Amorcaucuest

Sitter med flyttkartonger, ifylld adressändring och tänker: "Ironiskt att hela ens liv får plats i ett par kartonger". Ärligt talat, hur mycket skit kan man samla på sig?
Har hur mycket pennor som helst, ett dussin block, ännu mer saker som är totalt onödigt, som alla postit lappar, vad handlar det om egentligen?
Måste dessutom sätta mig ner vid bordet och gå igenom alla mina papper, alla räkningar och definitivt alla lösblad som jag samlat på mig. Som "Grattis på 20års dagen Pappa och Lisa." Varför sparar jag den? Varför inte bara intala mig att han är död? För att han kanske har ändrat sig? Spelar det någon roll?
Egentligen borde det itne göra det, jag menar jag har förlåtit honom för det han gjorde på mig, mot mig också. Vad han gjorde med min kropp. Men det jag inte kan förlåta, något jag inte kan blunda för är hur han systematiskt slog brorsan. Misshandlade honom och drev honom till ruinens kant.
Jag kan inte heller förlåta hur han betedde sig mot min mor. Hur illa hon än gjort mig så kan jag inte förlåta honom för det han gjort mot henne. Det går inte.
Jag kan inte ursäkta hur han slog henne sönder och samman, hur min barndom blev fläckat av ljudet av dunsar, kraschar och skrik när vi lagt oss. Hur han skrek och hur hon bad.
Jag kan inte förlåta honom för det.
Jag vill, jag vill inte vara bitter, jag vill inte låta honom ta upp min tid eller min själsfrid men jag kan inte finna förlåtelse för hans handlingar. Jag kommer alltid hata hans handlingar. Kanske kan jag en dag släppa det och gå vidare med mitt liv, gå vidare med mig själv och de mina och lämna honom där han hör hemma, i det förflutna.
Varför jag tänker på detta är fortfarande oklart för mig, och jag som alltid hävdat att jag är ärlig mot mig själv. Nu börjar jag undra om det verkligen är sant.
Är jag ärlig eller vet jag varför jag inte kan förlåta honom?
Ja jag vet varför. För att jag inte kan finna styrkan inom mig för att göra det. För att förlåta honom skulle vara som att svika de som råkat illa ut pga honom. Som att svika min familj. Dessutom vill jag inte veta om han förändras. Jag kan fortfarande minnas hur manipulativ han var, jag vill inte och tänker inte låta honom göra så mot mig igen. Aldrig mer.
Och orsaken till att jag tänker på honom är nog för att jag sitter och tänker på hur min familj ser ut. Hur mitt liv ser ut.
Jag känner mig starkare än på länge, redo att gå och möta farorna halvvägs och slåss för den jag är för den jag har rätt att vara. För min existens.
Men jag har inte modet, eller orken att förlåta honom. Jag vill inte ha honom i mitt liv och jag behöver inte ha honom där heller. Orsaken till att jag tänkt så mycket på honom är att jag nu har en ny start i livet. En ny början. Ett nytt liv. Och hans brev visade att han fortfarande vill ha kontakt med mig. Vilket jag kan förstå, på ett sätt, men ändå inte smälta.
På något sätt känns det som om han pissar på mig när han fortsätter ta kontakten med mig när jag klart och tydligt sagt att det inte är vad jag vill. Samtidigt så kan jag inte göra annat än att tänka att han kanske vill visa att när jag är redo så finns han kvar. Men vill jag ha det så?
Det finns saker som man kan förlåta, men aldrig glömma. En hel del sådana saker. Och han har gjort merparten av dem. Så varför skulle jag finna förlåtelse hos mig när han inte gjort något för att få den? Då skäms jag för jag vill inte bli bitter. Vill inte låta honom stjäla energi från mig.
Sen undrar jag vad man egentligen håller på med. Som om han skulle bry sig hur jag känner det, han har aldrig gjort det. Men jag bryr mig, och jag vägrar låta honom dra ner mig i skiten bara för att han ville höra av sig. Jag är bitter på honom, men jag hoppas och kämpar på att bli bättre, mindre bitter och en dag kunna förlåta honom.
När han dör vill jag kunna gå på hans begravning utan att pissa på hans grav.
Sen kan man ju alltid se det såhär, jag har två underbara vänner, en underbar pojke som älskar mig och sen har jag ännu fler vänner som kanske inte känner mig så bra men som får mig att må bra. Och relationen till mormor och morfar och mamma börjar tina och bli lättare. Kanske jag har mognat åtminstone lite då jag inte tar det så illa som jag brukat. Nu ler jag bara och säger i mitt huvud: "Jaja men man tar dem som man tar det".
Kanske är det så att trots allt som hänt så har jag mognat, blivit starkare och mer säker på mig själv.
Mina vänner har hjälpt mig genom detta år av helvete. Och jag älskar dem så mycket mer för det. Och det gjorde att mitt samtal på nyårsafton med Ragnhild fick mina ögon att öppnas för gott. Jag kan inte citera honom korrekt/ ordagrant men som han sa: "Du har väl märkt att mamma och lisa och även tina är måna om hur du mår? För dem är du en del av familjen, och även för mig" Det fick mig att inse att ens familj inte nödvändigtvis är de som är linkade till mig genom blod utan de som funnits där när jag gråtit, de som tröstat mig och skrattat med mig. De som ställer upp i vått och torrt och aldrig vänder ryggen till.
Jag är rädd. Det är något jag måste erkänna. Jag är rädd för att bli vuxen, rädd för att misslyckas. Rädd för att svika de som älskar och tror på mig. Men samtidigt så vet jag nu att jag kan möta deras krav, jag kommer möta deras krav. Och jag kommer klara mig utmärkt när jag gör det. Inte för att jag måste, inte för att jag behöver.
Utan för att jag vill. För att jag kan.
Och för att, först och främst, hon älskar mig för den jag är.