Amorcaucuest

Utgången var så mycket failiur som de bara kunde bli då pojken fick för sig för att han skulle fixa tumören och när det inte gick och tumören var så pass otrevlig att han stack utan att säga något så fick jag skulden för det och det i sin tur fick mig nästan att grina hela vägen hem.
Pojken var jätte sur och tyckte att jag hade kunnat förvarna honom vilket jag gjort, men det han sedan gjorde, det där med att inte vidarbefodra meddelandet och sen bara sticka utan ett ord är inte direkt mitt fel eller hur!? Det förvånade mig även att han var så otrevlig! För man gör inte så!
Men det som var mest sårande är att pojken skyllde allt på mig, allt. Hur fan kunde jag ha vetat i förväg vilket svin han var? Tumören gick över gränsen likaså Korven som inte ens sa hej då utan bara försvann. Det var inte okej alls jävla skitstövlar är de båda två.
I vilket fall som helst så vart jag sur och ledsen, speciellt på Tumören och Korven men Pojken kunde inte fatta det så han blev sur för att jag var sur på honom. Jag älskar folk som lyssnar på vad man säger.
Men men.
Nytt på andra fronten är det att Cleo fått lite lyxigare mat nu, så att säga östermalmskissar kunde käkat det hon fick..
Det hon fick var färsk fjordlax. Nackdelen är bara den att när pojken gick upp i morse för att dra till jobbet (som vi försov oss till) så halkade han i rännan av diarré som Cleo spritt från sängen in till toan.
Jag skyller allt på henne, eller jag skyller snarare diarrén på hennes idioti. Snälla lilla Cleo LITA INTE PÅ POJKEN! Trycker han i dig laxermedel igen så dödar jag honom, sådeså.
Tre vändor med klorin på golv och städutrustningen fick mig att inse att damn jag kommer inte göra om det, nästa gång Pojken matar Cleo med något han inte frågat om han får ge innan så får HAN städa, varesig han har jobb eller inte att dra till!
Och hur vet jag att de var pojken? ^^ Haha hans blick sa mer än tusen ord. Snacka om tagen på bar gärning! "Undrar varför hon fått diarré..?" mumlar en trött Tessan, pojken rycker till och sneglar lite på en innan han kastar sig mot duschen med otydligt mumlande om något som lät som: "JagVetInteKanskeInteSkulleGettHenne..."
Så busted..

Ingen dator fören om en vecka eller mer. Det suger men vad kan jag göra? Fixat intyg iallafall så snart så kommer det lösa sig.
Adressändringen är helt muppad, tydligen existerar inte jag. Jaha? Är det bra eller dåligt? ^^
Iallafall så har man haft fullt upp nu, älskar min nya lägenhet, blackeberg släng dig i väggen, den här är tusen gånger bättre! Verkligen! Riktigt kök, riktigt badrum, bra planlösning och schysst balkong. Funderar på att köpa en fåtölj att ha på balkongen under sommaren.
Dessutom kommer Sandra snart och jag älskar det faktum att jag kommer få hem henne snart.Skiter i vad släkten säger för ärligt, jag träffar aldrig min bror iallafall så vad spelar det för roll? Han hejar bara på mig när folk är med aldrig annars. Passar väl mig bra men tycker inte han av alla är rätt att dömma mig. För vad han än säger så är det vad han gör även om han nekar det.
Men jag orkar inte lägga ner negativ energi på honom, ärligt talat jag klarar mig utan honom. Träffade K, A och R i helgen/veckan samt fick min tv och en örfil av min jävligt sura morsa som är sjukskriven nu (äntligen) och som dampade på att det tog mer än tio minuter för mig att ta mig över till henne.
Så fick en örfil och massa skit, och jag kände bara: "Jag behöver inte ta det här." och gick.
Så imorgon är det S som ska träffas på middag imorgon och tisdag är det A som ska träffas, sen är det middag på onsdag, sen är det M som är tillbaka igen på torsdag och fredag är det R.
Haha orkar inte ens hitta på smeknamn till alla människor ^^
Men men oavsett hur många vänner jag än tagit mig i kragen och träffar nu så kan ingen eller något erkätta Bacon. Jag drömde att hon ringde mig och sa: "Jag saknar dig. Jag gör det. Du får en chans till, men bara en och jag ska bättra mig också" Jag vaknade av att jag grät. Jag vet att hon inte kommer ta kontakt med mig, så väl känner jag henne. Det kommer vara jag som ska komma och be om ursäkt och jag har gjort det, jag har bett om ursäkt. Men jag vill inte krypa mer om inte vi kan lösa problemen. Tex varför kommer jag inte iväg till henne? Varför känns det som om vi inte känner varandra längre? Varför trodde jag att saker skulle lösa sig om vi bara lät det vara?
Dumt egentligen. Funderar på att skicka ett sms till henne och se hur hon mår, men nej. Kanske i februari eller så men inte nu, det gör för ont.
I vilket fall som helst så har jag tid med kurator på sös och ska byta till andreas men vi får se när det blir, förmodligen i slutet på februari.
Jag hatar mig själv och jag hatar min kropp och jag hatar det faktum att jag inte skulle kunna leva utan min katt. Hon är mitt allt.
Det som Bacon brukade vara är Cleo nu.
Men å andra sidan så kommer ingen att kunna ta hennes plats. Hur många vänner jag än tar mig tid till att träffa nu så kommer hon inte kunna ersättas. Aldrig.

Fan vad jag hatar att må piss för att jag gjort fel, för att jag tvingas till att ta beslut jag inte är redo för. Men beslutet är fattat och nu är det bara för mig att genomleva det också. Att ha modet.
Kurator imorgon på sös. Jippi? Men men, det är väl lika så bra.
Sen såg jag nya lyan idag. Shiit vad skitigt. Det var äckligt vad skitigt det var. Och att de inte kunde ta ut sitt egna skräp!? Det störde mig.
Sen kommer mamma där (som btw är sjukskriven äntligen!) och säger att jag kan få en av hennes tv apparater!? Vad!? Vart slog hon i huvudet?
Väntar på bakslaget när som helst nu.
Imorgon ska jag flytta ut, allt är klart förutom några småsaker. Så ska jag få upp alla textiler och så, packa upp och försöka bo in mig.
Kommer dock byta säng utan tvekan.
Sen saknar jag Bacon. Saknar inte hennes fysiska närvaro, bara att vara vän med henne. Men det är lika bra att vi båda får andrum, och hon får bestämma om hon orkar med mig som vän eller ej. För jag tänker inte tvinga henne vara vän med mig om hon inte vill det.
Torsdag blir det middag med Sam! Mysigt värre! Funderar på att helt enkelt bjuda hem honom på pizza men det känns lite snålt :)
Sen hoppas jag att antingen han eller pojken kan skjutsa mig och hämta hunden även om jag mer och mer insett att jag inte vill ha honom (pojken) i mitt liv.
Kan man itne svara och inte komma med feedback så får jag nog. Tyvärr.
Men skönt att ha mina vänner iallafall, även om de går i vågor :)
Som M som varit utomlands. Shit vad brun han var! Han våldgästade mig igår. Var riktigt roligt att se honom igen.
Skriver mest av tvång för jag kommer itne ha någon dator så ja..
Har bara en fråga, varför valde de rött? Är det för att jag är tjej? Hade de kommit en kille hade de blivit blått? eller? I brist på att våga rosa kanske? Jag klagar inte bara undrar.. :)

Jag skrek på Bacon, indirekt, via sms. Vi skulle träffats idag, låg och spydde när de plingade på dörren och dum som jag är fick jag panik och trodde de var pojken. Det var det inte. Så efter att blivit skjutsad till SÖS med orden: "Det är lättare för alla om du bara erkänner vad du håller på med" ringade i huvudet och fått sitta där utan telefon, i 8 timmar så är jag trött, arg och väldigt rädd.
Hade inte velat ha de svart på vitt, för då är det mer än en misstanke, då är det något som faktiskt stämmer, något som inte är ett påhitt. Något som kräver planering, ansvar och tid. Allt det jag inte vill.
Att sitta på gynekologen och blädra igenom mamma tidningar är inte min favoritsyssla en söndag förmiddag.
Sen fick jag ta massor av prover och sen sitta med en psykolog som visade mig broschyrer med olika sätt att avsluta det hela.
Men det blir skrapning isåfall eftersom det är försent för något annat, sedan fick jag förhållningsregler för vad jag ska tänka på, vitaminer, mineraler, varierande kost, motion etc.
Och sluta röka.
De anser att det bästa vore att göra sig av med det, så jag kan fokusera på mig själv, vi är för unga etc. Men jag vet inte hur jag ska säga det till pojken. Har itne träffat honom på över en vecka, vill inte träffa honom förens jag vet hur det hela blir.
Och har sårat Bacon för att jag inte kan säga ifrån, inte säga sanningen till mina kontaktpersoner. Så jag fuckar upp varje möte vi har bestämt oss för.
Bara för att jag är rädd. Livrädd och osäker, men vem skulle jag kunna prata med om inte henne?
Var det smsen igår som fick mig att bli osäker? För att jag känner det som om jag slits mellan att vara med henne och att ha något nytt att ta hand om? För att jag är rädd för att om jag inte avbryter så kommer hon säga hejdå till mig så då gör jag det redan nu så jag slipper bli sårad? Men blir inte båda mycket mer sårade av att jag gör som jag gör just nu?
Jag vill inte göra henne illa, jag vill verkligen inte det. Men det är oundvikligt att jag tappar humöret när jag försöker tysta ner det hela.
Tror jag förstod det när jag provade mammas gamla jeans. Som satt bra, stora i midjan, men jag fick inte upp dragkedjan. Tror mormor förstod det då.

**Uppdatering.**
Mår pyton varje vake timme känns det som, är röksugen men vågar inte ta ett endaste litet bloss, ska skriva kontraktet idag och avbokat pojkens erbjudande om skjuts. Han blev inte glad men jag vågar inte träffa honom.
Måste ringa Bacon också, men risken är att jag antingen spyr eller öser ur mig allt skit jag burit på så det gör jag bara inte.
Min mage börjar dock synas nu, jag har redan börjat kolla mammakläder. Det här känns bra men skrämmande. Är livrädd att något ska gå snett. Verkligen skräckslagen över detta.

Jaha fan vad jag HATAR vissa butiker som har bra priser på hygglig kvalité och som jag är medlem i. Kollade behåar, när jag kom upp över 75D och de ändå inte passade gav jag upp. Vad fan ska man ha? Kan inte ha 80 för det är för stort runt bröstkorgen och att hitta 75DD eller 70E är lögn. Och kollar man så är de inte så stora ändå! Så vart tog allt utrymme vägen? Blir storlekarna så små när man inte är så stor runt bröstkorgen så man inte kan få något annat? Jag menar 80D passade i kuporna men att sedan få in en arm under knäpningen utan att den satt åt sög verkligen musten ur mig.
Sedan har vi priserna, hur mycket kan en bhå kosta egentligen?
Gick och kollade på mina storlekar, jag hade tur om det låg på strax över 200kr!
Och att titta på "generous" som jag trodde att "Yes det måste finns där!" var ju lögn det med! Minsta storleken var 85C! Hallå!? Generous trodde jag betydde att kuporna var större, inte hela paketet! Visst det beövs större storlekar men inte bara! Vart hände med oss som inte får plats i dem då?
Varför betyder inte Generous de som inte kan ha C eller D oavsett vilken storlek det är i övrigt? Shit vad jag blir, inte arg utan mer uppgiven. What the HELL do i do now? Har en 75D på mig och brösten är halvvägs ute redan som det är.
Dessutom har man ju fått höra det bästa av läkaren som gjorde att jag bubblade över av ilska.
"Med tanke på dina mediciner tror jag inte att p-piller hjälper dig, inte med tanke på ditt låga blodtryck och höga ämnetsomsättning. Om vi ändrar medicinen till andra preparat kan du nog ha P-stav men att äta p-piller kommer inte hjälpa dig tyvärr."
Och det säger du sex månader senare? Tack så jävla mycket!
Mår fortfarande illa, kommer inte i 29i midja längre, för att jylfen inte går upp, inte haft min månadliga blödning ännu och kryper snart ur skinnet.
Hatar att inte veta.

Måste bara säga att jag verkligen älskar Bacon. Hon som alltid ställer upp, inte tar det personligt att jag inte hinner även om jag har försökt och tar det med en axelryckning och inte börjar skrika på mig.
Hon som finns där när man behöver det. Hon som alltid finns där.
Jag älskar henne.
Cleo har gjort sig illa, rätt åt henne säger jag men två stygn är nog inte rätt åt henne iallafall. Så nu är man pank, det gick inte på försäkringen :(
Positivt är att det var ytligt så de sydde bara för att det inte skulle vara öppet sår, de säger att det nog är okej om en vecka, och fick lite bakteriedödande salva med mig hem. Cleo haltar men skojar lika friskt som innan.
Så nu håller man på att packa, man ska få träffa  Bacon igen på Söndag, då kommer det medfölja hennes förbygel, som blev försenad för att det var fel postadress. W00t? Som om jag inte kan min egen postadress? Så kollade upp den på nätet, och vem hade rätt? Inte skåningarna iallafall!
Men men den är fixad, räkningarna betalda, kläderna är nedpackade och nu kommer man till alla SAKER. Det är inte lite skit man har. Menmen, har turen att ha så mycket bagar och annat så jag kommer klara mig ganska bra.
Flyttar på onsdag XD
Träffade Sam idag på en fika. Har bara ett ord att säga. Mums. Men det kommer i ett annat inlägg, just nu är jag glad att jag har Bacon, verkligen superglad att jag har henne.

Sitter med flyttkartonger, ifylld adressändring och tänker: "Ironiskt att hela ens liv får plats i ett par kartonger". Ärligt talat, hur mycket skit kan man samla på sig?
Har hur mycket pennor som helst, ett dussin block, ännu mer saker som är totalt onödigt, som alla postit lappar, vad handlar det om egentligen?
Måste dessutom sätta mig ner vid bordet och gå igenom alla mina papper, alla räkningar och definitivt alla lösblad som jag samlat på mig. Som "Grattis på 20års dagen Pappa och Lisa." Varför sparar jag den? Varför inte bara intala mig att han är död? För att han kanske har ändrat sig? Spelar det någon roll?
Egentligen borde det itne göra det, jag menar jag har förlåtit honom för det han gjorde på mig, mot mig också. Vad han gjorde med min kropp. Men det jag inte kan förlåta, något jag inte kan blunda för är hur han systematiskt slog brorsan. Misshandlade honom och drev honom till ruinens kant.
Jag kan inte heller förlåta hur han betedde sig mot min mor. Hur illa hon än gjort mig så kan jag inte förlåta honom för det han gjort mot henne. Det går inte.
Jag kan inte ursäkta hur han slog henne sönder och samman, hur min barndom blev fläckat av ljudet av dunsar, kraschar och skrik när vi lagt oss. Hur han skrek och hur hon bad.
Jag kan inte förlåta honom för det.
Jag vill, jag vill inte vara bitter, jag vill inte låta honom ta upp min tid eller min själsfrid men jag kan inte finna förlåtelse för hans handlingar. Jag kommer alltid hata hans handlingar. Kanske kan jag en dag släppa det och gå vidare med mitt liv, gå vidare med mig själv och de mina och lämna honom där han hör hemma, i det förflutna.
Varför jag tänker på detta är fortfarande oklart för mig, och jag som alltid hävdat att jag är ärlig mot mig själv. Nu börjar jag undra om det verkligen är sant.
Är jag ärlig eller vet jag varför jag inte kan förlåta honom?
Ja jag vet varför. För att jag inte kan finna styrkan inom mig för att göra det. För att förlåta honom skulle vara som att svika de som råkat illa ut pga honom. Som att svika min familj. Dessutom vill jag inte veta om han förändras. Jag kan fortfarande minnas hur manipulativ han var, jag vill inte och tänker inte låta honom göra så mot mig igen. Aldrig mer.
Och orsaken till att jag tänker på honom är nog för att jag sitter och tänker på hur min familj ser ut. Hur mitt liv ser ut.
Jag känner mig starkare än på länge, redo att gå och möta farorna halvvägs och slåss för den jag är för den jag har rätt att vara. För min existens.
Men jag har inte modet, eller orken att förlåta honom. Jag vill inte ha honom i mitt liv och jag behöver inte ha honom där heller. Orsaken till att jag tänkt så mycket på honom är att jag nu har en ny start i livet. En ny början. Ett nytt liv. Och hans brev visade att han fortfarande vill ha kontakt med mig. Vilket jag kan förstå, på ett sätt, men ändå inte smälta.
På något sätt känns det som om han pissar på mig när han fortsätter ta kontakten med mig när jag klart och tydligt sagt att det inte är vad jag vill. Samtidigt så kan jag inte göra annat än att tänka att han kanske vill visa att när jag är redo så finns han kvar. Men vill jag ha det så?
Det finns saker som man kan förlåta, men aldrig glömma. En hel del sådana saker. Och han har gjort merparten av dem. Så varför skulle jag finna förlåtelse hos mig när han inte gjort något för att få den? Då skäms jag för jag vill inte bli bitter. Vill inte låta honom stjäla energi från mig.
Sen undrar jag vad man egentligen håller på med. Som om han skulle bry sig hur jag känner det, han har aldrig gjort det. Men jag bryr mig, och jag vägrar låta honom dra ner mig i skiten bara för att han ville höra av sig. Jag är bitter på honom, men jag hoppas och kämpar på att bli bättre, mindre bitter och en dag kunna förlåta honom.
När han dör vill jag kunna gå på hans begravning utan att pissa på hans grav.
Sen kan man ju alltid se det såhär, jag har två underbara vänner, en underbar pojke som älskar mig och sen har jag ännu fler vänner som kanske inte känner mig så bra men som får mig att må bra. Och relationen till mormor och morfar och mamma börjar tina och bli lättare. Kanske jag har mognat åtminstone lite då jag inte tar det så illa som jag brukat. Nu ler jag bara och säger i mitt huvud: "Jaja men man tar dem som man tar det".
Kanske är det så att trots allt som hänt så har jag mognat, blivit starkare och mer säker på mig själv.
Mina vänner har hjälpt mig genom detta år av helvete. Och jag älskar dem så mycket mer för det. Och det gjorde att mitt samtal på nyårsafton med Ragnhild fick mina ögon att öppnas för gott. Jag kan inte citera honom korrekt/ ordagrant men som han sa: "Du har väl märkt att mamma och lisa och även tina är måna om hur du mår? För dem är du en del av familjen, och även för mig" Det fick mig att inse att ens familj inte nödvändigtvis är de som är linkade till mig genom blod utan de som funnits där när jag gråtit, de som tröstat mig och skrattat med mig. De som ställer upp i vått och torrt och aldrig vänder ryggen till.
Jag är rädd. Det är något jag måste erkänna. Jag är rädd för att bli vuxen, rädd för att misslyckas. Rädd för att svika de som älskar och tror på mig. Men samtidigt så vet jag nu att jag kan möta deras krav, jag kommer möta deras krav. Och jag kommer klara mig utmärkt när jag gör det. Inte för att jag måste, inte för att jag behöver.
Utan för att jag vill. För att jag kan.
Och för att, först och främst, hon älskar mig för den jag är.

Nu har saker och ting gått för långt, inte pratat med någon sedan efter nyår, isolerat mig totalt. Men imorgon måste jag ta mig i kragen och komma iväg till mormor och morfar.
Eller ja jag måste börja ta tag i allt runt omkring mig och ringa folket som försökt få tag på mig ett bra tag nu. Varför har jag inte svarat eller hört av mig egentligen? Vad är jag så rädd för? Vad kommer jag säga om det hela när tiden är inne? Som imorgon tex när jag ändå ska till den sidan av stan. Vad ska jag säga då?
Men som det är nu kan jag inte sluta spy och jag hatar det. Dessutom har jag börjat packa och det känns inte direkt jättekul att behöva packa ihop ett helt liv igen. Men å andra sidan så är det väl inte mer än rätt att jag börjar om från början helt och hållet?
Kanske är det lättare att starta på nytt nu inför flytten och det nya livet som kommer. Kanske blir allt bättre denna gång, kanske tar jag mig i kragen? Kanske får jag något gjort? Kan ju alltid hoppas på det.
Men orkar inte svara på sms från vännerna, orkar bara inte, för jag orkar inte med alla frågor, alla "När kan vi ses" osv.
Jag orkar inte sitta där och säga: "Sorry men jag kan inte i veckan" som jag alltid gör. För tror dom börjat tröttna på att fråga mig när de vet att svaret alltid blir detsamma. Kan inte.
Min katt går mig nästan på nerverna med sin trotsålder. Klöser på allt, bits, klöser mig bara för att, sitter på köksbordet, och när jag reser mig upp och skäller på henne tittar hon på mig med den där sura blicken och ignorerar mig totalt. Sen när jag puttar ner henne på golvet och skäller ut henen klöser hon mina fötter och går in i köket. Fan vad hon driver mig till vansinne ibland, och fna vad jag älskar henne.
Men nu måste jag fortsätta packa, håller just nu på med att sortera mina brev och räkningar för katten. Försäkring, veterinärtid osv.
Och alla räkningar jag dragit på mig.
Shit vad mycket skit man samlar på har jag märkt. Mycket skit.

**Uppdatering två dagar senare (och ett x antal timmar)**
Hmm, Bacon blev glad över min ursäkt (skickade ett kort och chocklad med bud till henne) och hon godtog min ursäkt, kändes rätt bra att göra så för henne, hon förtjänar att bli bortskämd och eftersom hon inte har pojkvän tar jag på mig uppdraget att uppvakta henne lite. XD
Fick telefonsamtal av budfirman som frågade om vägen eftersom det inte fanns på gpsen XD Hon bor i ingenstans XD
Nej jag är trött så lyssna inte på mig.
Imorgon ska jag skriva kontrakt, prata med mormor och morfar och dessutom träffa båda bacon och köttbullen (hennes häst alltså) för att få lite tid med henne.
Hon skällde ut mig för budet och sa att hon älskar mig oavsett och att det var överflödigt men det tycker inte jag XD
Dessutom fick jag glädjande besked. Den 15onde prick klockan 8:00 ska lyan vara städad, tömd och fixad. Allt ska vara bort innan dess, och tror inte jag får nyckeln förens den 14onde. Känner mig smått stressad, men har iallafall börjat packa ner mina saker, tvättat allt som jag inte använder och dragit in alla kartonger jag hade i källaren för påfyllning av kläder jag aldrig använt.
Eller inte kommer använda innan flytten iaf. Så har man tvättat allt som är ens egna kläder och försöker komma underfund med hurfan man ska få plats med allt. I bilen menar jag då. Kommer ta mer än en tur att köra allt, så får hoppas att pojken kan skjutsa mig lite extra.
Dessutom var jag hos läkaren, och vad säger aset? "Du har ont i ryggen för att du är för framtung och behöver antingen gå ner i vikt så brösten minskar vilket jag inte rekommenderar för dig som haft ätstörningar eller göra ett ingrepp." Men träna? Går inte det? Jo men jag kommer ha ont ett bra tag då hävdar han. Damn it. Vill inte lägga mig under en skallpel bara för att man inte har bröst som kroppen kan ta vara på! Det är sick.
Men nu måste jag fortsätta packa, ser redan i kors.

Det jag helst av allt vill skriva av mig här i min blogg kan jag inte skriva av mig. Efter ytterligare en sömnlös natt så börjar jag frukta det värsta. Och jag vet inte hur jag ska avreagera mig eftersom jag inte har någon som helst möjlighet att göra det på det gamla vanliga sättet. Nämligen här i min blogg.
Sätter mitt hopp till gudarna (allah, Gud, Messias, Jesus eller vem man nu tror på) att det är vinterkräksjukan och inget annat, men hoppas är det enda jag kan göra.
Vad ska man säga? Har suttit med telefonen i två dagar nu, och undrat hur jag ska formulera det, försökt ringa men vågar inte, är så jävla rädd att få den utskällning jag behöver få för att jag är dum nog att inte lyssna ordentligt på min gynekolog.
Sådana som jag borde inte få existera ibland.
Saknar dessutom Q, han hade vetat vad jag skulle göra och hur jag skulle formulera mig för att det skulle fungera bra! Han har alltid bra svar på tuffa frågor. Men här sitter jag utan nerverna att ta upp frågan med någon. Ska till mormor och morfar snart, om ca tre timmar eller så, men men, hade tänkt dra vid nio så är de vakna när jag kommer och kan bjuda mig på kaffe, något jag försöker dricka men som har en tendens att glida upp och ner längst min strupe.
Jag som är kaffenarkoman kan inte ens dricka mitt jävla kaffe! Vart är världen på väg?
Dessutom så skäms jag över mig själv, varför i hela friden stack jag från Bacon för? Ärligt varför? Ska man inte sätta vännerna före killar? Jo det ska man och varför gjorde jag inte det? För att jag är feg, ja det är en orsak, för att hon skulle jobba dagen efter är en annan den sista är för att jag var dum och elak mot pojken och var lättad över att han ville prata med mig.
Dum som jag är så har jag varken hans eller Korvens nummer i min mobil, för jag vill inte ha något med någon av dem att göra för tillfället. Just nu vill jag ha tillbaka min Bacon och jag vill klara mig själv. Jag vill inte må skit varje dag, jag vill inte öka i vikt för varje dag som går, jag vill inte att allt jag kämpat för ska försvinna.
Men mest av allt önskar jag att jag skulle våga ta konsekvenserna av mitt handlande och stå för det jag gör.
Just nu känns det som om jag inte vet själv vad jag håller på med, allt blir halvdant gjort och sen försvinner jag iväg och lämnar kaos efter mig.
Jag vet om det också, men kan itne stanna för jag måste göra allt det där andra också.
Varför inte bara sitta ner och ta ett djupt andetag och hålla tummarna för att man ska få igenom det? Klara av en sak innan man går vidare till nästa?
Jag älskar henne och jag gillar honom jättemycket, men jag känner mig kluven för jag vill verkligen inte behöva välja, och jag har aldrig i hela mitt liv velat ha mer fel än jag har just nu.
Dessutom är jag en fegis som inte ens kan berätta det för min BÄSTA VÄN. Shit vad är det som gått så sjukt snett att jag inte ens kan berätta det för henne?
För att reaktionen kommer bli: "Vad fan säger du?!" tätt följt av "Hur tänkte du?!" och "Hur oansvarig kan man vara!?" och till slut min värsta farhåga: "Blanda inte in mig!"
Sitter och biter på mina naglar, mår illa och försöker få ner frukost. Går inge vidare. Kan nog skicka sms till Bacon om drygt en timme. Det är lördag så hon borde jobba nu. Damn. So should I.