Amorcaucuest

Detta inlägg är ett konstigt "Egentligen har jag ingen aning om vad fan jag skriver" inlägg men jag måste få ventilera lite innan jag går och lägger mig av den enkla andledningen av att jag inte vet in eller ut längre.
Klarade av Kissprovet utan problem men blodprovet var väl inte helt godkänt så kommer få skit av Mor imorgon, men å andra sidan har jag klarat mig tiden ut och jag har inga regler om att jag inte får längre så egentligen förstår jag inte problemet.
Eller jo jag förstår vad som är problemet men anser själv att det ännu inte är något att oroa sig över men å andra sidan är det kanske bara jag som ser det så? Det verkar som det iallafall.
Så det jag sitter och myser om idag är nog det faktum att jag inte följde med Myran hem igår, men har skuldkänslor pga Stoffe och hans kommentar på msn idag. Å andra sidan så borde jag inte ha det, för det fungerar inte så.
Jag kan väl ändå inte må dåligt för att jag inte känner samma sak för honom som han för mig? Dessvärre är det så att ju längre tid som går, ju fler dagar som passerar desto mer misstänker jag att något är seriöst fel på mig. Verkligen seriöst fel.
Tex så fick Mor ryck och tog kontakt med Huset som blev väldigt arga på mig och ville ha möten och skit samt gav mig ett ultimatum jag verkligen inte gillar. Och allt för att jag fuckade ur på Mor i telefonen eftersom jag återigen bråkade med en person jag helst inte vill prata om alls, någonsin, ever.
Så imorgon ska jag förbi SöS och sen ska jag förbi på samtal på Huset och försöka få tag i min kontaktperson för det här går fan inte längre.
Ju fler dagar som går desto mer undrar jag, är killar bara dumma i huvudet eller hjälper jag till att ge dem en bild av mig jag inte vill att de ska ha utav mig?
Jag är inte den lättfotade bruden, ärligt talat är det här mitt första "fyllehångel" som jag någonsin haft och även om jag var nykter räknar jag det som ett sådant. Och jag kan erkänna att det var något jag inte hade något emot alls. Men å andra sidan så kan det vara dags för mig att sluta oroa mig för vad andra säger, tycker och tänker och focusera på vad jag vill ha ut av det eller?
Jag menar, måste ju få cred för att jag INTE följde med Myran hem inte sant? Att det bara blev hångel och inget mer?
Å andra sidan tror jag att jag är ensma om att tänka så därav är jag illa ute. Men får försöka se det som så att jag inte gjort något fel och lista ut vad jag vill ha ut av livet, sen ta det därifrån. Men en sak vet jag. Jag tänker tacka Bandit för att han räddade mig från killarna när de började flexa muskler och pissa in mig som deras revir (inte bokstavligt talat dock) för det hade kunnat bli ganska obehagligt.

The lyrics, what more can a man say?
Måste köpa nytt simkort, kontant dock för jag ger upp snart om jag inte får nytt innan onsdag!
I vilket fall som helst så kan jag inte få fantasierna ur mitt huvud, de skruvar sig runt och runt och runt och jag vet inte längre ut eller in, jag är en sjuk departerad människa som ens kan tänka det jag gör!
Och att försöka intala mig själv att det är för att jag älskar personen i fråga, att det är därför är ju bara sjukt. För är det så som det blev sagt så borde personen i fråga faktiskt leta upp någon som är villig att se om det är så som det antyddes och misstänktes.
Inte jag, definitivt inte jag, så varför jag har mina små sjuka fantasier just nu är svårt även för mig att svälja, nu när jag sitter i min ensamhet.
Sova har jag gjort, oroligt som fan, väckts två gånger av att katten puttat ut mig ur sängen så ligger nu i soffan och skriver av mig i önskan om att få lugn och ro någon gång. Går det? Nej då kommer fantasierna om dig av alla människor och Q's råd till mig var att ta tag i det och lösa det.
"Då är det ju inte långt kvar tills ni gått hela vägen ju ändå" var hans råd och tips. Men det är mer än så, jag är rädd att förstöra något, inte våran vännskap utan något som jag anar djupt inom dig. Något skört och som jag tror Herr "Just shoot me dead I am a terrible excuse for a man" sabbade för dig.
Och den sprickan han gav dig vill jag inte rucka för mycket på, ett ovarsamt grepp, ett felsteg och hela skiten kommer krossas till små partiklar på grund av sprickan. Därför är jag rädd.
Men å andra sidan så är det kanske bara ursäkter för att jag ska slippa göra något åt det? För att jag åter ska kunna sitta och tänka: "Tänk om" vilket jag gjort med mer än en individ som passerat under mitt tjugo åriga liv.
Kanske är det därför jag är så orolig? För att du kanske inte vill gå förbi den punkten, för att du inte är någon som passerar utan är den som faktiskt är bestående? Den enda fasta punkten i mitt liv. Den enda som aldrig svikit mig eller lämnat mig själv.
Du är mitt hjärta och själ men är det nog? Kan jag göra något för att hjälpa dig eller är det för att hjälpa mig själv som jag sitter här nu? För att kunna visa dig på ett sätt hur mycket du betyder för mig, allt du gjort?
Fast det är inte det heller, för jag gillar dig, jag har alltid gjort det tror jag.
Och jag är den första att erkänna att du är sexig som fan.
Men det gör det inte rätt för det och jag mår skit just nu eftersom jag är ett sådant egoistiskt svin som bara tänker på mig själv och vad jag vill, inte vad som är bra för dig vad som är rätt sak att göra för dig. Och jag hatar mig själv för att jag är så svag.
"Im still broken.
Im still hoping
That we can find the words once spoken.
How long are we to wait till it's all dead"

Dagens låt (eller för den delen THE song of my life of the moment) är just nu Misfits - Third eye blind tack vare Bacon (som just nu sitter och spankar mig med en silikonboobie) som gjort mitt liv till ett helvete igår (full som man var) men som jag älskar iallafall, vilkorslöst.
Jag har kommit fram till att jag hatar folk som inte låter en sova när man hamnar på en hemmafest och ska sova över. Men gillar dock folk som Bandit som lånar ut sovkläder och är så rolig att munhuggas med. We are the misfits, the freaks, the enemie, you and me.
Sant som de är sagt, jag pussade Bandit fyra gånger igår och hans kompis S stötte på mig, verkligen stötte eftersom jag älskar Vincent (Final Fantasy) och turtles. Vi fick nördstämpling, samtalet avstannade när vi kom igång om heroes of might and magic, xbox spel, nintendo och supermario. Men fuck that jag hade kul och det faktumet att de satt och såg på oss med ren och skär skräck samt satt med öppna munnar fascinerar mig storligen. Och ja jag hade roligt, tills det att vi klämde in oss sju stycken i en bastu för fyra och S försökte få mig att duscha med honom naken. Nej tack?
I vilket fall som helst, jag hade jävligt roligt, även om jag och Johan tjafsade som fan, folket inte kände igen mig från festen då Bandit och jag träffades men när de förstod att de var jag så var reaktionen, eh.., inte den jag väntat mig. De stirrade först på mig som om de aldrig träffat mig förut innan de skrek och började asgarva. Orden: "Nej är det sant?! Är det hon!?" ekade en hel del och fick mig att känna mig lite bortkommen.
Men tydligen var det positivt. Sen så kan man ju säga att vi ska tillbaka till Bandit idag och ha det mysigt (som jag och Bacon hade igår) men men. Jag låg i soffan, slutna ögon och lyssnade på när Bandit sjöng med till låtarna, med huvudet mot Bacons tuttar och filten runt mig som en sköld.
Det bästa var dock att Bandit såg på mig när han trodde att ingen såg. Ha! Jag intalar mig ingenting, för jag vet att det bara är vänskap mellan oss, men det är skönt att vara uppskattad. Skönt som fan.
Så nu sitter jag framför Bacons dator och lyssnar på Misfits samt ler eftersom jag tror (dock itne alls säker) att jag är bakis. Jag! Bakis! Andra gångne i hela mitt liv i så fall! Ja jag är stolt för det betyder att jag är som andra.
"Tick Tick tell me were the time goes. Yeah these are the ones for me, these are the ones for me, the misfits the freaks, the enemi, you and me."
Ett leende leker på mina läppar, jag har aldrig känt mig så levande förut, så glad att jag har de vännerna jag har, även om jag ibland bara vill klå upp någon för att de är så korkade som är ihop med idioter som Apan R och Boxarfegisen. Men det är inte mitt problem, jag kan bara sucka och torka deras tårar och försöka att undvika deras blåmärken. Samt ha överseende med att de ljuger om att de träffar mig.
Det ska väl inte vara så farligt egentligen men det är det, för mig som är för stolt för att ta sådan skit i vanliga fall.
Men antar att det finns undantag.
Tessan den Gode har saknat mig också, och undrar om  hon kan lura ut mig till stallet i sommar så vi kan rida ut tillsammans (även om Rexen står på andra sidan stan just nu) så vi kan umgås. Så hon har fixat två hästar åt mig vilket är nice ^^^
Saknar henne också, trodde inte jag skulle kunna umgås med så mycket äldre människor eftersom jag är så omogen och barnslig som jag är, men kanske har även jag vuxit upp. Naae, inte jag, det är omöjlig ^^

**Uppdatering**

På väg till Bandit snart, fett nervös :S
Men det kommer bli skojigt som fan iallafall! :D

En del av mig kan väl förstå att mormor inte kan koppla att jag faktiskt umgås med min mor efter vad som hänt mellan oss. men något som folk inte verkar förstå är att även om man gör abort eller får missfall tidigt i skedet så är det fortfarande ditt barn, och jag kommer inte glömma. Det i sin tur betyder inte att jag orkar vara bitter och hata henne för all framtid. Visserligen kommer jag aldrig glömma, och varje år i maj månad kommer jag åka till skogskyrkogården och tända ett ljus till minne av min egna lilla Elliot. Men det betyder inte att jag inte kan umgås med människan som var delaktig till att jag måste tända ljus på skogskyrkogården istället för att tända tre stycken hemma hos mig som placerades på en tårta.
Folk tror att man glömmer, går vidare och gräver ner det djupt inom dig, men det är inte så. Det är därför jag ryggade undan och dumpade en kille som jag känt ett par månader nu och som var intresserad av att vara mer än "hej jag har tråkigt ska vi göra något" vänner med mig. Hans fyra årige son hette Elliot. Därför kunde jag inte, trots enträgna försök, vara vän med honom.
Jag tror inte att han förstod även om han sa att han gjorde det. Tror faktiskt inte någon jag känner förstår. En del av mig hatar mig själv, den andra delen hatar världen som tillät det att ske.
Trots detta sitter jag då och då hemma hos min mor och ser på tv, pratar skit, dricker en kopp kaffe och mumsar kex med henne, för att trots allt som skett mellan oss, alla hårda ord och slag så är hon och kommer alltid att vara, min mor.
För mig finns det bara ett band som är starkare än blod och det är kärlek. Dock älskar jag bara en person utöver Cleo (som är min katt men även min bebis så suck on that one) mig själv och det är Bacon. Det är den enda personen utöver mig själv som jag faktiskt skulle ta en kula för. Den enda jag skulle säga: "Ta mig istället" till/för om det var så att man mot alla svenska odds stod inför en avrättning i tex, ett bankrån med gisslan eller dyl. Men bara för henne, trots att jag vet att hon inte skulle göra samma sak för mig.
Inte ens för min bror skulle jag göra det. Det var det som var min livsläxa idag att jag fick inse att det finns tre personer som jag gillar i mitt liv, utan förbehåll och med brister och fel. Det är Bacon, det är min mor och min knas Morfar.
"Är det en bild jag aldrig kommer glömma så är det när du satt här i köket med din morfar och han klappade dig på kinden. Den gesten var så full av kärlek så jag rös". Det var E-M's ord och jag håller med henne för jag minns hur han såg på mig. Men en del av mig, den cyniska och onda delen dessvärre, inser ändå att det inte är MIG det hela gäller utan det faktum att han nu kan skriva om historien med Mor. Då han stod brevid handfallen och inte ingrep förens det var försent och då för alltid förstört förhållandet mellan far och dotter. Och han lider av det än idag. För hon har inte glömt, och framför allt inte förlåtit.
Kanske är det därför som jag förlåtit och gått vidare med mitt liv? För att jag inte vill bli som dom? För att jag är självisk nog för att vilja ha kvar en mor jag står nära, oavsett vilka brister och fel vi än må ha?
Kanske. Kanske inte.
Läxan jag lärde mig var i vilket fall som helst att jag är en ond människa, en genomrutten person som faktiskt bara tycker att saker är roliga såvida någon blir sårad. Det är jag i ett nötskal. Bror min var dum nog att göra illa morfar så jag sitter nu med ett elakt småleende och väntar på smällen han får när han faller ner från sin lufttron. För morfar är den som alltid skyddat honom och hållit honom under sina vingar så att han kunnat trampat fel utan större åtgärder. Men nu har han sårat sin beskyddare och jag väntar ivrigt på att få inspektera hans blåmärken och skrapsår. Elakt, ja verkligen, men jag måste dock säga att det blir skönt att se hans min när han inser att även han får ta ansvar för sina handlingar.
Inte för att han kommer få det, vilket jag vet men jag sitter och myser i min fantasi att nu är dagen kommen då han liksom alla andra får en smäll på fingrarna ^^ Ond, ja det är jag.
I annat fall har jag suttit i Mummin Mammas kök, druckit kaffe, ätit gott, och sedan druckit lite olika spritsorter (tex en svartvinbärscider med eftersmak av hostmedicin och en råsprit som man skulle ha läsk till som smakade passionsfrukt med eftersmak av gammal spya, och nej det är ingen överdrift) och målat lite glas och sådant medan vi snackade om familjen.
Vi två tillsammans är svåra att ha att göra med eftersom vi är så pass lika att vi gillar att umgås om så inte i för intensiva och närliggande omgångar. Och på så sätt är det bra att vara lika varandra eftersom vi då vet vart vår egna gräns går och dra linjer efter den.
Men det bästa med besöket är helt klart att jag fick saft och mariekex. ^^
I vilket fall som helst så ska jag nu, sent som det är men ändå, städa klart och packa iordning mina saker, samt möblera klart köket och skissa på hur jag vill ha min lägenhet. Funderar på allvar att kasta sängen, eventuellt köpa en ny men ändå. varför då? Det går bra att sova på soffan har ju gjort det en vecka nu, om inte mer eftersom min säng är sönder. :/
Så det är väl det jag ska spåna på samt som sakt fixa köket, och fixa en kruka till min amaryllus som är ute och leker med katten i vardagsrummet just nu.
Cleo, på tal om katten då, älskar köket som det är nu, två stolar, inte mer än så, men med massa plats för henne vid köksbordet och en egen sittdyna hon lagt beslag på. Vilket var tanken men ändå! Söt som hon är ligger hon där när jag sitter vid datorn och blänger på en. Sällskapssjuk men min älskling trots allt.
Nej nu måste jag sova, imorgon ska jag förbi mor och bränna glasyr och packa ner allt i kartongerså det försvinner till sina nya ägare i finland. Något jag hatar och älskar.

I mitt liv just nu så saknas det vissa komponenter för att det ska gå bra, för att det ska vara så att säga "lyckat" och jag har ännu inte listat ut vart gränsen mellan rebelliskt motstånd och bara ren dumhet går. För om vi ska vara ärliga så anser jag personligen att jag just nu håller på att skapa mitt personliga helvete. För när jag väl börjar nysta upp skiten som samlat sig så kommer det ta mer tid och mer kraft än om jag gör något åt det nu på en gång.
Därför ska jag försöka få tag i mor min och få ordning på pappersarbetet åtminstone så det är klart vid en eventuell konfrontion.
Vad gäller mitt arbetsliv så kan jag åtminstone rycka upp mig ju mer jag jobbar desto bättre skulle jag må, även om jag inte trivs på mitt nuvarande jobb över huvudtaget.
Men å andra sidan så finns det ofrånkomliga faktumet att ju mer jag jobbar desto mindre fastnar jag i kvicksanden som Pojken lämnat efter sig. Oavsett hur ens känslor för en person gestaltar sig, det kan vara vänskap, sexuellt umgänge eller ett förhållande, så är det inte lätt när det tar slut. Det spelar ingen roll hur vänskapligt det än går till ända, det är likt förbenat jävligt svårt iallafall.
Det tomrum som uppstår när man slutar umgås med någon som tagit del av ens liv är svårt att fylla igen, och ibland går det inte alls. Ibland är det där tomrummet som uppstår som rummen på vinden på landet, det finns alltid en hörna, ett litet utrymme som står tomt, i väntan på att fyllas upp av något speciellt. Väntar på något som stått där innan, den välbekanta doften av gamla tider. Historiens vindslag.
Jag är den första att erkänna att jag dessvärre är lagd åt det sentimentala hållet, vilket ofta leder till att jag råkar fastna i saker som jag egentligen borde lämnat bakom mig sedan länge.
Nu sitter jag här dock och försöker lösa problem som egentligen aldrig borde ha uppstått. Så varför försöker jag inte bara få det avklarat så jag kan gå vidare och ordna upp saker och ting som vanligt? För att det inte fungerar så? För att jag inte orkar? För att kvicksanden drar i mina fötter? Förmodligen det senaste, men vad fan.
Nu ska jag försöka få tag i någon som jag kan klaga hos, även om jag har många vänner som man kan umgås med har jag ingen jag kan klaga hos på det som stör mig just nu. Det som skaver i min bröstkorg är för personligt för att jag ska vilja prata med vem som helst om det.
Men först måste jag ringa personer jag behöver ringa till även om jag helst av allt vill strypa dem och stycka dem, slänga ner dem i ett svart hål. Och ja det är min mormor jag pratar om. Människan jag inte alls gillar just nu även om jag älskar henne lika mycket som jag alltid gjort. Förmodligen därför jag hatar henne, för att jag älskar henne.
I vilket fall som helst så måste jag ringa runt och skriva To-Do-List för imorgon, för min egen skull om inte annat. Samt skicka det där jävla "krya på dig" kortet jag inte vill befatta mig med. För att det alltid är jobbigt att gå tillbaka i tiden till perioden då man inte var smart nog att neka fadern umgänge.
Ibland när det är som svårast undrar man om det inte vore lättare att bara släppa taget och låta det sluka mig, ge upp och sugas ner i mörkret. För då slipper jag känna att jag misslyckats. Å andra sidan har jag inte gjort det ännu, misslyckats menar jag. Även om jag inte fått MVG på allt jag gjort har jag än så länge klarat mig undan med G- som minimum. Så det är bara att ta ett djupt andetag, streta på och ignorera krampen och mjölksyran som intar min kropp centimeter för centimeter.
För varje dag som går stiger saknaden, och vemodigheten river i mig. Samtidigt så smetar jag på mer murbruk och fogar dit mer tegelstenar runt mitt hjärta. Bygger på min befintliga mur som han lyckats hacka hål på.
Hur elakt detta än må låta så kom han inte längre än att knacka på muren, kanske var det därför han gav upp? För att han insåg att han aldrig skulle släppas in? Han kan inte ha undgått att märka av det med tanke på att det tog tre veckor innan han fick reda på provsvaret.
Ytterligare en orsak till oro, läkarens utlåtande om min fysiska hälsa. Men ärligt talat så bryr jag mig inte så jävla mycket om det just nu faktiskt. För jag vill hellre få reda på när det kommer spela någon roll.
Har inte fått klartecken att rida heller, vilket märktes när jag var ute med honom i förrgår, min rygg värker fortfarande, men det är också en sån där sak jag inte bryr mig om att tänka på. Min rygg, min handled och min ankel har terrat mig tillräckligt länge för att jag ska orka låta det hålla mig nere något mer nu.
Kanske kommer det hela bli bättre med tiden, men varken läkaren elle jag tror det så varför låta det stoppa mig?
Detta blir ett  väldigt blurrigt inlägg men det är en sak som jag inte tänker ta tag i eftersom det inte behövs. Tack och lov.