffa pojken alls denna vecka, kanske först på tisdag nästa och det suger fett. Vad mycket slang jag använder mig av! ^^
Men det är tråkigt att veta att vi inte kan ses på ett tag, han har sina vänner, jag har mina och sen ska vi hinna med jobb, sysslor och annat och även varandra. Det går inte.
Sometimes life is a bitch

Jag är såå fucked. Om det inte blir bättre kommunikation mellan oss så är det slut, tror fan det är det redan, att jag på ett difust sätt blivit dumpad utan att jag själv är helt medveten om det.
så nu ska han bara hämta sina saker så är det klart, jag mår piss. Värsta är att jag inte har någon att prata med om det, ingen alls.

"Jag undrar vad jag skickar ut för signaler" har jag ett par gånger suttit och spånat på, men utan resultat. Idag, och detta är något jag fortfarande inte kan förstå, är jag glad för mina omedvetna signaler, mer än glad faktiskt! Kom tillbaka efter min tur ute på stan med joggingskorna (med tanke på min kondis blev det väldigt mycket intervaller men jag var iallafall ute i furtiofem minuter och sprang! Det är otroligt! xD) leriga, svettig som fan och med håret hängandes svettigt och dant.
Så kommer jag mot min port och känner verkligen hur träningsverken drar igång rejält har min mössa i munnen, stirrar ner i marken medan jag försöker samla ihop det klibbiga håret till en tofs. Så ser jag upp och drar på mig mössan, och där står HON, damn!
Det ordet är allt som krävs för att beskriva henne. Aldrig sett en vackrare människa, och hon stod kvar och log brett mot mig, vackraste leendet jag sett på en tjej. Det var så att allt stannade upp, sen insåg jag att 1 jag stirrad och 2 jag stod stelnad mitt i ett steg och skulle snart ramla. Så jag rodnar som fan och joggar vidare ner för trapporna, förbi min port och allt, bara för att jag inte kunde stanna och prata med henne.
Och nej det var inte ett vanligt leende som man ger grannar, det var något med hur hon såg på mig, som en kille som klär av en med blicken *ryser av välbehag* Var tvungen att springa iväg från frestelsen, och gud ska veta att jag fått höra det från killarna i videobutiken efter det. Fan att de var tvungna att röka just då!
Men det fick mig iallafall från att gå från helt uppriven och ledsen till att bli lite gladare, jag log för första gången på den dagen, hon var så vacker! Inte smal, tvärtom, men så obekymrad om sin kropp, vacker på ett sällsynt sätt. På ett äkta sätt.
Så pratade man lite med en av de gamla vännerna och så kom vi fram till samma sak som innan när jag pratat med Vio, det är inte schysst att inte svara på frågar, inte tacka och inte heller uppskatta. Dessutom att de tar mig för givet stör mig som fan.
Så öste ur mig all skit och då kommer spiken i kistan, det att man inte kan återkomma och berätta vad som bestämts om oss nej nej.
Så respektlöst att jag höll på att spotta och fräsa rakt på plats (inne i butiken) men kom på mig själv att ge kassören en mördande blick och sen be om ursäkt. Haha, stackarna.
Inte lätt för pojken heller att ha med mig att göra när jag mår såhär. Det kan jag då säga utan att tveka eller så. Det är inte lätt för honom stackaren. Men å andra sidan så visste han vad han gav sig in på så han får på sätt och vis skylla sig själv.
Men för varje dag som går blir jag mer och mer kär i han så kommer göra så ont att släppa honom. Även om det finns saker som gör ondare, jag klarade av att släppa Samwise Gamgi så då borde det inte vara så svårt? Eller hur? Det svåraste är att vara rak och ärlig mot folket som berörs och säga vad man tycker och varför man tycker det. Och säga det, du jag har tröttnat på allt just nu, kom tillbaka om tre månader eller så.
För det är verkligen så det känns. Som att allt bara går åt helvete och det spelar ingen roll hur mycket jag frågar, hur ofta jag frågar eller HUR jag frågar får samma svar: "Kan du inte göra det själv?" eller "om du inte fixar det så är du dålig". Det är jag så trött på så kommer efter att jag fixat upp alla lösa trådar och knutit dem samman inte längre säga ett ord till dem om att hjälpa till eller erbjuda min hjälp till något som behöver fixat. Småsint? Ja som satan, men jag är trött på att man bara behöver bli sur för att jag ska vika mig, att snäsa ifrån om jag säger nej och förvänta sig att det blir ett annat svar. Eller bara tjata tills man får det svar man vill ha och bli riktigt sur om jag lackar ur och fräser ifrån.
Kanske är det bara jag som är såhär, kanske är det bara jag som känner mig trängd men vad spelar det för roll? Är bara så jävla trött på dem allihop just nu så orkar itne ta tag i problemet har nog med egna problem som det är.

Hela mitt väsen skriker över hur arg och hur sårad jag är utav ditt sätt, hur du behandlar mig och så. Kanske är det så att du själv inte inser hur du är eller så vill du väl inte förstå, för det har varit så förut. Så fort du känner att du har mer grund än mig så trycker du ner mig, bara du känner att du har tillräckligt mycket stöd för din egen skull.
Sanningen är den att jag är så sjukt trött på det, om jag ska vara ärlig så har jag lackat ut ganska hårt på det faktum att du finner dig förmer än mig bara för att du har lite bättre ställt.
Visserligen vet jag att det inte är så det är men det känns som det. Och är det inte det som är de viktiga?
Sen har man ala ärenden, jag älskar att folk som jobbar 24/7 säger: "men nu när du inte jobbar så mycket måste du ju ha så mycket tid över för annat!" Eh nej, för nu när jag inte jobbar gör jag allt det där som ni väljer bort att göra eftersom ni inte orkar när ni kommer hem.
Det är så enkelt, faktiskt. så enkelt. När jag är ledig går jag alla ärenden som jag måste gå, även dem som gäller att sköta mina visiter till mormor och morfar ordentligt men men.
Ganska roligt det där, har man barn är det helt okej, då har man fullt upp, har man sambo är det klart att man har fullt upp men är du ensam så är det stort frågetecken när du hävdar att du är slut efter att ha varit ledig under dagen. Varför är folk så jävla skenheliga?
Mitt hem ser ut som ett bombnedslag sedan igår, och imorgon är det kvalitetstid via telefonen som gäller, det suger men det måste ju göras.
Ringa alla dessa människor som jag ännu inte orkat ta mig iväg till, fixa till stånd möten och försöka få tag på Matroskan om schema för nästa vecka osv. Jag önskar att jag slapp men det gör jag ju inte.

I övrigt facineras jag av människors olika tankesätt, hur de ser på olika problem och vilka lösningar de skulle ta i olika sammanhang. Ju mer jag tänker på det desto klarare blir det för mig att Mrs K hade rätt igår, jag skulle inte berätta det om jag såg något sådant, inte för att jag inte vill vara en god vän utan för att det som sagt inte har något med mig att göra.
Det är en sak att säga vad man tycker om killens sätt att se på en men en helt annan om han väljer att inte bara vilja ha henne. Det kan vara ett misstag, det kan vara ett enda snedsteg och det kan vara något som han gillar och kommer göra om men det spelar ingen roll egentligen. För det är deras förhållande, deras problem och inte vårat. Om de ber om hjälp eller om någon frågar då svarar man men inte annars just för att det inte är våran sak att lösa eller ens ingripa. För att saker och ting ska ordna sig på rätt sätt måste de själva komma underfund med lösningen.
Först då kan man växa som människa.
Låter kanske skumt men det är så jag ser det. Att om man ska klara sig i denna värld då måste man vara beredd på att stå på sig, kämpa och slå tillbaka om nödvändigt.
Kanske är det ett av mina största problem, jag slår ofta tillbaka utan att egentligen tänka över vad det är som händer mig.
Dömmer innan jag tänker igenom vad det är för konsekvenser som vi pratar om och utan att analyzera orden, kroppsspråket osv. Det är kanske dags för mig att bryta mig fri från kedjorna från det förgågna och försöka leva mitt liv som alla andra? Eller ja, som alla andra borde med risk att vara självcentrerad. Utan att dömma först och sen lyssna.

Men något som man måste höja upp över allt annat är ju Pojken som gör allt det som jag inte trott att han skulle göra, var sju minuter sen till farsta igår, men han var inte arg, pussades i en evighet innan vi gick och handlade hand i hand och köpte mat till oss.
När vi kom hem så ställde han sig och diskade, plockade undan, dukade och tände levande ljus innan han lagade min favoriträtt: Pasta med Ägg och (tro det eller ej) Bacon vid sidan av, som var så perfekt stekta att de var krispiga men ändå mjuka, de riktigt smälte i munnen. Det var så gott att jag åt två portioner och sedan satt som en uppblåst ballong.
Efter maten blev det film som vi hyrt och sen efter det så låg vi och bara var med varandra, pratade och gosade i sängen.
Det var den bästa dejten ever.
Jag älskar honom.

You can not make it right, you can not make it right again, his scares never lies.
Vissa dagar är värre än andra och idag är en speciellt svår dag, har nog något med att göra med alla saker som inte gått min väg så att säga, saker som kunde blivit bättre, löften som inte hållits och det faktum att jag nu vet hur folk ser mig.
Jag är tre saker och dessa tre saker är allt folk ser när de ser mig utan att bry sig om att titta djupare under ytan.
1. Blond och flirtig (ja två ord men dessa innebär samma sak, nämligen väldigt påsättningsbar om än inte så mycket mer än så)
2. Besserwiesser som inte vet något men tror sig veta allt (stämmer till viss del beroende på HUR man närmar sig mig när jag har fel, kör du över mig eller kommer med personliga påhopp så viker jag mig aldrig, se och lär mormor)
3. Den man sätter på och sedan glömmer.
Jag är så trött på att inte ens kunna åka in till stan själv, att sitta på tuben utan att attrahera sliskiga äckel och ha vänner som endast hör av sig när de vill klaga eller beklaga sig. Det finns något enstaka undantag men ändå, det börjar bli mer och mer markant, folk ser mig som en sak och en sak endast.
Kanske lika bra att kolla upp om man kan hitta bacons tröja på nätet och sätta på sig den, eller ännu hellre tatuera in den texten i bröstet så det ALLTID finns i svart på vitt? "Jag är en sån som bara vill ligga med dig" för det är ju därför folk kommer fram till mig, ber om eld osv. för att jag är en sådan som bara vill ligga runt.
Så jävla trött på att folk ska se mig som ett jävla sexobjekt, att alla, även mina killkompisar står och hävdar att det enda jag är bra för, det enda jag vill, är att ligga med dem. Oavsett vad det än gäller så får jag alltid sms eller mail via msn från dem där det står: "Tur att du inte är här just nu, Im horney Ha ha" Jätteroligt!
Eller min favorit. "Strippa för mig, du har ju inga problem att vilja ligga med mig" Och när man skrattar och säger det, att nej tack jag har pojkvän så viftar de bara bort det hela genom att säga: "Vad spelar det för roll? Du vill ju ändå bara ligga med mig" och jag är så jävla trött på det.
Så trött och arg och förbannad, för ärligt talat jag hade faktiskt hoppats att man var värd mer än det, men tydligen inte! Fuck you all! Speciellt ni som kan höra av er på era premisser utan att ens bry er om något annat än att få ösa ur er hur dåligt ni har det och att ni hade tänkt komma förbi mig den dagen efter det klockslaget. Dra åt helvete säger jag bara!
Tack och lov för RisMos säger jag bara, för det är fan den enda killen i världshistorien som behandlat mig bra! Fattar inte vad jag tänkte som ville göra slut med honom, allt jag behövde göra var att prata med honom så löste vi det!
Är det också pga alla er som puschar på utifrån? Förmodligen, men låt mig säga en sak, ni kanske gått univeristet eller högskola, bo i era jävla bostadsrätter osv med fast jobb och seriösa förhållanden bakom er. Men jag fattar varför de ligger BAKOM er för fan vad ni är egocentriska och omogna.
DRA ÅT HELVETE ALLIHOP!

Regler Det är svårare än du tror!
Kopiera detta till dina anteckningar. Utmana dina vänner och radera mina svar. Alla svar ska börja med bostaven i ditt namn! Det ska vara riktiga ord, inga påhittade och inget ljug.
Om personen som utmanade har likadan förstabokstav som dig så får du inte använda samma svar. Du får inte heller skriva samma svar två gånger eller använda ditt namn som svar. Lycka till!

1. Vad heter du? Tessa
2. Ett ord på fyra bokstäver: Tass
3. Flicknamn: Tanja
4. Pojknamn: Tom
5. Yrke: Tandläkare
6. Färg: Turkos
7. Klädesplagg: Tröja
8. Mat: Tiramisu
9. Sak i badrummet: Tandborste
10. Plats/stad: Tokyo
11. En orsak att vara sen: Trött
12. Något man skriker: Tjuv!
13. Film: Titta älskling jag krympte barnen.
14. Något man dricker: Tequila! XD
15. Band: Takida
16. Djur: Terantella
17. Gatunamn: Torsgatan
18. Bil: Toyota
19. Sång: This is all of me
20. Aktivitet med fler än en deltagare: Trekant


Hmm det var inte så svårt även om man kanske inte var sååå duktig på egen hand då Bacon fixade det mesta åt mig ;) Ialfall så är jag och Korven på god väg ner till andra sidan graven, det går utför för oss två. Tvingade att se melodifestivalen i en stökig lägenhet, tvugna att svälja ner sprit i mängder för att faktiskt överleva detta hemska öde och ändå ändå lider vi.
Överlevnadsinstinkten kickar in och vi letar efter allt som kan döda oss i form av flytande syra osv men dock kanman inte säga annat än att livet har blivit hårdare, för alla parter. Verkligen alla parter. Det blir tuffare och tuffare att överleva i våran hårda värld.
Jag och Korven undrar dock hur länge vi kan stå ut i detta hårda, karga ödelandskap med Melodifestivalen dunkande runt omkring oss, lurandes bakom varje kurva.onkontakt. Inte heller såg hon a jag mimade efter hjälp den jäveln.
Full och glad kexchocklad over and out

**Uppdatering**

Kom just hem, klockan är över fyra, men faan vad roligt det var! Jag blev uppraggad av en Holländare och en göteborgare som var lite väl närgången, han försökte även kyssa mig, men jag han averja attacken, trots att Bacon inte såg min skräckslagna grimars trots ög

Imorgon blir det tufft, jag måste säga något snart för det här går inte egentligen, något måste hända annars kan jag inte stå ut med mig själv. För jag klarar inte med alla dessa frågetecken. Alla dessa tvivel.
"And I don't want to live like that"
Jag älskar Hinder på många olika sätt, älskar deras texter det är verkligen min deppmusik.
Känns lite elakt att prata med honom när han inte mår bra men jag kanske bara är paranoid, kanske är det mina skuldkänslor som spelar in, jag vet inte.
Det jag vet dock är att jag inte klarar av detta längre. Kanske är det dags för mig att ta hand om mig, den jag är och få ordning på mitt liv. Kanske ska jag fixa ett ordentligt jobb ett jag trivs med och har en framtid hos. Kanske ska jag plugga upp alla betyg också. Kanske kanske kanske. Jag vet inte vad jag vill längre. Jag som alltid haft vägen framför mig, utstakad och spikad har nu funnit mig själv uppvaknad i ett snårigt skogsdunge som jag inte hittar ut från. En respit kanske? Eller bara en sak till att ta itu med, att hitta vägen ut och vakna upp ur detta drömlika tillstånd?
En positiv sak har iallafall hänt, jag har återigen fått den där känslan av förundran inför min katt, hon får återigen min andning att stanna och hjärtat att hoppa över ett skutt. "without you I see myself so differently, I didn't wanna belive it then but it all worked out in the end"
"Called you up couse it's been long enough." "We were never meant to be togheter."
Jag älskar honom. Det är det enda jag är säker på. Men jag vill inte ha det som vi har det. Inte längre. Det var mysigt förut men nu är det bara enformigt. Och att hitta på något med honom är näst intill omöjligt. Så vad ska jag göra? Bara låta honom gå? Kanske det. Kanske är det egentligen vad som är bäst för oss båda jag vet inte.
Men för varje dag som går blir spänningen större och jag orkar helt enkelt inte hålla på såhär.
Kanske har det med min mormor att göra, kärringen jag hade kunnat döda idag. Mamma och jag pratade om det när hon stuckit hem med morfar, om att döda henne för att hon är så jävla elak. Och så kontrollerande.
Och så jävla bitchig.
Allt man gör studeras under lupp för att få hennes gillande. Jag orkar inte det. Och all denna stress för att få saker och ting gjorda tillräckligt snabbt för att de ska må bra. De har ingen som helst känsla för att andra kanske inte är pensionärer med hur mkt tid på sig som helst.

Såg just en del av Travel&Living och har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Som tex så finns det ett tydligen finns det ett "hemligt svenskt talesätt" som jag just fick reda på. Vad är det då? Jo mycket enkelt, servera dem inte, jag upprepar servera dem INTE ren! Det är Rudolf så de blir arga. XD
Så trodde man att Lappland var en nöjespark där det sprang runt massa nissar och tomtar XD haha jävla roliga amerikanare! Och så är renarna tydligen mer lika katter än kor. W00t?
Men så kan man ju alltid säga såhär att det är en rolig sak att se hur amerikanare från soliga Carlifonia ska springa runt i Lappland mitt i smällkalla vintern! Haha stackaren klagar som fan!
Så kommer de in på våra fängelser och han säger: "De är ändå ganska lyxiga och trots att jag dödat min producent kommer jag ändå ut innan tredje säsongen" Hahaha så klockrent!
Dessutom lärde man sig nytt, nämligen att Lagom är ett ord som BARA finns i Sverige. Det var ett ord som han inte kunde greppa, han trodde det var "Lite bättre, medelmåttigt eller Bra som det är" vilket kanske stämmer men jag kan inte direkt koppla ordet till det. Vi använder det ordet till ganska många saker och beskrivningar.
Lagom mycket godis? Vad är exakt det? Hmm, bra fråga.
Han är kock och det är intressant att se vad han anser är "svenskt" förutom köttbullar då! Stickning tillexempel. Och Abba suger tydligen men vi är jävlar på att hålla oss smala pga alla skaldjur vi äter och all sill! Men han ger oss iallafall en plats högt upp på listan över godast mat! Det är väl ändå något? Även om han klagar konstant över att det är kallt, och mycket snö och ont om hus och så vidare.
Men en sak ska man iallafall ge honom, han kan skämta!
Toleranta, tystlåtna och självdistans" är de ord han beskriver oss svenskar med samt att vi har många snygga, eller som han sa: "riktigt snygga" blondiner! haha tackar?
Smör, puréer och tunga såser är tydligen våra barnmatsgomars dröm något som vi växer upp med!
Dessutom frågar han om vi är lika ordentliga och generösa! Sedan när han får veta hur brottsstatestiken så andades han ut och sa: "Vad trevligt då känner jag mig redan hemma!" Sedan så hatar han Abba (bandet då) med en hetta som får mig att blekna! Behöver jag säga att jag tycker om honom? Han är underbar! Dessutom är han tillräckligt gamal för att vara min far men ändå! Han är så himla bitter och rolig så jag håller på att skratta på mig!
Dessutom så drev han med korvkiosker, han tog en tunnbrödsrulle och socialiserade med människor som inte ville ha sällskap av en full kock och några vänner till hans guide och så hävdar han att vi har en "underground" socialiscm eller vad man ska kalla det vilket går ut på att vi socialiserar bland korvkiosker, vilket är sant men ändå!
Det är riktigt kul hur de som inte bor i Sverige ser på oss! Som att man inte ska göra oss arga, att vi är snygga, att vi ska gilla "blondin skämt" och att vikingar är nutidens MC killar! Haha, säger jag bara.. Haha!
Som sammanfattning så kallar han det helt enkelt kontrasternas land, och jag kan hålla med honom, vi är lite udda, lite bara men det finns där! XD
I vilket fall som helst så gick jag på min första karate lektion idag och det var riktigt spännande! Så måste fixa lite bättre tider till Rexen nästa torsdag, och göra upp ett tidsschema för det hela, men det blir något som jag fixar senare i veckan. Men en sak ska man ju säga om kampsporten Karate. Den är jävligt rolig, jävligt krävande och väldigt mental! Och jag älskar det!
Men nu ska jag se Kung Fu Panda (han i videobutiken kollade lite udda på mig när jag hyrde den men det är en annan femma) och sen sova! Mys ju!
Hej så länge

Det som hänt sedan sist är något som gör mig arg, förbannad och inte minst förtvivlad. Saker som egentligen inte borde ha hänt och aldrig borde inträffa igen.
Kan börja med idag hos psykologen så bröt jag ihop totalt och vem fick se resultatet om inte Korven? Inte ett speciellt smart drag av mig alls.
Det i sin tur ledde till att hon och jag hade ett samtal om allt möjligt och jag fick en bättre bild över hur hon känner och hur hon mår när det kommer till "Den store Slemmiga Mesproppen" som vi kallar hennes pojkvän bakom hennes rygg, och det är ändå ett av de finare orden vi använder oss av.
Att veta att hon är så rädd och orolig gör att jag vill hjälpa henne även om jag känner motvilja mot honom som person och hans inflytande på henne.
Så där hamnar man i ett svårt dilemma, ska man strunta i det hela och låta tiden ha sin gång och hoppas på att han blir utvisad eller ge henne den information och den bakgrund hon behöver för att kunna hjälpa honom UTAN att känna att hon måste gifta sig med honom för att han ska stanna.
Bara det får mig att må illa. Att hon ens överväger att gifta sig i sin ålder är ju helt befängt!
Sedan hade vi dagen innan detta då mina kära morföräldrar var på mig om min ekonomi (ja jag är ganska bra på att spendera en hel del av mina pengar utan tanke på vart det går) och deras "svarar du inte när vi ringer dig 25 gånger direkt efter varandra så vet du att vi blir oroliga och kommer och plingar på din dörr" filosofi som inte går ihop med mitt "Svarar jag inte är det för att jag 1 inte hör signalen 2 inte har telefonen i närheten 3 inte hinner svara och isf ringer jag upp så fort jag kan eller 4 som gäller i mormor och morfars fall inte orkar svara" något som de inte kan tackla.
Så efter en rejäl utskällning, en dunder braks "Du är en handikappad, idiotisk missbrukare så låt oss fixa ditt liv åt dig" uppläxning så mådde jag pyton och funderade på mycket dumma saker.
Dagen innan det var helt okej faktiskt, hade Bacon här och eftersom vi nästan aldrig ses var det en underbar känsla för lilla mig!
Dagen innan det var det egentligen utekväll men det blev inte riktigt som det skulle och jag orkade och ville verkligen inte gå ut med pojken av den enkla andledningen att jag inte gillar honom när han är full. Så enkelt är det.
Han blir ett svin. Så är det bara. Och hans stolthet över att han vaknade upp i en fyllecell dagen efter bevisar bara vad jag redan vet. Att vi inte passar ihop och definitivt inte har något att bygga på.

Dagen innan det skulle jag med Bacon till hästen för en privatlektion, som inte blev av pga ett utdraget möte som bara gick åt helvete.
I vilket fall som helst så framgick de tydligt att de mesta av det var "Mitt fel" pga vårdslöshet, även de faktum att hon var mer än en halvtimme sen. Det var mitt fel.
Dessutom så är det mitt fel att lägenheten är sönder redan innan jag flyttat in. Ringklockan, persiennerna, fönstrena, hatthyllan osv. DET gör mig inte bara förbannad utan riktigt sårad eftersom jag gjort allt detta under ett av mina såkallade "återfall i missbruk" trots att jag återigen lämnat prov att jag är ren.
Så i allmänhet är allmäntillståndet inte alls bra för min del.
Sen att jag utan förvarning försvunnit, att de blandannat dragit in min medicin, min sjukskrivning osv är en annan femma.
Och att ge mormor och morfar mina räkningar var ett enormt misstag eftersom de inte ens kunde betala dem rätt dag så nu ligger de efter med ett par dagar. Varför? Jo för att de inte kunde betala dem förens tre dagar senare. Jag visste att jag skulle frågat Bacon om hjälp istället.
Men vad kan man göra? Inte mycket.
Så just nu sitter jag och funderar på vad livet egentligen handlar om, är det detta som allt går ut på så varför väljer folk att fortsätta? Ärligt talat? Min räddning är låten Bacon "gav mig" så att säga, det får mig att inse att allt inte är dåligt att det finns ljusglimtar. Men ibland undrar man om det är värt det. Över lag då menar jag. Och att tänka i de banorna är inte till min fördel eftersom jag inte vill bli inlaggd igen. Så då gör man vad man kan för att ändra på saker och ting.
Pojken är dock kvar i mitt liv och ingen kan ångra det mer än jag kan just nu eftersom det börjar gå närmare bristningsgränsen när det gäller hans nonchalans. Han hör inte av sig på mer än 2 timmar. Han skulle komma efter att ha sett klart "ett serieavsnitt" men ett serieavsnitt är inte mer än en timme och han hör av sig nästan två timmar efter att det varit slut om det varit en timme långt. Att sedan svara på mitt sms hur han hade tänkt göra går inte för honom, han hör av sig mer än en halvtimme efter jag skickat sms och frågat om han ens hade tänkt komma och dyker upp en timme senare (om han kommer inom fem minuter det vill säga).
Dessutom är det som att vara ihop med någon som man är gift med. Vi har haft sex 2 gånger sedan han kom hem från Kalmar för en månad sedan ungefär. Det fungerar inte för mig. Ledsen men det är inte vad jag vill ha. Jag vill ha ett fungerande förhållande där man ger och tar och respekterar varandra men inte fan får man det av honom, så varför står jag ut med det? Egentligen? För att jag älskar honom? Njae inte längre eller just nu är jag bara riktigt sur, men annars? Ja varför vet jag inte. Tyvärr men jag vet inte.