Amorcaucuest

Möte imorgon, banad från jobbet och snack om remiss till Södersjukhuset pga min sk förkylning som eskalerar dag för dag.
Ovanpå allt detta så sitter jag nu och funderar på om jag är orationell som fakiskt blev arg på dig för smset du skickade. Det är mer än en månad sedan vi talades vid tror jag (måste vara det nu tror jag) och så efter denna tid får man ett sms, man blev glad som skjuton och tänkte aha jag behöver inte be om ursäkt först denna gång! Men det var inte ett sms till mig, det var mer som en formell massinbjudan till ett evangemang med formell uppstyltning om fick mig att osäkert svara på samma formella sätt. Är det fel att bli arg när man får den typen av sms som första kontakt efter den tiden?
Sen måste jag ringa sjukvårdsupplysningen imorgon och kolla upp min "förkylning" som det nu är snack om att det eventuellt kan vara lunginflammation. Läkaren kom iallafall fram till att det är bakterier och inte virus så mycket blev klart men måste erkänna att både han och jag var smått chockade av att jag svimmade av att få mitt blodtryck testat. Därav remissen till Sös.
Ser inte fram emot att sätta fot på sjukhuset igen men med tanke på bröstsmärtorna så kanske det är ett måste? Mor krävde att jag skulle sluta röka också så att jag inte överbelastar mina lungor men det är inte lungorna som är problemet det är hjärtat. Men jag vågar inte säga det till henne eftersom hon kommer få damp på mig om jag erkänner det och skälla på mig för att jag inte tar bättre hand om mig.
"Du har ju inte direkt tagit hand om dig på sista tiden".
Jag har ju inte gjort så himla mycket dumpt än så länge eller hur!? Jag har faktiskt skött mig när det kommer till att knapra piller. Visserligen har jag druckit lite men inte i de mängder och så ofta som jag gjort förut så det räknas inte. Och när det kommer till självskada så har jag avhållit mig väldigt mycket på den punkten (förmodligen pga att jag är så darrhänt och svag att det ändå inte hade gett den effekt jag önskat men det är en annan sak).
I vilket fall som helst så sitter jag här och funderar på vad man har rätt att vara arg på och vad man egentligen ska lägga tiden på. Jag ska tex ringa imorgon och kolla upp med läkaren om remissen så att detta blir löst samt ha möte med en sockontakt som varit tillskriven mig i ett halvår men som jag aldrg träffat och även lämna in ansökan för att bli antagen till nya projektet på jobbet. Men tror jag kommer bli nekad eftersom jag är portad.
Så vad ska man lägga tiden på? Jobb? Vänner? Familj? Vart tar tiden vägen under dagarna? Och fördelar vi den rätt?
Men mest av allt undrar jag om man kan SLÖSA känslor? Alltså, slösa bort känslor på onödiga saker, jaga upp sig, bli arg, ledsen eller glad över saker som egentligen inte spelar så stor roll på det stora hela?
För om man kan slösa känslor är jag en storslösare, jag har ett temperament som får min katt att gå på tå runt mig (med all rätt med tanke på att hon kastade ur mig ur sängen i natt) även om jag inte skrikit åt henne så är hon väldigt noga med att vara försiktig vid kontakt med mig, något som ger mig dåligt samvete.
Hon stångas fortfarande och så men det är skillnad för hon är så försiktig i all kontakt hon tar med mig, hon är riktigt rar. Försöker ägna henne så mycket tid jag kan men sanningen är den att jag mest sover, har inte ätit ett riktigt mål mat på en och en halv vecka (livnärt mig på soppa och honingsmelon) och hostar och snorar som fan (även om snoret nu är borta men lämnat kvar dunkande bihålor och feber). Kan hon känna på sig att jag är "mindre frisk" än vanligt och är därför mer försiktig? Är det därför hon leker clown där jag inte kan ungå att se henne och ligger under filten med mig, även under tjocktröjan trots att det är svettigt och varmt samt att jag aldrig ligger still?
Har katter ett sjätte sinne med sånna saker, eller kanske är det något djur i allmänhet har? Jag vet bara att jag är glad att jag har henne även om hon mesta dels driver mig till vansinne (hon drog ut samtliga trosor, la dem prydligt på byrån och kurade ihop sig där i högen, en liten hårboll mitt i troshögsigloon).
Ärligt talat så är jag glad att jag är småsjuk (som jag ser det) även om jag knappt kommer till vivo utan att ta stöd pga yrsel och bröstsmärtor) eftersom jag då får extra tid med den svartvita hårboll som leker runt i lägenheten som ett yrväder och tvingar mig till att le och bita mig i tungan för att inte skratta högt.
Hennes fobi mot att vara ensam har gått så långt att hon numera sitter på badkarskanten när jag duschar trots att hon hatar vatten. Detta gör att jag inte kan undgå att känna mig lite smickrad men samtidigt som det är rart är det småt kvävande att ha en hårboll som går en på hälarna, ligger precis så nära att hon känner din värme och tyst smyger in under täcket när man sover för att kura ihop sig som en liten boll mot magen där hon börjar tvätta en.
Av någon andledning gör detta att jag känner ro, jag är aldrig ensam och jag behöver inte oroa mig för jag har henne, jag kommer alltid ha henne, katten med den aldrig raka svansen, katten som inte kan gå baklänges och är närsynt. Katten med den gulliga teckningen som ger henne dubbelhaka. Katten Baka-chan som gör mer än väl för sitt namn.
Hon är så korkad att man inte kan undgå att tycka om henne.
Jag älskar henne. Men även om jag har henne så kan jag inte hindra mina tankar från att vandra till barndomsvännen vars stolthet är större än min. Jag är fortfarande arg och småirriterad men mest så känner jag att jag är likgiltig och samtidigt nyfiken på vad hon gör nu.
För hon är en stor del av mitt liv även om hon inte är aktiv i det. Som nu när jag undrar vad hon gör när vi inte pratar.
Dock så vet jag att jag inte kommer ta kontakt med henne först, inte denna gång för jag är trött på att vara den som alltid ska ha fel. Den som alltid ska be om ursäkt först. Den som ska ta kontakt.
Dels är jag också besviken över bristen på intresse hon visat för mig och mitt liv. Vad vet hon om mig? Vad vet hon om vad som händer i mitt liv? Och nu pratar jag om innan vi slutade prata.
Fast som hon själv sagt, hon är en kall person och även om jag inte håller med så är det ju hennes åsikt och det finns ju en del sanning i det, men jag anser ändå att efter åtta år borde man ha lite intresse för den andre också?
En del av mig känner att jag faktiskt inte orkar vara den som ska intressera mig och ställa upp men å andra sidan har jag itne ställt upp på sista tiden så det är nog bra att vi tagit en paus/inte pratar. Så vi kan fundera på om vi vill fortsätta vara  vänner över huvudtaget.

Fick ett konstigt samtal med läkaren idag, om en ny behandling som han ska anmäla mig till då jag fått stora utslag och variga sår till följd av medicineringen och behandlingen. Men vi får se om det går igenom eftersom det tydligen inte är helt dokumenterat ännu, något jag är emot men min kära moder predikar för med eldsjäl när hon fick veta det.
"Tänk om du kan bli frisk från skiten så kan du koncentrera dig på din mentala hälsa!?"
Tänk om jag inte blir det? Egentligen, blir jag inte bara en försökskanin i ett labb bara i större format och utan bur?
Ledig från jobbet idag i allafall till följd av läkarbesöket så ska hem snart och lägga mig, jag blir så trött efter dessa besök, förstår inte varför.

Ibland undrar jag hur dumma människor är egentligen, hur lättmanipulerad man kan bli. "Gud som dina händer darrar!" "Det är för att jag sprang hit tror jag" svarade jag. Ha snarare abstinens.
Sanningen är den att människor måste ha en tillflykt när saker och ting blir för tuffa, vissa åker till sin häst, andra jobbar och vissa tar till så kallade beroenden.
Jag är helt klart den sista kategorin även om jag jobbar ganska mycket just nu (dock inte idag jag sjukanmälde mig och stannade hemma istället) men det löser inget känner jag trots det. Saker försvinner inte de bara tornar upp sig mer och mer och ju mer du rotar desto mer hamnar på högen. "Ah men hon kan fixa det" och så hamnar det hos mig för att jag inte kan säga: "Sorry men jag har ingen lust att hjälpa dig med detta."
Samma sak hände mellan mig och Bacon. Jag kan bara inte säga: "Jag är ledsen men jag vill inte med ut." För då skulle jag såra henne, så jag gör allt annat försöker hinta om att jag inte vill men det kan folk inte förstå, hur skulle de kunna läsa ut ett nej ur ett kanske? Är inte kanske en blandning mellan ja och nej? Det är inte så att kanske betyder nej men likaså vill jag att de ska förstå att kanske är nej just DEN gången för mig. Men folk förstår inte och kan inte förstå om man inte säger saker och ting rakt ut.
Ärlighet varar längst men hur långt kan man gå innan man sårar folk?
Jag kan inte neka folk rakt ut därför är jag i den sits jag är i nu. Därför är jag isolerad från alla andra. För jag orkar inte vara med dom, orkar inte höra deras problem eller lyssna på deras självupptagna gnat.
"Jag har så mycket räkningar så det är sjukt! Det är riktigt tufft nu att ha så mycket saker att betala!" Men du valde att köpa sakerna, du valde att ha det största utbudet och då får du betala för det, visste du inte om det innan så får du skylla dig själv likaså att du sitter där du sitter för då borde du kollat upp det innan!
Och oavsett hur det kommer sig att du "bara" har ett par tusen till nöjen denna månad så ger det dig ingen rätt att vara nedlåtande mot andra som har det svårt ekonomiskt också.
"Vadå? SÅ mycket räkningar är det ju inte du har, jag har mer än dig." Ja men du tjänar mer också. Jag har inte ett par tusen att röra mig med för nöjen denna månad. Det har du, säger inte det en hel del om skillnaden mellan våra ekonomier?
Jag är dock glad över jobbet, jag gillar mina nya arbetskamrater (som visserligen bara är där denna vecka då de jobbar helg) men så trött på att le och försöka vara glad.
Även när jag träffar vänner är det samma sak, jag är apatisk. Jag kan lyssna, le och nicka men sanningen är den att jag känner mig apatisk. Varför ska jag bry mig? Det enda det leder till är att jag blir irriterad på deras brister och fel, till exempel Bacons respons på om hon pratat med Tess från stallet som har en riktigt svår period just nu.
"Nej varför skulle jag ha gjort det?" Jag kan inte förstå den tankegången, om någon har det svårt och man är vänenr hör man väl ändå av sig? Om än så bara för att visa sitt stöd via ett sms eller ett kort samtal. Man behöver inte vara stöttepelare men visa att man bryr sig. Å andra sidan VET jag att hon inte fungerar så och då blir jag apatisk och känner bara, nej det är sant, varför ska man bry sig om vänner över huvudtaget? Jag har inget emot att vara ensam för sanningen är den att jag inte har många vänner och har inget emot att vara ensam.
Dessutom, de vänner jag har kan jag ändå inte prata problem med, eller snarare jag kan inte prata med dem om mina problem så då känns det som om det inte är av så stor betydelse varesig jag är där för dem eller ej.
Den egenskap jag har som jag just nu hatar mest är just min empati för andra, att folk pratar med mig om problem som de har, jag har inget emot att lyssna, jag gillar tanken på att de genom att ventilera sig med mig kan få ro, men hatar det faktum att de pga detta verkar tro att jag själv inte har samma behov och inte finns där för att lyssna när jag behöver det.
Kanske är det gammalt skit som kommer till ytan, det skulle inte förvåna mig alls. Men jag känner bara apati när det kommer till vänner just nu. Jag orkar inte åka ut till hästen och stå och se på medan Bacon fixar med honom eftersom jag inte vill ha den tiden för att tänka. Jag vill slippa fundera så mycket, och ha något att göra hela tiden.
Rökning, alcohol och piller har alltid varit mina laster, nu har jag skaffat en ny känns det som, den som stänger ute de jag bryr mig om eftersom jag inte orkar med dem. Låter konstigt men jag orkar inte bli påmind om att jag är människa, individ. På jobbet är jag en del av teamet, hemma är jag Baka-chan's matmaskin och liggmöbel men om jag skulle ta på mig att träffa folk utanför så skulle jag vara tvungen att vara den Tessan som de känner och jag känner inte att jag orkar vara det.
Orkar inte skoja runt och lyssna på saker som egentligen inte berör mig. Inte för att jag inte bryr mig utanför att jag mår sämre av att jag inombords tänker: "Och? Sluta gnäll din jävla idiot och gör något åt skiten istället" Eller "So? Du hade kunnat undvika det men du sket i det så nu tar du konsekvenserna så håll käften."
Vill inte känna så men det gör jag iallafall. Därför väljer jag att itne svara eller helt enkelt ignorera folket. Det är inte av elakhet utan för att inte såra mer än vad jag redan gjort.
"Du har långa naglar igen!" Sa Bacon glatt, jag var chockad och tänkte: "Har det gått så lång tid redan?" Så mycket insikt har jag i tidsperspektiv just nu.