And I just want to say
That im sorry.
Jag önskar att jag kunde ta tillbaka det som jag tänker, alla känslor som bubblar i mig om hur jag hatar det du gjort, hur arg du gjorde mig för det du gjorde. Men jag vet att det inte fungerar så, jag vet att man inte ska prata illa om de döda men jag kan inte sluta vara arg på dig.
Vad har jag av alla människor för rätt att kritisera dig? Egentligen vad har jag för rätt att göra det när jag gjorde samma sak själv? Jo, enligt mig själv så kommer jag aldrig någonsin att sätta mig i en bil och köra påverkad. Aldrig.
Men antar att din mamma kanske inte är helt ute och cyklar när hon anklagar mig för att ha orsakat det. Kanske behöver hon någon att skylla på? Förmodligen.
Så därför kommer jag inte komma till din begravning lika säkert som jag inte gick på CancerMickes eller Robins. Eller min gammelfarmors. För att jag är feg, och en begravning är slutet på mer än ett sätt. Och jag vill inte ha det så, jag vill inte att mitt sista minne ska vara en kista som sänks ner i jorden.
Mickes gick jag inte på av den enkla andledningen att jag inte klarade av det känslomässigt, hur stora är oddsen att tillfriskna från leukemi för att sedan dö av en hjärntumör? Ärligt, det kallas ironi, och jag har inget att säga eller göra för att kunna ta farväl på det sätt jag kanske borde.
Jag kan inte se hur det är när man ska säga farväl till en stängd kista, eller ens en öppen. Att ha den bilden som sista minne är inte det jag vill eller ens behöver.
Är jag feg? Ja kanske det. Men jag står för det, döden skrämmer mig och ju mer jag träffar på den desto mer värdelöst låter det hela, konceptet som vi själva pålagt den.
Kanske är det så att man kanske borde ha en cermoni, kanske är det lättare för andra att säga hejdå till den avlidne på det sättet, men jag kan inte.
Och bara för att jag inte vill vara sur på honom så överför jag ilskan på Bacon. Jag skulle på hans begravning men det var viktigare med stallets halloweenfest, för det är så mkt viktigare, så hon kunde inte be Mikko eller någon annan ta hästen den dagen. Och det gjorde mig arg, för jag anser att det är en felprioritering. Iallafall vart jag arg igår, men idag är jag bara glad. För jag kommer inte gå till hans begravning i stallkläder och stinka häst, aldrig i livet. Så då har jag en ursäkt att inte gå, det är underbart.
Fast ändå hemskt. Är arg på henne idag för att hon inte kunde fixa ersättare men inte så mycket för handlingen i sig utan bara symboliken. Jag behöver någon att vara arg på, någon som inte är död. Och då är hon det bästa valet just nu för jag vet att hon kommer förstå.
Sen kanske det är ett sätt för mig att ta ut de känslor som bubblar i mig för allt som hänt på senaste tiden, och att jag kan relatera till hans mamma som skyller allt på mig. Kanske är det mitt sätt att bearbeta sorgen. Just nu känns det bara som en sak jag behöver få göra, vara arg på honom, även om jag egentligen inte har någon rätt och definitivt vara arg på Bacon eftersom hon inte är här och får min ilska över sig.
Jag ber om ursäkt för det, jag vill inte vara arg, men jag kan inte ta skuldkänslorna som kommer om jag skulle vara arg på honom.
Fick ett mail av hans lillebror idag, från hans anteckningar från åttan, det stod om oss. Han nämnde mig som en av sina närmsta vänner. Det fick mig att gråta. Samt det hans lillebror sa om att hans mamma inte menad det hon sa, att hon bara var väldigt ledsen och behövde en syndabock.
Jag förstår det, det gör jag verkligen. Men vart lämnar det mig?
Även om han bad mig komma så går jag inte, åker ut till hästen och tar mig en funderare. En som går in på djupet. Dessutom tror jag det är bra för mig att göra det som jag är van vid att göra. Men jag tänker inte ta honom på min födelsedag. Det är en sak som jag inte tänker ställa upp på, jag vill vara fri den dagen eftersom jag vill hitta på något roligare.
Jag ska jobba och så men ändå, det är min födelsedag, jag blir gammal. Och behöver tänka över saker och ting.
Fan vad jag hatar honom. Fan vad skyldig jag känner mig för det.
Jag önskar att jag kunde ta tillbaka det som jag tänker, alla känslor som bubblar i mig om hur jag hatar det du gjort, hur arg du gjorde mig för det du gjorde. Men jag vet att det inte fungerar så, jag vet att man inte ska prata illa om de döda men jag kan inte sluta vara arg på dig.
Vad har jag av alla människor för rätt att kritisera dig? Egentligen vad har jag för rätt att göra det när jag gjorde samma sak själv? Jo, enligt mig själv så kommer jag aldrig någonsin att sätta mig i en bil och köra påverkad. Aldrig.
Men antar att din mamma kanske inte är helt ute och cyklar när hon anklagar mig för att ha orsakat det. Kanske behöver hon någon att skylla på? Förmodligen.
Så därför kommer jag inte komma till din begravning lika säkert som jag inte gick på CancerMickes eller Robins. Eller min gammelfarmors. För att jag är feg, och en begravning är slutet på mer än ett sätt. Och jag vill inte ha det så, jag vill inte att mitt sista minne ska vara en kista som sänks ner i jorden.
Mickes gick jag inte på av den enkla andledningen att jag inte klarade av det känslomässigt, hur stora är oddsen att tillfriskna från leukemi för att sedan dö av en hjärntumör? Ärligt, det kallas ironi, och jag har inget att säga eller göra för att kunna ta farväl på det sätt jag kanske borde.
Jag kan inte se hur det är när man ska säga farväl till en stängd kista, eller ens en öppen. Att ha den bilden som sista minne är inte det jag vill eller ens behöver.
Är jag feg? Ja kanske det. Men jag står för det, döden skrämmer mig och ju mer jag träffar på den desto mer värdelöst låter det hela, konceptet som vi själva pålagt den.
Kanske är det så att man kanske borde ha en cermoni, kanske är det lättare för andra att säga hejdå till den avlidne på det sättet, men jag kan inte.
Och bara för att jag inte vill vara sur på honom så överför jag ilskan på Bacon. Jag skulle på hans begravning men det var viktigare med stallets halloweenfest, för det är så mkt viktigare, så hon kunde inte be Mikko eller någon annan ta hästen den dagen. Och det gjorde mig arg, för jag anser att det är en felprioritering. Iallafall vart jag arg igår, men idag är jag bara glad. För jag kommer inte gå till hans begravning i stallkläder och stinka häst, aldrig i livet. Så då har jag en ursäkt att inte gå, det är underbart.
Fast ändå hemskt. Är arg på henne idag för att hon inte kunde fixa ersättare men inte så mycket för handlingen i sig utan bara symboliken. Jag behöver någon att vara arg på, någon som inte är död. Och då är hon det bästa valet just nu för jag vet att hon kommer förstå.
Sen kanske det är ett sätt för mig att ta ut de känslor som bubblar i mig för allt som hänt på senaste tiden, och att jag kan relatera till hans mamma som skyller allt på mig. Kanske är det mitt sätt att bearbeta sorgen. Just nu känns det bara som en sak jag behöver få göra, vara arg på honom, även om jag egentligen inte har någon rätt och definitivt vara arg på Bacon eftersom hon inte är här och får min ilska över sig.
Jag ber om ursäkt för det, jag vill inte vara arg, men jag kan inte ta skuldkänslorna som kommer om jag skulle vara arg på honom.
Fick ett mail av hans lillebror idag, från hans anteckningar från åttan, det stod om oss. Han nämnde mig som en av sina närmsta vänner. Det fick mig att gråta. Samt det hans lillebror sa om att hans mamma inte menad det hon sa, att hon bara var väldigt ledsen och behövde en syndabock.
Jag förstår det, det gör jag verkligen. Men vart lämnar det mig?
Även om han bad mig komma så går jag inte, åker ut till hästen och tar mig en funderare. En som går in på djupet. Dessutom tror jag det är bra för mig att göra det som jag är van vid att göra. Men jag tänker inte ta honom på min födelsedag. Det är en sak som jag inte tänker ställa upp på, jag vill vara fri den dagen eftersom jag vill hitta på något roligare.
Jag ska jobba och så men ändå, det är min födelsedag, jag blir gammal. Och behöver tänka över saker och ting.
Fan vad jag hatar honom. Fan vad skyldig jag känner mig för det.
Rest in Peace
Känns inte normalt alls. Det är så jävla fel så det går inte att beskriva. Det är först nu jag kan relatera till alla runt mig angående hur man känner när någon ma bryr sig om och känt länge helt plötsligt inte är kvar i livet. Fick ett samtal igår om att Dennis inte skulle klara sig, det var hans lillebror som läst hans "dagbok" och hittat mitt gamla nummer, och efter mycket om och men så fick han tag i mig, på jobbet av alla ställen. Det är begravning på lördag och jag tänker nog gå, bara för att hans lillebror bad mig. Som han sa: "Jag tror det skulle betyda en hel del för honom om du kom." Men jag vill inte gå, jag vill inte veta bara låtsas att det inte har hänt, att han fortfarande lever någonstans och mår bra. Inte att han slutade som han gjorde, för det han gjorde.
Trodde aldrig jag skulle säga detta men fan vad sviken jag känner mig, för ett att han inte kom till mig när han mådde dåligt, jag menar vi var så jävla tajta hela högstadiet och nu så sätter han sig i en bil när han är både hög och full och kör ihjäl sig med flit?
Och det är hemskt att efter att ha varit närmare varandra än jag och min bror så tar han livet av sig och jag får inget veta om det inte vare för en slump? Shit det svider verkligen, och om jag ska vara ärlig tror jag inte jag vill gå på begravningen, jag vill inte säga farväl. Kanske är det bättre att minnas honom som han var då? Minnas killen med grön och röd tuppkam och piercings, den första jag lärde känna med dessa saker?
Minnas hur vi skolkade tillsammans, satte oss på tuben och skrattade åt allt och ingenting. Hur han hjälpte mig med geografin och hur vi hittade på sånger tillsammans.
Kanske ska man behålla den bilden och tro på att någonstans så finns det någon som bryr sig, någon som mins honom med kärlek. Kanske kan jag vara den personen. Om ett tag när jag inte är så arg så kanske det kan vara jag?
Just nu känner jag mig bara så tom innombords, jag vet om att han hade problem, han åkte in på ungdomsanstalt när jag blev ihop med Carols. Sen så bodde han i ett kollektiv utanför Farsta för knarkare och då hade jag chansen. Varför hälsade jag inte på honom oftare? Varför berättade jag inte om det för någon? För att jag skämdes? För att han var allt det som jag hade kunnat bli om det gått mer åt helvete än det gjorde? För att han är allt som jag varit?
Kanske är det vad jag behöver för att förstå hur det känns att bli ensam kvar, bli sviken på ett sådant sätt som han gjorde? Jag satt mitt emot hans lillebror och såg sorgen som stod etsad över hela hans ansikte och jag kunde inte låta bli att fråga honom vad jag har för rätt att komma på hans begravning, jag har inte träffat honom på två och ett halvt år.
Det var då som jag insåg hur självisk jag varit. J sa helt enkelt: "För att han pratade ofta om tiden med dig." Och jag kan inte låta bli att känna mig skyldig, om jag bara hade funnits där för honom, om jag bara hade kunnat sagt vad jag kände för honom, för oss. Sagt att han var en underbar vän man alltid kunde messa och alltid så fick man sms från honom när man minst anade det, när man nästan glömt bort hans existens. "Tjena hopp din gamla galosch" som han alltid skrev som inledning.
Fan vad jag ångrar att vi inte var närmare än vad vi var, jag ångrar att jag försvann och tonade bort. Jag ångrar att jag inte försökte mer, bara att se honom hög fick mig att resa ragg och gå, kanske hade det gjort en skillnad om jag stannat och försökt övertala honom att lägga ner skiten?
Men jag vet att inget jag sagt eller gjort skulle ha ändrat på honom, och skulle det ha gjort det så skulle det inte vara den Dennis som jag minns. Dennis N. Rest in Peace, jag hoppas du hittade din kittel med guld, även om det inte är i detta livet.
Och jag hoppas du inte anklagade dina föräldrar för det som hänt, även om de har en del i det hela. Kanske är det så vi instabila ungdommar gör, vi skyller ifrån oss på våra föräldrar, det är lättare än att se våra egna fel och brister.
Men oavsett vad som händer kommer jag minnas dig som du var när vi åkte tuben tillsammans, med vodka och cola i ryggsäckarna och geografiboken på sätet brevid.
Jag kommer minnas dig från den sista sommaren vi var tillsammans, och hur jag inte ville bli brun. Hur du retade mig för det. Ja det ska jag, jag ska försöka minnas de goda tiderna även om det är svårt.
Trodde aldrig jag skulle säga detta men fan vad sviken jag känner mig, för ett att han inte kom till mig när han mådde dåligt, jag menar vi var så jävla tajta hela högstadiet och nu så sätter han sig i en bil när han är både hög och full och kör ihjäl sig med flit?
Och det är hemskt att efter att ha varit närmare varandra än jag och min bror så tar han livet av sig och jag får inget veta om det inte vare för en slump? Shit det svider verkligen, och om jag ska vara ärlig tror jag inte jag vill gå på begravningen, jag vill inte säga farväl. Kanske är det bättre att minnas honom som han var då? Minnas killen med grön och röd tuppkam och piercings, den första jag lärde känna med dessa saker?
Minnas hur vi skolkade tillsammans, satte oss på tuben och skrattade åt allt och ingenting. Hur han hjälpte mig med geografin och hur vi hittade på sånger tillsammans.
Kanske ska man behålla den bilden och tro på att någonstans så finns det någon som bryr sig, någon som mins honom med kärlek. Kanske kan jag vara den personen. Om ett tag när jag inte är så arg så kanske det kan vara jag?
Just nu känner jag mig bara så tom innombords, jag vet om att han hade problem, han åkte in på ungdomsanstalt när jag blev ihop med Carols. Sen så bodde han i ett kollektiv utanför Farsta för knarkare och då hade jag chansen. Varför hälsade jag inte på honom oftare? Varför berättade jag inte om det för någon? För att jag skämdes? För att han var allt det som jag hade kunnat bli om det gått mer åt helvete än det gjorde? För att han är allt som jag varit?
Kanske är det vad jag behöver för att förstå hur det känns att bli ensam kvar, bli sviken på ett sådant sätt som han gjorde? Jag satt mitt emot hans lillebror och såg sorgen som stod etsad över hela hans ansikte och jag kunde inte låta bli att fråga honom vad jag har för rätt att komma på hans begravning, jag har inte träffat honom på två och ett halvt år.
Det var då som jag insåg hur självisk jag varit. J sa helt enkelt: "För att han pratade ofta om tiden med dig." Och jag kan inte låta bli att känna mig skyldig, om jag bara hade funnits där för honom, om jag bara hade kunnat sagt vad jag kände för honom, för oss. Sagt att han var en underbar vän man alltid kunde messa och alltid så fick man sms från honom när man minst anade det, när man nästan glömt bort hans existens. "Tjena hopp din gamla galosch" som han alltid skrev som inledning.
Fan vad jag ångrar att vi inte var närmare än vad vi var, jag ångrar att jag försvann och tonade bort. Jag ångrar att jag inte försökte mer, bara att se honom hög fick mig att resa ragg och gå, kanske hade det gjort en skillnad om jag stannat och försökt övertala honom att lägga ner skiten?
Men jag vet att inget jag sagt eller gjort skulle ha ändrat på honom, och skulle det ha gjort det så skulle det inte vara den Dennis som jag minns. Dennis N. Rest in Peace, jag hoppas du hittade din kittel med guld, även om det inte är i detta livet.
Och jag hoppas du inte anklagade dina föräldrar för det som hänt, även om de har en del i det hela. Kanske är det så vi instabila ungdommar gör, vi skyller ifrån oss på våra föräldrar, det är lättare än att se våra egna fel och brister.
Men oavsett vad som händer kommer jag minnas dig som du var när vi åkte tuben tillsammans, med vodka och cola i ryggsäckarna och geografiboken på sätet brevid.
Jag kommer minnas dig från den sista sommaren vi var tillsammans, och hur jag inte ville bli brun. Hur du retade mig för det. Ja det ska jag, jag ska försöka minnas de goda tiderna även om det är svårt.
Cyanide
Kan man göra annat än att älska Cannibal corpse, Dope stars inc. och Deathstars? Trodde inte det.. Jag har fixat allt så det enda som återstår nu är att se om folk gör det som de sagt att de ska göra. Sen hoppas jag på att få namnlista nästa vecka, och ska köpa saker till festen på fredag. Sen hoppas man på att allt avlöper utan problem.
Klockan tolv ska vi vara på plats och fixa iordning så att när hon kommer tillbaka så är allt fixat. Och ska försöka få dit alla innan klockan tre och det är i sig ett stort jävla projekt. För det är väldigt svårt att synka folk som jobbar olika tider och olika pass. Men håller tummarna nu att det går vägen och att allt som vi bestämt ordnar sig. Sen kommer det att bli lite sista minuten panik som alltid, men vi ska försöka ordna det så gott det går att ordna. Fan vad jag blir nervös nu, det är en månad kvar men är helt eld och lågor eftersom man måste köpa smycket strax efter löningen.
Bara det är en mardröm, tänk om man inte hittar något som man tycker passar? Vad gör vi då?
Tyckte iaf att man skulle gravera in "Träningsboendet (året hon började jobba med det) - 2008" Bara för att hon ska veta att det är från oss.
Sen har Bacon fixat hovis men ändå inte adress till bloggen, dumma henne, sen kan vi ju alltid säga att jag sa: "Jag älskar dig" till Pojken när vi duschade tillsammans, precis som planerat så hörde han inte det utan fortsatte glatt att massera in schampoo i mitt hår, men men, jag har iallafall sagt det. ^
Sen är jag och B på god fot igen, det känns så skönt!
Och nästa vecka blir det IKEA, kommer bli super!
Men kanske är det såhär det ska vara? Kanske är det som bubblar i mig lycka? Hmm, underbart isf! Men nu ska jag nog sova eftersom jag jobbar heldag imorgon, från åtta till kvart över sex, sen samma på fredag, vad gör man itne för att få ut lite mer flextid? Dumma lilla mig xD
Sen kan jag säga att exet ville ha mig tillbaka och jag kunde inte sluta skratta. Fan vad patetiskt. Ärligt alltså. Snälla lägg ner jag vill inte ha något mer med dig att göra!!
Cleopatra är översocial och pratsjuk som satan så jag har ganska roligt åt henne för hon har hela konversationer för sig själv. Roligt roligt. :D
Men nu ska jag sova ju! Har ändå inget nytt att komma med förutom att jag flyttar från Blackan i Januari, då flyttar jag till en nyrenoverad lägenhet i farsta! Mys! Närmare vännerna är det också xD Kommer inte klaga på läget iallafall! Hoppas Cleo gillar det bara :)
Klockan tolv ska vi vara på plats och fixa iordning så att när hon kommer tillbaka så är allt fixat. Och ska försöka få dit alla innan klockan tre och det är i sig ett stort jävla projekt. För det är väldigt svårt att synka folk som jobbar olika tider och olika pass. Men håller tummarna nu att det går vägen och att allt som vi bestämt ordnar sig. Sen kommer det att bli lite sista minuten panik som alltid, men vi ska försöka ordna det så gott det går att ordna. Fan vad jag blir nervös nu, det är en månad kvar men är helt eld och lågor eftersom man måste köpa smycket strax efter löningen.
Bara det är en mardröm, tänk om man inte hittar något som man tycker passar? Vad gör vi då?
Tyckte iaf att man skulle gravera in "Träningsboendet (året hon började jobba med det) - 2008" Bara för att hon ska veta att det är från oss.
Sen har Bacon fixat hovis men ändå inte adress till bloggen, dumma henne, sen kan vi ju alltid säga att jag sa: "Jag älskar dig" till Pojken när vi duschade tillsammans, precis som planerat så hörde han inte det utan fortsatte glatt att massera in schampoo i mitt hår, men men, jag har iallafall sagt det. ^
Sen är jag och B på god fot igen, det känns så skönt!
Och nästa vecka blir det IKEA, kommer bli super!
Men kanske är det såhär det ska vara? Kanske är det som bubblar i mig lycka? Hmm, underbart isf! Men nu ska jag nog sova eftersom jag jobbar heldag imorgon, från åtta till kvart över sex, sen samma på fredag, vad gör man itne för att få ut lite mer flextid? Dumma lilla mig xD
Sen kan jag säga att exet ville ha mig tillbaka och jag kunde inte sluta skratta. Fan vad patetiskt. Ärligt alltså. Snälla lägg ner jag vill inte ha något mer med dig att göra!!
Cleopatra är översocial och pratsjuk som satan så jag har ganska roligt åt henne för hon har hela konversationer för sig själv. Roligt roligt. :D
Men nu ska jag sova ju! Har ändå inget nytt att komma med förutom att jag flyttar från Blackan i Januari, då flyttar jag till en nyrenoverad lägenhet i farsta! Mys! Närmare vännerna är det också xD Kommer inte klaga på läget iallafall! Hoppas Cleo gillar det bara :)
Shortie
Detta kommer bli ett kort inlägg, har inte varit på jobbet idag, jag sjukanmälde mig och låg i sänen med Pojken och såg hur solens strålar kastade lekfulla skuggor på hans kropp. Jag vet fortfarande inte vad Bacon tycker om honom, jag vet bara att jag sa till honom att jag älskar honom igår kväll, när han sov. Det är tryggast att andas orden så mjukt att de bara blir en papperstunn viskning mot deras hud. På så sätt är man säker, man kan inte skadas av andras obetänksamhet.
Ibland undrar jag hur det ska gå för oss två. Nu står han och diskar i köket, efter att ha lagat maten och handlat. Så jag kan väl inte annat än att tacka och ta emot? Det tar emot för mig att se honom så, jag vill göra allt för honom men jag inser att jag inte kan göra det för det är inte den typen av förhållande jag vill ha.
Känns skönt dock att veta att vi kan prata om allt, skämta om allt och ta det varligt när man är med honom, det är ingen brådska någonstans. Det är skönt.
Önskar ibland att man kunde göra saker annorlunda än vad man gjort men det är kanske inte är så annorlunda trots allt? Kanske är det som man gjort det sätt man borde gjort sakerna på? Se det som en fördel för allt som hänt eftersom det gett mig en insikt om en del saker som jag annars inte skulle veta något om?
Kanske är ett ord som återkommer ganska ofta hos mig, men jag vet att jag behöver använda ordet som en buffert mot allt annat som hänt så jag kan se på det utan att bryta ihop.
Men nog om det, ska ta hästen på lördag och sen får vi se om resten fungerar som det ska, kanske gör det inte det kanske gör det. Vilket fall som helst så kan jag iallafall sagt att jag försökt.
Gud vad det är skönt med en riktig man i huset, en som betalar för sig både i cash och ansträngning. Gillar det så mkt att jag bett honom sova en natt till, han gick med på det efter mkt köpslående som blandannat handlade om att han ville betala för sig. Moget? Eller bara drygt? Jag ser det som moget eftersom jag slipper försörja honom som jag fick med Carols. Inte för att jag har något emot det utan för att det är skönt att kunna se skillnaderna och se hur det för första gången väger över till Pojkens favör.
Det är mysigt.
Och By The Way.. Bacon, ge mig adressen annars jääävlar.. :P
Ibland undrar jag hur det ska gå för oss två. Nu står han och diskar i köket, efter att ha lagat maten och handlat. Så jag kan väl inte annat än att tacka och ta emot? Det tar emot för mig att se honom så, jag vill göra allt för honom men jag inser att jag inte kan göra det för det är inte den typen av förhållande jag vill ha.
Känns skönt dock att veta att vi kan prata om allt, skämta om allt och ta det varligt när man är med honom, det är ingen brådska någonstans. Det är skönt.
Önskar ibland att man kunde göra saker annorlunda än vad man gjort men det är kanske inte är så annorlunda trots allt? Kanske är det som man gjort det sätt man borde gjort sakerna på? Se det som en fördel för allt som hänt eftersom det gett mig en insikt om en del saker som jag annars inte skulle veta något om?
Kanske är ett ord som återkommer ganska ofta hos mig, men jag vet att jag behöver använda ordet som en buffert mot allt annat som hänt så jag kan se på det utan att bryta ihop.
Men nog om det, ska ta hästen på lördag och sen får vi se om resten fungerar som det ska, kanske gör det inte det kanske gör det. Vilket fall som helst så kan jag iallafall sagt att jag försökt.
Gud vad det är skönt med en riktig man i huset, en som betalar för sig både i cash och ansträngning. Gillar det så mkt att jag bett honom sova en natt till, han gick med på det efter mkt köpslående som blandannat handlade om att han ville betala för sig. Moget? Eller bara drygt? Jag ser det som moget eftersom jag slipper försörja honom som jag fick med Carols. Inte för att jag har något emot det utan för att det är skönt att kunna se skillnaderna och se hur det för första gången väger över till Pojkens favör.
Det är mysigt.
Och By The Way.. Bacon, ge mig adressen annars jääävlar.. :P
Siren or Najad
Så har man fått ytterligerligare en komplimang att lägga på högen. Kanske skulle det inte vara så illa att släppa loss och gå in mer seriöst med honom men jag vet inte. Han är lite osynliga mannen när det gäller mina nära och kära. Så vi får se vad Bacon säger om honom på söndag sen så kan jag bestämma mig. Han vill bli seriös och om jag ska vara ärlig vet jag inte hur jag känner för det. Relationsrädd? Ja det är jag garanterat. Men jag hoppas det är på ett bra sätt, ett sätt som gör mig lite mer försiktig för hur mycket jag ska ge i en relation.
Han sa att han älskade mig idag. Det var läskigt hur glad jag blev. Även om jag inte sa detsamma till honom så värmde det. Sen så gjorde han en liknelse mellan mig och sirener. "Du är som en siren som lockar hederliga sjömänn i fördärvet. Men jag klagar inte, du är så värd det."
En komplimang som värmde, och jag kan säga att jag är kär i honom, även om jag aldrig skulle säga det till honom. Jag tror att det är en fråga som kommer bli tvungen att växa fram mellan oss.
Min katt är mentalt efterbliven också, hon är jättesur på Pojken och visar det så fort hon kan, hon har börjat bita mig, vilket lett till att hon blivit utslängd tre gånger bara idag, och hon löper amok under min säng, jagar ett popcorn som hon snart kommer äta upp iallafall.
Hon är mer kelsjuk och älskvärd än någonsin och hon har äntligen lärt sig frasen Nej, inte en dag för tidigt.
Jag har egentligen inget att skriva förutom att jag är riktigt jävla illa ute när det gäller honom. Fan fan fan. Eller kanske inte? Jo det är nog fan trots allt.
Sen kan man se det på olika sätt, jag försöker vara positiv men vi få se hur det går.
Jobbet är deppigt att vara på, vi märker verkligen av finanskrisen just nu, och det suger då man måste flytta mallar och fundera på varsel. Det känns riktigt jävligt att folk kan behöva sluta för att vi ska få ihop budgeten, men vad kan man göra? Sumpan var nog inte ett så bra initiativ trots allt. Även om det verkar som om det går bäst där. Men vi får helt enkelt vänta och se vad som händer när tiden går, hoppas på att det hela avlöper utan risk dock.
Måndag är planeringsdag för mig, Be och C så det blir lite spännanade att se hur många som är med på idén. Jag hoppas iallafall att man kan bli ett par stycken som kan dela på ansvaret för jag tror inte att vi klarar det själva. Två personer för att fixa en flera personers fest som måste vara hemlig? Det går inte. Det går definitivt inte alls. Det kommer gå åt skogen. Men jag håller tummarna, får se hur det blir på måndag. En timmes lunch är dock aldrig fel. Mys.
Han sa att han älskade mig idag. Det var läskigt hur glad jag blev. Även om jag inte sa detsamma till honom så värmde det. Sen så gjorde han en liknelse mellan mig och sirener. "Du är som en siren som lockar hederliga sjömänn i fördärvet. Men jag klagar inte, du är så värd det."
En komplimang som värmde, och jag kan säga att jag är kär i honom, även om jag aldrig skulle säga det till honom. Jag tror att det är en fråga som kommer bli tvungen att växa fram mellan oss.
Min katt är mentalt efterbliven också, hon är jättesur på Pojken och visar det så fort hon kan, hon har börjat bita mig, vilket lett till att hon blivit utslängd tre gånger bara idag, och hon löper amok under min säng, jagar ett popcorn som hon snart kommer äta upp iallafall.
Hon är mer kelsjuk och älskvärd än någonsin och hon har äntligen lärt sig frasen Nej, inte en dag för tidigt.
Jag har egentligen inget att skriva förutom att jag är riktigt jävla illa ute när det gäller honom. Fan fan fan. Eller kanske inte? Jo det är nog fan trots allt.
Sen kan man se det på olika sätt, jag försöker vara positiv men vi få se hur det går.
Jobbet är deppigt att vara på, vi märker verkligen av finanskrisen just nu, och det suger då man måste flytta mallar och fundera på varsel. Det känns riktigt jävligt att folk kan behöva sluta för att vi ska få ihop budgeten, men vad kan man göra? Sumpan var nog inte ett så bra initiativ trots allt. Även om det verkar som om det går bäst där. Men vi får helt enkelt vänta och se vad som händer när tiden går, hoppas på att det hela avlöper utan risk dock.
Måndag är planeringsdag för mig, Be och C så det blir lite spännanade att se hur många som är med på idén. Jag hoppas iallafall att man kan bli ett par stycken som kan dela på ansvaret för jag tror inte att vi klarar det själva. Två personer för att fixa en flera personers fest som måste vara hemlig? Det går inte. Det går definitivt inte alls. Det kommer gå åt skogen. Men jag håller tummarna, får se hur det blir på måndag. En timmes lunch är dock aldrig fel. Mys.
U got it bad
Som vanligt kan jag inte göra saker utan att någon blir sårad, arg eller besviken. Men jag har aldrig förr trott att det skulle göra så ont att göra sig själv besviken. Det är som om det bränner i mig, som om jag vill lägga mig ner och bara gråta men inte förtjänar att göra det. För sanningen är den att på många sätt förtjänar jag det som hänt mig, det som kommer ske mot mig också. För som han sa vad är det för skillnad på mig och alla andra i min ålder? Inge, förutom att jag är en av de få som faktiskt förtjänar det som drabbar mig.
Skuldkänslorna äter upp mig inefrån och jag önskar att jag kunnat göra saker ogjort men jag anser också att om man bett om ursäkt och förklarat varför man sagt som man gjort och försöker formulera det hela så att den man sårat förstår att man inte ville såra den medvetet. Ja då tycker iallafall jag att om man är mogen nog så ska man låta det vara efter det. Men tydligen är jag en av de få som anser att man ska förlåta och gå vidare.
Fan kanske är det så att jag förlåter för enkelt? Kanske borde jag göra som hon och itne släppa in någon efter att de sårat mig oavsett varför de blev som de blev? Kanske skulle det vara lättare att göra så att vara barnslig och inte ge efter? Kanske. Men jag är inte uppfostrad så, kommer aldrig kunna göra så mot en annan människa.
Jag har tillochmed förlåtit min mamma även om hon inte bett om ursäkt, för jag orkar inte gå runt och hata eller känna mig dåligt behandlad. Det får jag inte ut något av. Så varför ska jag klamra mig fast vid alla ofärätter som hänt mot mig när jag har gjort minst lika många mot andra själv?
Mina åsiker är väldigt bestämda och jag tänker inte ändra åsikt om det som vi rök ihop om för det går emot allt jag lärt mig, så tänkte sätta in ett par rader om hur jag ser det hela så får ni själva säga om jag har rätt eller fel.
Om en tjej kom hit som liten från afrika och talar flytande svenska, är svensk medborgare och sköter sig exemplariskt då är det helt okej eller hur? Hon är vad vi kallar en bra invandrare.
Denna tjej klagar dock på att ingen bryr sig om folket från hennes hemland att de svälter och lever i extrem fattigdom, och att ingen i västvärlden bryr sig för vi är för upptagna med att slösa pengar på onödiga saker. Och hon predikar länge och väl om att butiker med onödiga saker inte ens borde få existera, att vi genom att inte överkonsumera kan hjälpa folk i andra länder med de pengar vi inte slösar på onödigt skit som vi inte behöver. Med så långt?
Iallafall så fortsätter hon att vara bitter och skälla på alla i väst och säger att vi tror vi är duktiga som skickar pegnar till länder som behöver det, men det spelar ingen roll hur mtk pengar vi i väst skickar för det spelar ingen roll.
Sen säger hon att man ska sluta överkonsumera.
Då säger jag att innan hon kan klaga på överkonsumtionen borde hon sluta överkonsumera själv. Jag hävdar att hon genom att härma våran västlänska kultur med överkonsumtion faktiskt godkänner dess existens och för att ha rätt att klaga på oss i väster som är hennes fiender så borde hon försöka få folk att sluta att överkonsumera. Det ledde till att hon blev arg och tyckte jag sa att hon köpte skit för alla sina pengar.
Kanske blev det vinklat så, för jag anser att du ska leva som du lär. Det kanske är idiotisk, trångsynt och korkat av mig men jag står vid den åsikten. Om du inte själv bryter ett skadligt mönster kan du inte kräva att andra ska göra det. Det betyder inte att överkonsumtionen som vi står inför idag är okej, tvärtom! Det är så fel det bara kan bli, men vi står inför det faktum att det tyvärr är så det fungerar.
Och för att ändra på det måste vi göra folk uppmärksamma på vad det är som sker runt om dem, och för att de ska lyssna måste vi stå för exempel på hur det borde se ut. Ingen lyssnar på den som säger: "Ta inga kakor!" och själv stoppar i sig dem! Eller har jag fel?
I vilket fall som helst så bröt hon nog våran vänskap efter det. Och ska jag vara ärlig så tycker jag inte det är en vänskap att hålla fast vid om det krävs så lite för att hon ska bryta den. Och jag tål inte det faktum att hon bryter den för en sån liten sak som att vi har olika åsikter. Jag sa förlåt fem gånger och försökte förklara, hon sa inte förlåt en enda gång och bad inte om ursäkt och försökte inte ens förklara. Så jag tänker inte ha mer med henne att göra om det är så att hon inte är mogen nog att släppa det hela, se att vi inte har samma åsikter om det hela, och släppa det där.
Kanske är det så att jag är omogen som tycker att man ska göra så, att man ska kunna se olikheterna hos andra, kanske är det så. Kanske inte. Jag vet inte om jag är omogen eller om det är så att det är för att jag är mogen. Det är en sak jag inte kan säga något om. Det är därför jag frågar er som läser detta.
Sen kan jag tillägga att Q försvunnit ut ur mitt liv även om jag drömmer om honom så har vi inte kontakt längre, jag tröttnade på att han lovade saker han aldrig höll, han gjorde inget för att jag inte tänkte sitta och vänta på honom i ett torn. Sanningen är nog så bitter som så att hade jag suttit i ett torn och väntat på honom hade jag väntat för gäves. Det ser så ut i allafall..
Den sista novemeber åker jag och Cleo ut på gatan, men jag ska försöka hitta ett sätt att hålla oss flytande. Bara min migrän skulle kunna ge med sig så skulle jag bli själaglad. Men en sak är dock säker.
Cleo följer mig vart jag än går. Det finns inget annat alternativ till det. Aldrig.
Kanske är det dumt av mig att inte vilja ge upp henne, för det är lättare att hitta en lägenhet som inte kräver att man har husdjur hemma. Men jag vill inte ge upp henne, hon är en lika stor del av mig som vem som helst annars. Kanske skulle det bli lättare om jag gav upp henne, gav upp allt det hon står för hos mig, men jag vill inte göra det. Hon är för mycket för mig än bara en katt. Hon är symbolen att jag faktiskt kan ta hand om någon mer utöver mig själv. Att jag kan tänka på andra och inte är så ego som jag trodde att jag är. Visserligen behåller jag henne av själviska skäl men hon är mitt ansvar, mitt hjärta. Hon är min Cleo.
Fick nog världens finaste kommentar idag.. De vill att jag ska hålla i avskedsfesten eftersom jag verkar som rätt man för jobbet! Så.. Fram med mina listor igen..
Skuldkänslorna äter upp mig inefrån och jag önskar att jag kunnat göra saker ogjort men jag anser också att om man bett om ursäkt och förklarat varför man sagt som man gjort och försöker formulera det hela så att den man sårat förstår att man inte ville såra den medvetet. Ja då tycker iallafall jag att om man är mogen nog så ska man låta det vara efter det. Men tydligen är jag en av de få som anser att man ska förlåta och gå vidare.
Fan kanske är det så att jag förlåter för enkelt? Kanske borde jag göra som hon och itne släppa in någon efter att de sårat mig oavsett varför de blev som de blev? Kanske skulle det vara lättare att göra så att vara barnslig och inte ge efter? Kanske. Men jag är inte uppfostrad så, kommer aldrig kunna göra så mot en annan människa.
Jag har tillochmed förlåtit min mamma även om hon inte bett om ursäkt, för jag orkar inte gå runt och hata eller känna mig dåligt behandlad. Det får jag inte ut något av. Så varför ska jag klamra mig fast vid alla ofärätter som hänt mot mig när jag har gjort minst lika många mot andra själv?
Mina åsiker är väldigt bestämda och jag tänker inte ändra åsikt om det som vi rök ihop om för det går emot allt jag lärt mig, så tänkte sätta in ett par rader om hur jag ser det hela så får ni själva säga om jag har rätt eller fel.
Om en tjej kom hit som liten från afrika och talar flytande svenska, är svensk medborgare och sköter sig exemplariskt då är det helt okej eller hur? Hon är vad vi kallar en bra invandrare.
Denna tjej klagar dock på att ingen bryr sig om folket från hennes hemland att de svälter och lever i extrem fattigdom, och att ingen i västvärlden bryr sig för vi är för upptagna med att slösa pengar på onödiga saker. Och hon predikar länge och väl om att butiker med onödiga saker inte ens borde få existera, att vi genom att inte överkonsumera kan hjälpa folk i andra länder med de pengar vi inte slösar på onödigt skit som vi inte behöver. Med så långt?
Iallafall så fortsätter hon att vara bitter och skälla på alla i väst och säger att vi tror vi är duktiga som skickar pegnar till länder som behöver det, men det spelar ingen roll hur mtk pengar vi i väst skickar för det spelar ingen roll.
Sen säger hon att man ska sluta överkonsumera.
Då säger jag att innan hon kan klaga på överkonsumtionen borde hon sluta överkonsumera själv. Jag hävdar att hon genom att härma våran västlänska kultur med överkonsumtion faktiskt godkänner dess existens och för att ha rätt att klaga på oss i väster som är hennes fiender så borde hon försöka få folk att sluta att överkonsumera. Det ledde till att hon blev arg och tyckte jag sa att hon köpte skit för alla sina pengar.
Kanske blev det vinklat så, för jag anser att du ska leva som du lär. Det kanske är idiotisk, trångsynt och korkat av mig men jag står vid den åsikten. Om du inte själv bryter ett skadligt mönster kan du inte kräva att andra ska göra det. Det betyder inte att överkonsumtionen som vi står inför idag är okej, tvärtom! Det är så fel det bara kan bli, men vi står inför det faktum att det tyvärr är så det fungerar.
Och för att ändra på det måste vi göra folk uppmärksamma på vad det är som sker runt om dem, och för att de ska lyssna måste vi stå för exempel på hur det borde se ut. Ingen lyssnar på den som säger: "Ta inga kakor!" och själv stoppar i sig dem! Eller har jag fel?
I vilket fall som helst så bröt hon nog våran vänskap efter det. Och ska jag vara ärlig så tycker jag inte det är en vänskap att hålla fast vid om det krävs så lite för att hon ska bryta den. Och jag tål inte det faktum att hon bryter den för en sån liten sak som att vi har olika åsikter. Jag sa förlåt fem gånger och försökte förklara, hon sa inte förlåt en enda gång och bad inte om ursäkt och försökte inte ens förklara. Så jag tänker inte ha mer med henne att göra om det är så att hon inte är mogen nog att släppa det hela, se att vi inte har samma åsikter om det hela, och släppa det där.
Kanske är det så att jag är omogen som tycker att man ska göra så, att man ska kunna se olikheterna hos andra, kanske är det så. Kanske inte. Jag vet inte om jag är omogen eller om det är så att det är för att jag är mogen. Det är en sak jag inte kan säga något om. Det är därför jag frågar er som läser detta.
Sen kan jag tillägga att Q försvunnit ut ur mitt liv även om jag drömmer om honom så har vi inte kontakt längre, jag tröttnade på att han lovade saker han aldrig höll, han gjorde inget för att jag inte tänkte sitta och vänta på honom i ett torn. Sanningen är nog så bitter som så att hade jag suttit i ett torn och väntat på honom hade jag väntat för gäves. Det ser så ut i allafall..
Den sista novemeber åker jag och Cleo ut på gatan, men jag ska försöka hitta ett sätt att hålla oss flytande. Bara min migrän skulle kunna ge med sig så skulle jag bli själaglad. Men en sak är dock säker.
Cleo följer mig vart jag än går. Det finns inget annat alternativ till det. Aldrig.
Kanske är det dumt av mig att inte vilja ge upp henne, för det är lättare att hitta en lägenhet som inte kräver att man har husdjur hemma. Men jag vill inte ge upp henne, hon är en lika stor del av mig som vem som helst annars. Kanske skulle det bli lättare om jag gav upp henne, gav upp allt det hon står för hos mig, men jag vill inte göra det. Hon är för mycket för mig än bara en katt. Hon är symbolen att jag faktiskt kan ta hand om någon mer utöver mig själv. Att jag kan tänka på andra och inte är så ego som jag trodde att jag är. Visserligen behåller jag henne av själviska skäl men hon är mitt ansvar, mitt hjärta. Hon är min Cleo.
Fick nog världens finaste kommentar idag.. De vill att jag ska hålla i avskedsfesten eftersom jag verkar som rätt man för jobbet! Så.. Fram med mina listor igen..
Disappear
Jag hade en usel start på dagen, skulle vara tolv i farsta strand, lycka till. Kanske ska ha ljudet på nästa gång så man hör att larmet går igång? Kan vara ett bra tips. Så imorgon ska jag till läkaren, jobbet hoppas jag och så medicinhämtning som slutar med att jag får skjuts till Rex och tillbaka. Var hos honom idag, kan inte greppa att det är fan över ett år sen jag red senast. Det var i andra ring som jag red alldra senast. Det är fan två år sen snart tre. Så att sitta upp på honom var ett projekt i sig. Han är ganska svår men ändå inte, bara jag vänjer mig vid hans gångarter kommer det nog gå ganska bra, men det kommer ta ett tag. Därför är det skönt att veta att jag kan ta det lugnt dessa dagar, ska rida ut imorgon och sen så longerar jag ena dagen så han faktiskt får jobba lite, sen så kanske vi vågar rida honom dressyr på banan, men vi får se.
Bacon hade rätt han är som en stor ponny, men däri ligger problemet. Stor är i mina ögon ENORM! Tänk såhär, han är v'äl ca 165 i mankhöjd (alltså där ryggen är som högst) och den största häst jag ridit på har varit MQ som jag tror är strax över 140cm och klent byggd så hon känns väldigt liten också. Men det blir kul att se hur det artar sig.
Kollar lägenheter just nu och försöker hitta något som passar både Bacon och mig, vill nog helst ha skogås eller trångsund för jag saknar den södra sidan även om Blackeberg är underbart på sitt sätt. Så måste väl indirekt till jobbet imorgon och berätta för chefen hur läget är och att den sista november står jag i värsta fall på backen. Kanske kan få timmisjobb i sumpan, fast det är ändå fel sida av stan, men liljeholmen kanske kan ta emot mig. Jag tror inte jag kan vara kvar på fridhemsplan om jag flyttar och jag tror hon förstår det också, det tar ca en timme att åka in då från mitt nya boende så det är en bit. Mot tjugo minuter som det tar nu. Men den dagen den sorgen.
Nu ska jag tänka över vart jag ska vända mig och ordna upp de praktiska sakerna runt omkring, vet ju att jag har två jobb att välja mellan så jag står inte helt på backen om det skulle gå åt skogen men jag måste försöka klura ut vadfan jag håller på med.
Så läkaren imorgon så är det två saker jag ska göra, testa mig och prata halsmandlarna, och eventuellt fråga om hostmedicin. Men det roligaste är att eftersom jag snart flyttar så kommer jag inte behöva alla pengar. Men men det är en sak som jag får klura på senare. Hoppas på att ha ett litet startkapital när jag hamnar på gatan och gärna ett jobb. Men tror nog det ska gå ganska bra, bara jag kommer till skott snart.
Helst av allt skulle jag vilja försvinna för ett tag och inte vara alls. Men det går inte inte ännu, kanske aldrig. Tim to fight for my survival. Yeah babe..
Bacon hade rätt han är som en stor ponny, men däri ligger problemet. Stor är i mina ögon ENORM! Tänk såhär, han är v'äl ca 165 i mankhöjd (alltså där ryggen är som högst) och den största häst jag ridit på har varit MQ som jag tror är strax över 140cm och klent byggd så hon känns väldigt liten också. Men det blir kul att se hur det artar sig.
Kollar lägenheter just nu och försöker hitta något som passar både Bacon och mig, vill nog helst ha skogås eller trångsund för jag saknar den södra sidan även om Blackeberg är underbart på sitt sätt. Så måste väl indirekt till jobbet imorgon och berätta för chefen hur läget är och att den sista november står jag i värsta fall på backen. Kanske kan få timmisjobb i sumpan, fast det är ändå fel sida av stan, men liljeholmen kanske kan ta emot mig. Jag tror inte jag kan vara kvar på fridhemsplan om jag flyttar och jag tror hon förstår det också, det tar ca en timme att åka in då från mitt nya boende så det är en bit. Mot tjugo minuter som det tar nu. Men den dagen den sorgen.
Nu ska jag tänka över vart jag ska vända mig och ordna upp de praktiska sakerna runt omkring, vet ju att jag har två jobb att välja mellan så jag står inte helt på backen om det skulle gå åt skogen men jag måste försöka klura ut vadfan jag håller på med.
Så läkaren imorgon så är det två saker jag ska göra, testa mig och prata halsmandlarna, och eventuellt fråga om hostmedicin. Men det roligaste är att eftersom jag snart flyttar så kommer jag inte behöva alla pengar. Men men det är en sak som jag får klura på senare. Hoppas på att ha ett litet startkapital när jag hamnar på gatan och gärna ett jobb. Men tror nog det ska gå ganska bra, bara jag kommer till skott snart.
Helst av allt skulle jag vilja försvinna för ett tag och inte vara alls. Men det går inte inte ännu, kanske aldrig. Tim to fight for my survival. Yeah babe..
Like a Dead man
Jag har blivit dunderförkyld. Det var inte så roligt som det kunde ha varit men jag tar det lugnt och har fått massa sms från Älsklingen (Pojken nr 1 alltså) och haft möte idag om hur min framtid ska se ut. Men som jag alltid sagt så handlar det inte om vart jag ska ta vägen om det inte finns en bostad åt mig, det alternativet finns inte. Det är så illa som så att de får lov att fixa ett boende till mig som fungerar, det är deras skyldighet.
Sen ska Cleo med mig, det är ett krav. Hon sitter just nu på min axel och kuttrar i mitt öra, hon har nästan lärt sig hur man jamar nu. Söt eller vad? Nu petar hon ur mitt öga med baktassen men det är bara gulligt det med.
Sen är jag sjuk från jobbet imorgon med min förkylning är risken att jag smittar någon ganska stor. Är så sjukt trött redan nu, vill bara lägga mig och sova.
Kom för mig att läsa blondibellas blogg också, men ärligt talat kan jag inte förstå hur den kan blivit så populär, för det är inget speciellt ämne och ännu mindre intressant som står i den. Men jag kanske bara är allmänt bitter just nu.
Såg på svt2 en dokumentär om utrotelsen av judar i frankrike och jag kan inte låta bli att surna till. De sitter än idag och tycker synd om sig själva, jag håller med om att det var hemskt det som hände judarna och att det är fel av människan att göra sånna saker över huvud taget, men jag anser också att problemet är kvar än idag. Bara inte mot judar utan mot Serbier, bosnier, kroatier osv. Afrika är fullt av liknande fall som judarna, och Pol pot och Kina har samma principer ändå så höjer vi inte på ögonbrynen åt det, men något som hände 1943 förfäras vi fortfarande av idag. Pol Pot gjorde samma sak, Stalin gjorde samma sak, Kina gör samma sak men ingen höjer en hand för att hjälpa. Jag tycker det är ganska bra sätt att se hur vi i västvärlden blivit.
Kanske är det så att ju mer saker som händer desto mer hemblinda blir vi. Och ja här sitter jag och öser skit över samhällena, jag som inte ens är torr bakom öronen, flickan som tror att självmord löser alla problem.
Men låt mig säga sanningen, i dagens samhälle är det så att det är bättre om du dör än att du misslyckas med att vara framgångsrik. Överallt kämpar vi för att fylla ut dagens kriterier som jagar oss, klara av plugget, få ett bra jobb, bli framgångsrik, tjäna mycket pengar, ha en snygg bil och se bra ut.
Spelar det någon roll om du har anställda som aldrig är hemma, vars fruar går på valium och alcohol, bilen byggdes av svartarbetare i Italien som sedan blev hemskickade och dömda till döden, jobbet fick du för att du ligger med chefens dotter och ditt utseende underhålls med hjälp av fyra olika plastikkirurgläkare.
Ja, men det är något vi ska hålla tyst om, så gå och köp en diamantring till chefens dotter, en diamant som tusen tals svarta afrikaner dödats för att den ska komma ut ur landet för att sedan finansiera ett fleraårigt krig där barn tvingas döda familjemedlemar, och där de blir förföljda dagligen.
Men det glömde jag ju, förlåt. Vi här i väst har vi ju den synen på Afrika att det enda som finns där är billig arbetskraft och vilda djur. Och med vilda djur så menar jag människorna som bor där. För det är väl så vi ser det? För vi anser ju att de är djur och höjer inte ett finger för att stoppa slakten. Kanske är det så det är nu för tiden, att allt vi gör är för att bli starkare, snabbare och större? Skit i vilka vi trampar på för allt under oss är djur. Allt över är helgon. Tills vi går om dem då vill säga.
Jag vet att man inte ska snacka politik i sin blogg men jag kan inte låta bli att undra när det är dags för omvärlden att vakna. Vi kan läsa om andra världskriget i ett och ett halvt år i högstadiet för att "Lära oss så vi inte gör om misstaget" men sanningen är den att misstaget görs om dagligen runt om i världen. Varför inte bara jämnföra alla krig och se vad den gemensamma nämnaren är? Så vi kan förhindra det? För det är inte något som vi i väst har intresse av. För vem skulle annars köpa våra avlaggda krigsmaskinerier? De vapen som vi inte längre vill ha?
Nej men låt oss sitta kvar i våran liten sandlåda och kasta sand i ögonen på våra grannar Asien, Ryssland, Indien, Korea och andra länder som faktiskt har en enorm kapacitet. Och Afrika. glöm inte det.
Sen kan jag bara höja hatten för dem som vågade bomba USA, även om det återigen är en fråga om historien.
Pearl Harbro blir en blandning med Vietnam på en blodig parodi på hur USA försöker behålla makten medan vågskålen väger över åt andras förtjänst.
Men jag orkar inte skälla mer nu, är så trött att alla tror sig veta om vad som är bra för andra, de som inte fattar något alls.
Som jag sa igår, jag hatar dem, hatar den princip som det byggts upp på. Och jag står för det. Innan vi kan hjälpa någon annan måste vi kunna hjälpa sig själva. Och vi kan inte göra det ännu för vi får inte ha fel. That's life. Eller?
**Uppdatering**
Okej glömde nog skriva det jag egentligen störde mig mest på i dagens läge. Situation stockholm here I come. Åker ut den sista november så måste försöka fixa en lägenhet som fungerar för let's face it. Precis som P-B sa så är det så att det finns fler hemlösa 20 åringar i stockholm så varför ska de hjälpa just mig? Ja varför? Kanske för att det är på tiden? Kanske för att jag har rätt till det och för att jag som alla andra har betalat skatt? Kanske för att jag är en av de få som faktiskt inte kan återvända hem utan att riskera skador? Jag vet inte, hur gör man för att marknadsföra sig själv mot samhället när allt om ens familj är tabu?
Jag grät på terapin för han fick mig att säga det jag inte får säga, att jag hatar det. Jag hatar hela konceptet. Allt som har med dess uppbyggnad och dess funktion allt. Men det är inte för mig att dömma, vi har det ändå helt okej, folk tror inte mig när jag säger hur det är, men ärligt så farligt är det inte, vi har inte hedersmord. Vi skapar hedersmord istället genom att göra så att alla känner det som jag gjorde det. Hellre död än svika släkten och dra deras namn i smutsen. Kom ihåg det lilla vän.
Nu ska jag till hästen imorgon, letat headset till Bacon men inte hittat något men det är så jävla stökigt så det skulle inte förvåna mig om det ligger någonstans här.
Men nu ska jag sova med katten för ajg måste upp imorgon, som vilken annan svennson som helst. Fan.
Sen ska Cleo med mig, det är ett krav. Hon sitter just nu på min axel och kuttrar i mitt öra, hon har nästan lärt sig hur man jamar nu. Söt eller vad? Nu petar hon ur mitt öga med baktassen men det är bara gulligt det med.
Sen är jag sjuk från jobbet imorgon med min förkylning är risken att jag smittar någon ganska stor. Är så sjukt trött redan nu, vill bara lägga mig och sova.
Kom för mig att läsa blondibellas blogg också, men ärligt talat kan jag inte förstå hur den kan blivit så populär, för det är inget speciellt ämne och ännu mindre intressant som står i den. Men jag kanske bara är allmänt bitter just nu.
Såg på svt2 en dokumentär om utrotelsen av judar i frankrike och jag kan inte låta bli att surna till. De sitter än idag och tycker synd om sig själva, jag håller med om att det var hemskt det som hände judarna och att det är fel av människan att göra sånna saker över huvud taget, men jag anser också att problemet är kvar än idag. Bara inte mot judar utan mot Serbier, bosnier, kroatier osv. Afrika är fullt av liknande fall som judarna, och Pol pot och Kina har samma principer ändå så höjer vi inte på ögonbrynen åt det, men något som hände 1943 förfäras vi fortfarande av idag. Pol Pot gjorde samma sak, Stalin gjorde samma sak, Kina gör samma sak men ingen höjer en hand för att hjälpa. Jag tycker det är ganska bra sätt att se hur vi i västvärlden blivit.
Kanske är det så att ju mer saker som händer desto mer hemblinda blir vi. Och ja här sitter jag och öser skit över samhällena, jag som inte ens är torr bakom öronen, flickan som tror att självmord löser alla problem.
Men låt mig säga sanningen, i dagens samhälle är det så att det är bättre om du dör än att du misslyckas med att vara framgångsrik. Överallt kämpar vi för att fylla ut dagens kriterier som jagar oss, klara av plugget, få ett bra jobb, bli framgångsrik, tjäna mycket pengar, ha en snygg bil och se bra ut.
Spelar det någon roll om du har anställda som aldrig är hemma, vars fruar går på valium och alcohol, bilen byggdes av svartarbetare i Italien som sedan blev hemskickade och dömda till döden, jobbet fick du för att du ligger med chefens dotter och ditt utseende underhålls med hjälp av fyra olika plastikkirurgläkare.
Ja, men det är något vi ska hålla tyst om, så gå och köp en diamantring till chefens dotter, en diamant som tusen tals svarta afrikaner dödats för att den ska komma ut ur landet för att sedan finansiera ett fleraårigt krig där barn tvingas döda familjemedlemar, och där de blir förföljda dagligen.
Men det glömde jag ju, förlåt. Vi här i väst har vi ju den synen på Afrika att det enda som finns där är billig arbetskraft och vilda djur. Och med vilda djur så menar jag människorna som bor där. För det är väl så vi ser det? För vi anser ju att de är djur och höjer inte ett finger för att stoppa slakten. Kanske är det så det är nu för tiden, att allt vi gör är för att bli starkare, snabbare och större? Skit i vilka vi trampar på för allt under oss är djur. Allt över är helgon. Tills vi går om dem då vill säga.
Jag vet att man inte ska snacka politik i sin blogg men jag kan inte låta bli att undra när det är dags för omvärlden att vakna. Vi kan läsa om andra världskriget i ett och ett halvt år i högstadiet för att "Lära oss så vi inte gör om misstaget" men sanningen är den att misstaget görs om dagligen runt om i världen. Varför inte bara jämnföra alla krig och se vad den gemensamma nämnaren är? Så vi kan förhindra det? För det är inte något som vi i väst har intresse av. För vem skulle annars köpa våra avlaggda krigsmaskinerier? De vapen som vi inte längre vill ha?
Nej men låt oss sitta kvar i våran liten sandlåda och kasta sand i ögonen på våra grannar Asien, Ryssland, Indien, Korea och andra länder som faktiskt har en enorm kapacitet. Och Afrika. glöm inte det.
Sen kan jag bara höja hatten för dem som vågade bomba USA, även om det återigen är en fråga om historien.
Pearl Harbro blir en blandning med Vietnam på en blodig parodi på hur USA försöker behålla makten medan vågskålen väger över åt andras förtjänst.
Men jag orkar inte skälla mer nu, är så trött att alla tror sig veta om vad som är bra för andra, de som inte fattar något alls.
Som jag sa igår, jag hatar dem, hatar den princip som det byggts upp på. Och jag står för det. Innan vi kan hjälpa någon annan måste vi kunna hjälpa sig själva. Och vi kan inte göra det ännu för vi får inte ha fel. That's life. Eller?
**Uppdatering**
Okej glömde nog skriva det jag egentligen störde mig mest på i dagens läge. Situation stockholm here I come. Åker ut den sista november så måste försöka fixa en lägenhet som fungerar för let's face it. Precis som P-B sa så är det så att det finns fler hemlösa 20 åringar i stockholm så varför ska de hjälpa just mig? Ja varför? Kanske för att det är på tiden? Kanske för att jag har rätt till det och för att jag som alla andra har betalat skatt? Kanske för att jag är en av de få som faktiskt inte kan återvända hem utan att riskera skador? Jag vet inte, hur gör man för att marknadsföra sig själv mot samhället när allt om ens familj är tabu?
Jag grät på terapin för han fick mig att säga det jag inte får säga, att jag hatar det. Jag hatar hela konceptet. Allt som har med dess uppbyggnad och dess funktion allt. Men det är inte för mig att dömma, vi har det ändå helt okej, folk tror inte mig när jag säger hur det är, men ärligt så farligt är det inte, vi har inte hedersmord. Vi skapar hedersmord istället genom att göra så att alla känner det som jag gjorde det. Hellre död än svika släkten och dra deras namn i smutsen. Kom ihåg det lilla vän.
Nu ska jag till hästen imorgon, letat headset till Bacon men inte hittat något men det är så jävla stökigt så det skulle inte förvåna mig om det ligger någonstans här.
Men nu ska jag sova med katten för ajg måste upp imorgon, som vilken annan svennson som helst. Fan.
Boys dont cry
Idag gjorde jag allt det man inte skulle göra, allt det som blivit inpräntat i mig så hårt att ens medge att det är fel gör fysiskt ont.
Är det när saker och ting gått så långt att man inte längre kan finna sig själv som man blir som jag är nu?
"Varför är du rädd för att vara lycklig?"
För att jag är rädd att misslyckas, för att det finns vissa saker som inte går att förklara. Det är som medeltiden, kungen kunde inte göra fel eftersom han själv var envåldshärskare och alla som var under slickade röv i väntan på att han skulle dö. Det är min familj i sitt skal, mer än så behöver jag inte säga för att beskriva hur vi fungerar. Och jag hatar det så intensivt att jag inte klarar av att ta till mig känslorna.
"Men man kan inte leva ett dubbelliv hur länge som helst! Förr eller senare går det sönder."
Ja det är där i som grunden och orsaken till mina upprepade självmordsförsök bottnar, kanske inte den bästa lösningen men för att citera en släkting: "Ibland tror jag att de hellre begraver en sex fot under jord än erkänna att de handlat fel."
Och det är sant, för det är så det fungerar och jag hatar att folk tycker synd om mig, och jag hatar att andra tar för givet att det bara är att "Gaska upp sig" och gå vidare. Jag undrar vad ni som säger så tänker.
"And If we go down we go down together" Det är en fras som man kan missbruka tills man blöder i min familj, för vi står och faller ihop. Vi kan inte stå på egna ben, allt vi gör speglar resten av familjen, och allt vi gör som är fel blir till nackdel för resterande släktingar. Kanske är det därför det är så svårt att ha vänner eller pojkvänner som blir godkända av släkten.
Fick veta att inte ens Bacon är godkänd på riktigt, vi kommer "Växa upp och inse att vi behöver få ut mer av livet än vi kan erbjuda varandra." Och de grundar detta på att: "Hon har häst, du kan omöjligt vilja umgås med en sån person som inte kan göra något för någon annan utan alltid måste be om hjälp. Hon kommer inte göra så mycket mer med sin utbildning, men du har chansen att gå långt" Jaha? Och vem är det som gick ut gymnasiumet med godkänt? Inte fan var det jag. Men å andra sidan så håller jag på i butik och har redan jobbat upp mig från extra till ordinarie. Men vad har ni för kommentar om det? Jo följande: "Du ska inte jobba där om de inte ger dig fast anställning." Jag trivs med mitt jobb, jag älskar att gå dit och älskar att kunna prata med människorna som är där, med folk som kommer bara för att få sällskap för några minuter.
Jag älskar alla historier bakom gåvorna och jag älskar det faktum att jag faktiskt är duktig på något. Att jag är bra som jag är. Att jag duger.
Men återigen så är det inte nog. Aldrig kommer det vara nog. Måste hela tiden klättra högre upp, alltid bli bättre än jag är. Det går inte att bara vara mig för eran del, jag måste alltid visa mig bättre än mina kusiner och mina småkusiner, som fan vann os guld och blev uttagna till Finlands juniorlag i damfotboll! Hur fan ska jag kunna tävla mot det? en det sårade mest det du sa om Bacon, jag står vid mitt ord och tills du ber om ursäkt, för hon är fan så mycket bättre på det hon gör än du någonsin var, så finns det inget att säga mellan oss. Jag står vid hennes sida, liksom hon skulle stå vid min. Jag kan inte göra annat än beundra henne, en ung kvinna på tjugo år som sket i vad alla sa och köpte sin egna drömhäst som ingen trodde skulle kunna bli bra på något alls och som jobbar med det hon älskar för att hon vill fullfölja sina drömmar. Det är inte litet eller fegt i mina ögon, tvärtom. Jag beundrar henne för hennes brinnande passion och aldrig sviktande ork.
Och du kan bara ta och suga *piiip* för du vet inte vad det är att älska och ge någon sin allt. Det har du aldrig gjort. För dig är allt ett helvete för att du gifte dig med en mes till karl som du fick dominera och sen fick du en dotter som gick från ena hustrumisshandlaren till den andre utan att han lyfte ett finger för henne. Sen när det hände oss barnbarn fortsatte ni att blunda. Men var strutsarna i familjen, kör ner huvudet i sanden och försök räkna sandkornen tills våra röster försvinner därifrån. För jag orkar inte gräla mer med er nu.
Jag tänker inte vara den duktiga flickan längre, jag har fått nog. Faktiskt. Nu tänker jag göra det jag vill göra, och skiter fullständigt hur ni tar det. Dra åt skogen, och ta med era jävla åsikter också.
My Own Poetry
Okej så idag kommer det bli ett kort inlägg för att ett, Cleo tvingar sig på mig med sin översociala "se mig rör mig snälla du ÄLSKA MIG" spel som går ut på att lägga sig över mitt ansikte, mitt knä och ´mina händer, och när jag ignorerar henne så slår hon mig i ansiktet med klorna. Aj? Ja verkligen mycket aj.
Var hos hästen idag och han var jättesöt, han var verkligen det. Pigg och framåt och jättesnäll, busade lite men inte bråkig på minsta lilla vis. Dock missade jag bussen så gick till berga gård med tårar av ilska och svordommar forsandes från mina läppar, vad gör busschaffisen? Han huter med näven åt mig som står en bit in vid hållplatsen och inte ser honom fören han är typ fem meter ifrån. Och nej jag var inte dold jag var fullt synlig så varför han inte stannad är för mig en stor och jävligt bra fråga.
Men nu ska jag sova, ska till jobbet imorgon det kommer bli fett kul, för att Pojken har fått körkort! Woho! Visste att han skulle klara det redan innan men ändå! GRATTIS! Ska försöka hitta på något att köpa till honom.
Sen kommer jag få cigg imorgon.
Ah, min "Chockladcysta" är borta! Woho! Enkelt med nål! Snacka om super! Fast jag hatar nålar. Jag ljög för läkaren dock. Gissa vad jag sa som var lögn.
Har du ätit p-piller innan?
Ja.
Har du problem med hälsan?
Nej.
Har du varit gravid någon gång tidigare?
Nej.
Gissa vad jag ljög om? Men ärligt det är nog bättre att glömma, eftersom jag inte kan förmå mig att varken förlåta mig själv eller henne och framför allt inte honom för det som hände. Det kan jag aldrig göra heller. Och ingen kan förstå vilken smärta det innebar och fortfarande innebär för mig. Ingen kan göra det.
Och jag vill inte må dåligt längre, jag tänker inte glömma bort det jag hade men jag tänker gå vidare. Det måste jag göra. Det är dags att släppa taget nu, efter alla dessa år.
Kanske det är bra för mig.
Var hos hästen idag och han var jättesöt, han var verkligen det. Pigg och framåt och jättesnäll, busade lite men inte bråkig på minsta lilla vis. Dock missade jag bussen så gick till berga gård med tårar av ilska och svordommar forsandes från mina läppar, vad gör busschaffisen? Han huter med näven åt mig som står en bit in vid hållplatsen och inte ser honom fören han är typ fem meter ifrån. Och nej jag var inte dold jag var fullt synlig så varför han inte stannad är för mig en stor och jävligt bra fråga.
Men nu ska jag sova, ska till jobbet imorgon det kommer bli fett kul, för att Pojken har fått körkort! Woho! Visste att han skulle klara det redan innan men ändå! GRATTIS! Ska försöka hitta på något att köpa till honom.
Sen kommer jag få cigg imorgon.
Ah, min "Chockladcysta" är borta! Woho! Enkelt med nål! Snacka om super! Fast jag hatar nålar. Jag ljög för läkaren dock. Gissa vad jag sa som var lögn.
Har du ätit p-piller innan?
Ja.
Har du problem med hälsan?
Nej.
Har du varit gravid någon gång tidigare?
Nej.
Gissa vad jag ljög om? Men ärligt det är nog bättre att glömma, eftersom jag inte kan förmå mig att varken förlåta mig själv eller henne och framför allt inte honom för det som hände. Det kan jag aldrig göra heller. Och ingen kan förstå vilken smärta det innebar och fortfarande innebär för mig. Ingen kan göra det.
Och jag vill inte må dåligt längre, jag tänker inte glömma bort det jag hade men jag tänker gå vidare. Det måste jag göra. Det är dags att släppa taget nu, efter alla dessa år.
Kanske det är bra för mig.
Lift
Idag har jag gett mig fan på att berätta lite om vad som hände igår och senare under veckan. Kan börja med att jag idag inte varit på jobbet, jag bad Pojken sova hos mig så jag skulle komma upp men det blev inte av så då skulle han hämta mig på jobbet och så skulle vi ta en fika tillsammans, men det blev inte heller av eftersom jag inte var där. Så det jag gjorde var att kasta mig på tunnelbanan, med glasögon och gårdagens smink efter en tre sekundersnabb dusch som gick ut på att tvåla in mig för att slippa svettlukten från igår och sen bar det av.
Han var söt nog att vänta på mig, så vi tog en fika iallafall sen, han bjöd som vanligt :/
Men angående Konserten igår så kan jag säga att varken jag eller Bacon var taggade att gå, sen drog vi oss in till Debaser vid sextiden och halv nio kom vi äntligen in från kylan! Shit snacka om seriöst shit.. Men iallafall så blev de ganska lyckat, hamnade näst längst fram och hade tack vare Bacon ganska skönt utan att bli krossad av folket, det var helt galet vad de pressade! Shit, men vi gav upp när vi nuddat vid både basisten och sångaren för jag kände att mina aggressioner snart skulle tas ut på bruden bakom mig som armbågade mig i ryggen för att jag skulle flytta mig (as if liksom!) så när de var tre eller fyra låtar kvar så stack vi. Mys.
Det var bättre än vad vi hade trott, kan säga att de är minst lika bra live som på skivorna om inte bättre. Så det var väl spenderade pengar.
Nu är det bara Bullet kvar i december men vi får se hur det går. Inte kunnat fixa min jävla biljett för det går tydligen inte att betala med kort där jag skulle hämta ut det och det blev strul hela vägen. Pissigt värre.
Men imorgon ska jag till hästen som har vrickat sin tass så han ska ta det lugnt, och tack och lov har Bacon gjort en lista på saker som ska göras så jag kan ha det som check lista så jag inte missar något. Mysigt värre!
Men nu är klockan kvart i nio och jag ska borsta tänderna, duscha och hoppa i sängen för jag är så grymt trött. Och blåslagen.
Men då kan vi ju alltid lägga in följande. Tydligen har jag en pojkvän nu i just Pojken. Nr 1 pojken då. Det känns lite konstigt men jag klagar inte, speciellt inte nu när han vill träffas oftare än vad jag kan. Det är fett gulligt och på fredag ska vi ha serierejs hemma hos mig (pallar inte vara hos honom pga föräldrar, första intryck osv.) och på lördag hänger han med till Mango. Jag gick inte nu i helgen men tänkte kolla med D om det var okej att komma nu istället på denna lördag. Tror inte det är något problem om jag ska vara ärlig, men vi får se vad de säger om arangemanget. Sen försöker jag tigga skjuts till Bacon och mig på lördag så vi kan komma iväg tidigare men jag vet itne om det går så bra. Han lovade om han fick sno bilen så det är alltid något!
Men han är så söt att jag ibland inte vet till mig. Han är bara så.. Ja.. Så mycket Pojken!
Berättade om temat för min födelsedag och han bara skrattade och sa: "Kanske man kan göra om det imponerar på henen." Så Bacon, jag är ledsen men han kanske kommer i stayups korsett och strumpebandshållare! *Flinar brett* Jag är såååå LEDSEN gumman!
Hahaha nej det är jag inte för han kommer inte göra det, hoppas jag.. ^^
Men nu ska jag duscha, diska och plocka bland sakerna lite innan jag smiter iväg och tar en dusch och så. Älskar att jag kan plocka saker lite hela tiden. Men min katt är cp förresten, kom på att jag skulle berätta detta för alla er som läser min blogg. Hon äter äppelpaj och hon äter frukostflingor med äpplemos på. Hmh.. Undrar vad en psykolog skulle kunna få ut av det! Fast tror nog de skulle få ut massor av B's senaste dröm. Go girl! Jag vet att det är mina tuttar indränkta i blockchoklad du sög på egentligen! *Flinar* Xb
Bara så ni vet.. Jag är inte normal och inte de personerna jag umgås med heller! Fast.. Jävlar.. Måste klämma in en fika med Korven.. Fan hade glömt det. Jävlar..
Han var söt nog att vänta på mig, så vi tog en fika iallafall sen, han bjöd som vanligt :/
Men angående Konserten igår så kan jag säga att varken jag eller Bacon var taggade att gå, sen drog vi oss in till Debaser vid sextiden och halv nio kom vi äntligen in från kylan! Shit snacka om seriöst shit.. Men iallafall så blev de ganska lyckat, hamnade näst längst fram och hade tack vare Bacon ganska skönt utan att bli krossad av folket, det var helt galet vad de pressade! Shit, men vi gav upp när vi nuddat vid både basisten och sångaren för jag kände att mina aggressioner snart skulle tas ut på bruden bakom mig som armbågade mig i ryggen för att jag skulle flytta mig (as if liksom!) så när de var tre eller fyra låtar kvar så stack vi. Mys.
Det var bättre än vad vi hade trott, kan säga att de är minst lika bra live som på skivorna om inte bättre. Så det var väl spenderade pengar.
Nu är det bara Bullet kvar i december men vi får se hur det går. Inte kunnat fixa min jävla biljett för det går tydligen inte att betala med kort där jag skulle hämta ut det och det blev strul hela vägen. Pissigt värre.
Men imorgon ska jag till hästen som har vrickat sin tass så han ska ta det lugnt, och tack och lov har Bacon gjort en lista på saker som ska göras så jag kan ha det som check lista så jag inte missar något. Mysigt värre!
Men nu är klockan kvart i nio och jag ska borsta tänderna, duscha och hoppa i sängen för jag är så grymt trött. Och blåslagen.
Men då kan vi ju alltid lägga in följande. Tydligen har jag en pojkvän nu i just Pojken. Nr 1 pojken då. Det känns lite konstigt men jag klagar inte, speciellt inte nu när han vill träffas oftare än vad jag kan. Det är fett gulligt och på fredag ska vi ha serierejs hemma hos mig (pallar inte vara hos honom pga föräldrar, första intryck osv.) och på lördag hänger han med till Mango. Jag gick inte nu i helgen men tänkte kolla med D om det var okej att komma nu istället på denna lördag. Tror inte det är något problem om jag ska vara ärlig, men vi får se vad de säger om arangemanget. Sen försöker jag tigga skjuts till Bacon och mig på lördag så vi kan komma iväg tidigare men jag vet itne om det går så bra. Han lovade om han fick sno bilen så det är alltid något!
Men han är så söt att jag ibland inte vet till mig. Han är bara så.. Ja.. Så mycket Pojken!
Berättade om temat för min födelsedag och han bara skrattade och sa: "Kanske man kan göra om det imponerar på henen." Så Bacon, jag är ledsen men han kanske kommer i stayups korsett och strumpebandshållare! *Flinar brett* Jag är såååå LEDSEN gumman!
Hahaha nej det är jag inte för han kommer inte göra det, hoppas jag.. ^^
Men nu ska jag duscha, diska och plocka bland sakerna lite innan jag smiter iväg och tar en dusch och så. Älskar att jag kan plocka saker lite hela tiden. Men min katt är cp förresten, kom på att jag skulle berätta detta för alla er som läser min blogg. Hon äter äppelpaj och hon äter frukostflingor med äpplemos på. Hmh.. Undrar vad en psykolog skulle kunna få ut av det! Fast tror nog de skulle få ut massor av B's senaste dröm. Go girl! Jag vet att det är mina tuttar indränkta i blockchoklad du sög på egentligen! *Flinar* Xb
Bara så ni vet.. Jag är inte normal och inte de personerna jag umgås med heller! Fast.. Jävlar.. Måste klämma in en fika med Korven.. Fan hade glömt det. Jävlar..
Dazzel
Careful, for when it was all the rage,
we were glass managerie.
"Some pills and you'll be fine."
Only the strong survive.
Imorgon smäller det. Inte nog med att jag ska fika med D, jag ska på konsert. Jag har redan valt ut kläder, idag iof efter att jag kände, fuck it jag tar det som är rent hemma hos mig (vilket ger mig ett litet utbud kan jag meddela) och nu pluggar jag låtar med Kill Hannah, mys!
Dessutom såg man en dokumentär om partiet KKP i Kina. Haha, och jag menar verkligen det. De sitter där och snackar om hur KKP ändrar historien och skriver om den och manipulerar den för sina egna syften, maktkamp som de kallar den, men jag kan inte låta bli att fundera, cynisk som jag är, om det inte är lite väl högervridet av det hela. Det finns faktiskt bra saker med kommunism, och jag står för min åsikt. Som vi diskuterade idag så tänker jag citera en annan av mina arbetskamrater: "Det Lenin och Stalin gjorde skulle ha tagit minst fyrtio år om man inte hårddragit det som de gjorde, det var en fin tanke, i teorin om än inte i praktiken." Och jag håller med. För mycket av vad vi säger, tänker och anser är styrt av massmedia, en massmedia som är väldigt styrd av vad som säljer. Vi är vänligt inställda till USA men inte till Ryssland eller Kina, kan någon specifisera varför? Det finns inga riktiga grunder förutom att de stängt sina gränser så vi inte kan gå in och säga vad de ska göra, vad de får göra och vad som borde vara belagt med det strängaste straffet.
Det betyder inte att det är bra det dom gör, det är inte det jag säger men jag kan säga såhär, jag är anti kommunist, det är en jättebra tanke men än så länge har det inte funnits ett enda kommunistiskt styrt land som tanken fungerat i på ett önskvärt sätt. Tyvärr kan jag tillägga. För i teorin är det en fin sak att kämpa för. Men i praktiken?
Jag kan säga såhär att om jag skulle vara tvungen att välja mellan Ryssland och USA skulle jag välja Ryssland, av två orsaker, jag tål inte USA och jag hoppas att genom att lyfta fram Ryssland om än inte till makten kan man väcka folk till liv.
Precis som Presidentvalet i USA. Hur mycket jag än vill att Obama ska vinna så tror jag tyvärr inte att han gör det. Ett för att han är svart, två för att McCain är mer karismatisk. Och för att inte tillägga att hans åsikter om kriget är ganska stöttade av folket som har valt hans parti. Och jag tål inte Palin. Känner riktgt hur det kryper i hela min kropp så fort jag tänker på henne, hon är allt det som jag inte tål hos människor, oavsett hudfärg.
Som mina åsikter om att utrotningen av judar är värre än det som hände med slavar under1800talet. Men innan någon stämmer upp i ramaskri så låt mig förklara varför.
Det tog nästan 100år efter slaveriets avskaffande innan de svarta fick upprättelse, det tog knappt ett år innan alla led med judarna och de fick någon annans land att leva i. Och det får mig att må illa just för att man fortfarande är så rasfixerad.
Och nej jag anser inte att någon var bättre eller är bättre än andra, som jag brukar säga, åk till Afrika och USA och skjut alla som är giriga eller inskränkta, bygg skolor och lär ut fritt utan politiska vinklingar, hjälp länderna att själva rädda sig och världen skulle plötsligt vara en mycket bättre plats.
Nämner inte Kina eller Ryssland för jag vet inte tillräckligt mycket för att kunna ha en åsikt om det, men jag kan säga att i regel så har jag den synen på västvärlden att när vi inte får leka storebrodern som fixar allt efter våra tankar och idéer så får vi raseriutbrott och anklagar folk för terrorism eller kommunism.
Sanningen är den att vi som säger oss vara så frisinnade och fördomsfria är de mest inskränkta av alla. Man får inte vara kommunist, man får inte vara muslim, man får inte vara något som är utanför de ramar som västvärlden rest åt oss.
Det är trångsynthet på hög nivå eftersom vi för det mesta inte ens märker det själva.
Jag brukar säga att jag är så mån om att vara öppen och fördomsfri att jag blir väldigt fördomsfull. Det slår över på något sätt som inte är bra alls. Och jag jobbar på det. Men jag vet om att jag har svårt för radikala tyckare och har sympati för alla som finns. Dessutom har jag den naiva tron att alla vill väl, men de kanske inte alltid får det att gå ihop på det sätt som de var tänkt.
Det jag säger är inte samma sak som att tex. Hitler var en god människa. Jag menar på det att ingen föds ond.
Och det är ett ganska bra bevis på min trånsynthet för vad är då de som torterar djur när de är små? Onda? Eller bara missförstådda?
Alla har vi något bra och något dåligt inom oss, men ingen av oss har bara det ena. Varken gott eller ont. Jag menar på att det är mycket omständigheterna som formar en. Och det gör att jag ibland ger folk för många chanser. Tyvärr.
Men jag vet om mina svagheter och kan erkänna dem ganska ofta, det är väl ett kliv i rätt riktning?
Pratade med J idag och vi kom fram till en sak. Jag kan när jag vill och orkar analyzera mig själv på ett ganska bra sätt. Men vi kom också fram till att jag måste jobba mer med mig själv.
Antar att det är så att han har rätt, jag vet inte förens jag försökt men tror på honom så nu ska jag unna mig själv saker. Saker som att vara lycklig. Saker som att kunna hålla hans hand och fixa frukost åt honom. Saker som att kunna pussa honom ute hos folk. Saker som att säga saker som:
"Jag älskar dig."
Om jag vågar. Det återstår att se. Men jag hoppas på det iallafall.
Men nu ska jag plugga låtar. Kill Hannah imorgon. Kommer rocka fett.
Älskar min nya hårfärg förresten. Mysig. Och ja mina vänner jag är medveten om att jag missbrukar ordet mys.
we were glass managerie.
"Some pills and you'll be fine."
Only the strong survive.
Imorgon smäller det. Inte nog med att jag ska fika med D, jag ska på konsert. Jag har redan valt ut kläder, idag iof efter att jag kände, fuck it jag tar det som är rent hemma hos mig (vilket ger mig ett litet utbud kan jag meddela) och nu pluggar jag låtar med Kill Hannah, mys!
Dessutom såg man en dokumentär om partiet KKP i Kina. Haha, och jag menar verkligen det. De sitter där och snackar om hur KKP ändrar historien och skriver om den och manipulerar den för sina egna syften, maktkamp som de kallar den, men jag kan inte låta bli att fundera, cynisk som jag är, om det inte är lite väl högervridet av det hela. Det finns faktiskt bra saker med kommunism, och jag står för min åsikt. Som vi diskuterade idag så tänker jag citera en annan av mina arbetskamrater: "Det Lenin och Stalin gjorde skulle ha tagit minst fyrtio år om man inte hårddragit det som de gjorde, det var en fin tanke, i teorin om än inte i praktiken." Och jag håller med. För mycket av vad vi säger, tänker och anser är styrt av massmedia, en massmedia som är väldigt styrd av vad som säljer. Vi är vänligt inställda till USA men inte till Ryssland eller Kina, kan någon specifisera varför? Det finns inga riktiga grunder förutom att de stängt sina gränser så vi inte kan gå in och säga vad de ska göra, vad de får göra och vad som borde vara belagt med det strängaste straffet.
Det betyder inte att det är bra det dom gör, det är inte det jag säger men jag kan säga såhär, jag är anti kommunist, det är en jättebra tanke men än så länge har det inte funnits ett enda kommunistiskt styrt land som tanken fungerat i på ett önskvärt sätt. Tyvärr kan jag tillägga. För i teorin är det en fin sak att kämpa för. Men i praktiken?
Jag kan säga såhär att om jag skulle vara tvungen att välja mellan Ryssland och USA skulle jag välja Ryssland, av två orsaker, jag tål inte USA och jag hoppas att genom att lyfta fram Ryssland om än inte till makten kan man väcka folk till liv.
Precis som Presidentvalet i USA. Hur mycket jag än vill att Obama ska vinna så tror jag tyvärr inte att han gör det. Ett för att han är svart, två för att McCain är mer karismatisk. Och för att inte tillägga att hans åsikter om kriget är ganska stöttade av folket som har valt hans parti. Och jag tål inte Palin. Känner riktgt hur det kryper i hela min kropp så fort jag tänker på henne, hon är allt det som jag inte tål hos människor, oavsett hudfärg.
Som mina åsikter om att utrotningen av judar är värre än det som hände med slavar under1800talet. Men innan någon stämmer upp i ramaskri så låt mig förklara varför.
Det tog nästan 100år efter slaveriets avskaffande innan de svarta fick upprättelse, det tog knappt ett år innan alla led med judarna och de fick någon annans land att leva i. Och det får mig att må illa just för att man fortfarande är så rasfixerad.
Och nej jag anser inte att någon var bättre eller är bättre än andra, som jag brukar säga, åk till Afrika och USA och skjut alla som är giriga eller inskränkta, bygg skolor och lär ut fritt utan politiska vinklingar, hjälp länderna att själva rädda sig och världen skulle plötsligt vara en mycket bättre plats.
Nämner inte Kina eller Ryssland för jag vet inte tillräckligt mycket för att kunna ha en åsikt om det, men jag kan säga att i regel så har jag den synen på västvärlden att när vi inte får leka storebrodern som fixar allt efter våra tankar och idéer så får vi raseriutbrott och anklagar folk för terrorism eller kommunism.
Sanningen är den att vi som säger oss vara så frisinnade och fördomsfria är de mest inskränkta av alla. Man får inte vara kommunist, man får inte vara muslim, man får inte vara något som är utanför de ramar som västvärlden rest åt oss.
Det är trångsynthet på hög nivå eftersom vi för det mesta inte ens märker det själva.
Jag brukar säga att jag är så mån om att vara öppen och fördomsfri att jag blir väldigt fördomsfull. Det slår över på något sätt som inte är bra alls. Och jag jobbar på det. Men jag vet om att jag har svårt för radikala tyckare och har sympati för alla som finns. Dessutom har jag den naiva tron att alla vill väl, men de kanske inte alltid får det att gå ihop på det sätt som de var tänkt.
Det jag säger är inte samma sak som att tex. Hitler var en god människa. Jag menar på det att ingen föds ond.
Och det är ett ganska bra bevis på min trånsynthet för vad är då de som torterar djur när de är små? Onda? Eller bara missförstådda?
Alla har vi något bra och något dåligt inom oss, men ingen av oss har bara det ena. Varken gott eller ont. Jag menar på att det är mycket omständigheterna som formar en. Och det gör att jag ibland ger folk för många chanser. Tyvärr.
Men jag vet om mina svagheter och kan erkänna dem ganska ofta, det är väl ett kliv i rätt riktning?
Pratade med J idag och vi kom fram till en sak. Jag kan när jag vill och orkar analyzera mig själv på ett ganska bra sätt. Men vi kom också fram till att jag måste jobba mer med mig själv.
Antar att det är så att han har rätt, jag vet inte förens jag försökt men tror på honom så nu ska jag unna mig själv saker. Saker som att vara lycklig. Saker som att kunna hålla hans hand och fixa frukost åt honom. Saker som att kunna pussa honom ute hos folk. Saker som att säga saker som:
"Jag älskar dig."
Om jag vågar. Det återstår att se. Men jag hoppas på det iallafall.
Men nu ska jag plugga låtar. Kill Hannah imorgon. Kommer rocka fett.
Älskar min nya hårfärg förresten. Mysig. Och ja mina vänner jag är medveten om att jag missbrukar ordet mys.
B som i Bedårande.
Jaha.. Då fick man veta vad man är i alfabetet av pojken (som kommer förbi imorgon när jag har tvättis, yay?) ska man skriva upp det?
A- som i Ambitiös.
B- som i Bedårande.
C- som i Cool.
D- som i Definitivt värt det. (Vad? ^^ )
Sen kom han inte längre för jag började skratta och fråga vad det var han ville egentligen.
Men har dock kontrat med mitt egna lilla alfabet till honom. Se här!
A- som i Awsome (ett ord han verkligen missbrukar till gränsen av det snuskiga)
B- som i Bad Ass (enligt honom själv)
C- som i Complicated.
D- som i Drummel.. Och nej jag kom inte på något annat.. Så mobba mig inte! x_O
Har färgat håret på tjejkvällen som ingrep hårfärg, manikyr och massage. Så nice som det bara kunde bli. Sen på Tisdag kommer Kill Hannah till Debaser i slussen så ska vi försöka bevisa att brunetter har roligare än andra (jag har blivit brunett ja. Och nej har ingen bild på det ännu.) och rocka fett hela vägen dit och hem.
Har tre hundra för den kvällen, men vettefan. Det är allt jag har kvar och jag måste betala tillbaka till Bacon. Men det kommer nästnästa vecka när jag får min så kallade "lön" så dras det automatiskt från mitt konto till hennes. *Gör vågen ensam* Go me!
Men nu så måste jag faktiskt lyssna på Blue Octobers 18th floor balcony med filmsekvenser från Kindom hearts, tror jag det är. Det är en låt som jag alltid gråter till. Jag verkligen älskar den.
And I try to sleep to keep you in my dreams.
And I rise my hand as to show you that I was yours, I was so yours for the taking.
On this 18th floor balcony.
Cleo har just lärt sig att jaga muspekaren på dataskärmen, jag vet inte hur många gånger hon glidit av bordet för att hon glömt bort att det tar slut. Hon lyckades ha ner en tallrik i golvet också som gick i tusen bitar, tack och lov för mina reflexer så landade hon inte i skärvorna. Så jag stängde in henne i toaletten medan jag dammsög upp det som fanns kvar, stackaren var jätte skärrad.
Det är roligt vad man inte reagerar på vad som händer, som det med tallriken, jag blev inte sur eller något även om det är den tredje denna vecka. Snarare blev jag rädd att hon skulle göra sig illa.
Är det så det är att ha barn? Kanske.
Men nu ska jag försöka få saker och ting att klarna upp. Kanske man kan göra något produktivt av sin tid förutom att städa som en galning? Nu tänkte jag faktiskt krypa ner i sängen och sova, men jag vill dock skicka ett stort GRATTIS till en person som lyckats göra det hon gett sig fan på. Hon köpte sin drömhäst och jobbade ihop pengarna själv, hon har själv hittat stallplats och fixat kontrakt, knutit kontakter och ordnat köpet. Nu har hon även köpt en dressyrsadel så hon kan få honom att jobba lite mer, och hon har sett till att hon har folk som kan rycka in om något skulle göra så att hon inte kom iväg till hästen.
Stort Grattis till Bacon, den bästa av oss alla. :)
Du har mognat mycket på kort tid gumman, jag är stolt över dig, hur konstigt det än må låta.
Men nu ska jag dammsuga lite till, slänga soppor och rensa upp i köket (Cleo har en tendens att dampa på vattenskålen så att det hamnar vatten över HELA köket) och så en dusch. Sen ska jag krypa ner i min nybäddade säng och läsa "En sista Bön". En deckare jag köpte för 29kr på Dagsklippet i Fridhemsplan, så värt pengarna. Älska..!
Men nu svamlar jag bara massa skit så likabra att jag lägger mig och sover på saken. Vill dock lägga in ett: Stevie. Tack. Du är bäst vännen! Eh, ja eller näst bäst, efter Bacon. Men iallafall! Det är en jädrans bra merit det med! ;)
A- som i Ambitiös.
B- som i Bedårande.
C- som i Cool.
D- som i Definitivt värt det. (Vad? ^^ )
Sen kom han inte längre för jag började skratta och fråga vad det var han ville egentligen.
Men har dock kontrat med mitt egna lilla alfabet till honom. Se här!
A- som i Awsome (ett ord han verkligen missbrukar till gränsen av det snuskiga)
B- som i Bad Ass (enligt honom själv)
C- som i Complicated.
D- som i Drummel.. Och nej jag kom inte på något annat.. Så mobba mig inte! x_O
Har färgat håret på tjejkvällen som ingrep hårfärg, manikyr och massage. Så nice som det bara kunde bli. Sen på Tisdag kommer Kill Hannah till Debaser i slussen så ska vi försöka bevisa att brunetter har roligare än andra (jag har blivit brunett ja. Och nej har ingen bild på det ännu.) och rocka fett hela vägen dit och hem.
Har tre hundra för den kvällen, men vettefan. Det är allt jag har kvar och jag måste betala tillbaka till Bacon. Men det kommer nästnästa vecka när jag får min så kallade "lön" så dras det automatiskt från mitt konto till hennes. *Gör vågen ensam* Go me!
Men nu så måste jag faktiskt lyssna på Blue Octobers 18th floor balcony med filmsekvenser från Kindom hearts, tror jag det är. Det är en låt som jag alltid gråter till. Jag verkligen älskar den.
And I try to sleep to keep you in my dreams.
And I rise my hand as to show you that I was yours, I was so yours for the taking.
On this 18th floor balcony.
Cleo har just lärt sig att jaga muspekaren på dataskärmen, jag vet inte hur många gånger hon glidit av bordet för att hon glömt bort att det tar slut. Hon lyckades ha ner en tallrik i golvet också som gick i tusen bitar, tack och lov för mina reflexer så landade hon inte i skärvorna. Så jag stängde in henne i toaletten medan jag dammsög upp det som fanns kvar, stackaren var jätte skärrad.
Det är roligt vad man inte reagerar på vad som händer, som det med tallriken, jag blev inte sur eller något även om det är den tredje denna vecka. Snarare blev jag rädd att hon skulle göra sig illa.
Är det så det är att ha barn? Kanske.
Men nu ska jag försöka få saker och ting att klarna upp. Kanske man kan göra något produktivt av sin tid förutom att städa som en galning? Nu tänkte jag faktiskt krypa ner i sängen och sova, men jag vill dock skicka ett stort GRATTIS till en person som lyckats göra det hon gett sig fan på. Hon köpte sin drömhäst och jobbade ihop pengarna själv, hon har själv hittat stallplats och fixat kontrakt, knutit kontakter och ordnat köpet. Nu har hon även köpt en dressyrsadel så hon kan få honom att jobba lite mer, och hon har sett till att hon har folk som kan rycka in om något skulle göra så att hon inte kom iväg till hästen.
Stort Grattis till Bacon, den bästa av oss alla. :)
Du har mognat mycket på kort tid gumman, jag är stolt över dig, hur konstigt det än må låta.
Men nu ska jag dammsuga lite till, slänga soppor och rensa upp i köket (Cleo har en tendens att dampa på vattenskålen så att det hamnar vatten över HELA köket) och så en dusch. Sen ska jag krypa ner i min nybäddade säng och läsa "En sista Bön". En deckare jag köpte för 29kr på Dagsklippet i Fridhemsplan, så värt pengarna. Älska..!
Men nu svamlar jag bara massa skit så likabra att jag lägger mig och sover på saken. Vill dock lägga in ett: Stevie. Tack. Du är bäst vännen! Eh, ja eller näst bäst, efter Bacon. Men iallafall! Det är en jädrans bra merit det med! ;)
Nostalgi
Nostalgi när man lyssnar på musik på Youtube, gamla låtar man växte upp med.
Det är hemskt att vi snart alla är tjugo, snart har man levt i tjugo år och vad har vi gjort med våra liv? Vad har vi gjort som är bra? Kan det verkligen uppväga det som vi gjort fel?
Kommer vi bli förlåtna när allt är över? Kan vi ställa allt vi gjort fel till rätta innan vi tar vårat sista andetag och lämnar den här platsen?
Kanske är man inte tillräckligt vuxen eller ens mogen att tänka på dessa frågor, dessa saker över huvudtaget, speciellt inte nu när man fått sin diagnos. Men jag tror på att det kommer komma ljusare tider, även om det dröjer.
Ibland undrar jag om saker och ting alltid varit såhär eller om jag gör sakerna allvarligare än det egentligen är, jag tror nog jag gör det. Man märker hur jag tagit stryk av åren med missbrukarfarsa, det är ganska komiskt hur det fungerar, det är samma mönster hela tiden.
Sjuan, var bland de "populära" tjejerna i klassen, umgicks och skvallrade, allt som man gör när man är tonåring och hormonstint, men efter ett år så gav jag upp, kastade in handduken och började umgås med Bacon.
Andra året på Berga, jag klarar inte ens ett år som populär på skolan innan jag flyr därifrån och lämnar allt bakom mig.
Jobbet på S-A var samma sak. De gillade mig, de trodde på mig och jag flydde. Är det inte exakt samma sak jag gör nu? De gillar mig på jobbet jag får mer ansvar och det går bra, då försöker jag sabba det genom att missköta mig, men jag blir inte av med det. Varför gör jag det? Varför förstör jag allt som jag byggt upp? Är det så enkelt att jag förstör för att slippa se det förstöras av andra? För att inte bli sårad när jag helt plötsligt inte håller måttet?
Jag tror det.
Men då kommer den tuffa frågan, hur gör jag för att bli fri från detta beteende?
Ärligt talat vet jag inte, jag har ingen aning. Allt jag vet är att detta beteende mönster måste brytas. Omgående.
Och jag måste skärpa mig på fler punkter. Men först ska jag försöka bättra mig själv som människa.
Torsdag blir det Rexen för mig, ska ut och mocka, fixa foder och sånt gottigotti, sen nu på tisdag är det konsert på debaser. Men jag känner ingen lust, ingen "Ja fan vad kul!" Förutom om Rexen, det är det enda som jag kan känna: "Fan vad roligt det kommer bli!" Just för att jag fått det ansvaret och för att hon litar så mycket på mig.
Hoppas saker och ting blir bättre, just nu undrar jag om man bara ska lägga sig i en snöhög och dö (fast det finns ingen snöhög i närheten så vettefan vad jag ska göra åt det) men bestämmer mig för att göra negerbollar och kolla saldot. Imorgon blir det äppelscones och banankaka, bara för att jag behöver bli av med frukten. Bajs.
Jag har inte ens köpt skiten utan fått det. Önskar jag vågade supa upp Bacons föråd men det kan jag inte göra. Hon kanske vill ha det tillbaka så småningom. Därför är det Ajaj att röra det, och klockan är för mycket för att gå ut på krogen själv. Så vad gör man? Man ugglar och bestämmer sig för att sitta och glo på Japanska filmer. Mys. Nu tänker jag baka och sova. Mys. Igen.
Ska bara försöka locka ut kissen lite mer och sen eventuellt låta henne dampa på min vante och riva halva stället. Jag älskar henne. Hon är det bästa som hänt mig.
Det är hemskt att vi snart alla är tjugo, snart har man levt i tjugo år och vad har vi gjort med våra liv? Vad har vi gjort som är bra? Kan det verkligen uppväga det som vi gjort fel?
Kommer vi bli förlåtna när allt är över? Kan vi ställa allt vi gjort fel till rätta innan vi tar vårat sista andetag och lämnar den här platsen?
Kanske är man inte tillräckligt vuxen eller ens mogen att tänka på dessa frågor, dessa saker över huvudtaget, speciellt inte nu när man fått sin diagnos. Men jag tror på att det kommer komma ljusare tider, även om det dröjer.
Ibland undrar jag om saker och ting alltid varit såhär eller om jag gör sakerna allvarligare än det egentligen är, jag tror nog jag gör det. Man märker hur jag tagit stryk av åren med missbrukarfarsa, det är ganska komiskt hur det fungerar, det är samma mönster hela tiden.
Sjuan, var bland de "populära" tjejerna i klassen, umgicks och skvallrade, allt som man gör när man är tonåring och hormonstint, men efter ett år så gav jag upp, kastade in handduken och började umgås med Bacon.
Andra året på Berga, jag klarar inte ens ett år som populär på skolan innan jag flyr därifrån och lämnar allt bakom mig.
Jobbet på S-A var samma sak. De gillade mig, de trodde på mig och jag flydde. Är det inte exakt samma sak jag gör nu? De gillar mig på jobbet jag får mer ansvar och det går bra, då försöker jag sabba det genom att missköta mig, men jag blir inte av med det. Varför gör jag det? Varför förstör jag allt som jag byggt upp? Är det så enkelt att jag förstör för att slippa se det förstöras av andra? För att inte bli sårad när jag helt plötsligt inte håller måttet?
Jag tror det.
Men då kommer den tuffa frågan, hur gör jag för att bli fri från detta beteende?
Ärligt talat vet jag inte, jag har ingen aning. Allt jag vet är att detta beteende mönster måste brytas. Omgående.
Och jag måste skärpa mig på fler punkter. Men först ska jag försöka bättra mig själv som människa.
Torsdag blir det Rexen för mig, ska ut och mocka, fixa foder och sånt gottigotti, sen nu på tisdag är det konsert på debaser. Men jag känner ingen lust, ingen "Ja fan vad kul!" Förutom om Rexen, det är det enda som jag kan känna: "Fan vad roligt det kommer bli!" Just för att jag fått det ansvaret och för att hon litar så mycket på mig.
Hoppas saker och ting blir bättre, just nu undrar jag om man bara ska lägga sig i en snöhög och dö (fast det finns ingen snöhög i närheten så vettefan vad jag ska göra åt det) men bestämmer mig för att göra negerbollar och kolla saldot. Imorgon blir det äppelscones och banankaka, bara för att jag behöver bli av med frukten. Bajs.
Jag har inte ens köpt skiten utan fått det. Önskar jag vågade supa upp Bacons föråd men det kan jag inte göra. Hon kanske vill ha det tillbaka så småningom. Därför är det Ajaj att röra det, och klockan är för mycket för att gå ut på krogen själv. Så vad gör man? Man ugglar och bestämmer sig för att sitta och glo på Japanska filmer. Mys. Nu tänker jag baka och sova. Mys. Igen.
Ska bara försöka locka ut kissen lite mer och sen eventuellt låta henne dampa på min vante och riva halva stället. Jag älskar henne. Hon är det bästa som hänt mig.
Ångest
Fan att jag aldrig lär mig, jag hatar mig själv, jag hatar mig själv så mycket just nu att jag bara vill riva sönder min hud och skrika i vredesmod för jag är så jävla dum i huvudet! Skoja inte! Jag kan inte göra något rätt alls! Jag försöker verkligen få det att fungera men inget går i som det ska! Jag kan planera och planera men det blir aldrig som det ska iallafall! Varför är man så jävla dum i huvudet?
Ärligt? Shit..
Fan och inte ens imorgon kommer det gå som det ska, för jag ska vara på sju ställen samtidigt. Och så har man pojken, fan vad jag hatar att må såhär. Fan vad jag hatar att jag älskar dig.
Du kom igår och snackade allvar med mig, jag fattar inte varför du ens bryr dig för jag tänker inte träffa dig mer, jag tänker inte gå igenom kärleken en gång till. Aldrig i livet.
Så vad hände igår? Jo han träffade mig på nivå, jag gick dit för att snacka med F. Snacka om att jag har seriösa problem. Så han kommer dit med C och ska dricka, ser mig där jag sitter med A, B och M och sätter sig vid vårt bord, så kommer han med sitt jävla fylle snack, jag bryter ihop och tänker dra därifrån pga allt snack om hans jävla knark, så kommer han med de sötaste orden jag någonsin fått höra.
Sen så betalar han taxin hem till mig och sen då? Jo han ger mig frukost på sängen och ser till att jag kommer iväg till jobbet, medan han stannar kvar och diskar och ger katten mat. Fan vad är det för fel på honom? Så på jobbet vad händer då? Jo man ska tydligen jobba övertid, fuck it jag är fan heltidssjukskriven av en jävla fucking andledning!
Dagen var ett rent jävla helvete hela vägen. Kl kvart över fyra. Ja, vad nice.. Inte. Så middag efter det och jag var tvungen att gå eftersom jag skulle ha samtal. W00t? Kanske är bra om jag också vet om när vi planerat in samtal och sånt, för jag vill gärna veta sånt i förväg! Hade inte ens tänkt gå på middagshelvetet!
Så nu är jag hemma igen och är grymt bitter, grinar som jag vet inte vad och vill bara lägga mig i ett nygrävt hål och dö. Fan vad jag hatar att ingen, absolut INGEN kan lita på mig för tillfället! Jag är så jävla psykotisk att det inte är roligt.
Fan vad jag hatar mig själv just nu, det är inte lite hat jag när inom mig.
Men imorgon ska jag göra en sak som är bra, det är färga håret och ögonbrynen. Får se hur det blir men jag hoppas det blir okej.
Kanske kan det få mig att skärpa mig att försöka börja om på ny kula, jag vet inte, men något måste göras för det här fungerar inte, det är helt jävla fucking ohållbart, jag kan inte fortsätta som jag gör nu. Inte bara för att jag sårar de jag bryr mig om utan för att jag även mår piss av att göra som jag gör. Kanske ska man få fasta rutiner, göra samma sak hela dagarna och inte göra något utöver det. Men det är inget liv. Eller är det det`? Kanske är det vad jag behöver, kanske är det något som bör fixas till hos mig som inte fungerar som det ska? Kanske är jag bara helt jävla dum i huvudet och borde ta och göra slut på skiten innan fler blir sårade. Jag kan inte träffa Korven eller Bacon, det går inte, jag känner mig illamående så fort jag tänker på dem. Kanske är det lika bra, för skulle de se mig skulle de må illa tillbaka, om de inte redan gör det.
Jag önskar jag kunde vara allt som jag inte är, att jag kunde ställa allt till rätta och göra saker och ting som de ska göras, inte vara den här subban som jag är som inte kan göra annat än att såra folk som står henne nära. Som Pojken som vill vara mer än bara en kk, men som jag inte kan släppa in på livet. Han vet om mina problem och han stöttar mig, han hjälper mig på ett sätt som ingen gjort förut, men jag hatar att jag har känslor för honom, hatar att han kan såra mig. Men jag inser själv att han inte är så bra att jag inte förtjänar honom utan det är så att jag kommer driva iväg honom om jag fortsätter vara som jag är.
Mitt huvud kommer explodera när som helst av alla jävla tankar, så ska lägga mig i sängen nu, pallar fan inte med detta skit helvete. Hatar det, allt ihopa. Fan fan fan, dö!
Det skulle vara så jävla mycket enklare att bara hoppa från en bro, då sviker man inte dem man älskar fler gånger och man kan inte såra genom sin brist på motivation. Det skulle vara något för mig, att inte göra något annat än det, och fixa testamente. Välja låt till begravningen och skriva brev till dem som är viktiga och förklara varför det gick som det gick. Och be om ursäkt till folket runt omkring mig..
Kanske är det inte så dum ide trots allt.
