Amorcaucuest

I never said I'd lie in wait forever 
If I died, we'd be together now 
I can't always just forget her 
But she could try 

 



At the end of the world 
Or the last thing I see 
You are never coming home 
Never coming home 
Could I, should I 
And all the things that you never ever told me 
And all the smiles that are ever, ever, ever 


 
Get the feeling that you're never 
All alone and I remember now 
At the top of my lungs, in my arms she dies 
She dies 

 
At the end of the world 
Or the last thing I see 
You are never coming home 
Never coming home 
Could I, should I 
And all the things that you never ever told me 
And all the smiles that are ever gonna haunt me 
Never coming home 
Never coming home 
Could I, should I 
And all the wounds that are ever gonna scar me 
For all the ghosts that are never gonna catch me 

 
If I fall 
If I fall (down) 
 
At the end of the world 
Or the last thing I see 
You are never coming home 
Never coming home 
Never coming home 
Never coming home 
And all the things that you never ever told me 
And all the smiles that are ever gonna haunt me 
Never coming home 
Never coming home 

 
Could I, should I 
And all the wounds that are ever gonna scar me 
For all the ghosts that are never gonna

 
 
 
 
 

Det finns bara en person just nu som gör allt det här uthärdligt, en person 
som får mig att kämpa på och fortsätta andas när allt verkar som om allt 
har gått åt helvete. Personen med stort P. För din skull gör jag allt, går 
igenom eld och vatten och kämpar för något liv för oss. Att bo med dig 
är allt jag kan se fram emot i denna nattsvarta helvetesavgrund som jag 
befinner mig i,
Jag klarar inte av att inte få välja vad jag vill göra själv, Längtar efter 
att starta ett liv som är mitt men allt känns så hopplöst, det finns

inget då, det finns bara nu och sen. Och Varför. Detta ständiga varför
som jagar mig runt runt, så att man inte vågar lägga sig att sova på 
kvällarna av rädsla för att få svar. Samtidigt behöver jag få svar på mina 
frågor, det finns en del skelett som inte går att gräva ner, 
de dyker alltid upp igen.
Varför hatar hon mig? Varför dög jag aldrig åt henne? Varför får 
jag inte hjälp av någon? Varför litade jag på omvärlden? 
Varför finns jag kvar? Varför hatar jag dig för att du räddade mig? 
Varför hatar jag mig själv för att jag hatar dig? Varför vill hon inte veta 
om något som har med mig
att göra när det gäller psyket? 
Ringde till läkaren men inte till mig, frågade varför hon inte fick träffa 
mig själv då läkaren svarar: "Hon får ångest." 
"Är det bara för mig?" "Nej hon får ångest av många saker." 
Det är ingen lögn för det har blivit min ständiga följeslagare, min eviga
skugga. 
Det är bara Personen som får mig att må bra, att tro på framtiden, en 
framtid som vi bygger upp tillsammans bara vi två. Min familj har tagit 
emot P med öppna armar och välkomnat P till familjen helt och fullt, 
de stödjer mig i min uppfattning om att det är en bra idé att flytta ihop 
med P. Men samtidigt som det är skönt att ha deras stöd så saknar 
jag till viss del allt som Ylva gav mig, Att inte bli psykiskt och fysiskt 
misshandlad längre är svårt, det har satt så djupa spår i mig att jag 
inte vet hur jag ska bete mig om jag intefår det. Jag tror inte det kommer 
fungera att ha de tankar jag har, få de idéer jag får men jag kämpar på 
i hopp om att det kanske spelar roll, för någon någonstans, inte för Carols 
för han slängde in handduken och gick, inte för Ylva mer än att hon är 
glad över att hon inte blivit avslöjad som den idiot hon är, inte för bror 
min som inte vet hur han ska vara mot mig. 
Men kanske för Dig. Du som är mitt enda ljus som fladdrar i vinddraget, 
på gränsen till att blåsas ut, du som lyfter upp mig när jag fallit och 
blåser på de ställen det gör ont. Du som fixar bamseplåster och sjunger 
vaggvisor med mig. 
För dig hänger jag kvar.
Igår gick allt åt helvete, det är alltid värst på kvällen, mår så sjukt dåligt 
att jag bara gråter utan att veta varför, så kommer frågorna.
Varför hatade hon mig så hårt? Varför dög jag aldrig någonting till? 
Varför valde hon just mig att trycka ner? Varför bryr jag mig? 
Det stör mig nog mest av allt, det här eviga Varför. För det finns inga
svar, och jag tror inte det spelar någon roll om jag får svar ellerej för det 
ändrar inte något för mig. Hon är samma subba som innan, jag har kvar 
samma är både i själen och på kroppen. Ibland önskar jag att hon vore 
död. Det vore så mycket lättare då.
Så funderar man på att göra det själv, får mildare straff eftersom jag sitter
där jag sitter men det är inte värt det. Det är inte värt att ödsla tid i 
fängelse för att straffa henne. 
Dessutom har jag ett mål, ett som är värt att kämpa för. För läkaren står 
på min sida, jag och Personen med stort P borde flytta ihop, 
hon ska trycka på sociala om det och det kommer ordna sig så småning 
om. Det tar bara sån jädrans tid.
Varje kväll lägger jag mig sent, livrädd för mina drömmar, för de handlar
uteslutande om två saker, att döda henne eller mord på något sätt, eller 
blod, massor med blod. Eller framtiden med P. Jag trodde jag älskade 
Carols men det var innan det gick upp för mig vad P verkligen betyder 
för mig. Den personen är luften jag andas, marken jag går på och elden
som leder mig vidare. 
Utan dig, min älskade, skulle jag vara förlorad.
Har två timmars permiss innan man måste tillbaka, fick permiss till 
Bacon i helgen också efter att ha förklarat hur innerligt Bacon inte 
gillar min mamma. Så då var det okej, om de kan hämta och 
lämna mig vill säga. 
Tre timmar imorgon och sova över dagen efter det. Så får vi se 
hur det går, ska ta mig i kragen för jag VILL vara där. 
Idag fyller Ylva år också så jag måste gratta på något sätt, 
vill helst ge henne en brevbomb men kom fram till att det 
inte var det bästa så jag är med på en blomma istället. 
Känns tryggare så. Men jag är fortfarande arg och jävligt bitter, 
för alla sviker en nu när man är fastlåst. Bandit J, B2 
(som har sin skola och pojkvän samt häst), Korven och till viss 
del Mikko. 
Den enda jag inte kan förstå är Micke. För jag saknar honom 
något enormt och det är skönt att prata av sig med honom i 
telen men det är inte samma sak som om man hade hans 
armar runt sig. Jag saknar det. 
Kommer inte på så mycket mer att skriva, allt inom mig har 
slagit ihop sig till en hård knut av en rad olika känslor jag 
inte förstår mig på så jag får se hur det blir, jag hoppas på 
att jag och den jag älskar kan flytta ihop, jag behöver få 
det stödet, det hoppet, men jag är inte dum nog att ta det 
för givet. Jag orkar inte med mig själv, mina känslosvall 
tömmer mig på energi och jag blir näst intill helt apatisk, 
vilket gör mig ännu mer ledsen för att jag mår så dåligt.
Men det är skönt att veta att man räknas som sjuk, att 
man har fått bekräftelse på att man inte är hypokondriker 
utan ärligt talat är sjuk,
Man har problem som existerar, att man har en diagnos 
på vad som är fel och kan få hjälp för även om det de 
ger mig nu inte hjälper så ska de lägga in mer piller, 
så jag klarar av nätterna också. Så då är jag uppe i minst
 10 tabletter om dagen, vilket är.. skojigt.
Men jag tar de mer än gärna bara jag blir bra, bara jag 
orkar. För jag orkar inte vara stark, orkar inte stå på mig 
och le mot alla där inne för att visa att det är okej, att 
jag faktiskt mår bra, att jag får gå ut själv osv. Jag orkar 
inte sitta och låtsas som om problemen inte finns.
Enkelt sagt blir det såhär: Jag orkar inte låtsas må bra 
när jag inte mår bra alls, jag orkar inte spela hennes 
spel längre. Jag vill bli fri.
Men en sak är skön iallafall, jag kommer aldrig hem 
till henne igen, aldrig. Det är något jag slipper för 
all framtid och det är något jag är så grymt tacksam 
för, även om det inte märks.
Vissa dagar orkar jag inte mer, vill bara lägga mig 
ner och sjunka tillbaka in i det svarta 
mörkret som tog mig den där dagen. Få vila mig från 
allt och alla, samla krafter. 
"Blickar ut genom fönstret och tårarna bara faller, 
mina sista livskrafter dom sparkar nu bort pallen. 
Allting gick så fort och snart är plågan slut, till alla 
som jag kände, det här är vägen ut." 
Det är verkligen så, "Lyfter upp mitt lår på kanten 
av bron, tittar ner mot marken och tänker
är det här rätt? Ja detta är min utväg, förlåt 
min familj men detta är min väg ut." 
Jag tror att det kommer gå, även om jag ibland
(ganska ofta) är på botten igen så finns 
du alltid där för att plocka upp mig, du är 
min livs kärlek och det kommer alltid vara du 
som tagit mitt hjärta. Jag hoppas bara att du 
inte krossar det och att det med din omvårdnad
kan börja blomma igen för jag vill leva, inte 
bara finnas utan LEVA. Jag vill ha ett eget liv, 
en egen identitet och jag vill hitta den med 
dig. Precis som förut så är det du, alltid bara du. 
Bara att få ha dina armar runt mig får mig att 
känna mig trygg, med dig är jag bara den jag är, 
inget mer och inget mindre och jag älskar dig 
för det. Du är det bästa i mitt liv och du kommer 
alltid att förbli det vad som än händer. Du är 
mitt hjärta och själ, du är orsaken till att jag andas. 
Jag älskar dig.