Amorcaucuest

För första gången hade vi ett gräl, och jag insåg att det är inte jag som är en drama queen (oavsett vad du anser samwise Gamgi, du känner mig inte så..) utan han som är osäker och inte vågar satsa. Vem kan anklaga honom? Vem fan vill ge sig in i ett förhållande med någon som är dum nog att erkänna sanningen eftersom att han skulle få reda på det från någon annan (samwise) om vi tre någonsin skulle träffas.
Hur skulle han märka det då kan man undra? Jo för att ett, samwise inte kan sluta skicka sexuella vibbar så fort vi ses (det är det som finns mellan oss och enbart det verkar det som) och två, han är samwise. Det är svårt att förklara för någon som inte känner honom, eller träffat honom. Eller sett oss tillsammans.
Och så har vi dosetterna. Dum som jag var trodde jag att han visste, att han anade, eller att han förstod. Men gjorde han det? Nej och när han fick veta?
Behöver man säga mer än att han blev som en skållad potatis. Okej ska man vara rättvis så var det inte riktigt så men plötsligt har jag blivit något som är skör som glas. Jag förstår inte varför han inte kan vara normal. Han ger så jävla mycket dubbla signaler. Som att ringa och vilja komma över även om Bacon är hos mig (dagen efter vårat gräl) och så när han kommer så är han en bitch! Han sa inget till Bacon och så har han MAGE att kritisera Korvens pojkvän för att han inte pratar med folk när de lämnas ensamma. Men han vill inte träffa mina vänner, han vill inte att jag ska träffa hans vänner och jag förstår inte att jag bara inte dumpar honom.
För oavsett hur mycket jag älskar honom, så klarar jag inte av att veta att det egentligen inte är något, det är bortkastad tid egentligen. Jag sitter bara och väntar på dagen då han får sitt Ja och ska välja vilken skola han ska börja på. Han tror inte han kommer in i stockholm och i mitt hjärta så vet jag att han har rätt, chansen är liten men jag hoppas. Men dagar som detta när han skickar söta sms, frågar hur min dag varit och jag återigen blir påmind om att vi lever i olika världar så går hoppet ur mig, som en trasig ballong.
Jag vet att det är ett lopp vi springer med en mållinje som vi varje dag rusar närmare mot, det är ett race som kommer sluta i hjärtesorg för min del. Vad jag försöker säga är att jag bara kommer gå åt helvete med honom.
Det jag försöker säga är att jag älskar honom,  men jag vet att våra dagar  är räknade, och jag kan inte ha det påklistrade leendet på mig längre. Så när han har gått hem  och jag kommer tillbaka från jobbet så krakelerar det och jag ligger i sängen, försöker att inte grina och tänker om och om igen: "Är det här allt? Finns det inte mer än såhär?"
Varför i hela friden väljer jag fel killar? Och när började jag tappa fokus om vad jag vill i livet? Jag vet att jag är bra på många saker, riktigt bra och kan bli så mycket om jag bara orkade satsa. Men jag är fast i ett restaurangkök, som kockerska som inte får tillaga mat, springer som en servetris och diskar hela dagarna, bara för att få lite mer i lön än om jag skulle jobba med något som servetris, hora eller what ever.
Det är nog det som stör mig mest av allt, att jag inte vågar satsa, skriva mitt cv, printa ut det och skicka det på posten. Satsa och kanske vinna något som skulle vara Super för mig, något som skulle passa in i mitt liv som handen i handsken. Något jag faktiskt vill.
Men istället för att våga satsa och eventuellt få något, sitter jag här med ett jobb som visserligen har underbara arbetskamrater, men som inte är vad jag vill göra med mitt liv. Jag måste våga satsa, jag kommer inte att få jobbet men jag kommer iallafall ha försökt och fått svar och inte bara suttit och väntat på att få reda på vad som skulle kunna hänt. Om jag bara vågat skriva mitt CV och skicka in det till dem.
Så jag ska fråga Bacon om hon kan tänka sig att hjälpa mig att skriva ett CV, sen tänker jag skicka in det, med foto som det står, ett foto Bacon kommer få ta på mig och som är passande. Och får jag det itne så får jag det inte, men jag kan bara inte ge upp. Jag kan inte göra det.
Så nu ska jag lyssna på min terapist (eller vadfan det heter på svenska, ett språk som dyxleksi barnet som jag inte kan bemästra) och faktiskt försöka ta mig ur min depression. På ett eller annat sätt.
Men jag måste börja någonstans.