Ache in Heart
För första gången hade vi ett gräl, och jag insåg att det är inte jag som är en drama queen (oavsett vad du anser samwise Gamgi, du känner mig inte så..) utan han som är osäker och inte vågar satsa. Vem kan anklaga honom? Vem fan vill ge sig in i ett förhållande med någon som är dum nog att erkänna sanningen eftersom att han skulle få reda på det från någon annan (samwise) om vi tre någonsin skulle träffas.
Hur skulle han märka det då kan man undra? Jo för att ett, samwise inte kan sluta skicka sexuella vibbar så fort vi ses (det är det som finns mellan oss och enbart det verkar det som) och två, han är samwise. Det är svårt att förklara för någon som inte känner honom, eller träffat honom. Eller sett oss tillsammans.
Och så har vi dosetterna. Dum som jag var trodde jag att han visste, att han anade, eller att han förstod. Men gjorde han det? Nej och när han fick veta?
Behöver man säga mer än att han blev som en skållad potatis. Okej ska man vara rättvis så var det inte riktigt så men plötsligt har jag blivit något som är skör som glas. Jag förstår inte varför han inte kan vara normal. Han ger så jävla mycket dubbla signaler. Som att ringa och vilja komma över även om Bacon är hos mig (dagen efter vårat gräl) och så när han kommer så är han en bitch! Han sa inget till Bacon och så har han MAGE att kritisera Korvens pojkvän för att han inte pratar med folk när de lämnas ensamma. Men han vill inte träffa mina vänner, han vill inte att jag ska träffa hans vänner och jag förstår inte att jag bara inte dumpar honom.
För oavsett hur mycket jag älskar honom, så klarar jag inte av att veta att det egentligen inte är något, det är bortkastad tid egentligen. Jag sitter bara och väntar på dagen då han får sitt Ja och ska välja vilken skola han ska börja på. Han tror inte han kommer in i stockholm och i mitt hjärta så vet jag att han har rätt, chansen är liten men jag hoppas. Men dagar som detta när han skickar söta sms, frågar hur min dag varit och jag återigen blir påmind om att vi lever i olika världar så går hoppet ur mig, som en trasig ballong.
Jag vet att det är ett lopp vi springer med en mållinje som vi varje dag rusar närmare mot, det är ett race som kommer sluta i hjärtesorg för min del. Vad jag försöker säga är att jag bara kommer gå åt helvete med honom.
Det jag försöker säga är att jag älskar honom, men jag vet att våra dagar är räknade, och jag kan inte ha det påklistrade leendet på mig längre. Så när han har gått hem och jag kommer tillbaka från jobbet så krakelerar det och jag ligger i sängen, försöker att inte grina och tänker om och om igen: "Är det här allt? Finns det inte mer än såhär?"
Varför i hela friden väljer jag fel killar? Och när började jag tappa fokus om vad jag vill i livet? Jag vet att jag är bra på många saker, riktigt bra och kan bli så mycket om jag bara orkade satsa. Men jag är fast i ett restaurangkök, som kockerska som inte får tillaga mat, springer som en servetris och diskar hela dagarna, bara för att få lite mer i lön än om jag skulle jobba med något som servetris, hora eller what ever.
Det är nog det som stör mig mest av allt, att jag inte vågar satsa, skriva mitt cv, printa ut det och skicka det på posten. Satsa och kanske vinna något som skulle vara Super för mig, något som skulle passa in i mitt liv som handen i handsken. Något jag faktiskt vill.
Men istället för att våga satsa och eventuellt få något, sitter jag här med ett jobb som visserligen har underbara arbetskamrater, men som inte är vad jag vill göra med mitt liv. Jag måste våga satsa, jag kommer inte att få jobbet men jag kommer iallafall ha försökt och fått svar och inte bara suttit och väntat på att få reda på vad som skulle kunna hänt. Om jag bara vågat skriva mitt CV och skicka in det till dem.
Så jag ska fråga Bacon om hon kan tänka sig att hjälpa mig att skriva ett CV, sen tänker jag skicka in det, med foto som det står, ett foto Bacon kommer få ta på mig och som är passande. Och får jag det itne så får jag det inte, men jag kan bara inte ge upp. Jag kan inte göra det.
Så nu ska jag lyssna på min terapist (eller vadfan det heter på svenska, ett språk som dyxleksi barnet som jag inte kan bemästra) och faktiskt försöka ta mig ur min depression. På ett eller annat sätt.
Men jag måste börja någonstans.
Hur skulle han märka det då kan man undra? Jo för att ett, samwise inte kan sluta skicka sexuella vibbar så fort vi ses (det är det som finns mellan oss och enbart det verkar det som) och två, han är samwise. Det är svårt att förklara för någon som inte känner honom, eller träffat honom. Eller sett oss tillsammans.
Och så har vi dosetterna. Dum som jag var trodde jag att han visste, att han anade, eller att han förstod. Men gjorde han det? Nej och när han fick veta?
Behöver man säga mer än att han blev som en skållad potatis. Okej ska man vara rättvis så var det inte riktigt så men plötsligt har jag blivit något som är skör som glas. Jag förstår inte varför han inte kan vara normal. Han ger så jävla mycket dubbla signaler. Som att ringa och vilja komma över även om Bacon är hos mig (dagen efter vårat gräl) och så när han kommer så är han en bitch! Han sa inget till Bacon och så har han MAGE att kritisera Korvens pojkvän för att han inte pratar med folk när de lämnas ensamma. Men han vill inte träffa mina vänner, han vill inte att jag ska träffa hans vänner och jag förstår inte att jag bara inte dumpar honom.
För oavsett hur mycket jag älskar honom, så klarar jag inte av att veta att det egentligen inte är något, det är bortkastad tid egentligen. Jag sitter bara och väntar på dagen då han får sitt Ja och ska välja vilken skola han ska börja på. Han tror inte han kommer in i stockholm och i mitt hjärta så vet jag att han har rätt, chansen är liten men jag hoppas. Men dagar som detta när han skickar söta sms, frågar hur min dag varit och jag återigen blir påmind om att vi lever i olika världar så går hoppet ur mig, som en trasig ballong.
Jag vet att det är ett lopp vi springer med en mållinje som vi varje dag rusar närmare mot, det är ett race som kommer sluta i hjärtesorg för min del. Vad jag försöker säga är att jag bara kommer gå åt helvete med honom.
Det jag försöker säga är att jag älskar honom, men jag vet att våra dagar är räknade, och jag kan inte ha det påklistrade leendet på mig längre. Så när han har gått hem och jag kommer tillbaka från jobbet så krakelerar det och jag ligger i sängen, försöker att inte grina och tänker om och om igen: "Är det här allt? Finns det inte mer än såhär?"
Varför i hela friden väljer jag fel killar? Och när började jag tappa fokus om vad jag vill i livet? Jag vet att jag är bra på många saker, riktigt bra och kan bli så mycket om jag bara orkade satsa. Men jag är fast i ett restaurangkök, som kockerska som inte får tillaga mat, springer som en servetris och diskar hela dagarna, bara för att få lite mer i lön än om jag skulle jobba med något som servetris, hora eller what ever.
Det är nog det som stör mig mest av allt, att jag inte vågar satsa, skriva mitt cv, printa ut det och skicka det på posten. Satsa och kanske vinna något som skulle vara Super för mig, något som skulle passa in i mitt liv som handen i handsken. Något jag faktiskt vill.
Men istället för att våga satsa och eventuellt få något, sitter jag här med ett jobb som visserligen har underbara arbetskamrater, men som inte är vad jag vill göra med mitt liv. Jag måste våga satsa, jag kommer inte att få jobbet men jag kommer iallafall ha försökt och fått svar och inte bara suttit och väntat på att få reda på vad som skulle kunna hänt. Om jag bara vågat skriva mitt CV och skicka in det till dem.
Så jag ska fråga Bacon om hon kan tänka sig att hjälpa mig att skriva ett CV, sen tänker jag skicka in det, med foto som det står, ett foto Bacon kommer få ta på mig och som är passande. Och får jag det itne så får jag det inte, men jag kan bara inte ge upp. Jag kan inte göra det.
Så nu ska jag lyssna på min terapist (eller vadfan det heter på svenska, ett språk som dyxleksi barnet som jag inte kan bemästra) och faktiskt försöka ta mig ur min depression. På ett eller annat sätt.
Men jag måste börja någonstans.
Pain
Känslan av hur det kändes när han berättade det för mig går inte att beskriva, den måste upplevas för att förstås. Det var därför jag jobbade så sent som jag gjorde, det var därför jag inte ville gå hem tidigare. Och det var därför jag blev så sårad av Bacons ord, även om jag förstår hennes reaktion på det som hände.
Jag är helt klart inte ett av guds finare barn men jag försöker bättra mig. Även om det ibland är svårt att hindra impulser från förr som dyker upp.
Men det är nog en av de orsaker som visar att jag mognat, att jag tar det helt annorlunda nu för tiden. Att det går att bättra sig. Dock spelar det ingen roll hur mycket jag ändrat mig, hur mycket jag mognat så kan jag inte ändra på det som kommer hända.. Att han kommer lämna mig för sina studier. Vi åker på en berg och dalbana med känslor, pratar om distansförhållande men sanningen kryper fram i våra diskutioner, ingen av oss tror på sådant. Så vi fortsätter åka berg och dalbanan, blundar hårt som fan och hoppas att vi kan ta oss ner till mål oskadda. Men medan jag sitter brevid honom i vagnen, och han greppar min hand så vill jag bara skrika.
För sanningen är den att när vi kommer till mål, när det hela är slut kommer han lämna mig där. Han kommer gå för att förverkliga sina drömmar, göra det han vill göra och jag kan inte och vill inte stoppa honom. För jag kan inte förmå mig att krossa hans drömmar pga. mina ideal och min kärlek till honom. Å andra sidan kan jag inte be honom söka i stockholm en gång till för min stolthet hindrar mig att gå ner på knä och be honom stanna.
Skriket fastnar i halsen och jag försöker göra det mesta av den tid vi har tillsammans, jag gillar inte tanken på att förlora honom men tanken att kväva honom är ännu värre. För varje dag som går växer sig smärtan större, skulden som han vet om kväver mig, och han som försöker trösta mig förstör mina försvarsmurar för varje dag som går.
Hur mycket får och ska man offra för att få ett förhållande att hålla? När är det dags att kasta in handduken? Och kan riktig kärlek övervinna allt?
Funderar på att göra slut nu, att ta smärtan att förlora honom nu, så jag slipper den här utdragna väntan på att den ska komma. För den kommer komma till mig, han kommer lämna mig för sina drömmar och han kommer krossa mitt hjärta.
Eftersom han kommer krossa det oavsett om vi håller ihop tills i höst när plugget börjar eller gör slut innan sommaren och hitta en sommarpojke att smörja mitt krossade hjärta med.
Mitt förnuft säger till mig att jag ska göra slut nu, att inte förlänga pinan, att se efter mig själv.
Medan mitt hjärta skriker ut att jag ska hålla fast honom och ta till vara den tid jag har med honom, att skaffa mig minnen jag kan vårda sen när han promenerar ut ur mitt liv på samma sätt han promenerade in i det.
Frågan är bara, är det värt att sitta och bita på naglarna, oroa sig, gråta och svära för att få små glimtar av lycka och fullständighet med honom? Ingen har fått mig att må så bra som han och ingen kan lyfta mig så högt mot skyarna som han. Men är det värt ärren?
Jag är helt klart inte ett av guds finare barn men jag försöker bättra mig. Även om det ibland är svårt att hindra impulser från förr som dyker upp.
Men det är nog en av de orsaker som visar att jag mognat, att jag tar det helt annorlunda nu för tiden. Att det går att bättra sig. Dock spelar det ingen roll hur mycket jag ändrat mig, hur mycket jag mognat så kan jag inte ändra på det som kommer hända.. Att han kommer lämna mig för sina studier. Vi åker på en berg och dalbana med känslor, pratar om distansförhållande men sanningen kryper fram i våra diskutioner, ingen av oss tror på sådant. Så vi fortsätter åka berg och dalbanan, blundar hårt som fan och hoppas att vi kan ta oss ner till mål oskadda. Men medan jag sitter brevid honom i vagnen, och han greppar min hand så vill jag bara skrika.
För sanningen är den att när vi kommer till mål, när det hela är slut kommer han lämna mig där. Han kommer gå för att förverkliga sina drömmar, göra det han vill göra och jag kan inte och vill inte stoppa honom. För jag kan inte förmå mig att krossa hans drömmar pga. mina ideal och min kärlek till honom. Å andra sidan kan jag inte be honom söka i stockholm en gång till för min stolthet hindrar mig att gå ner på knä och be honom stanna.
Skriket fastnar i halsen och jag försöker göra det mesta av den tid vi har tillsammans, jag gillar inte tanken på att förlora honom men tanken att kväva honom är ännu värre. För varje dag som går växer sig smärtan större, skulden som han vet om kväver mig, och han som försöker trösta mig förstör mina försvarsmurar för varje dag som går.
Hur mycket får och ska man offra för att få ett förhållande att hålla? När är det dags att kasta in handduken? Och kan riktig kärlek övervinna allt?
Funderar på att göra slut nu, att ta smärtan att förlora honom nu, så jag slipper den här utdragna väntan på att den ska komma. För den kommer komma till mig, han kommer lämna mig för sina drömmar och han kommer krossa mitt hjärta.
Eftersom han kommer krossa det oavsett om vi håller ihop tills i höst när plugget börjar eller gör slut innan sommaren och hitta en sommarpojke att smörja mitt krossade hjärta med.
Mitt förnuft säger till mig att jag ska göra slut nu, att inte förlänga pinan, att se efter mig själv.
Medan mitt hjärta skriker ut att jag ska hålla fast honom och ta till vara den tid jag har med honom, att skaffa mig minnen jag kan vårda sen när han promenerar ut ur mitt liv på samma sätt han promenerade in i det.
Frågan är bara, är det värt att sitta och bita på naglarna, oroa sig, gråta och svära för att få små glimtar av lycka och fullständighet med honom? Ingen har fått mig att må så bra som han och ingen kan lyfta mig så högt mot skyarna som han. Men är det värt ärren?
Stupid things I've done
Are plenty så det finns en lååång lista om någon skulle vilja så går det att hämta, men det är varning för den läses på egen risk.
Men en av de dumma sakeŕ jag gjort är att ett lyssna på Cocktails ägarinna om hur jag skulle gå till väga med Mickey och det andra är att jag vände mig till Bacon för att få stöd och någon som lyssnade. Hon är underbar på många sätt och vis men en sak man inte gör med henne, som man inte gör med min bästa och äldsta vän, är att prata om känslor. Så det var helt och hållet mitt fel att jag vände mig till henne.
Så vad försöker jag prata om då? Let's face it jag är inte den bästa på att ha kvar vänner för jag orkar helt enkelt inte träffa dem så ofta som de vill ses och så är jag väldigt bestämd på vissa punkter. Så inte konstigt att saker gåt som de gör! Men Mickey är en av mina få vänner som jag faktiskt bryr mig en hel del om, och nu har hon råkat i blåsväder och allt jag kan tänka är: "Vad kunde jag ha gjort annorlunda?" Sanningen är den att jag gjorde det jag skulle och det jag kunde göra. För jag kan inte säga till henne vad hon ska göra eller hur det är något hon måste inse själv. Nu har hon dock börjat inse att han inte behandlar henne väl så det är väl något i rätt riktning?
Eller kanske inte. Hon släpper honom ändå inte. Så varför ska jag ens försöka uppmuntra henne att släppa honom? Eller uppmuntra honom att göra slut med henne? Jag vet inte hur man ska göra eller hur det hela ska lösas men jag vet att jag inte kommer få någon hjälp av Bacon. Tyvärr.
Så funderar på att försöka ordna ett möte med Korven, den obligatoriska fikan inne i stan och fråga henne. Inte för att hon är så bra men ändå!
Alltid skönt att kunna prata med någon när det är saker som tynger en. Som detta som verkligen går mig på nerverna. Vet inte hur jag ska göra med det hela, om man ska prata med någon som kan hjälpa henne, dra med henne till någon proffesionell som kan lyssna och hjälpa henne eller bara låsa in henne tills hon kommer till sans.
Men tror inget av det kommer fungera, så pesimistisk är jag tyvärr när det gäller henne. Men vad ska man göra? Får prata med Janne om det på måndag och med Pojken imorgon. Fan vad skönt det kommer bli att få sova med honom imorgon, båda är lediga på fredag så kanske vi kan hitta på något? Tror inte det men kan ju alltid hålla tummarna.
Men en av de dumma sakeŕ jag gjort är att ett lyssna på Cocktails ägarinna om hur jag skulle gå till väga med Mickey och det andra är att jag vände mig till Bacon för att få stöd och någon som lyssnade. Hon är underbar på många sätt och vis men en sak man inte gör med henne, som man inte gör med min bästa och äldsta vän, är att prata om känslor. Så det var helt och hållet mitt fel att jag vände mig till henne.
Så vad försöker jag prata om då? Let's face it jag är inte den bästa på att ha kvar vänner för jag orkar helt enkelt inte träffa dem så ofta som de vill ses och så är jag väldigt bestämd på vissa punkter. Så inte konstigt att saker gåt som de gör! Men Mickey är en av mina få vänner som jag faktiskt bryr mig en hel del om, och nu har hon råkat i blåsväder och allt jag kan tänka är: "Vad kunde jag ha gjort annorlunda?" Sanningen är den att jag gjorde det jag skulle och det jag kunde göra. För jag kan inte säga till henne vad hon ska göra eller hur det är något hon måste inse själv. Nu har hon dock börjat inse att han inte behandlar henne väl så det är väl något i rätt riktning?
Eller kanske inte. Hon släpper honom ändå inte. Så varför ska jag ens försöka uppmuntra henne att släppa honom? Eller uppmuntra honom att göra slut med henne? Jag vet inte hur man ska göra eller hur det hela ska lösas men jag vet att jag inte kommer få någon hjälp av Bacon. Tyvärr.
Så funderar på att försöka ordna ett möte med Korven, den obligatoriska fikan inne i stan och fråga henne. Inte för att hon är så bra men ändå!
Alltid skönt att kunna prata med någon när det är saker som tynger en. Som detta som verkligen går mig på nerverna. Vet inte hur jag ska göra med det hela, om man ska prata med någon som kan hjälpa henne, dra med henne till någon proffesionell som kan lyssna och hjälpa henne eller bara låsa in henne tills hon kommer till sans.
Men tror inget av det kommer fungera, så pesimistisk är jag tyvärr när det gäller henne. Men vad ska man göra? Får prata med Janne om det på måndag och med Pojken imorgon. Fan vad skönt det kommer bli att få sova med honom imorgon, båda är lediga på fredag så kanske vi kan hitta på något? Tror inte det men kan ju alltid hålla tummarna.
Somethings stoped to be..
Förra veckan var jag hos Rexen Torsdag, Fredag, Lördag och Söndag. Men jag klagar inte alls, det har faktiskt inte varit jobbigt eller svårt på något sätt om jag ska vara ärlig.
Torsdags träffade vi i och för sig på en älg, Eller jag tror det var en älg och när jag inte lät Rexen fly muckade han han gräl med den, han stegrade (och inte bara lättade fram) och bockade och sparkade backut. Det var intressant, men när jag såg något enormt och brunt sticka in i skogen med stora kliv blev JAG rädd och vi rejsade därifrån! Haha gud vad han gillade att få sträcka ut ordentligt även om han inte gillade att behöva sakta ner igen. xD
Sen i Fredags red jag ut med medryttaren på Islandshästen i böxen brevid, tydligen bet han mig ^^ såg det när jag kom hem och visade Lisa på lördagen, och ja jag blev tydligen biten ^^
Sen på Lördagen så hoppade Bacon för första gången sedan han blivit privat och GUD vad han tyckte det var skojigt! Synd bara att de båda är ringrostiga! ^^ Men så fort han fick markbomm så hoppade han superfint! Även om Bacon var lite osäker på honom (med tanke på att han hoppar snett, flyter ut med bogen osv så kan jag faktiskt förstå henne riktigt bra) så såg det riktigt fint ut tillslut!
Söndagen var bara ut i stallet, mocka och sen dra igen, med Bacon och nu idag (måndag om ni inte visste det (; ) så red jag Skorpis och Bacon Rexen och Skorpis vart riktigt het på gröten (han går inte så mycket då medryttaren slutat och ägaren har varit skadad ett tag) men han dog när vi tog klätterbacken! Riktigt söt, het på gröten som sagt och vääldigt tittig! Men det löste sig när jag vågade ta lite mer i honom. Och så fick Bacon korrigera min sits så mycket hon kunde! ^^ Det var intressant!
Så imorgon ska vi rida runt hela slingan och även testa en lite längre galopp och se om man kan få honom att faktiskt sakta ner efteråt. ^^
Och så ska vi trava riktigt snabbt på raksträckan! Det kommer bli superkul! Och jobba honom i traven och inte bara i skritten vilket inte är så svårt bara man får lite motor i honom, det är kanske inte det lättaste men det går ganska bra faktiskt bara man är envis ^^ Så kommer bli roligt att ha honom imorgon tro det eller ej, för jag älskar att få honom att jobba han är så söt när han går där och hummar och filosoferar för sig själv. Det är så man vet att han jobbar och trivs med det, han hummar för sig själv. "Hmm, hmm, hmm" en liten paus "Hmm, hmm hmm".
Hela han är riktigt go. Även om han har sina sidor ^^
Tyvärr har jag inte fått något mer info om Mirelle som jag bokade istället för min Sandra. Men hoppas och håller tummarna att hon kommer den 9onde för det vore idealiskt för mig.
Och Pojken är här igen, jag lever på minimumgränsen och vet inte hur jag skulle klarat mig utan Bacon som fick betala min hyra eftersom mitt jobb sitter inne med lönen :(
Damn!
Torsdags träffade vi i och för sig på en älg, Eller jag tror det var en älg och när jag inte lät Rexen fly muckade han han gräl med den, han stegrade (och inte bara lättade fram) och bockade och sparkade backut. Det var intressant, men när jag såg något enormt och brunt sticka in i skogen med stora kliv blev JAG rädd och vi rejsade därifrån! Haha gud vad han gillade att få sträcka ut ordentligt även om han inte gillade att behöva sakta ner igen. xD
Sen i Fredags red jag ut med medryttaren på Islandshästen i böxen brevid, tydligen bet han mig ^^ såg det när jag kom hem och visade Lisa på lördagen, och ja jag blev tydligen biten ^^
Sen på Lördagen så hoppade Bacon för första gången sedan han blivit privat och GUD vad han tyckte det var skojigt! Synd bara att de båda är ringrostiga! ^^ Men så fort han fick markbomm så hoppade han superfint! Även om Bacon var lite osäker på honom (med tanke på att han hoppar snett, flyter ut med bogen osv så kan jag faktiskt förstå henne riktigt bra) så såg det riktigt fint ut tillslut!
Söndagen var bara ut i stallet, mocka och sen dra igen, med Bacon och nu idag (måndag om ni inte visste det (; ) så red jag Skorpis och Bacon Rexen och Skorpis vart riktigt het på gröten (han går inte så mycket då medryttaren slutat och ägaren har varit skadad ett tag) men han dog när vi tog klätterbacken! Riktigt söt, het på gröten som sagt och vääldigt tittig! Men det löste sig när jag vågade ta lite mer i honom. Och så fick Bacon korrigera min sits så mycket hon kunde! ^^ Det var intressant!
Så imorgon ska vi rida runt hela slingan och även testa en lite längre galopp och se om man kan få honom att faktiskt sakta ner efteråt. ^^
Och så ska vi trava riktigt snabbt på raksträckan! Det kommer bli superkul! Och jobba honom i traven och inte bara i skritten vilket inte är så svårt bara man får lite motor i honom, det är kanske inte det lättaste men det går ganska bra faktiskt bara man är envis ^^ Så kommer bli roligt att ha honom imorgon tro det eller ej, för jag älskar att få honom att jobba han är så söt när han går där och hummar och filosoferar för sig själv. Det är så man vet att han jobbar och trivs med det, han hummar för sig själv. "Hmm, hmm, hmm" en liten paus "Hmm, hmm hmm".
Hela han är riktigt go. Även om han har sina sidor ^^
Tyvärr har jag inte fått något mer info om Mirelle som jag bokade istället för min Sandra. Men hoppas och håller tummarna att hon kommer den 9onde för det vore idealiskt för mig.
Och Pojken är här igen, jag lever på minimumgränsen och vet inte hur jag skulle klarat mig utan Bacon som fick betala min hyra eftersom mitt jobb sitter inne med lönen :(
Damn!
