The Ghost Of You
I never said I'd lie in wait forever
If I died, we'd be together now
I can't always just forget her
But she could try
At the end of the world
Or the last thing I see
You are never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the things that you never ever told me
And all the smiles that are ever, ever, ever
Get the feeling that you're never
All alone and I remember now
At the top of my lungs, in my arms she dies
She dies
At the end of the world
Or the last thing I see
You are never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the things that you never ever told me
And all the smiles that are ever gonna haunt me
Never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the wounds that are ever gonna scar me
For all the ghosts that are never gonna catch me
If I fall
If I fall (down)
At the end of the world
Or the last thing I see
You are never coming home
Never coming home
Never coming home
Never coming home
And all the things that you never ever told me
And all the smiles that are ever gonna haunt me
Never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the wounds that are ever gonna scar me
For all the ghosts that are never gonna
Det finns bara en person just nu som gör allt det här uthärdligt, en person
som får mig att kämpa på och fortsätta andas när allt verkar som om allt
har gått åt helvete. Personen med stort P. För din skull gör jag allt, går
igenom eld och vatten och kämpar för något liv för oss. Att bo med dig
är allt jag kan se fram emot i denna nattsvarta helvetesavgrund som jag
befinner mig i,
Jag klarar inte av att inte få välja vad jag vill göra själv, Längtar efter
att starta ett liv som är mitt men allt känns så hopplöst, det finns
inget då, det finns bara nu och sen. Och Varför. Detta ständiga varför
som jagar mig runt runt, så att man inte vågar lägga sig att sova på
kvällarna av rädsla för att få svar. Samtidigt behöver jag få svar på mina
frågor, det finns en del skelett som inte går att gräva ner,
de dyker alltid upp igen.
Varför hatar hon mig? Varför dög jag aldrig åt henne? Varför får
jag inte hjälp av någon? Varför litade jag på omvärlden?
Varför finns jag kvar? Varför hatar jag dig för att du räddade mig?
Varför hatar jag mig själv för att jag hatar dig? Varför vill hon inte veta
om något som har med mig
att göra när det gäller psyket?
Ringde till läkaren men inte till mig, frågade varför hon inte fick träffa
mig själv då läkaren svarar: "Hon får ångest."
"Är det bara för mig?" "Nej hon får ångest av många saker."
Det är ingen lögn för det har blivit min ständiga följeslagare, min eviga
skugga.
Det är bara Personen som får mig att må bra, att tro på framtiden, en
framtid som vi bygger upp tillsammans bara vi två. Min familj har tagit
emot P med öppna armar och välkomnat P till familjen helt och fullt,
de stödjer mig i min uppfattning om att det är en bra idé att flytta ihop
med P. Men samtidigt som det är skönt att ha deras stöd så saknar
jag till viss del allt som Ylva gav mig, Att inte bli psykiskt och fysiskt
misshandlad längre är svårt, det har satt så djupa spår i mig att jag
inte vet hur jag ska bete mig om jag intefår det. Jag tror inte det kommer
fungera att ha de tankar jag har, få de idéer jag får men jag kämpar på
i hopp om att det kanske spelar roll, för någon någonstans, inte för Carols
för han slängde in handduken och gick, inte för Ylva mer än att hon är
glad över att hon inte blivit avslöjad som den idiot hon är, inte för bror
min som inte vet hur han ska vara mot mig.
Men kanske för Dig. Du som är mitt enda ljus som fladdrar i vinddraget,
på gränsen till att blåsas ut, du som lyfter upp mig när jag fallit och
blåser på de ställen det gör ont. Du som fixar bamseplåster och sjunger
vaggvisor med mig.
För dig hänger jag kvar.
Igår gick allt åt helvete, det är alltid värst på kvällen, mår så sjukt dåligt
att jag bara gråter utan att veta varför, så kommer frågorna.
Varför hatade hon mig så hårt? Varför dög jag aldrig någonting till?
Varför valde hon just mig att trycka ner? Varför bryr jag mig?
Det stör mig nog mest av allt, det här eviga Varför. För det finns inga
svar, och jag tror inte det spelar någon roll om jag får svar ellerej för det
ändrar inte något för mig. Hon är samma subba som innan, jag har kvar
samma är både i själen och på kroppen. Ibland önskar jag att hon vore
död. Det vore så mycket lättare då.
Så funderar man på att göra det själv, får mildare straff eftersom jag sitter
där jag sitter men det är inte värt det. Det är inte värt att ödsla tid i
fängelse för att straffa henne.
Dessutom har jag ett mål, ett som är värt att kämpa för. För läkaren står
på min sida, jag och Personen med stort P borde flytta ihop,
hon ska trycka på sociala om det och det kommer ordna sig så småning
om. Det tar bara sån jädrans tid.
Varje kväll lägger jag mig sent, livrädd för mina drömmar, för de handlar
uteslutande om två saker, att döda henne eller mord på något sätt, eller
blod, massor med blod. Eller framtiden med P. Jag trodde jag älskade
Carols men det var innan det gick upp för mig vad P verkligen betyder
för mig. Den personen är luften jag andas, marken jag går på och elden
som leder mig vidare.
Utan dig, min älskade, skulle jag vara förlorad.
Har två timmars permiss innan man måste tillbaka, fick permiss till
Bacon i helgen också efter att ha förklarat hur innerligt Bacon inte
gillar min mamma. Så då var det okej, om de kan hämta och
lämna mig vill säga.
Tre timmar imorgon och sova över dagen efter det. Så får vi se
hur det går, ska ta mig i kragen för jag VILL vara där.
Idag fyller Ylva år också så jag måste gratta på något sätt,
vill helst ge henne en brevbomb men kom fram till att det
inte var det bästa så jag är med på en blomma istället.
Känns tryggare så. Men jag är fortfarande arg och jävligt bitter,
för alla sviker en nu när man är fastlåst. Bandit J, B2
(som har sin skola och pojkvän samt häst), Korven och till viss
del Mikko.
Den enda jag inte kan förstå är Micke. För jag saknar honom
något enormt och det är skönt att prata av sig med honom i
telen men det är inte samma sak som om man hade hans
armar runt sig. Jag saknar det.
Kommer inte på så mycket mer att skriva, allt inom mig har
slagit ihop sig till en hård knut av en rad olika känslor jag
inte förstår mig på så jag får se hur det blir, jag hoppas på
att jag och den jag älskar kan flytta ihop, jag behöver få
det stödet, det hoppet, men jag är inte dum nog att ta det
för givet. Jag orkar inte med mig själv, mina känslosvall
tömmer mig på energi och jag blir näst intill helt apatisk,
vilket gör mig ännu mer ledsen för att jag mår så dåligt.
Men det är skönt att veta att man räknas som sjuk, att
man har fått bekräftelse på att man inte är hypokondriker
utan ärligt talat är sjuk,
Man har problem som existerar, att man har en diagnos
på vad som är fel och kan få hjälp för även om det de
ger mig nu inte hjälper så ska de lägga in mer piller,
så jag klarar av nätterna också. Så då är jag uppe i minst
10 tabletter om dagen, vilket är.. skojigt.
Men jag tar de mer än gärna bara jag blir bra, bara jag
orkar. För jag orkar inte vara stark, orkar inte stå på mig
och le mot alla där inne för att visa att det är okej, att
jag faktiskt mår bra, att jag får gå ut själv osv. Jag orkar
inte sitta och låtsas som om problemen inte finns.
Enkelt sagt blir det såhär: Jag orkar inte låtsas må bra
när jag inte mår bra alls, jag orkar inte spela hennes
spel längre. Jag vill bli fri.
Men en sak är skön iallafall, jag kommer aldrig hem
till henne igen, aldrig. Det är något jag slipper för
all framtid och det är något jag är så grymt tacksam
för, även om det inte märks.
Vissa dagar orkar jag inte mer, vill bara lägga mig
ner och sjunka tillbaka in i det svarta
mörkret som tog mig den där dagen. Få vila mig från
allt och alla, samla krafter.
"Blickar ut genom fönstret och tårarna bara faller,
mina sista livskrafter dom sparkar nu bort pallen.
Allting gick så fort och snart är plågan slut, till alla
som jag kände, det här är vägen ut."
Det är verkligen så, "Lyfter upp mitt lår på kanten
av bron, tittar ner mot marken och tänker
är det här rätt? Ja detta är min utväg, förlåt
min familj men detta är min väg ut."
Jag tror att det kommer gå, även om jag ibland
(ganska ofta) är på botten igen så finns
du alltid där för att plocka upp mig, du är
min livs kärlek och det kommer alltid vara du
som tagit mitt hjärta. Jag hoppas bara att du
inte krossar det och att det med din omvårdnad
kan börja blomma igen för jag vill leva, inte
bara finnas utan LEVA. Jag vill ha ett eget liv,
en egen identitet och jag vill hitta den med
dig. Precis som förut så är det du, alltid bara du.
Bara att få ha dina armar runt mig får mig att
känna mig trygg, med dig är jag bara den jag är,
inget mer och inget mindre och jag älskar dig
för det. Du är det bästa i mitt liv och du kommer
alltid att förbli det vad som än händer. Du är
mitt hjärta och själ, du är orsaken till att jag andas.
Jag älskar dig.
Somebody Hurts You So You're Hurting Me
The only way it was ment to be.
Gjorde slut med pojken igår, jag grät som ett litet barn, men idag mår jag bättre, jag är jävligt stolt över mig själv också. För igår satt jag inne på mitt rum, snarare låg i min säng och skrev i dagboken, och kände ett överväldgande sug efter att skära mig. Det var starkare än på mycket länge och jag har skurit mig för mindre. Så jag stirrar på pennan och tänker: "Varför inte?" Men så tar det stopp. Tänker på hur mycket alla ställt upp för mig och kände att det inte gick, det är inte rätt av mig att ta den lätta vägen ut ur problemen bara för att jag inte klarar av smärtan. Så jag satte mig upp, stängde av mobilen, bytte simkort och insåg att Ylva ringt mig tre gånger. Det enda datumet jag såg var den 8/3-08 men hon hade ringt innan och efter det så ja. Så jag bestämmer mig för att ringa upp henne och kanske få känna bitterhet istället för smärta.
Vad jag kände var mild förvåning och en stor skopa bitterhet blandat med känslor av hat. Hon pratade på om hur jag mådde och jag berättade om graviditetstestet, att jag spyr som en gris och att jag inte fått mens. Så ni kan ju ana vilka slutsatser hon drar. "Det är väl roligt!? Det är verkligen på tiden jag tycker du behåller det för då kan du inte göra om sånna dumheter som du gjort hittills eftersom du inte bara har dig själv att tänka på. Och så har du ju åldern inne nu!"
Jasså? Så varför mördade du min lilla Elliot?
Men nej, jag är inte gravid, är lättad över det eftersom jag inte tror jag skulle klara av att ta ett vettigt beslut om det just nu och samtidigt lite ledsen för jag vill verkligen bli mamma. Även om jag oroar mig för att bli som Ylva eller Per. Men jag tänker ha barn en dag, oavsett vad andra anser om det.
Kom på vad jag pratade om nu, så åter till ämnet. Ylva fick reda på att jag gjort slut med Carols, han älskar mig inte när jag inte är med och går igenom helvetesdagen när han hittade mig fullproppad med tabletter, i sitt huvud om och om igen. Så det är det enda jag kunde göra.
Men jag grät och berättade om alla mina rädslor för honom, jag släppte ut allt som jag hållit inom mig och det kändes bra. Även om jag sårade honom.
Den största rädslan som får mig att vakna mitt i natten, kallsvettig, är att jag är tillbaka hos Henne. Ligger i rummet där jag legat i 14 års tid och stirrar in i goblängen som hänger på väggen. Det är det enda som skrämmer mig just nu, att jag inte ska orka stå på mig utan återigen vika mig och säga: "Okej, det var mitt fel, jag ber om ursäkt." Och så är vi tillbaka där allt började.
Jag är så trött på att bli slagen, fysiskt och psykiskt, så trött på att hon får mig att hata mig själv för att hon slår mig eftersom det är mitt fel. Jag vet nu att det inte är det men hon är en mästare på att manipulera och vrida saker till sin egen fördel så det är läskigt. Som mormor och morfar som har skämts över mig och tyckt illa om Linus. Mormor erkänner att hon inte tycker jag och Linus går ihop eftersom jag är så mycket mognare än honom och vi kommer från helt skilda miljöer. Men hon hävdar bestämt, och en aning kränkt, att hon aldrig kallat honom invandrare, men därimot italienare till Ylva. Så vem ska man tro? Mäster manipulatören eller Mormor? Jag vet vem som väger ner vågskålen till botten i mina ögon iallafall.
Det hemskaste av allt är att jag är så rädd att hamna hos Ylva igen och gå igenom samma misshandel som innan, har redan två ärr, ett stort och ett knappt synligt, från hennes dampryck i köket när hon hade kniven i handen. Ärr i hjärtat för Elliot som hon dödade, också det för ett psykfall i köket. Så varför skulle jag komma tillbaka dit?
För att jag är svag och liten och rädd just nu. Darrar av rädsla inför framtiden men hyser stort hopp om att det kommer ordna sig. Jag tror det kommer lösa sig till det bästa, men det kommer vara svårt, så oerhört svårt.
Och inte förens det är klart kan jag satsa på ett förhållande, inte ens med Linus.
Ylva sa att hon hade blandade känslor för honom, att hon aldrig känt något agg mot honom. Det var ju roligt, för det var du som förbjöd oss att träffas, att ens prata via telefon. Precis som du förbjöd mig att träffa B2, Bacon och alla andra vänner jag har. Men nu sitter du och säger det att det är tråkigt att det är slut mellan oss eftersom du känner det som att en familjemedlem försvinner. W00T!? Linus? Familjemedlem? "Ja, ni har ju varit ihop så länge.." Ja men tack att du ger ditt godkännande när det är slut, när jag sitter på psyk, när jag brutit mig loss och försökt ta mitt liv, allt FÖR ATT DU INTE GODKÄNT HONOM!
Så idag kommer hon förbi, jag kan inte göra annat än att fundera ut mordvapen, menar sitter trots allt på psyk, de vet vad jag gått igenom så ingen kommer dömma mig allt för hårt. Så varför inte? Enkelt, hon är inte värd det, hur mycket jag än vill det så är hon inte värd den tid jag kommer få spendera i fängelse. Det kommer hon aldrig vara, mamma eller inte.
Det roligaste är att hon tror att hon ska bli mormor, det är skrattretande. För hon kommer aldrig bli "Mormor" för OM jag skaffar barn kommer hon, liksom farsan, inte komma i närheten av dem. That's just it.
Tänkte på det hon sa igår som berörde mig mest. "Du och din bror är så lika varandra, ni ber inte om hjälp oavsett hur svårt eller ont ni har. Ni vägrar be om hjälp." Tänkte tilbaka till barndomen, var väl 4-5 år när jag föll från överslafen i våningssängen, rakt ner på gunghästen, vågen och sedan på hockeyspelet. Hade en hockeyspelare inkörd mellan revbenen och blödde, men farsan kom inrusandes och örfilade mig, gormade och skrek att jag skulle hålla käften han försökte sova. Så slängde han ner mig i underslafen. Och såg att jag blödde och att axlar och ben från hockeygubben stack ut. Då slet han upp mig och slet ut skallen från leksaken, synade såret och morrade att det måste sys, sjukhuset nästa. Jag blev livrädd, vi visste hur det var att störa farsan sömn, så jag bönade och bad att vi INTE skulle göra det, slutade med att grannen, som var sjuksyster, plåstrade ihop mig med sju eller åtta plåster och bandage runt revbenen.
Sen kommer jag ihåg när jag var 14 år gammal, hade så ont i benet att jag svimmade tre gånger inne i köket, grät och visste inte vad jag skulle ta mig till. Pettsson ville ta mig till sjukan men du halsade Sangria direkt ur flaskan och sa besämt: "Nej det går över. Dessutom kostar det pengar." Så undrar du varför vi inte ber om hjälp när vi har ont, varför vi förtränger alla tecken? Du är så naiv att jag vill slå hål på din blåögd het genom att ge dig en blåtira.
Men jag är rädd för att jag kommer bli som du, en kall jävel som byggt upp så tjocka skyddsmurar av is att ingen kan komma in. Jag vill inte leva som en isstod när jag kan LEVA.
Den där dagen för en månad sedan dog Ann-marie Ingela. Och i hennes ställe föddes Tessan, den nya versionen som är klokare, envisare, mindre cynisk och mer godtaglig för andra. Mindre självisk även om jag är en klagoapa nu för tiden. Men jag har verkligen ont konstant nu, även i vänster sida som jag haft innan, hjärtat smärtar och hela högra sida av magen. Och så har jag börjat få magsår. Så lite klaga måste jag få göra även om jag klagar väldigt mycket just nu.
Men det enda som jag har att verkligen klaga över är att jag inte gick ifrån dig mycket tidigare, att ingen brydde sig tillräckligt mycket för att sätta upp handen och säga: "Stopp! Hit men inte längre, du har gjort fel Ylva." Och att hon erkände det. Men det kommer hon aldrig göra. "Jag sa till Iriz och Lennart att du hade jobb i stallet så att du var tvungen att vara där, jag har inte berättat något. Tyckte inte att någon alls behövde veta om ditt lilla misstag." Mitt MISSTAG? Herregud, du läste och kastade brevet men det är MITT MISSTAG!? Fick sådan lust att slå dig, tror jag flög på dej den där gången du skickade hem linus sist. Jag skäms över mig själv pga. det men samtidigt förstår jag det. Inför dig är jag bara tre år och helt utan makt, ord eller vilja. Med dig så är jag en förlängning av dig som alltid är i vägen och behöver sparkas bort. Men inte längre, aldrig mer.
Gjorde slut med pojken igår, jag grät som ett litet barn, men idag mår jag bättre, jag är jävligt stolt över mig själv också. För igår satt jag inne på mitt rum, snarare låg i min säng och skrev i dagboken, och kände ett överväldgande sug efter att skära mig. Det var starkare än på mycket länge och jag har skurit mig för mindre. Så jag stirrar på pennan och tänker: "Varför inte?" Men så tar det stopp. Tänker på hur mycket alla ställt upp för mig och kände att det inte gick, det är inte rätt av mig att ta den lätta vägen ut ur problemen bara för att jag inte klarar av smärtan. Så jag satte mig upp, stängde av mobilen, bytte simkort och insåg att Ylva ringt mig tre gånger. Det enda datumet jag såg var den 8/3-08 men hon hade ringt innan och efter det så ja. Så jag bestämmer mig för att ringa upp henne och kanske få känna bitterhet istället för smärta.
Vad jag kände var mild förvåning och en stor skopa bitterhet blandat med känslor av hat. Hon pratade på om hur jag mådde och jag berättade om graviditetstestet, att jag spyr som en gris och att jag inte fått mens. Så ni kan ju ana vilka slutsatser hon drar. "Det är väl roligt!? Det är verkligen på tiden jag tycker du behåller det för då kan du inte göra om sånna dumheter som du gjort hittills eftersom du inte bara har dig själv att tänka på. Och så har du ju åldern inne nu!"
Jasså? Så varför mördade du min lilla Elliot?
Men nej, jag är inte gravid, är lättad över det eftersom jag inte tror jag skulle klara av att ta ett vettigt beslut om det just nu och samtidigt lite ledsen för jag vill verkligen bli mamma. Även om jag oroar mig för att bli som Ylva eller Per. Men jag tänker ha barn en dag, oavsett vad andra anser om det.
Kom på vad jag pratade om nu, så åter till ämnet. Ylva fick reda på att jag gjort slut med Carols, han älskar mig inte när jag inte är med och går igenom helvetesdagen när han hittade mig fullproppad med tabletter, i sitt huvud om och om igen. Så det är det enda jag kunde göra.
Men jag grät och berättade om alla mina rädslor för honom, jag släppte ut allt som jag hållit inom mig och det kändes bra. Även om jag sårade honom.
Den största rädslan som får mig att vakna mitt i natten, kallsvettig, är att jag är tillbaka hos Henne. Ligger i rummet där jag legat i 14 års tid och stirrar in i goblängen som hänger på väggen. Det är det enda som skrämmer mig just nu, att jag inte ska orka stå på mig utan återigen vika mig och säga: "Okej, det var mitt fel, jag ber om ursäkt." Och så är vi tillbaka där allt började.
Jag är så trött på att bli slagen, fysiskt och psykiskt, så trött på att hon får mig att hata mig själv för att hon slår mig eftersom det är mitt fel. Jag vet nu att det inte är det men hon är en mästare på att manipulera och vrida saker till sin egen fördel så det är läskigt. Som mormor och morfar som har skämts över mig och tyckt illa om Linus. Mormor erkänner att hon inte tycker jag och Linus går ihop eftersom jag är så mycket mognare än honom och vi kommer från helt skilda miljöer. Men hon hävdar bestämt, och en aning kränkt, att hon aldrig kallat honom invandrare, men därimot italienare till Ylva. Så vem ska man tro? Mäster manipulatören eller Mormor? Jag vet vem som väger ner vågskålen till botten i mina ögon iallafall.
Det hemskaste av allt är att jag är så rädd att hamna hos Ylva igen och gå igenom samma misshandel som innan, har redan två ärr, ett stort och ett knappt synligt, från hennes dampryck i köket när hon hade kniven i handen. Ärr i hjärtat för Elliot som hon dödade, också det för ett psykfall i köket. Så varför skulle jag komma tillbaka dit?
För att jag är svag och liten och rädd just nu. Darrar av rädsla inför framtiden men hyser stort hopp om att det kommer ordna sig. Jag tror det kommer lösa sig till det bästa, men det kommer vara svårt, så oerhört svårt.
Och inte förens det är klart kan jag satsa på ett förhållande, inte ens med Linus.
Ylva sa att hon hade blandade känslor för honom, att hon aldrig känt något agg mot honom. Det var ju roligt, för det var du som förbjöd oss att träffas, att ens prata via telefon. Precis som du förbjöd mig att träffa B2, Bacon och alla andra vänner jag har. Men nu sitter du och säger det att det är tråkigt att det är slut mellan oss eftersom du känner det som att en familjemedlem försvinner. W00T!? Linus? Familjemedlem? "Ja, ni har ju varit ihop så länge.." Ja men tack att du ger ditt godkännande när det är slut, när jag sitter på psyk, när jag brutit mig loss och försökt ta mitt liv, allt FÖR ATT DU INTE GODKÄNT HONOM!
Så idag kommer hon förbi, jag kan inte göra annat än att fundera ut mordvapen, menar sitter trots allt på psyk, de vet vad jag gått igenom så ingen kommer dömma mig allt för hårt. Så varför inte? Enkelt, hon är inte värd det, hur mycket jag än vill det så är hon inte värd den tid jag kommer få spendera i fängelse. Det kommer hon aldrig vara, mamma eller inte.
Det roligaste är att hon tror att hon ska bli mormor, det är skrattretande. För hon kommer aldrig bli "Mormor" för OM jag skaffar barn kommer hon, liksom farsan, inte komma i närheten av dem. That's just it.
Tänkte på det hon sa igår som berörde mig mest. "Du och din bror är så lika varandra, ni ber inte om hjälp oavsett hur svårt eller ont ni har. Ni vägrar be om hjälp." Tänkte tilbaka till barndomen, var väl 4-5 år när jag föll från överslafen i våningssängen, rakt ner på gunghästen, vågen och sedan på hockeyspelet. Hade en hockeyspelare inkörd mellan revbenen och blödde, men farsan kom inrusandes och örfilade mig, gormade och skrek att jag skulle hålla käften han försökte sova. Så slängde han ner mig i underslafen. Och såg att jag blödde och att axlar och ben från hockeygubben stack ut. Då slet han upp mig och slet ut skallen från leksaken, synade såret och morrade att det måste sys, sjukhuset nästa. Jag blev livrädd, vi visste hur det var att störa farsan sömn, så jag bönade och bad att vi INTE skulle göra det, slutade med att grannen, som var sjuksyster, plåstrade ihop mig med sju eller åtta plåster och bandage runt revbenen.
Sen kommer jag ihåg när jag var 14 år gammal, hade så ont i benet att jag svimmade tre gånger inne i köket, grät och visste inte vad jag skulle ta mig till. Pettsson ville ta mig till sjukan men du halsade Sangria direkt ur flaskan och sa besämt: "Nej det går över. Dessutom kostar det pengar." Så undrar du varför vi inte ber om hjälp när vi har ont, varför vi förtränger alla tecken? Du är så naiv att jag vill slå hål på din blåögd het genom att ge dig en blåtira.
Men jag är rädd för att jag kommer bli som du, en kall jävel som byggt upp så tjocka skyddsmurar av is att ingen kan komma in. Jag vill inte leva som en isstod när jag kan LEVA.
Den där dagen för en månad sedan dog Ann-marie Ingela. Och i hennes ställe föddes Tessan, den nya versionen som är klokare, envisare, mindre cynisk och mer godtaglig för andra. Mindre självisk även om jag är en klagoapa nu för tiden. Men jag har verkligen ont konstant nu, även i vänster sida som jag haft innan, hjärtat smärtar och hela högra sida av magen. Och så har jag börjat få magsår. Så lite klaga måste jag få göra även om jag klagar väldigt mycket just nu.
Men det enda som jag har att verkligen klaga över är att jag inte gick ifrån dig mycket tidigare, att ingen brydde sig tillräckligt mycket för att sätta upp handen och säga: "Stopp! Hit men inte längre, du har gjort fel Ylva." Och att hon erkände det. Men det kommer hon aldrig göra. "Jag sa till Iriz och Lennart att du hade jobb i stallet så att du var tvungen att vara där, jag har inte berättat något. Tyckte inte att någon alls behövde veta om ditt lilla misstag." Mitt MISSTAG? Herregud, du läste och kastade brevet men det är MITT MISSTAG!? Fick sådan lust att slå dig, tror jag flög på dej den där gången du skickade hem linus sist. Jag skäms över mig själv pga. det men samtidigt förstår jag det. Inför dig är jag bara tre år och helt utan makt, ord eller vilja. Med dig så är jag en förlängning av dig som alltid är i vägen och behöver sparkas bort. Men inte längre, aldrig mer.
All I Ever Wanted Was For You To Be.
Okej då är det möte den 28:onde februari och SÖS den 29:onde februari. Vad oroar jag mig mest för? Jo mötet. Ylva (kan inte längre tänka på henne som mamma nu när jag vet att hon gjort allt hon gjort med flit och med fullständig klarhet i vad det är hon faktiskt gör) kommer komma dit och höra vad de har att säga.
Jag hoppas och ber att jag får det klart snart har nu tvångsvård tills den 15 Juni eftersom jag måste bli behandlad, är uppe i 12 piller om dagen ungefär, mer än hälften antidepressiva. Så sjuk är jag tydligen. Så allvarligt är min situation. Ändå har jag inte fått hjälp när jag sökt den, inte blivit tagen på allvar.
Nu blir jag det och även om Mikko säger att det är ett hemskt ställe så trivs jag just på grund av den andledningen att de tar mig på allvar. Jag får hjälp. Skit samma om jag inte har en tv på rummet, eller ens radio, jag har en säng, en toa och en dusch och får mat om jag vill ha när jag är hungrig. Vad mer kan jag begära?
sliper återvända till Ylva även om jag ibland tänker att jag måste det, någon måste ta hand om henne. Personlighetstörning, grav. Det var diagnosen min läkare satte på min mor med 98-99% säkerhet och då bekräftar hon vad vi redan vetat.
Min mor är psykiskt störd.
Det ljus jag har i mitt liv nu är just dessa människor som kommer och går till Psyket för att säga hej eller bara krama om mig innan de drar till skolan. De människorna är värda sin vikt i guld och när jag ser tillbaka inser jag hur idiotiskt det är att slänga bort det. Jag har vänner som få andra människor har, som ställer upp oavsett väder, och ändå tänkte jag ta mitt liv.
Rättegången i Torsdags har satt sina spår i mig, som blåmärken efter ett för hårt grepp om min arm. Det var uteslutande om mig och min mamma och våran relation, det var hemskt svårt att tala ut om något man tigit om så länge. Men jag klarade det och var ärlig, hela tiden sa jag sanningen och var rak på sak, det tror jag de blev lite förvånade över. Men jag vill ändå tacka min advokat för hans råd och tips om hur jag ska gå till väga för att komma vidare. Tack.
Nu sitter jag hemma hos morföräldrarna och skräpar, ska nu äta lunch och pilla navel. Nej men äta lunch och hoppas att saker och ting håller i sig.
Jag hoppas och ber att jag får det klart snart har nu tvångsvård tills den 15 Juni eftersom jag måste bli behandlad, är uppe i 12 piller om dagen ungefär, mer än hälften antidepressiva. Så sjuk är jag tydligen. Så allvarligt är min situation. Ändå har jag inte fått hjälp när jag sökt den, inte blivit tagen på allvar.
Nu blir jag det och även om Mikko säger att det är ett hemskt ställe så trivs jag just på grund av den andledningen att de tar mig på allvar. Jag får hjälp. Skit samma om jag inte har en tv på rummet, eller ens radio, jag har en säng, en toa och en dusch och får mat om jag vill ha när jag är hungrig. Vad mer kan jag begära?
sliper återvända till Ylva även om jag ibland tänker att jag måste det, någon måste ta hand om henne. Personlighetstörning, grav. Det var diagnosen min läkare satte på min mor med 98-99% säkerhet och då bekräftar hon vad vi redan vetat.
Min mor är psykiskt störd.
Det ljus jag har i mitt liv nu är just dessa människor som kommer och går till Psyket för att säga hej eller bara krama om mig innan de drar till skolan. De människorna är värda sin vikt i guld och när jag ser tillbaka inser jag hur idiotiskt det är att slänga bort det. Jag har vänner som få andra människor har, som ställer upp oavsett väder, och ändå tänkte jag ta mitt liv.
Rättegången i Torsdags har satt sina spår i mig, som blåmärken efter ett för hårt grepp om min arm. Det var uteslutande om mig och min mamma och våran relation, det var hemskt svårt att tala ut om något man tigit om så länge. Men jag klarade det och var ärlig, hela tiden sa jag sanningen och var rak på sak, det tror jag de blev lite förvånade över. Men jag vill ändå tacka min advokat för hans råd och tips om hur jag ska gå till väga för att komma vidare. Tack.
Nu sitter jag hemma hos morföräldrarna och skräpar, ska nu äta lunch och pilla navel. Nej men äta lunch och hoppas att saker och ting håller i sig.
Stockholm Vaknar Långsamt, På Droger Och På Sorg..
2008-01-07
Fan, allt går åt helvete, fick veta av Mikko att du snackar skit och vidarbefodrar saker och ting om mig, tänker fråga dig om din version innan jag fömmer dig men du ligger fan inte bra till i mína ögon just nu. Inte nog med att jag trodde vi var VÄNNER som skulle ställa upp för varandra, du har ingen som helst förmåga att förstå något utanför din egen värld.
Det värsta är nog att folk som är BEKANTA till mig känner dig bättre än vad jag gör..
Och till dig, jag har aldrig varit så jävla sårad eller ledsen innan, inte ens Hon kunde såra mig så som du gjort. Du börjar med att skicka sms, inte ens ringa och kolla läget, det är första tabben, sen att det är viktigare att åka upp till Hannes och vara med honom, fixa ditt rum och så för att ens kolla läget med mig. Du kunde inte vika dig en tumm och när jag erbjöd att låna dig pengar så att du kunde köpa remsa så var det ett blankt nej som gällde. Okej, känns verkligen bra, speciellt när jag blottat mig för dig och berättat exakt vad jag tycker och tänker, hur jag känner det. Varför kan ingen ta mig på allvar när jag är sjuk? "För att jag ändå inte kommer göra något åt det" var baby B3´s svar, men det stämmer inte, jag måste fixa det, det går inte längre.
*ihåligt skratt* Jag är fan rädd för mig själv och det som finns inne i mig. Och det startade iochmed att Bacon förlorade allt i branden, att inte veta hur det var med henne att inte nå henne.
Den känslan av vanmakt, hopplöshet och ångest har inte släppt taget, jag är orolig för henne, när jag känner något alls. Det svarta hål inom mig slukar mer för varje dag som går, men jag kan inte säga exakt vad bollen består av, förutom att det har med minnena att göra, huvudverk och bortglömda minnesfragment. Hatet som river i mitt inre, känslan av att inte duga som jag är och avundsjukan får mig att må illa och skämmas över mig själv. Jag är lättretlig och sur, aldrig glad, om jag inte är med Bacon eller Carols, och får ryck ibland på kvällarna. Tror mamma insett det för hon frågar inte längre varför jag vaknar mitt i natten, tror blodstänken var svar nog.
Skäms så mycket över min såkallade "Sjukdom" och vad den gör mot mig. Som igår, efter mkt skoj hos Bacon, en av de få gångerna jag känt mig NÄRVARANDE på riktigt, inte som en iaktagare, även om den känslan alltid låg på lur i skuggorna av mig själv.
Studerade hennes familj och tänkte, självisk som man är: "Tur att det var deras hus och inte någon annans, för de hade inte tagit sig igenom det så bra som dom verkar klarat det. De stöttar varandra till 110% hela tiden. Jag vill också ha det så.."
Har inte ätit sen jag var hos lisa, röker ett paket om dagen och knarkar kaffe, och jag vill bort, jag vill inte vara den jag är. Verklighetsflykt, droger eller sex, spelar ingen roll. Funderar på att ta upp gamla kontakter och se vad man kan få för något men jag vill inte fastna, det är stört vad man kan tänka i för banor, men jag har knappt råd att röka hur ska jag då ha råd med droger?
Kommit på min tatuering också, vet inte vart den ska vara bara. Och jobbet hörde av sig.."Du kan inte få ut din fulla lön, vi är glada att du tar det med jämnmod." Jämnmod? Jag skulle kunna slita skallen av er! Inte nog med att det tar fyra veckor att bli av med ett distrikt men ni vägrar låta en sjukanmäla sig och nu får man inte ens sin lön! Vad fan tror ni att ni är!?
Roligt är iof det faktum att: "Jag ringer" Har blivit samma sak som: "Jag kommer ringa dig, om ett par dagar, om jag kommer ihåg det."
I'm losing
All of the time
Yeah I'm losing
I'm losing
Please change my mind
Yeah I'm losing
I'm losing
This is all of me (all of me)
There's nothing more of me than this
I can not be (can not be)
The well adjusted show me heaven... aaah
Kan man göra annat än att älska Takida? Även om det påminner mig om brorsan är det underbara att han iallafall har ringt och pratat med mig.
2008-01-10
Jag knarkar Avril just nu, älskar hur hon ser ut i Nobodys home och Hot. Jag vill fan se ut som hon gör i de vidiorna. Men jag kan verkligen känna igen mig i Nobodys home. Jag ska ge alla mina besparingar till mamma, och även pengarna som skulle gå till mitt körkort. Det är alltså MINST 26,000 svenska kronor som hon ska få. Sen måste jag fixa csn, jag försov mig idag, och imorgon ska jag till läkaren, skolan och kanske sova hos Carols, beroende på hur mamma reagerar. Eftersom jag inte ens får vara nära mina vänner tror jag att hon flyger i taket, men det struntar jag i, det har löst sig och hon ska plugga iallafall, så jag anser att jag har rätt att vara med mina vänner då.
"Jag försöker bara skydda dig!" Sa hon och avskäramade mig från allt som hållit mig uppe. Jag kan förstå varför jag inte får träffa Bacon eftersom jag var korkad nog och berätta att jag på allvar funderade på om hur lång tid det skulle ta för någon att sakna mig samt att hitta kroppen om jag gick ner mig i isen, så jag kan förstå att hon inte vill att jag är därborta, men att avskärma mig från allt som jag behöver helt?
"Då är det väl mig det är fel på. Och är det så får vi hitta ett sätt att lösa det på som gör att du inte behöver se mig igen." Sa hon när jag försökte förklara att det inte var vännerna.
Jag vill inte såra henne men ärligt talat tror jag att jag måste ta avstånd från allt som har med släkten att göra. I år blir det nog ingen finland för mig, eftersom Bacon kanske inte hänger med och jag vet inte om B2 får eller om jag vill ha med henne dit, jag har redan blivit tagen för lebb av släkten en gång.
Dessutom är det inte så kul att vara i finland med bara momo och moffa så jag tror att jag skippar det kapitlet helt, beroende på vad jag känner då. Men jag antar att det skulle underlätta för mamma om jag var där i två veckor för då kan jag övningsköra och så går det åt mindre mat = mer pengar i kassan nästa månad.
Fast jag måste åka själv då, vem orkar med momo och moffe själv? Inte jag iallafall.
Imorgon ska jag till läkaren igen, har lagt ut 780 kr på medicin och besök hittills de här två veckorna som varit, det är fan inte värt det känns det som. Varför betala för medicin som får mig att må illa och ligga i badrummet halva mornarna? Men jag antar att det är något jag måste göra för att bli bättre, men jag vet inte. Jag är bara så ledsen och arg på alla just nu. Mikko för att hon är sån skvallertacka, Bacon för att hon aldrig har tid eller kan möta upp halvvägs tycker jag, och B2 för att hon inte kunde göra något bättre av hennes och Bacons situation. Men jag är itne arg, mest sårad och ledsen. Men jag överreagerar och det gör mig arg. Jag har ingen rätt att känna som jag gör, Bacon lever och mår väl okej, även om hon blivit "tråkig" som du sa igår, och även lite egocentrisk. Men vad gör det, hon är fortfarande Bacon i mina ögon och jag älskar henne, precis som det är med B2.
Det hon gjorde var inte OK men jag har talat ut med henne och vi satt i nästan två timmar och pratade om det. Jag tycker itne det är en tillräckligt bra anledning för MIG att dumpa henne som vän, det hon gjorde även om hon innan det sårat mig på nyår.
Men jag försov mig idag så jag får hoppas på att jag hinner ringa alla imorgon, jag kan alltid ta CSN via zinkensdamm men sociala måste jag ringa sepciellt när morsan säger: "Men då är det väl bara för dig att flytta om du känner det så!" Men själv kan hon inte lösa någonting. Jag förstår varför nu, men jag vart ändå så jävla sårad. Jag ska reda upp mitt liv, hennes och vårat, samtidigt som jag kämpar med en sjukdom som gör att jag får ångest och spyr när jag ska ringa till människor. Dessutom har läkaren ringt henne och pratat med henne om mig, så mycket för sekretesslagen. "Din dotter mår inte bra, hon går runt med extrema självmordstankar och det hon behöver nu är stark medicinering och stöd hemifrån."
Din lösning var väl inte den bästa, "Du är vuxen nu, så du får lösa situationen så får vi se om du är vuxen nog." Och när jag sa det till dig första gången så sa du bara: "Jaha. Gör så du."
Stöd hemifrån?
Fan, allt går åt helvete, fick veta av Mikko att du snackar skit och vidarbefodrar saker och ting om mig, tänker fråga dig om din version innan jag fömmer dig men du ligger fan inte bra till i mína ögon just nu. Inte nog med att jag trodde vi var VÄNNER som skulle ställa upp för varandra, du har ingen som helst förmåga att förstå något utanför din egen värld.
Det värsta är nog att folk som är BEKANTA till mig känner dig bättre än vad jag gör..
Och till dig, jag har aldrig varit så jävla sårad eller ledsen innan, inte ens Hon kunde såra mig så som du gjort. Du börjar med att skicka sms, inte ens ringa och kolla läget, det är första tabben, sen att det är viktigare att åka upp till Hannes och vara med honom, fixa ditt rum och så för att ens kolla läget med mig. Du kunde inte vika dig en tumm och när jag erbjöd att låna dig pengar så att du kunde köpa remsa så var det ett blankt nej som gällde. Okej, känns verkligen bra, speciellt när jag blottat mig för dig och berättat exakt vad jag tycker och tänker, hur jag känner det. Varför kan ingen ta mig på allvar när jag är sjuk? "För att jag ändå inte kommer göra något åt det" var baby B3´s svar, men det stämmer inte, jag måste fixa det, det går inte längre.
*ihåligt skratt* Jag är fan rädd för mig själv och det som finns inne i mig. Och det startade iochmed att Bacon förlorade allt i branden, att inte veta hur det var med henne att inte nå henne.
Den känslan av vanmakt, hopplöshet och ångest har inte släppt taget, jag är orolig för henne, när jag känner något alls. Det svarta hål inom mig slukar mer för varje dag som går, men jag kan inte säga exakt vad bollen består av, förutom att det har med minnena att göra, huvudverk och bortglömda minnesfragment. Hatet som river i mitt inre, känslan av att inte duga som jag är och avundsjukan får mig att må illa och skämmas över mig själv. Jag är lättretlig och sur, aldrig glad, om jag inte är med Bacon eller Carols, och får ryck ibland på kvällarna. Tror mamma insett det för hon frågar inte längre varför jag vaknar mitt i natten, tror blodstänken var svar nog.
Skäms så mycket över min såkallade "Sjukdom" och vad den gör mot mig. Som igår, efter mkt skoj hos Bacon, en av de få gångerna jag känt mig NÄRVARANDE på riktigt, inte som en iaktagare, även om den känslan alltid låg på lur i skuggorna av mig själv.
Studerade hennes familj och tänkte, självisk som man är: "Tur att det var deras hus och inte någon annans, för de hade inte tagit sig igenom det så bra som dom verkar klarat det. De stöttar varandra till 110% hela tiden. Jag vill också ha det så.."
Har inte ätit sen jag var hos lisa, röker ett paket om dagen och knarkar kaffe, och jag vill bort, jag vill inte vara den jag är. Verklighetsflykt, droger eller sex, spelar ingen roll. Funderar på att ta upp gamla kontakter och se vad man kan få för något men jag vill inte fastna, det är stört vad man kan tänka i för banor, men jag har knappt råd att röka hur ska jag då ha råd med droger?
Kommit på min tatuering också, vet inte vart den ska vara bara. Och jobbet hörde av sig.."Du kan inte få ut din fulla lön, vi är glada att du tar det med jämnmod." Jämnmod? Jag skulle kunna slita skallen av er! Inte nog med att det tar fyra veckor att bli av med ett distrikt men ni vägrar låta en sjukanmäla sig och nu får man inte ens sin lön! Vad fan tror ni att ni är!?
Roligt är iof det faktum att: "Jag ringer" Har blivit samma sak som: "Jag kommer ringa dig, om ett par dagar, om jag kommer ihåg det."
I'm losing
All of the time
Yeah I'm losing
I'm losing
Please change my mind
Yeah I'm losing
I'm losing
This is all of me (all of me)
There's nothing more of me than this
I can not be (can not be)
The well adjusted show me heaven... aaah
Kan man göra annat än att älska Takida? Även om det påminner mig om brorsan är det underbara att han iallafall har ringt och pratat med mig.
2008-01-10
Jag knarkar Avril just nu, älskar hur hon ser ut i Nobodys home och Hot. Jag vill fan se ut som hon gör i de vidiorna. Men jag kan verkligen känna igen mig i Nobodys home. Jag ska ge alla mina besparingar till mamma, och även pengarna som skulle gå till mitt körkort. Det är alltså MINST 26,000 svenska kronor som hon ska få. Sen måste jag fixa csn, jag försov mig idag, och imorgon ska jag till läkaren, skolan och kanske sova hos Carols, beroende på hur mamma reagerar. Eftersom jag inte ens får vara nära mina vänner tror jag att hon flyger i taket, men det struntar jag i, det har löst sig och hon ska plugga iallafall, så jag anser att jag har rätt att vara med mina vänner då.
"Jag försöker bara skydda dig!" Sa hon och avskäramade mig från allt som hållit mig uppe. Jag kan förstå varför jag inte får träffa Bacon eftersom jag var korkad nog och berätta att jag på allvar funderade på om hur lång tid det skulle ta för någon att sakna mig samt att hitta kroppen om jag gick ner mig i isen, så jag kan förstå att hon inte vill att jag är därborta, men att avskärma mig från allt som jag behöver helt?
"Då är det väl mig det är fel på. Och är det så får vi hitta ett sätt att lösa det på som gör att du inte behöver se mig igen." Sa hon när jag försökte förklara att det inte var vännerna.
Jag vill inte såra henne men ärligt talat tror jag att jag måste ta avstånd från allt som har med släkten att göra. I år blir det nog ingen finland för mig, eftersom Bacon kanske inte hänger med och jag vet inte om B2 får eller om jag vill ha med henne dit, jag har redan blivit tagen för lebb av släkten en gång.
Dessutom är det inte så kul att vara i finland med bara momo och moffa så jag tror att jag skippar det kapitlet helt, beroende på vad jag känner då. Men jag antar att det skulle underlätta för mamma om jag var där i två veckor för då kan jag övningsköra och så går det åt mindre mat = mer pengar i kassan nästa månad.
Fast jag måste åka själv då, vem orkar med momo och moffe själv? Inte jag iallafall.
Imorgon ska jag till läkaren igen, har lagt ut 780 kr på medicin och besök hittills de här två veckorna som varit, det är fan inte värt det känns det som. Varför betala för medicin som får mig att må illa och ligga i badrummet halva mornarna? Men jag antar att det är något jag måste göra för att bli bättre, men jag vet inte. Jag är bara så ledsen och arg på alla just nu. Mikko för att hon är sån skvallertacka, Bacon för att hon aldrig har tid eller kan möta upp halvvägs tycker jag, och B2 för att hon inte kunde göra något bättre av hennes och Bacons situation. Men jag är itne arg, mest sårad och ledsen. Men jag överreagerar och det gör mig arg. Jag har ingen rätt att känna som jag gör, Bacon lever och mår väl okej, även om hon blivit "tråkig" som du sa igår, och även lite egocentrisk. Men vad gör det, hon är fortfarande Bacon i mina ögon och jag älskar henne, precis som det är med B2.
Det hon gjorde var inte OK men jag har talat ut med henne och vi satt i nästan två timmar och pratade om det. Jag tycker itne det är en tillräckligt bra anledning för MIG att dumpa henne som vän, det hon gjorde även om hon innan det sårat mig på nyår.
Men jag försov mig idag så jag får hoppas på att jag hinner ringa alla imorgon, jag kan alltid ta CSN via zinkensdamm men sociala måste jag ringa sepciellt när morsan säger: "Men då är det väl bara för dig att flytta om du känner det så!" Men själv kan hon inte lösa någonting. Jag förstår varför nu, men jag vart ändå så jävla sårad. Jag ska reda upp mitt liv, hennes och vårat, samtidigt som jag kämpar med en sjukdom som gör att jag får ångest och spyr när jag ska ringa till människor. Dessutom har läkaren ringt henne och pratat med henne om mig, så mycket för sekretesslagen. "Din dotter mår inte bra, hon går runt med extrema självmordstankar och det hon behöver nu är stark medicinering och stöd hemifrån."
Din lösning var väl inte den bästa, "Du är vuxen nu, så du får lösa situationen så får vi se om du är vuxen nog." Och när jag sa det till dig första gången så sa du bara: "Jaha. Gör så du."
Stöd hemifrån?
Lovers End
Var hos läkaren igår, tror inte jag haft så kul på länge..
"Hej, vad är det för fel på dig då?"
"Jag är hypokondriker, har ont i varje led och har en huvudverk som tar död på mig. Den sitter bakom höger öra och sträcker sig över pannloben." *demonstrerar* "Dessutom har jag feber och kräks dagligen. Oftast när jag går och lägger mig."
"Hmm.." Läkaren tittar på sin dator och pillar runt innan han skriver ut ett A4 papper med massa namn på tester. Han hade fyllt i en hel del.
"Du kan gå bort till labbsektorn och ge dom det här så gör dom blodprov på dig. Kom tillbaka när dom har fått resultaten."
Jag gör som han säger och 7(!!!) rör senare och fyra olika stick har jag fått resultaten. Inte bra, inte bra.
Pratar återigen med läkaren och diskuterar smärtan i ljumsken som kommer och går, han tror inte det är cystan men lovade att fixa remiss så jag kan kolla upp det, yay!
Sedan säger han: "Du har en infektion, samma ställe som tidigare, njurarna. Den har spridit sig uppåt mot levern nu, har du fått behandling för den tidigare?" Jag svarar sanningsenligt ja och säger att jag ätit ca 4 olika penicillin och antibiotika mot den och han suckar bara.
"Okey, jag ska kolla dina halsmandlar också, de verkar väldigt stora."
"Det är okey dom ser alltid ut sådär." Svarar jag och dinglar lite med benen som hänger ner från britsen jag sitter på.
Han höjer frågande på ögonbrynen och muttrar något om idioter och läkarkodex.
"Får jag lyssna på dina lungor? Du sa att du var rökare och du verkar ha problem med halsen ganska ofta."
Jag gör som han säger, tar djupa andetag, snabba, långsamma, ytliga och skrattar och brummar. Han skakar på huvudet och stirrar irriterat på mig.
"Du har vätskebildning i lungorna. Du måste sluta röka genast. Och angående infektionen i dina njurar. Jag kan tyvärr inte göra något åt det eftersom du ätit så pass starka mediciner på sistone. Jag är ledsen men vi får lov att avvakta. Blir det allvarligt rekomenderar jag sjukhus."
Inombords spyr jag på honom, sjukhus? Igen?! Never! Men jag ler lite och drar på mig tjocktröjan igen.
"Hur är det med depressionen? Har den släpt?" Frågar han då och ser på mig med de där allvarliga, blåa ögonen. Fan! Tänker jag och ser ut genom fönstret på mörkret som sänker sig över farsta.
"Njae, det kommer och går. Nu är det mest för att det gör så jävla ont att komma ur sängen som är problemet. Och julen, jag hatar julen."
"Jag förstår." säger han med allvarlig röst och stirrar stadigt på mig. 'I helvete heller att du förstår' tänker jag spydigt och ger honom en kall blick och känner hur jag ler hånfullt.
"Jasså?" Dristar jag mig till att säga och kan riktigt känna hur hånfullheten tar över mig, som ett svart monster. Mina läppar dras till ett spydigt leende. "Tro mig, men du har ingen aning om hur det är." Säger jag kallt och börjar samla ihop mina saker.
"Jag hatar julen själv." Säger han då. "All skenhelighet. Allt snack om kärlek och glädje som dränks i folks falskhet då man tvingas umgås med släken man egentligen inte tål alls."
Jag stirrar förvånat på honom och tänker: 'Får han verkligen berätta sånt för mig?'
"Jag antar att du har något likande, det är inte ovanligt att det är så."
"Det är inte bara julen.."Muttrar jag och börjar dra på mig jackan. "Det är allt.."
"Du känner att du inte duger?"
Jag biter mig i läppen, funderar ett tag och sen släpper jag alla hämningar, dimper ner i stolen och ser olyckligt på honom, denna kalla, analytiske läkare som hade mer djup än jag anade.
"Inget duger. Jag fick jobb med bra betalt, det var fel typ av jobb. Får ett annat jobb med inte ens hälften i timlön, då är det ett ´mansjobb´ och duger inte åt mig. Jag har inte tillräckligt bra betyg, men jag får inte plugga upp dom för jag ska jobba. Att umgås med släkten är ett helvete för man får bara kritik, håret, piercingar, kläder, vänner. Allt. Det faktum att jag inte har körkort ännu, att min kompis förlorat allt i en brand och att jag försöker hjälpa till. ´Vi är väl inte det nya UFF eller?´ var deras respons.
Folk säger åt mig att sluta lyssna, att inte ta åt mig men jag gör det iallafall. Det är trots allt min familj. Trodde det skulle vara över eftersom jag stack hemifrån när jag var sexton och var borta i två år, och ett tag var det bättre. Men nu är det samma sak igen."
Rodnar och tänker: 'Fan vad småsint jag är. Det är inga problem jämnfört med Bacon eller B2:s'. Men ändå. Det är Mina problem och de tär på mig.
"Vill du att jag skriver ut tabletter som lindrar åt dig?" Hans ögon är vänliga, men jag ser ilskan som pyr där inne. Inte riktad mot mig utan mot dem som inte tänker på andra än sig själva, min familj.
"Som atarax menar du?" Ler snett och självföraktfullt. "Nej tack, de är de enda tabletterna jag tagit och nästan dött av. Så jag hoppar gärna över det, hur bra julklapp är det att dö på julafton?" Ser upp och ler sorgset, känner tårarna i ögonen och reser mig upp ur stolen. Skäms över mig själv. Jävla sentimentala råtta!
"Tack iallafall" Säger jag mjukt och räcker fram handen till Läkaren som tar den och trycker den.
"Det var så lite så." Ler han och tittar ner på skärmen en snabbis. "Jag fixar en remiss åt dig, du får tiden hemskickad till dig, och så kan du ju komma på återbesök någon gån efter jul så får vi se hur det står till med infektionen. Jag ser hellst att du är i stockholm under julen, eller nära ett sjukhus utifallatt." Han ser upp på mig och ler. "Jag är pessimist så jag antar det värsta."
Jag ler tillbaka och säger: "Sure thing box! Nära till sjukhus under jul, lovar." Skakar hand igen och sen går jag därifrån, smärtan är irriterande jämn. Känns som om någon kört in en kofot mellan ryggkotorna och bänder loss dom, och inte bara dom utan varenda led. Dessutom har jag fått en böld efter ett av sticken för blodprovens skull. Tror hon fick tag i senan, det gör ont som fan att bara stänga handen. Eller så inbillar jag mig bara. Ja så är det, jag är hypokondriker, det gör inte så ont som det verkar.
Går hem och tar emot mormor och morfar som dumpar julträdet, låtsas inte om något och tänker inte säga något heller. Dom får gärna tro att jag supit upp pengarna jag fått. Hellre det än att säga sanningen. Morsan oroar sig nog som det är.
"Du äter inget, du går ner i vikt, du sover jue inget alls, varför är du vaken hela nätterna?" och den bästa av allt: "Jag är orolig för dig. Hur är det?" Bra.. Jag menar vad ska man säga annat än "Det är bara bra, hurså?"?? Jag orkar inte oroa mig över min hälsa, önskar fan att jag har canser eller något, något allvarligt som säger mig, du gumman du inbillade dig inte smärtan, du är inte hypokondriker. Du HAR fel i kroppen.
Känns som om ingen längre tror mig och den enda som gör det kan jag inte prata med eftersom hon kommer bli hysterisk som alltid "Vi måste till akuten, de måste få hitta felet!" Har redan varit inlagd sammanlagt 2 månaders tid, jag ORKAR inte mer. Smärtstillande, tester, prover, undersökningar, petandes doktorer och dialoger över ens huvud. Nej tack, speciellt inte när de inte hittar något fel.
Det är säkert psykiskt, det skulle inte förvåna mig.
"Du är manodepressiv." Jag tackar jag...
Det värsta är nog det att det inte finns någon att prata med. Förutom min läskigt allseende läkare som ger mig the creeps. Bacon har sitt eget personliga helvete. B2 har sina saker och intressen, Carols är sjuk på allt mitt ältande och Hennes dessutom.
Tuggar fragma och ältar det i tystnad tills jag är så trött på mig själv att jag bara vill spy..
"Hej, vad är det för fel på dig då?"
"Jag är hypokondriker, har ont i varje led och har en huvudverk som tar död på mig. Den sitter bakom höger öra och sträcker sig över pannloben." *demonstrerar* "Dessutom har jag feber och kräks dagligen. Oftast när jag går och lägger mig."
"Hmm.." Läkaren tittar på sin dator och pillar runt innan han skriver ut ett A4 papper med massa namn på tester. Han hade fyllt i en hel del.
"Du kan gå bort till labbsektorn och ge dom det här så gör dom blodprov på dig. Kom tillbaka när dom har fått resultaten."
Jag gör som han säger och 7(!!!) rör senare och fyra olika stick har jag fått resultaten. Inte bra, inte bra.
Pratar återigen med läkaren och diskuterar smärtan i ljumsken som kommer och går, han tror inte det är cystan men lovade att fixa remiss så jag kan kolla upp det, yay!
Sedan säger han: "Du har en infektion, samma ställe som tidigare, njurarna. Den har spridit sig uppåt mot levern nu, har du fått behandling för den tidigare?" Jag svarar sanningsenligt ja och säger att jag ätit ca 4 olika penicillin och antibiotika mot den och han suckar bara.
"Okey, jag ska kolla dina halsmandlar också, de verkar väldigt stora."
"Det är okey dom ser alltid ut sådär." Svarar jag och dinglar lite med benen som hänger ner från britsen jag sitter på.
Han höjer frågande på ögonbrynen och muttrar något om idioter och läkarkodex.
"Får jag lyssna på dina lungor? Du sa att du var rökare och du verkar ha problem med halsen ganska ofta."
Jag gör som han säger, tar djupa andetag, snabba, långsamma, ytliga och skrattar och brummar. Han skakar på huvudet och stirrar irriterat på mig.
"Du har vätskebildning i lungorna. Du måste sluta röka genast. Och angående infektionen i dina njurar. Jag kan tyvärr inte göra något åt det eftersom du ätit så pass starka mediciner på sistone. Jag är ledsen men vi får lov att avvakta. Blir det allvarligt rekomenderar jag sjukhus."
Inombords spyr jag på honom, sjukhus? Igen?! Never! Men jag ler lite och drar på mig tjocktröjan igen.
"Hur är det med depressionen? Har den släpt?" Frågar han då och ser på mig med de där allvarliga, blåa ögonen. Fan! Tänker jag och ser ut genom fönstret på mörkret som sänker sig över farsta.
"Njae, det kommer och går. Nu är det mest för att det gör så jävla ont att komma ur sängen som är problemet. Och julen, jag hatar julen."
"Jag förstår." säger han med allvarlig röst och stirrar stadigt på mig. 'I helvete heller att du förstår' tänker jag spydigt och ger honom en kall blick och känner hur jag ler hånfullt.
"Jasså?" Dristar jag mig till att säga och kan riktigt känna hur hånfullheten tar över mig, som ett svart monster. Mina läppar dras till ett spydigt leende. "Tro mig, men du har ingen aning om hur det är." Säger jag kallt och börjar samla ihop mina saker.
"Jag hatar julen själv." Säger han då. "All skenhelighet. Allt snack om kärlek och glädje som dränks i folks falskhet då man tvingas umgås med släken man egentligen inte tål alls."
Jag stirrar förvånat på honom och tänker: 'Får han verkligen berätta sånt för mig?'
"Jag antar att du har något likande, det är inte ovanligt att det är så."
"Det är inte bara julen.."Muttrar jag och börjar dra på mig jackan. "Det är allt.."
"Du känner att du inte duger?"
Jag biter mig i läppen, funderar ett tag och sen släpper jag alla hämningar, dimper ner i stolen och ser olyckligt på honom, denna kalla, analytiske läkare som hade mer djup än jag anade.
"Inget duger. Jag fick jobb med bra betalt, det var fel typ av jobb. Får ett annat jobb med inte ens hälften i timlön, då är det ett ´mansjobb´ och duger inte åt mig. Jag har inte tillräckligt bra betyg, men jag får inte plugga upp dom för jag ska jobba. Att umgås med släkten är ett helvete för man får bara kritik, håret, piercingar, kläder, vänner. Allt. Det faktum att jag inte har körkort ännu, att min kompis förlorat allt i en brand och att jag försöker hjälpa till. ´Vi är väl inte det nya UFF eller?´ var deras respons.
Folk säger åt mig att sluta lyssna, att inte ta åt mig men jag gör det iallafall. Det är trots allt min familj. Trodde det skulle vara över eftersom jag stack hemifrån när jag var sexton och var borta i två år, och ett tag var det bättre. Men nu är det samma sak igen."
Rodnar och tänker: 'Fan vad småsint jag är. Det är inga problem jämnfört med Bacon eller B2:s'. Men ändå. Det är Mina problem och de tär på mig.
"Vill du att jag skriver ut tabletter som lindrar åt dig?" Hans ögon är vänliga, men jag ser ilskan som pyr där inne. Inte riktad mot mig utan mot dem som inte tänker på andra än sig själva, min familj.
"Som atarax menar du?" Ler snett och självföraktfullt. "Nej tack, de är de enda tabletterna jag tagit och nästan dött av. Så jag hoppar gärna över det, hur bra julklapp är det att dö på julafton?" Ser upp och ler sorgset, känner tårarna i ögonen och reser mig upp ur stolen. Skäms över mig själv. Jävla sentimentala råtta!
"Tack iallafall" Säger jag mjukt och räcker fram handen till Läkaren som tar den och trycker den.
"Det var så lite så." Ler han och tittar ner på skärmen en snabbis. "Jag fixar en remiss åt dig, du får tiden hemskickad till dig, och så kan du ju komma på återbesök någon gån efter jul så får vi se hur det står till med infektionen. Jag ser hellst att du är i stockholm under julen, eller nära ett sjukhus utifallatt." Han ser upp på mig och ler. "Jag är pessimist så jag antar det värsta."
Jag ler tillbaka och säger: "Sure thing box! Nära till sjukhus under jul, lovar." Skakar hand igen och sen går jag därifrån, smärtan är irriterande jämn. Känns som om någon kört in en kofot mellan ryggkotorna och bänder loss dom, och inte bara dom utan varenda led. Dessutom har jag fått en böld efter ett av sticken för blodprovens skull. Tror hon fick tag i senan, det gör ont som fan att bara stänga handen. Eller så inbillar jag mig bara. Ja så är det, jag är hypokondriker, det gör inte så ont som det verkar.
Går hem och tar emot mormor och morfar som dumpar julträdet, låtsas inte om något och tänker inte säga något heller. Dom får gärna tro att jag supit upp pengarna jag fått. Hellre det än att säga sanningen. Morsan oroar sig nog som det är.
"Du äter inget, du går ner i vikt, du sover jue inget alls, varför är du vaken hela nätterna?" och den bästa av allt: "Jag är orolig för dig. Hur är det?" Bra.. Jag menar vad ska man säga annat än "Det är bara bra, hurså?"?? Jag orkar inte oroa mig över min hälsa, önskar fan att jag har canser eller något, något allvarligt som säger mig, du gumman du inbillade dig inte smärtan, du är inte hypokondriker. Du HAR fel i kroppen.
Känns som om ingen längre tror mig och den enda som gör det kan jag inte prata med eftersom hon kommer bli hysterisk som alltid "Vi måste till akuten, de måste få hitta felet!" Har redan varit inlagd sammanlagt 2 månaders tid, jag ORKAR inte mer. Smärtstillande, tester, prover, undersökningar, petandes doktorer och dialoger över ens huvud. Nej tack, speciellt inte när de inte hittar något fel.
Det är säkert psykiskt, det skulle inte förvåna mig.
"Du är manodepressiv." Jag tackar jag...
Det värsta är nog det att det inte finns någon att prata med. Förutom min läskigt allseende läkare som ger mig the creeps. Bacon har sitt eget personliga helvete. B2 har sina saker och intressen, Carols är sjuk på allt mitt ältande och Hennes dessutom.
Tuggar fragma och ältar det i tystnad tills jag är så trött på mig själv att jag bara vill spy..
Learn to say No
Det finns alltid en extra plats i min säng för henne, och om hon vill det även en bit varm chocklad och hemmabakade fudgisar.
För jag älskar henne. Jag älskar henne så mkt att när jag insåg hur nära jag var att förlora henne trodde jag inte att det kunde bli värre. Jag kommer inte klara ett liv utan henne, utan våra gräl, våra gnabb och missförstånd.
Jag vill inte simma runt Kalle och Mariattas brygga i Kimiö utan henne, för vem ska då sjunga sånger för mig när jag tänker på Jason från Fredag den 13;onde och drabbas av panik? Eller snarare, inte sjunga sånger och skvätta vatten på mig när jag försöker hålla modet uppe med "Bä bä vita lamm" men det är principen jag vill ha.
Vem förutom du skulle offra mig till de där finska Mercedesraggarna? *flinar brett* eller nästan få oss utkastade från Vivo? Du bara du gumman.
Jag är bara så jävla glad att du mår bra, och att din familj är oskadda, fysiskt. Psykiskt kommer det ta ett tag innan ni kommer på benen igen, men ni har varandra, ni har oss. Ni är en familj, och det är det viktigaste. *kramar om*
Du är min ängel.
Jag har då aldrig träffat någon som kan förstöra julen så hårt som du. Du har den konsen ända ut i fingerspetsarna, och det stör mig. Jag vill kunna fira en jul utan att ha massa gnäl, skäll och elaka slagord som haglar över en.
Och vadfan menar brorsan med:(sammandragning) "Vadå? Varför ska du inte fira jul med familjen? Jävla hora, du frågade mig om jag skulle göra det och sa att du skulle komma. Jävla lögnare, fan tänker du med?
Fira med vännerna, men jag då? Du orkar bara inte höra hur värdelös du är för att du aldrig tar tag i ditt liv, det är det som är grejen, det är därför du inte vill fira jul med familjen. Du är så patetisk! Vem ska du fira jul med? Vänner? Som vem då? Lisa eller? Fan glöm det du kan jue likagärna säga att du inte hör till familjen!
Kommer du inte på julafton kan du glömma att vi kommer höras av igen förutom på begravningar och bröllop din jävla chackhora! *klick*"
Fan vad jag älskar min familj..
"Ska hon fira med Linus? Ja men då är det okej.."
Fuck you, Tom Per Åke, du kan dra åt pipsvängen, jag firar jul med vem jag vill, när jag vill. Jag kommer titta förbi mommo och moffe men jag kommer fanimej inte stanna där, det kan du glömma. Så antingen drar jag hem vid fyra eller så drar jag ut på stan, vet inte ännu, men fan heller om jag tänker vara med dig!
Jävla manipulativa fanskap!
Så har man fått typ "influensan" eller något, det är skojigt. Går runt med konstant huvudverk och det känns som en hel skog av tomtenissar sprutar skum/låtsas snö i mitt öra så jag hör inte ett piss på den sidan. Det är skojigt eller hur?
Det enda positiva med denna vecka är fan att jag hjälpte B2 att baxa ut lite möbler, mat och annat ur lägenheten in i deras nya så dom kan flytta någon gång. Stackarna har väntat sedan i Maj. Kanske jag får min tröja nu, vem vet? ^.-
Nej nu är det fan nog, jag kommer aldrig mera fira jul, fuck it. Om man bara ska få skit är det likabra att strunta i det.
Funderar även på vad du sa till mig, det där om att du tycker att min familj är cp. Du har rätt. Jag fick jobbet på Salus Ansvar, det var itne bra nog, fick jobbet jag har nu, det är inte bra nog, ska börja plugga, det får jag inte för JAG är inte bra nog.
Så jag menar, vad spelar det för roll vad jag gör? Inget kommer bli godkänt ändå.
"Hur många IG:n hade inte du när du gick ut skolan?" "Inte lika många som när du gick ut nian, men åandra sidan, vem kan ha det?"
Jag önskar julen är över, att allt är över och att jag kan söka högskola på annan ort bara för att komma undan, komma bort från alltihopa. Jag pallar inte med att allt ska sluta i bråk, hela tiden.
För ett tag trodde jag faktiskt att du förändrats sedan Småkakornas ingripande, men tydligen hade jag fel. Väntar bara på att du ska återgå helt och hållet till den du var, för ärligt, det är jue trots allt det jag förtjänar eller hur?
Nej förlåt, jag är för dålig för att du ens ska gräla på mig.
För jag älskar henne. Jag älskar henne så mkt att när jag insåg hur nära jag var att förlora henne trodde jag inte att det kunde bli värre. Jag kommer inte klara ett liv utan henne, utan våra gräl, våra gnabb och missförstånd.
Jag vill inte simma runt Kalle och Mariattas brygga i Kimiö utan henne, för vem ska då sjunga sånger för mig när jag tänker på Jason från Fredag den 13;onde och drabbas av panik? Eller snarare, inte sjunga sånger och skvätta vatten på mig när jag försöker hålla modet uppe med "Bä bä vita lamm" men det är principen jag vill ha.
Vem förutom du skulle offra mig till de där finska Mercedesraggarna? *flinar brett* eller nästan få oss utkastade från Vivo? Du bara du gumman.
Jag är bara så jävla glad att du mår bra, och att din familj är oskadda, fysiskt. Psykiskt kommer det ta ett tag innan ni kommer på benen igen, men ni har varandra, ni har oss. Ni är en familj, och det är det viktigaste. *kramar om*
Du är min ängel.
Jag har då aldrig träffat någon som kan förstöra julen så hårt som du. Du har den konsen ända ut i fingerspetsarna, och det stör mig. Jag vill kunna fira en jul utan att ha massa gnäl, skäll och elaka slagord som haglar över en.
Och vadfan menar brorsan med:(sammandragning) "Vadå? Varför ska du inte fira jul med familjen? Jävla hora, du frågade mig om jag skulle göra det och sa att du skulle komma. Jävla lögnare, fan tänker du med?
Fira med vännerna, men jag då? Du orkar bara inte höra hur värdelös du är för att du aldrig tar tag i ditt liv, det är det som är grejen, det är därför du inte vill fira jul med familjen. Du är så patetisk! Vem ska du fira jul med? Vänner? Som vem då? Lisa eller? Fan glöm det du kan jue likagärna säga att du inte hör till familjen!
Kommer du inte på julafton kan du glömma att vi kommer höras av igen förutom på begravningar och bröllop din jävla chackhora! *klick*"
Fan vad jag älskar min familj..
"Ska hon fira med Linus? Ja men då är det okej.."
Fuck you, Tom Per Åke, du kan dra åt pipsvängen, jag firar jul med vem jag vill, när jag vill. Jag kommer titta förbi mommo och moffe men jag kommer fanimej inte stanna där, det kan du glömma. Så antingen drar jag hem vid fyra eller så drar jag ut på stan, vet inte ännu, men fan heller om jag tänker vara med dig!
Jävla manipulativa fanskap!
Så har man fått typ "influensan" eller något, det är skojigt. Går runt med konstant huvudverk och det känns som en hel skog av tomtenissar sprutar skum/låtsas snö i mitt öra så jag hör inte ett piss på den sidan. Det är skojigt eller hur?
Det enda positiva med denna vecka är fan att jag hjälpte B2 att baxa ut lite möbler, mat och annat ur lägenheten in i deras nya så dom kan flytta någon gång. Stackarna har väntat sedan i Maj. Kanske jag får min tröja nu, vem vet? ^.-
Nej nu är det fan nog, jag kommer aldrig mera fira jul, fuck it. Om man bara ska få skit är det likabra att strunta i det.
Funderar även på vad du sa till mig, det där om att du tycker att min familj är cp. Du har rätt. Jag fick jobbet på Salus Ansvar, det var itne bra nog, fick jobbet jag har nu, det är inte bra nog, ska börja plugga, det får jag inte för JAG är inte bra nog.
Så jag menar, vad spelar det för roll vad jag gör? Inget kommer bli godkänt ändå.
"Hur många IG:n hade inte du när du gick ut skolan?" "Inte lika många som när du gick ut nian, men åandra sidan, vem kan ha det?"
Jag önskar julen är över, att allt är över och att jag kan söka högskola på annan ort bara för att komma undan, komma bort från alltihopa. Jag pallar inte med att allt ska sluta i bråk, hela tiden.
För ett tag trodde jag faktiskt att du förändrats sedan Småkakornas ingripande, men tydligen hade jag fel. Väntar bara på att du ska återgå helt och hållet till den du var, för ärligt, det är jue trots allt det jag förtjänar eller hur?
Nej förlåt, jag är för dålig för att du ens ska gräla på mig.
I know what I feel About you..
Jag kommer aldrig glömma den tiden när det var du och jag mot världen, älskling. Men tiden som var är redan förbi för att aldrig komma igen, tiden är borta. Sanden i ett timglas rinner aldrig så fort som man själv tror att det ska göra, antingen går det snabbare eller saktare, men aldrig som man t
ror. Det är som våran vännskap, den blir aldrig som man tänkt sig och den gör aldrig som man vill.
Tex. Du blir arg på mig för att jag inte åker hem med dig när du inte ens erbjudit mig skjuts? Varför? Jag kan inte ta förgivet att du ska skjutsa hem mig bara för att jag är i stallet för att se hur det går för dig och Rex eller hur?
"Mitt ord duger alltså inte." Skrev du och jag blev så sårad och arg, tack för att du tror att jag inte litar på dig. Tack för att jag tydligen dissar dig, jag hade en tid att passa, jag kom till stallet. Men du är arg på mig för att jag inte Åkte Hem med Dig? Förstår inte logiken i det.
Och som grädde på tårtan så har mamma förbjudit mig att gå på krogen med dig. Yay, vem ska jag nu åka på kryssning med?
Kan iof förstå mamma eftersom du försvinner och är borta i två timmar sådär, men tänker inte på att det är jag och Karin, inte brorsan eller Kubdansaren som blir orolig om du försvinner?
Andra gånger säger du inget alls innan du drar.
Så jag kan förstå henne, faktiskt, men det känns trist att även om jag skulle velat hade det inte fungerat. Visst du skötte dig på Bandit men varför? Jo för det var inte direkt krogrunda, snarare att komma dit för musikens skull.
Och nu tror B2 att jag kommer skita i henne om hon väljer kille. Men det är såhär jag ser det:
Kille 1: Ger henne allt hon vill ha, älskar henne, hon älskar inte honom. Inget bra kap, skit i honom.
Kille 2: Behandlar henne bra, respekterar henne men hon känner inget sånt för honom. Inget bra kap, skit i honom.
Kille 3: Kontrollbehov vilket KOMMER leda till misshandel, respekterar henne inte alls, har inga känslor för henne. Hon vet inte vad hon känner för honom. Skjut skallen av aset.
Men faktum kvarstår att hon kommer välja kille nr 3 eftersom han är spännande, hon "förtjänar" den typen av kille. Att hon skulle bli ihop med en snäll, rar kille som nr 1 är otänkbart, även nr 2 är otänkbart för de behandlar henne med respekt, hon förtjänar inte det.
Därför kommer hon välja kille nr 3 som kommer domedera hennes liv totalt, det kan ta fem år, fem månader fem veckor innan han börjar säga att hon INTE får umgås med vissa människor. Efter det kommer nävarna.
Och hon kommer sitta vid hans fötter och dyrka honom med blicken, hjärtat, för hon förtjänar ju det så hårt. Och han vill jue bara väl.
Hon kommer vara ensam kvar, alla hennes vänner kommer han effektivt ha klippt av och hon kommer inse alltförsent att hon faktiskt inte förtjänar att bli våldtagen, misshandlad, utnyttjad och missbrukad. Hon förtjänar att bli älskad precis som alla andra. Men nu vill hon inte inse det.
Nu vill hon bara att någon tar över ansvaret i hennes liv, någon som kan ta hennes problem åt henne eftersom varken mamma eller pappa har tid.
"Jag vill dela mitt hjärta med någon."
Okej se det såhär.
"Kärlek är inte brinnande passion, omättlig åtrå eller att ligga vaken om nätterna och minnas hans läppar mot din nakna kropp. Kärlek är det som ibland finns kvar när förälskelsen stillnat och brunnit ur. När man måste ransaka sig själv och fundera hur djupt sammanflätade ens rötter är.
Kärlek är när du inser att du inte kan leva ditt liv utan honom eftersom han stilla tagit över ditt hjärta, och du längtar efter att få vila ögonen på honom och göra honom glad."
"Kärlek är inte så vild och vacker som poeterna framställer den."
Hur är din kärlek? Tror att du aldrig varit kär, att du bara söker bekräftelse och att det fortgått. Du kan inte ha en snäll kille för att du har gjort allt det du gjort, men en elak kille matchar dig, han kommer vara otrogen istället för dig osv.
Livet är så mycket mer än killar, och du ser det inte. Du skiter i vännerna för att vara med honom.
Exempel. Bacon, du, jag McDonalds vid Medis. Du drar till Linus, fast jag och Bacon skulle sova hos DIG, fast vi var där för att umgås med DIG. Konstigt att Bacon inte vill sova hos dig, hon åker hemifrån för att vi BER henne komma för att VI vill vara med henne och du bara sticker?
Det är inte heller den första gången.
Men du kommer välja honom, det är antingen eller. För du kommer säga till dig själv: "Jag har tid med båda." men sanningen är den att det har du inte, och han kommer alltid komma i första rummet tills vi inte orkar vänta på att du ska sluta svika oss för hans skull.
Du kommer träffa oss med en blåtira, skratta och säga: "Jag ramlade av Manneh" när vi frågar vad som hänt, sen kommer du prata om hur underbart du och han har det tillsammans, och vi kommer tröttna på att se dig slåss sönder, att se dig så blåst och utan självrespekt.
Inte för att du har någon självrespekt nu heller.
Sök upp kurator, få en bättre självbild och inse ditt egna jävla värde innan du låter fler killar knulla dig och gå sin väg muttrandes "jävla hora." Du förtjänar bättre. Mycket bättre, inse det innan även jag tröttnar. Jag kan faktiskt förstå Helge. Faktiskt.
ror. Det är som våran vännskap, den blir aldrig som man tänkt sig och den gör aldrig som man vill.Tex. Du blir arg på mig för att jag inte åker hem med dig när du inte ens erbjudit mig skjuts? Varför? Jag kan inte ta förgivet att du ska skjutsa hem mig bara för att jag är i stallet för att se hur det går för dig och Rex eller hur?
"Mitt ord duger alltså inte." Skrev du och jag blev så sårad och arg, tack för att du tror att jag inte litar på dig. Tack för att jag tydligen dissar dig, jag hade en tid att passa, jag kom till stallet. Men du är arg på mig för att jag inte Åkte Hem med Dig? Förstår inte logiken i det.
Och som grädde på tårtan så har mamma förbjudit mig att gå på krogen med dig. Yay, vem ska jag nu åka på kryssning med?
Kan iof förstå mamma eftersom du försvinner och är borta i två timmar sådär, men tänker inte på att det är jag och Karin, inte brorsan eller Kubdansaren som blir orolig om du försvinner?
Andra gånger säger du inget alls innan du drar.
Så jag kan förstå henne, faktiskt, men det känns trist att även om jag skulle velat hade det inte fungerat. Visst du skötte dig på Bandit men varför? Jo för det var inte direkt krogrunda, snarare att komma dit för musikens skull.
Och nu tror B2 att jag kommer skita i henne om hon väljer kille. Men det är såhär jag ser det:
Kille 1: Ger henne allt hon vill ha, älskar henne, hon älskar inte honom. Inget bra kap, skit i honom.
Kille 2: Behandlar henne bra, respekterar henne men hon känner inget sånt för honom. Inget bra kap, skit i honom.
Kille 3: Kontrollbehov vilket KOMMER leda till misshandel, respekterar henne inte alls, har inga känslor för henne. Hon vet inte vad hon känner för honom. Skjut skallen av aset.
Men faktum kvarstår att hon kommer välja kille nr 3 eftersom han är spännande, hon "förtjänar" den typen av kille. Att hon skulle bli ihop med en snäll, rar kille som nr 1 är otänkbart, även nr 2 är otänkbart för de behandlar henne med respekt, hon förtjänar inte det.
Därför kommer hon välja kille nr 3 som kommer domedera hennes liv totalt, det kan ta fem år, fem månader fem veckor innan han börjar säga att hon INTE får umgås med vissa människor. Efter det kommer nävarna.
Och hon kommer sitta vid hans fötter och dyrka honom med blicken, hjärtat, för hon förtjänar ju det så hårt. Och han vill jue bara väl.
Hon kommer vara ensam kvar, alla hennes vänner kommer han effektivt ha klippt av och hon kommer inse alltförsent att hon faktiskt inte förtjänar att bli våldtagen, misshandlad, utnyttjad och missbrukad. Hon förtjänar att bli älskad precis som alla andra. Men nu vill hon inte inse det.
Nu vill hon bara att någon tar över ansvaret i hennes liv, någon som kan ta hennes problem åt henne eftersom varken mamma eller pappa har tid.
"Jag vill dela mitt hjärta med någon."
Okej se det såhär.
"Kärlek är inte brinnande passion, omättlig åtrå eller att ligga vaken om nätterna och minnas hans läppar mot din nakna kropp. Kärlek är det som ibland finns kvar när förälskelsen stillnat och brunnit ur. När man måste ransaka sig själv och fundera hur djupt sammanflätade ens rötter är.
Kärlek är när du inser att du inte kan leva ditt liv utan honom eftersom han stilla tagit över ditt hjärta, och du längtar efter att få vila ögonen på honom och göra honom glad."
"Kärlek är inte så vild och vacker som poeterna framställer den."
Hur är din kärlek? Tror att du aldrig varit kär, att du bara söker bekräftelse och att det fortgått. Du kan inte ha en snäll kille för att du har gjort allt det du gjort, men en elak kille matchar dig, han kommer vara otrogen istället för dig osv.
Livet är så mycket mer än killar, och du ser det inte. Du skiter i vännerna för att vara med honom.
Exempel. Bacon, du, jag McDonalds vid Medis. Du drar till Linus, fast jag och Bacon skulle sova hos DIG, fast vi var där för att umgås med DIG. Konstigt att Bacon inte vill sova hos dig, hon åker hemifrån för att vi BER henne komma för att VI vill vara med henne och du bara sticker?
Det är inte heller den första gången.
Men du kommer välja honom, det är antingen eller. För du kommer säga till dig själv: "Jag har tid med båda." men sanningen är den att det har du inte, och han kommer alltid komma i första rummet tills vi inte orkar vänta på att du ska sluta svika oss för hans skull.
Du kommer träffa oss med en blåtira, skratta och säga: "Jag ramlade av Manneh" när vi frågar vad som hänt, sen kommer du prata om hur underbart du och han har det tillsammans, och vi kommer tröttna på att se dig slåss sönder, att se dig så blåst och utan självrespekt.
Inte för att du har någon självrespekt nu heller.
Sök upp kurator, få en bättre självbild och inse ditt egna jävla värde innan du låter fler killar knulla dig och gå sin väg muttrandes "jävla hora." Du förtjänar bättre. Mycket bättre, inse det innan även jag tröttnar. Jag kan faktiskt förstå Helge. Faktiskt.
And I keep bleeding, Keep keep bleeding..
Time start before I start to realise you were frozen..
Closed off from love
I didn't need the pain
Once or twice was enough
And it was all in vain
Time starts to pass
Before you know it you're frozen
But something happened
For the very first time with you
My heart melted to the ground
Found something true
And everyone's looking round
Thinking I'm going crazy
But I don't care what they say
I'm in love with you
They try to pull me away
But they don't know the truth
My heart's crippled by the vein
That I keep on closing
You cut me open and I
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
I keep bleeding
I keep, keep bleeding love
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
You cut me open
Trying hard not to hear
But they talk so loud
Their piercing sounds fill my ears
Try to fill me with doubt
Yet I know that the goal
Is to keep me from falling
But nothing's greater
Than the rest that comes with your embrace
And in this world of loneliness
I see your face
Yet everyone around me
Thinks that I'm going crazy, maybe, maybe
But I don't care what they say
I'm in love with you
They try to pull me away
But they don't know the truth
My heart's crippled by the vein
That I keep on closing
You cut me open and I
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
I keep bleeding
I keep, keep bleeding love
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
You cut me open
And it's draining all of me
Oh they find it hard to believe
I'll be wearing these scars
For everyone to see
I don't care what they say
I'm in love with you
They try to pull me away
But they don't know the truth
My heart's crippled by the vein
That I keep on closing
You cut me open and I
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
I keep bleeding
I keep, keep bleeding love
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
You cut me open and I
Den låten är så vacker att jag bara sitter och knarkar den dagligen.
Funderade på Ea igen igår men jag känner att mamma har rätt, att det inte är min sak att ta hand om det och jag måste våga släppa taget. Går hon tillbaka så gör hon det, men hon kommer aldrig bli lycklig. Det är inte min sak att välja åt henne, och det spelar ärligt talat ingen roll vad man säger till henne, hon hävdar att hon lyssnar men hon gör inte det. Skulle hon ha lyssnat skulle hon inte vara vid hans sida.
"Jag vill inte att du åker hem från mig själv, det är för farligt."
Men att åka från fucking jävla Norrtälje kl fem på en lördagkväll är helt okej? För att ta sig in till Fruängen och dig, som gav henne ultimatumet: "Nu eller aldrig igen." pga några sms hon skickat till Popcorn, en killkompis? W00T!?
Hon kommer HEM till DIG kl 7 på söndagmorgon och du säger att hon inte får åka hem själv? För att det är för farligt? Varför inte bara möta henne isf? Det kunde du inte heller göra! Du är ett sånt svin!
Hon kommer gå tillbaka till dig och du kommer effektivt skära av henne från alla hennes vänner en efter en, du är ett kontrollfreak och har redan bevisat att du är dominant och förmodligen även en sån som slår sin tjej, idiotfan, så varför väntar jag?
Jag VET att hon inte lyssnat, jag VET att hon inte tagit till sig, jag VET att hon kommer göra allt tvärtimot vad jag sagt och tyckt och tänkt, och nu orkar jag inte mer.
"Du kan skrika hur mycket du vill på henne hon lyssnar inte på oss. Det är bara HAN HAN HAN HAN, hela tiden." Tack för rådet, min vän, borde tagit det tidigare..
Nu ska jag försöka få bli av med dessa frossbrytningar och yrselanfall så jag kan komma på vad jag ska göra för mamma när hon kommer hem, hon har tagit ledigt för min skull XD
Älskar henne.. :)
http://youtube.com/watch?v=sF84pIhP5UM
Closed off from love
I didn't need the pain
Once or twice was enough
And it was all in vain
Time starts to pass
Before you know it you're frozen
But something happened
For the very first time with you
My heart melted to the ground
Found something true
And everyone's looking round
Thinking I'm going crazy
But I don't care what they say
I'm in love with you
They try to pull me away
But they don't know the truth
My heart's crippled by the vein
That I keep on closing
You cut me open and I
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
I keep bleeding
I keep, keep bleeding love
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
You cut me open
Trying hard not to hear
But they talk so loud
Their piercing sounds fill my ears
Try to fill me with doubt
Yet I know that the goal
Is to keep me from falling
But nothing's greater
Than the rest that comes with your embrace
And in this world of loneliness
I see your face
Yet everyone around me
Thinks that I'm going crazy, maybe, maybe
But I don't care what they say
I'm in love with you
They try to pull me away
But they don't know the truth
My heart's crippled by the vein
That I keep on closing
You cut me open and I
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
I keep bleeding
I keep, keep bleeding love
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
You cut me open
And it's draining all of me
Oh they find it hard to believe
I'll be wearing these scars
For everyone to see
I don't care what they say
I'm in love with you
They try to pull me away
But they don't know the truth
My heart's crippled by the vein
That I keep on closing
You cut me open and I
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
I keep bleeding
I keep, keep bleeding love
Keep bleeding
Keep, keep bleeding love
You cut me open and I
Den låten är så vacker att jag bara sitter och knarkar den dagligen.
Funderade på Ea igen igår men jag känner att mamma har rätt, att det inte är min sak att ta hand om det och jag måste våga släppa taget. Går hon tillbaka så gör hon det, men hon kommer aldrig bli lycklig. Det är inte min sak att välja åt henne, och det spelar ärligt talat ingen roll vad man säger till henne, hon hävdar att hon lyssnar men hon gör inte det. Skulle hon ha lyssnat skulle hon inte vara vid hans sida.
"Jag vill inte att du åker hem från mig själv, det är för farligt."
Men att åka från fucking jävla Norrtälje kl fem på en lördagkväll är helt okej? För att ta sig in till Fruängen och dig, som gav henne ultimatumet: "Nu eller aldrig igen." pga några sms hon skickat till Popcorn, en killkompis? W00T!?
Hon kommer HEM till DIG kl 7 på söndagmorgon och du säger att hon inte får åka hem själv? För att det är för farligt? Varför inte bara möta henne isf? Det kunde du inte heller göra! Du är ett sånt svin!
Hon kommer gå tillbaka till dig och du kommer effektivt skära av henne från alla hennes vänner en efter en, du är ett kontrollfreak och har redan bevisat att du är dominant och förmodligen även en sån som slår sin tjej, idiotfan, så varför väntar jag?
Jag VET att hon inte lyssnat, jag VET att hon inte tagit till sig, jag VET att hon kommer göra allt tvärtimot vad jag sagt och tyckt och tänkt, och nu orkar jag inte mer.
"Du kan skrika hur mycket du vill på henne hon lyssnar inte på oss. Det är bara HAN HAN HAN HAN, hela tiden." Tack för rådet, min vän, borde tagit det tidigare..
Nu ska jag försöka få bli av med dessa frossbrytningar och yrselanfall så jag kan komma på vad jag ska göra för mamma när hon kommer hem, hon har tagit ledigt för min skull XD
Älskar henne.. :)
http://youtube.com/watch?v=sF84pIhP5UM
All that is wrong in your eyes
Is me.
Dage började bra, efter en störtskön kväll med Diktatorn Stalin och Mumin mamma då vi såg på Ladder 49, Stalin grät den lilla sötnöten, och för mkt popcorn, dipp och deformerade morotstavar (nej jag mobbar dom inte Diktatorn Stalin jag LOVAR) så gick vi och lade oss och softade dagen efter, jag kände mig fortfarande otroligt tjock och med tanke på mitt magmått så är jag det också XD
Men iaf, sen drar Diktatorn Stalin hem och jag drar till T-Centralen med B2, vi pluggar psykologi, snackar killar och allmänt vad som ska ske i livet såsmåning om (barn, boende, jobb the SHIT) och vi plockar upp Mumin mamma i Slussen, drar hem. *Återkommer till detta ämne senare*
Älskar stockholm alltså :)
Iallafall så ska vi käka när vi kommer hem, morsan tjatar på mig att jag ska laga mat åt HENNE (Vilket hon gjorde igår också) Klagar på matvalet och sen ska hon inte ha för att jag har förstört maten för henne. Det är för starkt kryddat (ett halft kryddmått chilli och lite paprika) så hon får damp och skriker att det är orättvist, att jag är självisk och att det är sååå KUL att hon inte kan få mat förens kl halv tio och måste laga den själv, samt att det är tid som hon kunde lagt på annat.
Det är MITT fel att hon inte får som hon vill, MITT fel att jag gjorde soppa så att hon kunde äta NÅGOT innan jag började med den riktiga maten, MITT fel att jag gick ut istället för att stanna hemma och laga mat medan hon var ute på stan med vänner, MITT fel att hon får laga maten själv sen. Och det är MITT fel att hon inte kommer klara matteprovet på torsdag.
Jaha?
Ärligt talat tycker jag att hon betede sig som en treåring, smälde i skåpen, skrek, allt var MITT fel (visst jag kryddade men allt hon klagade och lade över på mig var knappast mitt fel) och att sen slänga saker omkring sig? Nej det var barnsligt gjort av henne, orkar inte ens ta diskutionen med henne. Hon ringde Peter (suprise!) direkt efter och så sa han samma sak som jag, att det är väl ändå inte så farligt och lite sånt (hörde morsans ord så jag kan bara gissa mig till på ett ungefär vad han sa men han försvarade iallafall mig) och hon lackade ur på honom med.
*Suckar* Livet blir inte direkt lättare.. :/
Iallafall hade jag Trevligt med Diktatorn Stalin (Bacon för er som inte vet) och B2, även om vi bara snackade allmänt och körde korsförhör (hon ska snart ha prov*håller tummarna) och sen det här?
Nej men det jag hade tänkt skriva i min blogg, innan morsan kom och manglade ner mig och gjorde mig så sur som jag är nu var det att det fick mig att fundera. Som Linus sa till henne:
"Jag ser framåt, jag vill inte bara ha ett kortsiktigt förhållande på sex månader jag vill ha mycket mer än så, att man en dag kanske skaffar barn, flyttar ihop etc."
Varför har jag inte de tankarna? Varför planerar jag inte framåt och varför är jag så egocentrisk? För B2 började spåna på det där med barn och jobb och sånt, hon har kommit så mycket längre än jag. Allt jag funderar på är hur jag ska kunna komma vidare i min utbildning, hur jag ska fixa det. Och som morsan säger "Satsa på att komma norrut, du har inget som binder dig vid Stockholm och du har lättare att komma in högre upp".
Det är iof sant, och ju mer jag tänker på det desto mer logik finner jag i lösningen, men samtidigt drar jag mig för att lämna allt som jag känner till, allt som är välbekant och hemma för mig för att kunna få en utbildning. Dumt jag vet men jag är en fegis innerst inne. Oavsett vad alla säger är jag fortfarande den där lilla flickan som är rädd för att lämna det som är välbekant och sätta mig på bussen och åka vidare till okänd destination.
Jag antar att det härstammar ur minnet av hur morsan fick nog av misshandeln och satte sig på bussen med oss, inget mer dagis, inte längre umgås med vännerna, allt försvann. Och jag är orolig för hur det ska bli om jag drar iväg igen. Samma ensamhet? Samma tankar och isolering? Samma känsla av vanmakt?
Men det spelar ingen roll egentligen, det är vad jag måste göra. Så då gör jag det. Men hur ska man säga det till Carols? Och vilken del har han i mitt liv?
Jag kan i dagsläget inte få barn. Dels för cystan och dels för allt som hände i våras, jag accepterar det och ja jag är bitter. Men jag accepterar och försöker lösa det.
Men det faktum att han älskar mig mer än vad jag älskar honom, det skrämmer mig. Faktumet att det jag känner för honom inte är hisknande passion, snarare en stilla, stadigt växande kärlek som bottnar i tilit och tillförsikt, skrämmer mig ännu mer. Jag kan inte låta bli att tänka: "Skulle det inte vara mer?" Och samtidigt VET jag att jag har mer än de flesta någonsin får.
Och drar jag vidare sen, nästa år någon gång lär de bli då, vart hamnar vi då? Och vart är vi om tio år? Om fem?
Jag tycker VERKLIGEN om honom, jag älskar honom. Men är det jag känner tillräckligt för att det ska fungera om tio år? Är det tillräckligt för att satsa på en framtid som ligger utanför mina tankeramar just nu? Och om det är det hur når vi dit? Vad vill han och varför funderar jag ens på det här nu?
Allt är så förvirrande, önskar jag bara kunde lägga mig ner och sova, inte vakna förens det är klart, men jag vet att man skördar sin egen lyckas frukt, man får kämpa för det man vill ha. Och jag tänker kämpa. Så mkt är iallafall klart för mig, för jag tänker bli NÅGONTING. Och jag tänker få tillräckligt mycket pengar när jag är klar för att inte behöva vända på slantarna.
Resten är fortfarande ett enda stort ?
Och jag kommer inte ens ihåg vilken dag vi skulle träffas, det har varit skönt att inte hört av sig, att inte prata så mycket för jag känner att jag hinner med mitt liv paralellt med honom, om ni förstår? Att mitt liv inte består av Honom utan att jag även har tid för vännerna, för mig själv, för morsan, för jobbet osv.
Men om det ändras vad gör jag då?
Den dagen den sorgen som folk brukar säga. Eller jag antar iallafall det för just nu snurrar det för mkt i mitt huvud för att jag ska kunna tänka klart och realistiskt. Det är för många saker som är i rullning och jag hänger bara med. Det är en känsla jag inte alls tycker om.
Dage började bra, efter en störtskön kväll med Diktatorn Stalin och Mumin mamma då vi såg på Ladder 49, Stalin grät den lilla sötnöten, och för mkt popcorn, dipp och deformerade morotstavar (nej jag mobbar dom inte Diktatorn Stalin jag LOVAR) så gick vi och lade oss och softade dagen efter, jag kände mig fortfarande otroligt tjock och med tanke på mitt magmått så är jag det också XD
Men iaf, sen drar Diktatorn Stalin hem och jag drar till T-Centralen med B2, vi pluggar psykologi, snackar killar och allmänt vad som ska ske i livet såsmåning om (barn, boende, jobb the SHIT) och vi plockar upp Mumin mamma i Slussen, drar hem. *Återkommer till detta ämne senare*
Älskar stockholm alltså :)
Iallafall så ska vi käka när vi kommer hem, morsan tjatar på mig att jag ska laga mat åt HENNE (Vilket hon gjorde igår också) Klagar på matvalet och sen ska hon inte ha för att jag har förstört maten för henne. Det är för starkt kryddat (ett halft kryddmått chilli och lite paprika) så hon får damp och skriker att det är orättvist, att jag är självisk och att det är sååå KUL att hon inte kan få mat förens kl halv tio och måste laga den själv, samt att det är tid som hon kunde lagt på annat.
Det är MITT fel att hon inte får som hon vill, MITT fel att jag gjorde soppa så att hon kunde äta NÅGOT innan jag började med den riktiga maten, MITT fel att jag gick ut istället för att stanna hemma och laga mat medan hon var ute på stan med vänner, MITT fel att hon får laga maten själv sen. Och det är MITT fel att hon inte kommer klara matteprovet på torsdag.
Jaha?
Ärligt talat tycker jag att hon betede sig som en treåring, smälde i skåpen, skrek, allt var MITT fel (visst jag kryddade men allt hon klagade och lade över på mig var knappast mitt fel) och att sen slänga saker omkring sig? Nej det var barnsligt gjort av henne, orkar inte ens ta diskutionen med henne. Hon ringde Peter (suprise!) direkt efter och så sa han samma sak som jag, att det är väl ändå inte så farligt och lite sånt (hörde morsans ord så jag kan bara gissa mig till på ett ungefär vad han sa men han försvarade iallafall mig) och hon lackade ur på honom med.
*Suckar* Livet blir inte direkt lättare.. :/
Iallafall hade jag Trevligt med Diktatorn Stalin (Bacon för er som inte vet) och B2, även om vi bara snackade allmänt och körde korsförhör (hon ska snart ha prov*håller tummarna) och sen det här?
Nej men det jag hade tänkt skriva i min blogg, innan morsan kom och manglade ner mig och gjorde mig så sur som jag är nu var det att det fick mig att fundera. Som Linus sa till henne:
"Jag ser framåt, jag vill inte bara ha ett kortsiktigt förhållande på sex månader jag vill ha mycket mer än så, att man en dag kanske skaffar barn, flyttar ihop etc."
Varför har jag inte de tankarna? Varför planerar jag inte framåt och varför är jag så egocentrisk? För B2 började spåna på det där med barn och jobb och sånt, hon har kommit så mycket längre än jag. Allt jag funderar på är hur jag ska kunna komma vidare i min utbildning, hur jag ska fixa det. Och som morsan säger "Satsa på att komma norrut, du har inget som binder dig vid Stockholm och du har lättare att komma in högre upp".
Det är iof sant, och ju mer jag tänker på det desto mer logik finner jag i lösningen, men samtidigt drar jag mig för att lämna allt som jag känner till, allt som är välbekant och hemma för mig för att kunna få en utbildning. Dumt jag vet men jag är en fegis innerst inne. Oavsett vad alla säger är jag fortfarande den där lilla flickan som är rädd för att lämna det som är välbekant och sätta mig på bussen och åka vidare till okänd destination.
Jag antar att det härstammar ur minnet av hur morsan fick nog av misshandeln och satte sig på bussen med oss, inget mer dagis, inte längre umgås med vännerna, allt försvann. Och jag är orolig för hur det ska bli om jag drar iväg igen. Samma ensamhet? Samma tankar och isolering? Samma känsla av vanmakt?
Men det spelar ingen roll egentligen, det är vad jag måste göra. Så då gör jag det. Men hur ska man säga det till Carols? Och vilken del har han i mitt liv?
Jag kan i dagsläget inte få barn. Dels för cystan och dels för allt som hände i våras, jag accepterar det och ja jag är bitter. Men jag accepterar och försöker lösa det.
Men det faktum att han älskar mig mer än vad jag älskar honom, det skrämmer mig. Faktumet att det jag känner för honom inte är hisknande passion, snarare en stilla, stadigt växande kärlek som bottnar i tilit och tillförsikt, skrämmer mig ännu mer. Jag kan inte låta bli att tänka: "Skulle det inte vara mer?" Och samtidigt VET jag att jag har mer än de flesta någonsin får.
Och drar jag vidare sen, nästa år någon gång lär de bli då, vart hamnar vi då? Och vart är vi om tio år? Om fem?
Jag tycker VERKLIGEN om honom, jag älskar honom. Men är det jag känner tillräckligt för att det ska fungera om tio år? Är det tillräckligt för att satsa på en framtid som ligger utanför mina tankeramar just nu? Och om det är det hur når vi dit? Vad vill han och varför funderar jag ens på det här nu?
Allt är så förvirrande, önskar jag bara kunde lägga mig ner och sova, inte vakna förens det är klart, men jag vet att man skördar sin egen lyckas frukt, man får kämpa för det man vill ha. Och jag tänker kämpa. Så mkt är iallafall klart för mig, för jag tänker bli NÅGONTING. Och jag tänker få tillräckligt mycket pengar när jag är klar för att inte behöva vända på slantarna.
Resten är fortfarande ett enda stort ?
Och jag kommer inte ens ihåg vilken dag vi skulle träffas, det har varit skönt att inte hört av sig, att inte prata så mycket för jag känner att jag hinner med mitt liv paralellt med honom, om ni förstår? Att mitt liv inte består av Honom utan att jag även har tid för vännerna, för mig själv, för morsan, för jobbet osv.
Men om det ändras vad gör jag då?
Den dagen den sorgen som folk brukar säga. Eller jag antar iallafall det för just nu snurrar det för mkt i mitt huvud för att jag ska kunna tänka klart och realistiskt. Det är för många saker som är i rullning och jag hänger bara med. Det är en känsla jag inte alls tycker om.
They told me we could last forever
Fan vad irriterad jag blir, han säger att han ska ringa men han hör inte av sig förens fem timmar senare, och jag är inte förvånad. Varför ens bli sur på honom då?
Nu ringde han mig och ber om ursäkt, han har skickat sms tydligen men jag har inget sms från honom i inkorgen. Okej min mobil är cpskadad och väljer ibland bort vissa människors sms, men jag har smsat med Korven hela dagen utan att missa ett enda sms från hennes sida så varför från hans?
Dessutom HATAR jag det faktum att han är en sådan toffel, och att jag faller tillbaka i gamla spår redan nu, även om det kanske är lite berättigat med tanke på att jag väntat på att han ska ringa mig i så många timmar.
Men det spelar ingen roll han skulle inte få sånt grepp om mitt liv igen och nu verkar det som om jag är på väg att hamna i den sitsen igen. Fuck it.
Men jag har iaf en positiv sak som hänt, trots att Mickey flyttar till Norrland, Bandit och jag glider isär, Carols får mig att bli den gamla bitchen och Lemmavs och Muppen inte pratar med mig pga Carols. Och det är att jag fått jobb! Det är tidningsutdelare (får en helt egen vagn, fett coolt jue!XD) och infattar bara fredagsvägen (någon som vet vart det ligger?) men det är iaf ett jobb, lite extra cash, tror inte det blir mer än 600kr extra per år men iaf, det är någonting!
Och jag ska börja plugga om två månader, jag ser verkligen fram emot det. Det ska bli underbart att komma in och få ta del av allt igen, så att man kanske kommer vidare senare.
Men jag måste läsa upp mina betyg först. Och bara det kommer ta en evighet att göra .. :(
Men jag är glad att jag har mina vänner, även om B2 har fullt upp med skolan och Bacon ligger hemma i soffan och käkar chockladpraliner om hon inte sliter i stallet dagut och dag in. Stackaren.
Men skitsamma, jag har mina vänner, men nu tar det för lång tid mellan gångerna när vi ses. Det måste bättras...
Så vad säger ni? ; )
Nej men jag ska fan försöka få Korven att umgås med mig någon dag när hon är ledig, och sen ska jag prata med Bacon så hon kan få sin kastrull och form tillbaka. Dom var guld värda, och hon med som hjälpte till på festen i lördags.
Och B2 var där och hjälpte till, mina änglar XD
Som morsan sa: "Jag gjorde typ ingenting det var Bacon och B2 därimot som gjorde destomera"
Sötnötar! Tack för att ni finns..!
Nu ringde han mig och ber om ursäkt, han har skickat sms tydligen men jag har inget sms från honom i inkorgen. Okej min mobil är cpskadad och väljer ibland bort vissa människors sms, men jag har smsat med Korven hela dagen utan att missa ett enda sms från hennes sida så varför från hans?
Dessutom HATAR jag det faktum att han är en sådan toffel, och att jag faller tillbaka i gamla spår redan nu, även om det kanske är lite berättigat med tanke på att jag väntat på att han ska ringa mig i så många timmar.
Men det spelar ingen roll han skulle inte få sånt grepp om mitt liv igen och nu verkar det som om jag är på väg att hamna i den sitsen igen. Fuck it.
Men jag har iaf en positiv sak som hänt, trots att Mickey flyttar till Norrland, Bandit och jag glider isär, Carols får mig att bli den gamla bitchen och Lemmavs och Muppen inte pratar med mig pga Carols. Och det är att jag fått jobb! Det är tidningsutdelare (får en helt egen vagn, fett coolt jue!XD) och infattar bara fredagsvägen (någon som vet vart det ligger?) men det är iaf ett jobb, lite extra cash, tror inte det blir mer än 600kr extra per år men iaf, det är någonting!
Och jag ska börja plugga om två månader, jag ser verkligen fram emot det. Det ska bli underbart att komma in och få ta del av allt igen, så att man kanske kommer vidare senare.
Men jag måste läsa upp mina betyg först. Och bara det kommer ta en evighet att göra .. :(
Men jag är glad att jag har mina vänner, även om B2 har fullt upp med skolan och Bacon ligger hemma i soffan och käkar chockladpraliner om hon inte sliter i stallet dagut och dag in. Stackaren.
Men skitsamma, jag har mina vänner, men nu tar det för lång tid mellan gångerna när vi ses. Det måste bättras...
Så vad säger ni? ; )
Nej men jag ska fan försöka få Korven att umgås med mig någon dag när hon är ledig, och sen ska jag prata med Bacon så hon kan få sin kastrull och form tillbaka. Dom var guld värda, och hon med som hjälpte till på festen i lördags.
Och B2 var där och hjälpte till, mina änglar XD
Som morsan sa: "Jag gjorde typ ingenting det var Bacon och B2 därimot som gjorde destomera"
Sötnötar! Tack för att ni finns..!
Walk a mile in My shoes.
Träffade B2 idag, vilken dag hon fick! Snacka om att det inte var värt att vakna (om de inte varit för Manneh the big Apple). Framridningen blev kaputt tack vare EN person, tävlingen gick bra (go girl!) och sen träffar hon mig, och det är bara en kortis för att jag är med Carols, igen.
Hon var inte glad och nu skrev hon om mig i sin blogg. Antar att det första tecknet på illigall verksamhet i hjärttrakten är det instinktiva: "Så gör jag inte alls det!" Det är fan illa. Men jag fick iaf se henne hon är fan så underbar. Hon är värd lika mkt som Bacon i mina ögon, men det är svårt det där för de är båda värda sin vikt i guld men på olika sätt.
Går inte in på det nu för det är inte därför jag skriver.
Åkte med 676 upp igen, och det är fullt. Så jag sätter mig brevid en ung, blond tjej som flyttar den bruna handväskan i skinn utan problem och sedan sitter och stirrar på mig och ler lite generat, nästan nervöst. Så jag pausar Kate Nash och frågar förvirrat:
"Förlåt mig men du kollar så skumt på mig, har jag något i ansiktet eller är det något annat som är fel?"
"Nej då!" Utbrister hon fort och fnissar lite. "Förlåt, mitt namn är Rebecca (tror de va de) och du heter?"
Nice, tänkte jag, någon att prata me på bussen, smått blåst men ändå trevligt sällskap..! "Tessa."
"Tessa? Som i Therese?" Frågar hon och skakar min framsträckta hand och rodnar lite smått. "Det är ett sådant vackert namn."
"Eh tack.. Jag håller inte med dock. Men tack iaf." Jag ler lite artigt och frigör försiktigt min hand. Hon säger lätt andfått:
"Vart är du påväg då?"
"Nt" svarar jag och funderar på att sätta igång mp3:n igen så man slipper hennes nervösa, andfådda PLADDER! "Du?"
"Söderhall, det är fest.. Du vill inte hänga med?"
Jag skrattar lite roat och säger glatt: "Tack, men kompisen väntar och eftersom jag inte har pengar på mobilen kan ja inte nå han så han skulle bli orolig om ja inte kom med den här bussen. Tack iaf. Dessutom har jag inge sprit."
"men jag har hela väskan full. Du kan få av mig!" Andfått och nervöst leende, glittrande blick och flaxande ögonfransar, flirtade hon med mig?
Smått konfundersam säger jag släpigt:
"Tack men jag måste nog säga nej.."
"Åh.." Tystnad då hon stirrar på mig med våta ögon. "Har du någonsin varit otrogen? Eller tänkt på det? Konstig fråga jag vet.. Du behöver inte svara."
Perplext svarar jag ärligt:
"Nej det är inte min stil vadåra?"
"Nästa Söderhall" säger rösten i bussen och hon samlar ihop sina saker.
"Synd för jag måste säga att du är en av de hetaste brudarna jag sett." Sen går hon av med en liten vinkning åt mitt hål och jag tar upp hakan från golvet och sätter fast den i kraniet igen. Sedär hon flirtade faktiskt med mig. Skum känsla..
Carols är inte så dum som ni tror, men jag är glad att jag har erat stöd istället för den skit han får för det här, enligt hans vänner är jag leatherface i motorsågsmassacern och jag är inte så illa. Jag tänker INTE bli ihop med honom, men bara för att jag flyr stockholm en natt betyder det inte att jag inte tar tag i mina problem, men vissa fattar mindre än andra, sorry Momo men så är de, och jag orkar inte dryfta samma sak om och om igen.
Bara för att jag inte ville störa dig B2 när du tävlade och skulle reda upp dina bekymmer, och inte kunde vara deppig i sällskap, betyder det inte att jag väljer bort dig för Carols skull, tvärtom!
Vi är vänner, varken mer eller mindre, och du sa det själv, gummsan, ta det lugnt, bli inte ihop och gör det som känns bäst för dig.
Det är det jag försöker lista ut, vad som är bäst för mig och det inkluderar att resa till NT ibland för att finna svaren, jag är ledsen om jag sviker er men säg det till mig då. Snälla jag vill inte höra det senare eller av någon annan utan var ärliga mot mig. Som flera av er påpekat: "Ibland är du brutalt ärlig, Tessa!"
Hon var inte glad och nu skrev hon om mig i sin blogg. Antar att det första tecknet på illigall verksamhet i hjärttrakten är det instinktiva: "Så gör jag inte alls det!" Det är fan illa. Men jag fick iaf se henne hon är fan så underbar. Hon är värd lika mkt som Bacon i mina ögon, men det är svårt det där för de är båda värda sin vikt i guld men på olika sätt.
Går inte in på det nu för det är inte därför jag skriver.
Åkte med 676 upp igen, och det är fullt. Så jag sätter mig brevid en ung, blond tjej som flyttar den bruna handväskan i skinn utan problem och sedan sitter och stirrar på mig och ler lite generat, nästan nervöst. Så jag pausar Kate Nash och frågar förvirrat:
"Förlåt mig men du kollar så skumt på mig, har jag något i ansiktet eller är det något annat som är fel?"
"Nej då!" Utbrister hon fort och fnissar lite. "Förlåt, mitt namn är Rebecca (tror de va de) och du heter?"
Nice, tänkte jag, någon att prata me på bussen, smått blåst men ändå trevligt sällskap..! "Tessa."
"Tessa? Som i Therese?" Frågar hon och skakar min framsträckta hand och rodnar lite smått. "Det är ett sådant vackert namn."
"Eh tack.. Jag håller inte med dock. Men tack iaf." Jag ler lite artigt och frigör försiktigt min hand. Hon säger lätt andfått:
"Vart är du påväg då?"
"Nt" svarar jag och funderar på att sätta igång mp3:n igen så man slipper hennes nervösa, andfådda PLADDER! "Du?"
"Söderhall, det är fest.. Du vill inte hänga med?"
Jag skrattar lite roat och säger glatt: "Tack, men kompisen väntar och eftersom jag inte har pengar på mobilen kan ja inte nå han så han skulle bli orolig om ja inte kom med den här bussen. Tack iaf. Dessutom har jag inge sprit."
"men jag har hela väskan full. Du kan få av mig!" Andfått och nervöst leende, glittrande blick och flaxande ögonfransar, flirtade hon med mig?
Smått konfundersam säger jag släpigt:
"Tack men jag måste nog säga nej.."
"Åh.." Tystnad då hon stirrar på mig med våta ögon. "Har du någonsin varit otrogen? Eller tänkt på det? Konstig fråga jag vet.. Du behöver inte svara."
Perplext svarar jag ärligt:
"Nej det är inte min stil vadåra?"
"Nästa Söderhall" säger rösten i bussen och hon samlar ihop sina saker.
"Synd för jag måste säga att du är en av de hetaste brudarna jag sett." Sen går hon av med en liten vinkning åt mitt hål och jag tar upp hakan från golvet och sätter fast den i kraniet igen. Sedär hon flirtade faktiskt med mig. Skum känsla..
Carols är inte så dum som ni tror, men jag är glad att jag har erat stöd istället för den skit han får för det här, enligt hans vänner är jag leatherface i motorsågsmassacern och jag är inte så illa. Jag tänker INTE bli ihop med honom, men bara för att jag flyr stockholm en natt betyder det inte att jag inte tar tag i mina problem, men vissa fattar mindre än andra, sorry Momo men så är de, och jag orkar inte dryfta samma sak om och om igen.
Bara för att jag inte ville störa dig B2 när du tävlade och skulle reda upp dina bekymmer, och inte kunde vara deppig i sällskap, betyder det inte att jag väljer bort dig för Carols skull, tvärtom!
Vi är vänner, varken mer eller mindre, och du sa det själv, gummsan, ta det lugnt, bli inte ihop och gör det som känns bäst för dig.
Det är det jag försöker lista ut, vad som är bäst för mig och det inkluderar att resa till NT ibland för att finna svaren, jag är ledsen om jag sviker er men säg det till mig då. Snälla jag vill inte höra det senare eller av någon annan utan var ärliga mot mig. Som flera av er påpekat: "Ibland är du brutalt ärlig, Tessa!"
How Long Will I Slide?
Jag ska träffa Carol imorgon, det är nice..
Just nu är jag med min flickvän hos henne och fixar lite grejer, nackdelen med B2 är att hon städar lika ofta som jag (aldrig för er som inte känner mig) och att det tar typ tusen år innan man inser att när man måste ha machete för att komma ur rummet är det dags att rensa lite.
Men jag ska inte klaga har två katter att gosa med, även om Tusse inte är inne just nu, och Nemi är.. Nemi..
Och så har vi världens mysigaste film och ett paket cigg att smutta på under kvällens gång.
Men hur mkt jag än älskar henne kan jag inte sluta tänka på Carol, på det vi hade det.
"I think you can do much better than me. After all the lies I made you belive."
"I told Myself I wont miss you but I remember what it feels like beside you, I really miss your hair in my face, your innocent face right next to me, and I think you should know this, You deserve much better then me."
Nemi ligger och kloar mitt fläsk, inte skönt..
Tänkte igenom hur han formulerade sig.
" Samtidigt som jag tänker på dig varje dag och undrar vad du gör, så försöker jag starta något nytt från ingenting. Men jag lever i en konstant känsla av att jag saknar något. Ta detta seriöst för jag menar varje ord. "
Varför kan man inte bara glömma och gå vidare? För att vi betytt så mycket för varandra under så lång tid såklart. Han betyder fortfarande sjukt mycket för mig. Blir svartsjuk på Totte och Johanna som får ha honom kvar i sitt liv men vet att om han ska vara i mitt kommer det inte vara som platonisk vän. Kan jag leva med det?
Just nu är jag med min flickvän hos henne och fixar lite grejer, nackdelen med B2 är att hon städar lika ofta som jag (aldrig för er som inte känner mig) och att det tar typ tusen år innan man inser att när man måste ha machete för att komma ur rummet är det dags att rensa lite.
Men jag ska inte klaga har två katter att gosa med, även om Tusse inte är inne just nu, och Nemi är.. Nemi..
Och så har vi världens mysigaste film och ett paket cigg att smutta på under kvällens gång.
Men hur mkt jag än älskar henne kan jag inte sluta tänka på Carol, på det vi hade det.
"I think you can do much better than me. After all the lies I made you belive."
"I told Myself I wont miss you but I remember what it feels like beside you, I really miss your hair in my face, your innocent face right next to me, and I think you should know this, You deserve much better then me."
Nemi ligger och kloar mitt fläsk, inte skönt..
Tänkte igenom hur han formulerade sig.
" Samtidigt som jag tänker på dig varje dag och undrar vad du gör, så försöker jag starta något nytt från ingenting. Men jag lever i en konstant känsla av att jag saknar något. Ta detta seriöst för jag menar varje ord. "
Varför kan man inte bara glömma och gå vidare? För att vi betytt så mycket för varandra under så lång tid såklart. Han betyder fortfarande sjukt mycket för mig. Blir svartsjuk på Totte och Johanna som får ha honom kvar i sitt liv men vet att om han ska vara i mitt kommer det inte vara som platonisk vän. Kan jag leva med det?
If you're Bonnie I'll be your Clyde.
My Baby love..
I remember like it was yesterday
First kiss and I knew you changed the game
You have me, exactly, well you want it,
And I'm on it
And I ain't ever gonna let you get away
Holding hands never made me feel this way
So special, boy it's your, your smile
We so in love
La la la la
Yeah
We so in love
La la la la la
And I just can't get enough
Of your La la la la la
Yeah we so in love, love
I want you to know
You are my baby love, my baby love
You make the sun come up (Oh boy, oh boy)
You're my every, everything that I could ever dream of
You are my baby love, my baby love
You make the sun come up (Oh boy, oh boy)
You're my every, every, every, everything
Been a minute and we still holding it down
Butterflies every time you come around
You make me, so crazy
It's crazy, oh baby
And I don't ever wanna be with no one else
You're the only one that ever made me melt
You're special, boy it's your, your style
We so in love
La la la la
Yeah
We so in love
La la la la la
And I just can't get enough
Of your La la la la la
Yeah it's all I'm thinking of
Love
I want you to know
You are my baby love, my baby love
You make the sun come up (Oh boy, oh boy)
You're my every, everything that I could ever dream of
You are my baby love, my baby love
You make the sun come up (Oh boy, oh boy)
You're my every, everything that I could ever dream of
You are my baby love, my baby love
You make the sun come up (Oh boy, oh boy)
You're my every, everything that I could ever dream of
You are my baby love, my baby love
You make the sun come up (Oh boy, oh boy)
You're my every, every, every, everything
Everything, everything, ooo
Everything, everything, ooo
[Will.I.Am]
You're my always and forever
You're my sunshine
On my mind, constant
Think about you all the time
You're my everything..
Everything, everything, ooo
Everything, everything, ooo
[Will.I.Am]
You my new school (love)
You my old school (love)
And it's so true
You're the one I'm thinking of
You are my baby love, my baby love
You make the sun come up (Oh boy, oh boy)
You're my every, everything that I could ever dream of
You are my baby love, my baby love
You make the sun come up (Oh boy, oh boy)
You're my every, every, every, everything
You are my baby love, my baby love
You make the sun come up (Oh boy, oh boy)
You're my every, every, every, everything
You are my baby love, my baby love
You make the sun come up (Oh boy, oh boy)
(You make the sun come up on a cloudy day
You're my number one, you're my special thing)
You're my every, every, every, everything..
Det finns vissa låtar som bara får mig att tänka på Carol och det vi hade. Det här är en av dem. Hälst av allt skulle jag vilja glömma honom totalt och inte bry mig om honom, men han har kommit in i mitt liv igen, jag saknar honom något fruktansvärt.
Det vi hade det var verkligen underbart när det fungerade som det skulle. Men vi är för olika, det går inte att vara med någon som är totalt olik dig själv.
Men nu har han bjudit upp mig till Norrtälje en dag, jag tänker då inte tacka nej, för det är ett sätt att få träffa honom igen. Ea kommer döda mig, men det får jag stå ut med, samt det faktum att jag aldrig kommer kunna återsluta den box som jag stoppat ner "oss" i.
Det är för många känslor, det är inte som på Cold Case, när man tar en låda och skriver closed på den och så är det klart, den står där i hyllan med alla andra och bara är utan att någon kikar ner i den igen av ren nyfikenhet.
Det finns människor som berör oss på ett sådant sätt att vi inte kan låta bli att minnas dom, på gott och ont, och förutom Ea är Carol en sådan människa.
Dessutom tror jag det är bra att jag kommer undan från stockholm och alla här ett tag.
Som Carol sa: "Det är nog bra för dig att komma undan från stockholm och allt det ett tag."
Min lax blev suverän förresten, den smakade men var inte kryddstark. Äntligen har jag kommit in i fasen där jag kan laga mat igen utan att det smakar pyton. Jag älskar att stå vid spisen och bara trolla fram maträtter genom att strö, hacka, skära, krossa och mala saker. Det är helt enkelt underbart hur lätt det är, eller hur komplicerade recept blir enkla när man förstår.
Fast det bästa är när man bara kan slänga i ingredienserna i en bunke utan att mäta och få maten att smaka superbt trots att man inte följt något recept.
Jag älskar matlagning. Undrar om morsan kan dra till Peter någon helg så jag kan ha tjejmiddag och bjuda alla på mat. Det skulle vara underbart.
Fast då måste jag få jobb först för morsan kommer inte pröjsa det för mig. Och jag är fett duktig, börjat äta igen, och min mage är enorm, mina höftben är borta och såren på ljumsken svider konstant. Fan rev jag mej på?
Nu måste jag sluta, morsan dödar mig om jag inte stänger ner snart, förstår henne hon ska jue sova. Önskar man hade en dator på rummet igen..
Linkin Park - Shadow of the Day
Haha jag älskar youtube man kan få ALLT därifrån och tröttnar man på sin musik så finns det annan att hämta om man orkar komma ihåg vad man lyssnar på villsäga. Jag suger på namn så det blir de band jag följt en del.
Chester är fett het i videon förresten, och där kom Fett med igen. Mitt ordfråd bara krymper..
"And the sun will sett for you.."
Tackar Chester! *Bugar djupt* Tackar!
Funderar på allvar att utnyttja M, hemsk jag är, förutom att få en piercing till av honom funderar jag att gå in i ett förhållande med honom, att "dumpa" B2 för hans skull, bara för att ta reda på om jag kan bli gravid, men det är idiotiskt innan jag har pluggat så jag kommer in på högskola så är det rena självmordet att bli gravid.
Men fördelen med M är att han drar till Ö-vik snart.. He doesn't need to know.
Apologize
http://www.youtube.com/watch?v=h8oBykb_Pqs
You tell me that you're sorry
Didn't think I'd turn around and say..
That it's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late
Fan vad jag är sårad, av Carol, av mig själv, att jag FORTFARANDE kan älska honom, samtidigt som jag har känslor för M. Men det går inte, det gör fan inte det..
Må så vara att jag få saker av killar hela tiden, må så vara att folk kanske ser mig som en eskortflicka när de hör de, men det är inte som om det inte är sant. Det är trots allt det bästa jag kan göra för tillfället.
Fuck it.
You tell me that you're sorry
Didn't think I'd turn around and say..
That it's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late
Fan vad jag är sårad, av Carol, av mig själv, att jag FORTFARANDE kan älska honom, samtidigt som jag har känslor för M. Men det går inte, det gör fan inte det..
Må så vara att jag få saker av killar hela tiden, må så vara att folk kanske ser mig som en eskortflicka när de hör de, men det är inte som om det inte är sant. Det är trots allt det bästa jag kan göra för tillfället.
Fuck it.
Marilyn
don't understand
how you've done these things to me
I cannot comprehend
your lack of loyalty
For you i would have shaken down
the heavens from the sky
But it seems my love was stronger than
this love of yours that died
Did you think it wouldn't hurt
Did you think I wouldn't feel
when the world came falling down
or maybe you didn't think at all
and that's why I feel what I feel now
Did you think I wouldn't fall
Did you think I wouldn't cry
Did you think I wouldn't beg you to stay
One of these days you're gonna realize
just what you've thrown away
Now I lie here in this empty bed
and all I think about is you
and I wonder if you miss me now
and if your bed is empty too
Did you think it wouldn't hurt
Did you think I wouldn't feel
When the world came falling down
Or maybe you didn't think at all
and that's why i feel what i feel now
did you think i wouldn't fall
did you think i wouldn't cry
did you think i wouldn't beg you to stay
one of these days you're gonna realize
just who you've thrown away
Marilyn my bitterness
I've fallen to a stranger nightmare
Marilyn oh Marilyn
I can not break away
Marilyn my bitterness
I've fallen to a stranger nightmare
Marilyn oh Marilyn
I can not find my way
I'll absorb this agony
I'll carry all this pain
I'll wipe away this emptiness
I will purify this stain
my wings will fold around me now
for once a one was two
and my memory is a monument
that will always stand for you
but Did you think it wouldn't hurt
Did you think I wouldn't feel
When the world came falling down
Or maybe you didn't think at all
and that's why i feel what i feel now
did you think i wouldn't fall
did you think I wouldn't cry
did you think I wouldn't beg you to stay
one of these days you're gonna recognize
just who you've thrown away
Marilyn my bitterness
I've fallen to a stranger nightmare
Marilyn oh Marilyn
I can not break away
Marilyn my bitterness
I've fallen to stranger nightmare
Marilyn oh Marilyn
I can not find my way
Marilyn my bitterness
I've fallen to a stranger nightmare
Marilyn oh Marilyn
I can not break away
Marilyn my bitterness
I've fallen to a stranger nightmare
Marilyn oh Marilyn
I can not find my way
Marilyn my bitterness
i've fallen to a stranger nightmare
Marilyn oh Marilyn
I can not find my way
Marilyn my bitterness
i've fallen to a stranger nightmare
Marilyn oh Marilyn
Now must I go away?
The Crüxshadows med Marilyn my bitterness
Dessa rader får mig att tänka på L.
"Did you think it wouldn't hurt
Did you think I wouldn't feel
when the world came falling down
or maybe you didn't think at all
and that's why I feel what I feel now
Did you think I wouldn't fall
Did you think I wouldn't cry
Did you think I wouldn't beg you to stay
One of these days you're gonna realize
just what you've thrown away"
Det är så det var, det är så det ÄR, och jag hatar mig själv för det.
Foundations
Thursday night, everything's fine, except you've got that look in your eye
when I'm tellin' a story and you find it boring,
you're thinking of something to say.
You'll go along with it then drop it and humiliate me infront of our friends.
Then I'll use that voice that you find annoyin' and say something like
"Yeah, intelligent input, darlin', why don't you just have another beer then?"
Then you'll call me a bitch
and everyone we're with will be embarrassed,
and I wont give a shit.
My finger tips are holding onto the cracks in our foundation,
and I know that I should let go,
but I can't.
And every time we fight I know it's not right,
every time that you're upset and I smile.
I know I should forget, but I can't.
You said I must eat so many lemons
'cause I am so bitter.
I said
"I'd rather be with your friends mate 'cause they are much fitter."
Yes, it was childish and you got aggressive,
and I must admit that I was a bit scared,
but it gives me thrills to wind you up.
My finger tips are holding onto the cracks in our foundation,
and I know that I should let go,
but I can't.
And every time we fight I know it's not right,
every time that you're upset and I smile.
I know I should forget, but I can't.
Your face is pasty 'cause you've gone and got so wasted, what a surprise.
Don't want to look at your face 'cause it's makin' me sick.
You've gone and got sick on my trainers,
I only got these yesterday.
Oh, my gosh, I cannot be bothered with this.
Well, I'll leave you there 'till the mornin',
and I purposely wont turn the heating on
and dear God, I hope I'm not stuck with this one.
My finger tips are holding onto the cracks in our foundation,
and I know that I should let go,
but I can't.
And every time we fight I know it's not right,
every time that you're upset and i smile.
I know I should forget, but I can't.
x2
And every time we fight I know it's not right,
every time that you're upset and I smile.
I know I should forget, but I can't.
Jag älskar Kate Nash album "Made of Bricks". Helt suveränt, och hon är jue så
sockersöt hela hon. Personligen önskar jag att jag kunde vara lika söt som
hon är. :)
Men jag har iaf mina vänner det är den största gåvan gud har gett mig,
även om jag är vimsig, alltid dubbelbokar mig, aldrig kommer i tid, har
hyss för mig och är allmänt flummig så har mina vänner stannat vid
min sida i vått och torrt, vilket glädjer mej något oerhört. De är värda
sin vikt i guld om inte mer.
Igår deppade jag ihop rejält, tack vare både J och L men det spelar
ingen roll, inte heller spelar det någon roll att M blev sur på mig
eftersom jag inte ville ha trekant med honom och två till
(fyrkant fast man har trekant två gånger han förklarade det på
något sjukt vänster) och jag kände bara, "jaha, där kom jag tillbaka
till det jag är van vid nu, jag är fan inget mer för killar än en
knulldocka.
Antar att jag inte ska vara förvånad med tanke på mitt ustseende
och allt sånt men ändå, är förvånad över att folk beter sig som
de gör, och att jag faktiskt är vaken vid den här tiden på dygnet. X)
Men iaf, morsan väckte mig kl sex för att jag skulle på styrelsemöte,
fett trist om jag ska vara ärlig. Men det är lugnt jag gör vad jag
kan för henne, om jag orkar..
Men jag är fan bara ett sexobjekt för folk, även för J. Jag som
trodde han skulle vara annorlunda men han var precis likadan
som alla andra, om inte värre. Vad kan man säga? Sicken otur?
Det finns/fanns tre personer jag kunde prata ALLT med. Det
var Bacon, B2 och J. Nu har jag inte J och Bacon och B2 är
totalt emot mig när det gäller L.
Men jag står på mig jag vill fan träffa det lilla grynet igen
och reda ut saker så att jag kan bestämma mig för att gå
bakåt eller frammåt och sen får folk säga vad de vill.
Dessutom de enda som protesterar är de som tycker jag
ska knulla runt eller leva i celibat.
Fast inget slår iof B2.. "Jag ska hitta en kille åt dig som
inte ser dig som en knulldocka och som bryr sig om
vad som finns innuti ditt skal. Älskar dig! //B2" Fan
vad hon är söt min lilla B2. Men vem har sagt att det
just måste vara kille? Visst, det saknas något när man
har "tjejsex" men det betyder inte att man inte kan vara
kär i en tjej, samt att jag kanske inte haft rätt tjej än så
länge, sorry B2!, och måste hitta en som vet hur man
gör.. eller något.. ^^
Nu blev det väldigt sexistist på min blogg men jag antar
att det ger mig lite reda på tankarna idag.
Pratade tatueringar med morsan, förutom att hon kan
tänka sig att betala mer än halva min walkman mobil
(om jag inte tar en LG chocolate för dom är fett coola)
så kan hon även tänka sig att pröjsa en tatuering. OM
jag börjar äta, vilket jag gjorde, för att sedan spy igår kväll.
Morsan hörde nog det.. Och i morse såg hon så jag antar
att hon har "goda skäl" som man säger, att vara orolig för
mig.
Jag har fan ätstörningar, satt igår och stirrade på mig egen
reflektion i tv rutan och tänkte: "Lite mer från rumpan skulle
vara bra, och magen är väl OK men inte snygg direkt,
låren är under all kritik och kysshandtagen MÅSTE bort!
Fy fan vad fet jag är.." Och så drog jag i fläsket precis
som hon i anorexia reklamen gör och så skämdes jag över att
jag var så fet..
Och jag är inte stor, visst jag skulle må bra av att förlora
några kilon men så jävla stor är jag inte. Inte egentligen.
Men ändå spyr jag när jag äter mer än en halv barnportion
och tycker att jag är vidrig som äter så mkt? Det är helt stört,
jag vet inte vad jag ska ta mig till med problemet.
Antar att mobil och tatuering kan sporra en att göra något
bra, om jag bara kunde få min skalle att tänka positivt.
Men eftersom jag inte kan det är det väl inte ens någon idé
att försöka, det går inte så länge jag är så negativ!
Tänk positivitet, Tänk B2! Hon sjunker just nu lika snabbt som
positiviteten i ditt liv, Tessa! Som du själv sa: "Där sjönk
positiviteten som en B2 på öppet hav!" XD Haha du kan
inte flyta men jag älskar dig ändå, sockersöt :)
Men men jag vill få ordning på mitt liv men vet inte vart
jag ska börja leta. Jag antar att det är dags att börja gräva
inom sig själv men jag har lagrat känslor på hög i så många
år att jag inte orkar rota igenom skiten längre. Det är bara
slöseri med tid.
Mitt hjärta är som våran källare, du går in på egen risk och
blir du klämd av allt skit vi roddat på hög så får du skylla
dig själv.
Älä häite jäitäte en meren. Eller hur de stavas.. Första
finska meningen jag lärde mig..
Fast det borde iof vara sinuä ist för meren..
Jag skriver en fucking blogg klockan 8 på morgonen?
Okej, det är normalt, undrar vad folk i min ålder gör nu
om de inte jobbar... få se.. sover kanske?
Det är knytkalas hos B2 idag, funderar på att göra ris på
en gång, fixa marinad till kycklingen och sedan gå och
handla på vivo. Jag älskar vivo. Dom har ingenting
förutom mögliga
grönsaker och totalt bortkollrade arbetare som försöker
hjälpa en men istället är det du som visar dom vart
den sötsura såsen från uncle bens ska stå.
Jag vet inte varför jag gillar den, kanske jag kan dra
paraleller till mitt eget liv genom affärens livsöde?
Kanske är det bara av gammal vana som det känns
som att komma hem när
jag stiger in genom de där pysande dörrarna
som går på automatik och aldrig är riktigt stängda.
Kanske är det för att stolen i "farstun" är av exakt
samma modell som våra gamla köksstolar
och exakt samma årsmodell.
Eller kanske är det det faktumet att oavsett hur
mycket kaos det är i ditt liv, kommer du alltid kunna
komma in i det där lite hemtrevliga kaoset som råder
och dra in dofterna av gamla minnen.
"Där brukade dom ha de riktigt ruttna grönskakerna"
eller "där vurpade jag en gång i snömojen och
mejade ner en gammal tant" eller "Där stod jag
med Bacon, fyra år sedan när vi köpte pepparkaksdeg
med oss hem till Bella och käkade upp en korv med
deg av tre på vägen till henne bara för att vi var så sugna."
Vivo för mig är som att bli liten på nytt, inget kan nå en
där inne, man är ensam och ingen kan stressa en eller
tjata på en. Du kan gå där i tankar utan att oroa dig för något.
"That's how I feel about you,
She said You.
He said You."
J Verses L
Fy fan jag jag hatar att jag fortfarande ser på dig med kärlek i hjärtat.
Jag hatar att jag fortfarande vill hålla om dig.
Det är så sjukt störande att jag fortfarande åtrår dig. Saknar din hud och dina händer, dina läppar och dina bröst.
Från L. Berörde mig djupt, varför? Ja du..
"okej vänta lite här nu. VARFÖR skulle DU ta tillbaka någon som kallar dig för hora, inte ger tillbaka dina pengar och är allmänt dryg?! Du som tidigare klagade på en annans val av kille så måste jag tyvärr säga att detta e minst lika illa...killen e så instabil så¨det inte finns nått..
asså hör du hur du låter :S det e typ läskigt hur lik du låter någon som blir misshandlad av sin man...han kan vara underbar ibland...vaffan e d för något :S
Meeen du får inte haka upp dig ^^ Och absolut inte gå och bli desperat...det tjänar du inget på alls..
då rekomenderar ja hellre att du blir en player och leker runt tills du hittar någon du faktiskt vill ha"
Från Johan om ämnet om L. Jag vill inte se det så, vet att det är en del så men ändå.
Jag hatar att jag fortfarande vill hålla om dig.
Det är så sjukt störande att jag fortfarande åtrår dig. Saknar din hud och dina händer, dina läppar och dina bröst.
Från L. Berörde mig djupt, varför? Ja du..
"okej vänta lite här nu. VARFÖR skulle DU ta tillbaka någon som kallar dig för hora, inte ger tillbaka dina pengar och är allmänt dryg?! Du som tidigare klagade på en annans val av kille så måste jag tyvärr säga att detta e minst lika illa...killen e så instabil så¨det inte finns nått..
asså hör du hur du låter :S det e typ läskigt hur lik du låter någon som blir misshandlad av sin man...han kan vara underbar ibland...vaffan e d för något :S
Meeen du får inte haka upp dig ^^ Och absolut inte gå och bli desperat...det tjänar du inget på alls..
då rekomenderar ja hellre att du blir en player och leker runt tills du hittar någon du faktiskt vill ha"
Från Johan om ämnet om L. Jag vill inte se det så, vet att det är en del så men ändå.
Empty Walls
Önskar att jag kunde vara som min bror, den där starka, karaktärsfasta personen som har mål i sitt liv, som går i mål varje gång dessutom och aldrig irrar runt planlöst.
Istället sitter jag här och tänker på vad han sa:
"Vill man plåstra, klistra och lappa får man ju alltid göra det, men personligen anser jag att det är bäst om man låter det förflutna stanna i det förflutna och kasta sig in i framtiden med livsanda och energi."
Sant som vanligt det han sa och jag kan inte heller säga att han inte lever som han lär och därför bara skaka av mig det med en axelryckning.
Nu blir jag helt deppig. De enda killar som vill ha mig är pervon som vill få sej ett ligg för att jag ser ut som jag gör, och de killar jag vill ha vill inte ha mig.
Och nu har jag sårat M också.
Fan Fan Fan.
Kan det bli värre?
Ea, Im coming in to you, need your good advises..
Även om alla vrålar nej när det gäller L kan jag inte låta bli att tänka: "Men kanske det inte är så illa ändå?"
Hur gör man när man ska rädda en från sig själv?
Istället sitter jag här och tänker på vad han sa:
"Vill man plåstra, klistra och lappa får man ju alltid göra det, men personligen anser jag att det är bäst om man låter det förflutna stanna i det förflutna och kasta sig in i framtiden med livsanda och energi."
Sant som vanligt det han sa och jag kan inte heller säga att han inte lever som han lär och därför bara skaka av mig det med en axelryckning.
Nu blir jag helt deppig. De enda killar som vill ha mig är pervon som vill få sej ett ligg för att jag ser ut som jag gör, och de killar jag vill ha vill inte ha mig.
Och nu har jag sårat M också.
Fan Fan Fan.
Kan det bli värre?
Ea, Im coming in to you, need your good advises..
Även om alla vrålar nej när det gäller L kan jag inte låta bli att tänka: "Men kanske det inte är så illa ändå?"
Hur gör man när man ska rädda en från sig själv?
The Dread
Jag träffade Mr L i måndags strax innan jag såg Johan, och det var bara åt helvete fel allting. Det gick inte ihop. Han bröt mot sina egna regler kan vi jue börja med, och personen som han ifråga har blivit? Det är inte längre L för mig. Det är någon annan som tagit över hans kropp eller så var L så hela tiden jag bara inte såg det. Vilket är en skrämmande tanke.
Helgen gick åt helvete och nu är L förbannad över att jag itne sa att jag hade haft sex med någon, men det hade jag ju redan sagt, men det var med Ea så då räknas det inte eller? ^^
Jag förstår inte logiken i det.
The Dread säger jag bara, när jag först såg dig komma där så kände jag hur hela jag log, att glädjen värmde bort mina stumma känslor från i helgen och allt som hände då. Men så såg jag Isak och allt blev återigen grådaskigt, inte längre skinande pastell.
Du är arg på mig, men jag är näst intill förbannad på dig. Du gick för långt och för fort.
Sen att skriva att du fortfarande saknar mig, älskar mig, åtrår mig. Mitt stackars skadade hjärta som tyvärr mist alla sina hjärnceller kan tyvärr inte se bortom de orden, se den bristande logiken och alla lösa trådar. Det värker iaf av saknad efter dig.
Men jag vet att det inte är sant, kan inte vara sant. För som du sa: "Enda anledningen till att det tog slut var egentligen för att jag inte ville bråka mer och ville ta ett seriöst avbrott."
Förlåt mig men det var fan i mej inte ett uppehåll det där. Det var mer än så. Mkt mer än så.
"Men allt grundar sig i att jag hatar att jag fortfarande har känslor för dig. Att jag vill kötta och bena varenda jävla fittsork som rör dig och säger att jag inte förtjänar dig. Detta är ett meddelande till er: T är någon ni FAN SKA TA VARA PÅ! Era jävla emoknullande rakbladshoror! Jag svär, det var därför jag inte ville träffa den där apan du hittat T, för jag skulle trycka hans späda fejs så hårt mot rulltrappan att inte ens en DNA analys skulle kunna identifiera honom."
Så skrev du för mig, det värmer mig så jävla mkt men jag inser själv att jag inte kan låta mig bli indragen i dig, Johan förtjänar inte mig, Micke likaså, men du ? Gör du det då? Det enda vi kommer göra är att bråka! Återigen kommer vi gräla 90% av tiden och ha det kung de resterande 10%:en.. Hur bra är det?
Helgen gick åt helvete och nu är L förbannad över att jag itne sa att jag hade haft sex med någon, men det hade jag ju redan sagt, men det var med Ea så då räknas det inte eller? ^^
Jag förstår inte logiken i det.
The Dread säger jag bara, när jag först såg dig komma där så kände jag hur hela jag log, att glädjen värmde bort mina stumma känslor från i helgen och allt som hände då. Men så såg jag Isak och allt blev återigen grådaskigt, inte längre skinande pastell.
Du är arg på mig, men jag är näst intill förbannad på dig. Du gick för långt och för fort.
Sen att skriva att du fortfarande saknar mig, älskar mig, åtrår mig. Mitt stackars skadade hjärta som tyvärr mist alla sina hjärnceller kan tyvärr inte se bortom de orden, se den bristande logiken och alla lösa trådar. Det värker iaf av saknad efter dig.
Men jag vet att det inte är sant, kan inte vara sant. För som du sa: "Enda anledningen till att det tog slut var egentligen för att jag inte ville bråka mer och ville ta ett seriöst avbrott."
Förlåt mig men det var fan i mej inte ett uppehåll det där. Det var mer än så. Mkt mer än så.
"Men allt grundar sig i att jag hatar att jag fortfarande har känslor för dig. Att jag vill kötta och bena varenda jävla fittsork som rör dig och säger att jag inte förtjänar dig. Detta är ett meddelande till er: T är någon ni FAN SKA TA VARA PÅ! Era jävla emoknullande rakbladshoror! Jag svär, det var därför jag inte ville träffa den där apan du hittat T, för jag skulle trycka hans späda fejs så hårt mot rulltrappan att inte ens en DNA analys skulle kunna identifiera honom."
Så skrev du för mig, det värmer mig så jävla mkt men jag inser själv att jag inte kan låta mig bli indragen i dig, Johan förtjänar inte mig, Micke likaså, men du ? Gör du det då? Det enda vi kommer göra är att bråka! Återigen kommer vi gräla 90% av tiden och ha det kung de resterande 10%:en.. Hur bra är det?
